Tuesday, December 15, 2009

Med sorg i hjärtat...

...inser jag att tid är bristvara i livet med bebis. Allt det som jag naivt trodde att jag utan problem skulle hinna med ter sig helt plötsligt som den utopi det var. Och mitt i detta sitter världens underbaraste Ashiki och undrar vad som hänt med hans aktivitetsfyllda tillvaro, allt medan matte brottas med fruktansvärt dåligt samvete. Det var ju inte så här det skulle bli alls!
Efter mycket vånda och självrannsakelse, där den egna själviska önskan sågs för var det var, inser vi att vi för denna underbara hunds skull är skyldiga att finna honom ett hem där han får det aktiva liv han behöver och vill ha.

Pga graviditeten har vi inte gjort så mycket på sista tiden, men hann med en hel del spårning innan matte blev för otymplig. Han spårar glatt, och riktigt bra, men behöver fortfarande bygga mer självförtroende. På lydnadssidan kan han det grundläggande, och tycker det är kul att få utvecklas.
Han är en genomgo' och underbart glad hund, som gärna vill vara med överallt. han kan vara hemma själv, och åker väl i bil.
Småbarn tycker han kan vara lite jobbiga att hålla ordning på, och vill gärna valla ihop dem, så ett hem utan yngre barn vore det bästa.
Allt jag vill nu, är att hitta ett bra, aktivt, kärleksfullt och livslångt hem till Ashiki.
Jag återkommer med ännu färskare bilder inom kort.


Thursday, October 8, 2009

Broccoli vs mince?


If you're a dog that should be a pretty obvious question. But not if you're Ashiki.
Those of you who have followed the doggie parts of this blog, usually written in Swedish, will know I've had some problems finding a treat for Ashiki that he'd do anything for.
Well, in this search I one day more as a joke than anything offered him a choice of sausage or cucumber. He chose...CUCUMBER! And worked really well for it!
I then gave him the choice of sausage and cabbage... and the winner was CABBAGE. Just now as I was preparing dinner I let him choose between mince and broccoli. Now - mince is the one thing that has actually worked as treats before, and something he really does like. And still, he chose broccoli. Not once, but three times!!!

I've also bought him a high visiblity "vest" (reflexväst) to wear now that it's getting dark in the evenings. He hates it. For real. nsIf he sees me bringing it out he runs as far away from me as he can get. Once on and out on a walk, he'll rub up against fences, shrubbery, trees - anything to get rid of it.
I then thought I'd start putting it on just before feeding him, to make him associate the vest with food and thus something good. He hid under the table and wouldn't come out even when I held a piece of chicken right in front of him. He literally panics!
We keep on practicing with the vest, but he REALLY doesn't like it.
Took him for his first short run beside the bike today, just to get him used to the whole thing. He seemed to enjoy it, so we'll keep on practicing.
The plan is also to take them all tracing again this weekend, weather permitting.

Saturday, September 26, 2009

Babyland and traumatised dogs

Today I was allowed a lovely lie in, and got rather abrubtly ushered back into bed when I tried getting up at 8.30am. Liam told me I was not to get up before 9am, and sent me straight back to bed where he a few minutes later served me brekkie in bed. Wonderful start to a wonderful day!
ON the agenda today was Västerås to test drive buggies. Stepping into the shop is like entering a completely new universe. Prams and buggies of a zillion different models and colours, play mats, changing tables, blankets, bottles, bags, bottle warmers, electric baby rocker thingies..... I could go on forever.
And we apparently need at least one of everything to make sure the baby doesn't grow up to be a mass murdurer incabable of fitting in to civilised society. It really makes me wonder how my grand parents and parents, heck - even I, ever managed to grow up to relatively normal people!
It honestly make me feel sick rather than inspired to open the wallet wide and shop-shop-shop.
Don't know if this makes me stupidly naïve, or soundly down to earth...
Anyway, we looked at a few different prams - mostely because all web sites and books say we parents-to-be should - and decided on what we already knew we wanted. A second hand combi pram with big wheels. All other fancy extra's are quite honestly a bonus if the come with the pram we end up buying. To be honest, neither I nor Liam have any intention of spending thousands and thousands of krona on a pram.
What we did buy though, was a feeding cushion that I've been told by friends became their best friend while breast feeding. And it was on sale.
We also stopped at Rusta and ÖB, and came out of there with a new dog bed and high visibilty "vests" for Abi and Ashiki.
Just back from a walk with the doggies I can report Ashiki was FAR from impressed by his high visibilty vest. Tried everthing to get rid of it, and was actually quite stressed by the time we got back. Poor thing...
Zassi on other hand was VERY impressed by the new bed, and hasn't left it since we got back from the forest.
The trip to the forest was fthe dogs, and for tracing with the dogs, and I'll tell that story in Swedish...

