Today I can proudly announce that my fabulous hubby has been smoke free for 2 weeks!! I’m so proud of him, cause God knows it hasn’t been easy. He’s by no means over all hurdles yet, but over quite a few, high ones.
The weather gods are finally smiling at us again, with clear blue skies and sunshine. Travelling to and from work on the train, I haven’t even had my usual half hour snooze cause I’ve been so full of energy. It amazes me how much easier life becomes as soon as the sun shines. The entire country comes to life, and everything happens outside. I just so wish we had a small garden or at least a balcony.
Sitting on the train this morning, I was again struck by the beauty of this country. The green fields, lush forests with openings in which you see red houses surrounded by green gardens. I’m so proud to say this is my home country. No sandy Hawaiian beach can ever beat a Swedish summer at its best. For those of you who haven’t experienced it yet, don’t wait another minute! Welcome to my paradise!
Now over to the four legged world.
I förrgår var vi ute på långpromenad runt Järndammen; jag, Abi, Zassi och Ashiki, medan Liam fiskade Det var ingen hejd på allt spring i benen efter bilresan hem från Tierp! Allra helst Zassi var överlycklig att få springa fritt efter alltför länge i koppel. Visst hade hon sin lina efter sig, men den hindrar inte henne ett dugg, och ger mig en känsla av trygghet.
Zassi och Ashiki missade inte en enda vattenpöl och dypöl! Glada som två grisar plöjde rakt igenom så leran stänkte om det, stannade och grävde lite innan de drog iväg som två raketer igen. Abi å andra sidan, som den lady hon är, valde att noga hitta en väg runt allt kladdigt och vått; även jag gjorde det till att börja med, men gav snart upp. Vita tofflor blev snart tämligen bruna, och fötterna däri likaså. Men vad spelar väl det för roll?? Helst av allt skulle jag gått barfota, och nästa gång får det nog bli så. En gång barfotabarn, alltid barfotabarn.
Alla tre hundar sov glatt drömmandes om lerpölar och skogens alla dofter resten av kvällen.
Igår, efter underbara promenader i solen, först med Ashiki och sen Abi & Zassi, la jag två korta spår åt Ashiki. Det är ett litet tag sen jag sist la ett spår åt honom, och gjorde även denna gång 2 korta spår med näring i varje fotspår.
Lillgubben var genast med på noterna och tog sig an spåren med liv och lust. Han hoppade även denna gång över ett par steg här och var, men till skillnad mot förra gången fick jag igår känslan av att det var ”jag vet att den stora högen med blodpudding ligger längre fram”-tänk, än osäkerhet över vad som förväntades av honom. Tror att det möjligen kan vara så att han har lärt sig att lite längre fram kommer belöningen, vare sig jag jobbar på eller inte. Lite nonchalant, helt enkelt.
Jag ska prova att lägga näring i vartannat spår nästa gång, och göra spåret lite längre, och se om det kan ge någon skillnad.
I annat arbete blir han lite uttråkad om det inte händer något, och det kan vara samma sak här. Han har lärt sig ett visst mönster, och så länge det inte ändras, går han på minnet av hur det brukar vara snarare än att jobba sig framåt.
Kan detta stämma, ni mer hundkunniga vänner därute?
Ska även prova att lägga ett kort spår åt Zassi, på likande vis, och se vad hon tycker om det.
Annars har stackars Zassi, som ju älskar att få jobba, hamnat lite i bakvattnet vad gäller aktiveringen, så det ska jag försöka komma ifatt med. Hon tycker ju att det är så otroligt roligt!!
Körde igår lite ”sitta fot” träning och fritt följ med henne. I det första sätter hon sig jättefort och mestadels fint, även om jag idealiskt skulle vilja ha henne lite närmare mig. Vi har börja jobba in kommando till det också, och samtidigt jobba bort hjälperna.
I fritt följ har jag börjat på samma sätt som med Ashiki, att jag backar. I går fokuserade jag framförallt på att hon ska hänga med från första steget bakåt, då jag tycker att hon ibland blir lite avvaktande, speciellt när jag sen vänder och går framåt. Jag vill ha mer snabbhet helt enkelt. Det funkade rätt bra, och hon är som vanligt helt överlycklig över att få arbeta. Har även börjat använda den läder-kampleksak jag köpte i Avesta som belöning vid sidan av blodpuddingen. Hon älskar att kampa, och det finns inget som går upp mot den läderkampisen!
Även Abi fick jobba lite, men med henne blir det så planlöst. Skulle vilja köra mer åt freestyle-hållet, eller agility med henne, för jag tror att det är där hennes forte kan ligga. Och hon tycker det är superkul! Vet däremot inte riktigt VAD jag ska träna med henne, så tips mottages tacksamt. Tror dessutom att damen hör lite risigt, för det kan bli precis vad som helst när jag kommenderar något. Hon kör igenom hela repertoaren tills hon tycker att det verkar rätt. Jag har gått tillbaka och jobbat in själva kommandona med tanken att det är de som inte sitter riktigt, men utan egentlig skillnad. Funderar nu på att lära in handsignaler istället, men hur kommer man på tillräckligt många såna??
Slutligen fick Ashiki köra ett par minuter även han, och med honom jobbade vi med stadga i sitt och stå med mycket gott resultat. Eftersom han varit ute och spårat blev det bara ett mycket kort pass med honom, även efter hans mått mätt, men roligt hade vi!
Jag vill även passa på att tillägga att Ashiki nu har tappat alla hörntänder, och en hel del av kindtänderna. Nu väntar vi bara på att de ska växa ut också, så att vi kan köra igång med kampandet igen! Just nu bjuder han gärna upp till lek med resterna av vad som en gång var en leksakskanin, som han kan hålla med framtänderna, och den fårskinnsleksak som jag förfärdigade i helgen. Men även med den börjar han efter ett litet tag att blöda i tandköttet. Inte för att det direkt hindrar honom, men det hindrar mig.