Jo, vi drog som sagt till skogs idag med alla tre hundar för att lägga lite spår.
Först lämpade vi av Liam för en stunds fiske och försökte sen hitta ett bra ställe att lägga spår på.
Till Zassi och Ashiki la jag vardera två spår med ungefär 20 minuters liggtid. För båda en godbit alldeles i början av spåret för att visa att de var på rätt väg, sen en burk med köttfärs halvvägs och vid spårslut för Zassi, och min tröja och burk med köttfärs i spårslutet för Ashiki.
Båda två tog upp första spåret fint och jobbade på bra, om än något svajigt. Dock var de båda två mycket mindre osäkra än förra gången vi spårade.
Vid Ashikis slut fick erbjöd jag honom även lek med favviskampisen, vilket han glatt hängde med på! Toppen!!
Medan jag la nya spår åt Z & A, passade jag även på att lägga ett kort spår åt Abi, mest för att se om hon skulle vara med på noterna.
Och visst var hon det!! Väldigt fundersam, och stannade allt som oftast för att kolla med mig, men tog sig sakteligen fram emot burken med köttfärs och tennisbollen. Kul tyckte hon det, helt klart!!

I spår nummer två var både Z & A riktigt på hugget, och började leta spårbörjan så fort de kommit ut ur bilen. När de väl tog upp spåret fick jag riktigt koncentrera mig på var jag satte fötterna för att hänga med. Helt annat engagemant och säkerhet. Jag tror att poletten har trillat ner!!! Så himla kul!!

Provade även spårselen på Ashiki, men han var måttligt imponerad. Ungefär lika lite imponerad som han var av reflexvästen jag köpte idag. Den senare försökte han skrapa av sig mot trän och staket, dra av med tänderna och klia bort. Kort sagt, han provade alla sätt han kunde, och var faktiskt riktigt stressad när vi kom tillbaka in från promenaden. Hoppas att han vänjer sig fort vid den, för den kommer att vara en ständigt kompanjon framöver.
Ska även börja invänjning av spårselen så att vi kan använda den "på riktigt" snart.

Det är nu tre trötta och nöjda hundar som ligger utspridda runt om i lägenheten, och en nöjd matte i soffan.

Tuesday, September 22, 2009

A laughing matter...

At some point I tend to reach the threshold after which I just can’t be bothered to worry anymore, simply because it’s just a waste of energy. This is where I’m at, at the moment.
What with us not being sure what will happen after the end of next month, other than that we’re to move out of the apartment by then and that I’ll go on maternity leave mid-November. Miracles do happen and maybe everything will simply work itself out the way it does most of the time. If not, at least we have wonderful families by our side, and things will find another kind of solution. But a solution it is anyway, so there is simply no point in worrying.
I’m glad I’m in this frame of mind, with the letter that came from FK yesterday. FK is the authority that deals with things like sick pay and maternity leave, and who have got a rather bad reputation to say the least. Anyway, a couple of weeks ago I sent them the certificate they need to show that I will soon be on maternity leave and that they will have to pay for that (that’s what they do). I thought no more of it, but was quite happy that I’d sent it in early knowing how excruciatingly long their processing time is at the moment.
Well, yesterday I got a letter from them with a form I needed to fill out. The same form I filled out when we moved back to Sweden a year ago to show that I will now be working and living here again.
Hmm…phoned them today and asked did I really have to fill this stupid form out again, where did the one I sent in a year ago go, and most importantly – would this delay the processing of my maternity leave money. The woman I spoke to dutifully took down all my questions and said that someone would get back to me with the answers. They would do their very best to do so today, but with their current workload it could take a few days. A FEW DAYS!!! Upon my question whether or not I’m to send in the stupid form she said I could do so if I haven’t heard anything from them by the end of the week. It is today Tuesday. How long can it possibly take?? Meanwhile, I do sort of wonder what will happen with the money they’re supposed to be paying me from mid-November… But find myself laughing; thinking me not getting the money on time would just fit right in with the other current events of our life.
To be continued I say!!

I helgen var jag och Jessica & Hasta ut i de uppländska skogarna och spårade. Ashikis första spår lade jag med en leksak och lite korv i en burk som spårslut, ungefär 30-40 m långt och med 20 minuters liggtid.
Han plockade upp spåret klockrent, men stannade efter ett par meter och såg väldigt osäker ut på vad han skulle göra sen. Jag stod tålmodigt kvar bakom honom och lät honom filosofera och sniffa runt en stund innan han försiktigt fortsatte på spåret. Det var ganska vingligt och man ser att han är väldigt osäker, men gick bitvis riktigt fint i spåret. Massor med beröm och godis när han kom till slutet, men lek var han inte intresserad av.
Efter lite funderande kom Jessica på att kanske det skulle vara en god idé att först lägga lite godis ett par tre meter in på spåret, för att bekräfta att han är på rätt väg, och sen som spårslut lägga min tröja eftersom den bästa belöningen än så länge är matte och massa uppmärksamhet och kel.
Sagt och gjort. Godbitar ett par meter in, lika långt spår, samma liggtid och min tröja som spårslut tillsammans med några godbitar.
Åter igen tar han upp spåret jättefint, och hittade delbelöningen ett par meter in. Tvekade lite igen, men tog sedan upp spåret igen. Han gick med lite större säkerhet den här gången, men fortfarande ganska försiktigt. Ett par meter från spårslutet vindade han tröjan som låg där, viftade till på svansen och ökade takten något. Framme vid slutet fick han godbitarna, massa beröm och hängde med på lite kamp med tröjan!
Det är inget fel på nosen alls, men han är väldigt osäker lille vännen. Vi kör vidare på samma sätt, för att bygga självförtroende på honom och verkligen se till att han hela tiden får göra rätt. Han tycker helt klart att det är kul, så det är mest självförtroende som behövs.

Även Zassi fick komma ut och spåra, dock bara ett spår. Hon har bara varit ute i skogen och spårat 2 gånger tidigare, och är långt ifrån säker, men går ändå rätt bra. Även med henne ska jag ett par gånger lägga en belöning ett par meter in för att visa att hon är på rätt väg, och sen fortsätta med spår på runt 40-50 meter med 30 minuters liggtid ett par gånger till, och kanske hitta en ännu hetare belöning än korven jag hade med den här gången. Köttfärs eller leverpastej kanske…
Det känns i alla fall som att vi är på väg, med båda hundarna, och alla tre njuter vi av att vara ute i skog och mark!
Abi som inte direkt är sinnebilden för en terränggående hund trivs rätt bra med att vara knähund, med lite bollkastning och trickträning emellanåt. Om någon förslag på hemsida/bok med bra tricks vore det toppen!!

Friday, September 18, 2009

Hitta Husse!!

Japp, igår la vi, Liam och jag, två korta spår åt Ashiki som var helt eld och lågor! Första spåret såg han Liam springa ut i skogen och gömma sig, och någon minut efter sprang vi iväg med. Vilken syn! Överlycklig och entusiastisk holländare med lagom rultig matte hängandes i andra änden, fram över stock och sten till en husse som levererade massor med beröm och korv.

Andra gången gjorde vi i princip samma sak, men jag och Ashiki gick iväg efter att Liam gömt sig, och lät honom sitta där nästan 10 minuter. Ashiki kunde inte komma fram fort nog till stället där Liam gått in i skogen, och än en gång var det holländare med heffaklump i släp som for fram genom lingonriset. Han tog upp spåret riktigt bra, även om det inte var exakt där Liam gått in, och framförallt har han verkligen fattat vad det är han ska göra, och tycker att det är SUPERKUL!!

Nu ska vi göra spåret något lite längre, och förlänga liggtiden så att han får jobba lite mer med nosen i backen. Att hans nos fungerar utmärkt tvivlar jag inte en sekund på - innan vi barkade in i skogen med honom för att lägga hans spår, lade jag i blåbärsriset ifrån mig två burkar med korv i till Zassis spår. På vägen tillbaka efter en liten runda i skogen slängde han nosen i backen och gick likt en korvsökande missil rakt på korvburkarna, och fick självklart massor med beröm och en godbit.
Det känns så otroligt kul att se hans iver, och att kunna leverera odelat bra upplevelser till honom.

På tillbakavägen passade jag på att lägga ett spår även åt Zassi, och ge det lagom liggtid medan vi gick tillbaka och bytte hund.
Givetvis visste jag precis var spårbörjan, mitt och slut var, jag hade ju tydligt sparkat upp lite mossa där jag gick in. Men visst.... när vi väl kom till det ungefärliga stället hade jag ju inte en susning, och istället för att lita på Zassi som ju tog upp spåret på en gång bestämde jag mig för att det nog var lite längre till höger. Insåg snabbt mig slagen, och lät henne leda vägen. Efter att hon hittat "halvvägsbelöningen" tyckte jag mig igen veta bättre än henne men fick ännu en gång se mig slagen och lita på Zassi. Som ju självklart gick raka vägen till spårslutet.
Insåg därmed 2 saker: skaffa klädnypor med band på för att märka ut spåret så här i början; och LITA PÅ HUNDEN! Har hört förut att just det är en av svårigheterna med spårning, och förstår helt och fullt varför. Tänk om man bara kunde koppla bort hjärnan och egot och bara hänga med?!

Hur som haver blev det bra till slut för båda hundarna, och vi hade lika kul alla tre!!
Abi, som denna gång fick stanna hemma, roade jag sen med bollkastning. Tror banne mig att jag ska skaffa en tunnel och slalombana åt henne, tills agilitykurserna kommer igång i vår.

Kram till er alla!!

Monday, September 14, 2009

Anniversary & Lycklig jycke!


A year already!! Time really does fly. This our first year as married has been wonderful! Sure we’ve had our ups and downs, and maybe everything hasn’t worked out exactly how we had planned it, but we have been through it together and stand even stronger now. After all, life rarely turns out the way we plan, but somehow it’s still good.
In a few months time there will be a new member to our family, and life will change again. A wonderful change, that carries with it that little feeling of uncertainty and “what ifs”. But I have no doubt what so ever that we’ll sail through it, together.

With our actual anniversary being on a Sunday, we decided on going for a nice meal on Saturday already. Our plan was to go to this lovely restaurant called Peppar peppar, but as somebody (…could possibly have been me…) forgot to book a table, we ended up having a gorgeous Greek meal instead. There was a festival on in Uppsala, so before our dinner we had a nice stroll around town looking at people and all the different stalls. A pint or two were downed while watching Michael rush his feet off at work, and then the short walk to the restaurant.
In all we had a lovely evening that finished off in an Irish fashion with a heavy shower while walking to the train.

On Sunday morning we went to the local kennel club to watch a competition, but gave in to the chill after a while and drove home again.
Ashiki and I later headed out again, to meet a friend for some tracing. We arrived home in Sala again in the early evening, tired but happy.

Som sagt, jag och Ashiki mötte upp med Jessica och Hasta för att lägga ett litet nybörjar spår åt Ashiki, och ett något mer avancerat sådant åt Hasta.
Vi började med ett 30-meters spår med leksak och godis som spårslut åt Ashiki, med 20 minuters liggtid, mest för att se om han spontant skulle ta upp spåret.
Under tiden fick Hasta gå sitt spår med stor glädje.
Ashiki stannade förvisso till vid spårstarten, men visste inte riktigt vad det var meningen att hans kulle göra sen.
Vi fortsatte en bit längs vägen, och jag sprang in och gömde mig bakom en liten gran. Jessica gick iväg med Ashiki och väntade ett par minuter för att låta honom ta upp spåret själv. Han var lite fundersam, men tog upp spåret och gick ett par meter tills han trasslade in sig i kopplet och blev fundersam om vem som stod i andra änden av kopplet och vad hans skulle göra i största allmänhet. Jessica stod kvar och väntade ut honom, och när han sen vindade mig fick han gå på det för att få hitta mig. Lyckan var stor när han hittade matte där bakom granen!

Vi gjorde om samma sak igen, men ännu lite enklare där han fick stå kvar vid vägen och se mig springa in i skogen, vänta någon minut eller två och sen gå direkt. Mer motor denna gång, och en superglad jycke som hittade matte och verkade fatta lite vad det hela går ut på.
Helt underbart att få ge honom en bra upplevelse där han lyckades, och matte var jätteglad och nöjd. Nu ska jag bara bygga vidare på detta, på samma sätt ett par gånger till så att jag ser att han får självförtroende och verkligen förstår vad han ska göra.
Toppenupplevelse för oss båda, att få gå därifrån med en YES-känsla, även om det var på total basicnivå.

Thursday, September 10, 2009

Babies and babas

Yesterday Liam and I made our way down to the hospital and a date a first date with our midwife and a number of other penguin-walking women with partners. In other words, our first parenting class.
Most of the other couples had their due date set to October and early November, which means that Baby H will – if all goes to plan – be the second last baby born in the class. The last one is on the 1st December, so only a few days later. How it all actually ends is a different matter altogether.

After doing the usual introduction round, we were each given a pad of post-its, and on these we were to write down the questions we wanted answered in the coming 6 classes. Vera, the midwife, then left the room to give us some time to write. For being a group of 7 first-time-parents there was not a lot of writing going on… We either know it all already (hrm) or we’re still in a state of blessed ignorance.
In the end most of us managed to put a few questions down on the post-its. Mine were, among other things, Swine flu vaccination. As it turned out, I was not the only one.
In general I really don’t like vaccinations, neither on myself nor on my pets. But, with the media milking this oink-oinkflu thing to the last drip, it has managed to get even sombre me slightly on the edge.
My work place will offer the vaccination to all employees, as will Sala kommun with pregnant women being on top of the list.
According to Vera, there is no risk involved for the baby at all, but a friend who lives up north has a midwife who clearly said that no one actually knows if there is any risk involved. So, what do do?? The flu is really only a slightly nastier version of the normal flu, and I haven’t had a proper bout of the flu in 10 years or so…
Ah well, I’m sure I’ll decide sooner or later.

Back to the parenting class. It seems like a nice group of people, so I’m looking forward to next week when we’re meeting again. There will be a physiotherapist there as well then, to talk about posture, back aches and whatnots.
The same day, we have another check up in the morning, and I’m absolutely sure all is perfectly ok with the baby. At least according to the gymnastics she/he has taken up lately. Baby H as now progressed from cart wheels to back flips. All the movement that used to really nice and sort of cosy, have now started to at times being quite uncomfortable. Especially when Baby H testes the stretch ability of my right side stomach, just below the ribs. It’s like someone pushing a medicine ball to the side and at the same time moving it slowly up and down. This often happens around lunch time, when I’m trying to eat my lunch…

But in all I’m still loving this whole being pregnant thing; swollen feet & hands, out of breath-ness, running to the toilet every 10 minutes, not sleeping well and support socks included. It’s just amazing to think that inside me a new person is taking shape, with it’s own will, likes and dislikes. I really can’t wait to meet her/him (although I’m sure it’s a girl…) in a few months time.

Over to a the four-legged world.

Jag har insett att min Ashiki inte är den träningsmaskin som jag kanske hade hoppats på, men han ju fortfarande min lilla lurvtuss som jag älskar! Till viss del är det helt klart mitt fel, för mycket för snart för en liten filur som bara ville få vara valp och springa omkring och busa och käka på skor. Lesson learned. Så, det enda vi gör nu är att leka, springa i skogen och skrämma joggare, kasta boll, ha dragkamp med trasa och pussas i mängder. Kort sagt allt det jag skulle ha gjort med honom från början. Back to square one, och det är helt ok! Jag menar, hur kan man inte älska en hund som troget ligger utanför duschen och väntar på att matte ska bli färdig, som gärna kommer upp i knät i gungstolen, som varje morgon väntar på att först matte ska äta upp filmjölken, sen Abi fördiska och han slutligen stå för findisken. Varje morgon. Som 16.55 varje vardag sätter sig vid dörren och väntar på att jag ska komma hem, och sen inte vet vilket av alla fyra ben han ska stå på.
Han påminner en del om mitt fullblod Mayo, som skulle tas bort för att han var byggd som en drag racer och helt enkelt inte kunde springa fort på banan. Istället hamnade han hos mig, och blev med en underbar kompis och hoppehäst, om än rätt ful-söt och helt hopplös i markarbetet.
Med Zassi kör vi vidare i maklig takt, och ser klubben som ett bra tillfälle att få komma ut bland andra hundar och träna kontakt.
I måndag fick även Abi för en gångs skull komma ut ur bilen och kolla runt lite. Hon blir som vanlig helt eld och lågor och frambenen går som små trumpinnar på stället i väntan på att faktiskt ska röra på oss. Vi tittade lite på alla duktiga hundar som körde lydnad, och gick sen upp till de få agility hinder som stod framme, slalom, spången (eller vad den kallas) och det lilla däcket de ska hoppa igenom. Med Abi förekommer inget som helst belöningsproblem, hon skulle gladeligen försöka flyga för en brödsmula! Vi provade de grejer som stod framme och hon fullkomligen älskade det!! Till och med spången (eller vad den nu heter) som jag trodde att hon skulle tycka vara läskig, kastade hon sig upp på glatt jagandes den bit köttbulle som jag höll i handen.
Summa summarum, men överlycklig hund som inte visste till sig för att det var så himla kul! Vi ska helt klart anmäla oss till en agilitykurs snarast!!

Friday, September 4, 2009

Just a quick note...



...to say I have found the path, and walked a little bit, back to where I came from, and that life now seems a bit less gloomy. Not quite at the lemonade-point of life, but at least at the pit stop where you put a slice of lemon into your warm whiskey and enjoy a fortifying dring.

I'm getting there, as I said I would!

When life hands you lemons....



...make lemonade. Or just pour the lemon juice straight into your eyes, cause you'll cry any bloody way!
Yep, positive and optimistic are my middle names today. My first names yesterday, so it is getting better....
Let's just say that it feels like the big bearded fella' above has taken a very long leave and is sitting on a nice sandy cloud somewhere sipping mojitos happily oblivious of the poor little sheep troddin quicksand that he was supposed to help.
Bitter and negative? Me? Well, lets just say I'm checking out the view from this end as a change, and now have trouble finding the path that leads back to my normal "larger than life" and "incurably positive" viewpoint. I'll get there in the end, of that I'm sure, but don't quite know when.

I'm not going to give you the full story, those of you who have followed our year in Sweden know the details anyway. As I reminder I can just point out that there's a mere 13 weeks or so till D-Day...
The straw that broke this particular camel's back yesterday was forgetting a wallet containing a few hundred krona, and all the plastic of course, and last but not least the five pairs of socks I'd just bought at H&M. All of the above was in the plastic bag I got with the socks.
Not until I was getting ready to get off the train in Sala did I realise what I'd left behind.
Started phoning around like a mad woman, cancelling credit cards and god knows what, checking if someone had handed it in, getting M to get one of his friends to go in and see if it was where I'd left it, yadda yadda yadda...
All this done, one of the doggies tipped over a pedestal with a plant on, which ended in a broken pot and a Sara cracking up totally.
Got sent to lie down on the fakir mat with an i-pod plugged into my ear to calm down a bit.
Then burnt the pea-soup...

Anyway, asked at the ticket office this morning if something had been handed in, and lo and behold - there was my wallet! Stripped of money of course, but with everything else un-touched! Well, bar the socks that they'd taken as well. Hope the socks fit and the money bought them something good.

Complaining-session over, thanks for "listening" (those brave enough to actually read this to the end...) and I promise I'll get a GPS to guide me back to my normal point of view till next time!

Thursday, August 13, 2009

End of summer??

When we got up at 5am this morning, I to get ready for work and Liam to take the dogs for a walk - bless him - it was only 8 degrees, although there wasn't a cloud in the skye. Liam went off in only his t-shirt, and was quite cold when he got back. It does make me realise summer is coming to an end. We have been promised a fairly warm august, so it's not all over yet, but whitin short...
As much as I like summer, autum has it's charm too. I love seeing the leaves turn into red and gold, and the clear, crisp air. A nice cup of tea in the evening, candles lit and a good book or a film... All of a sudden it's okey to spend the evenings indoor without the summer "pressure" of being outside enjoying the weather and the holiday.
And this year is a bit different from other years, as we will now watch my tummy growing and with it our baby. A new kind of expectation.
Hopefully all the pieces of the puzzle that are now hanging in the air; like job for Liam, new apartment, where we will live; will fall into place and we can move on with our life.

On a fourlegged note...
Jag har helt saknat motivation den senaste veckan, och inte hittat någon glädje i tanken på träning, och har därför inte gjort mycket. Det vill säga, jag har lekt en hel del med Ashiki, och fokuserat mycket på kontaktövningar.
Igår var vi på promenad runt Järndammen, och då insåg jag helt plötsligt att jag inte ger vare sig Zassi eller Ashiki mycket till chans, eller anledning, att söka kontakt med mig eftersom jag har full koll på var de är hela tiden. Ändring på det alltså! Belönade båda två för all kontakt de sökte med mig - ändrade riktning, gömde mig, vände om osv. Såg en markant skillnad, speciellt i Ashiki mot slutet av promenaden.

Just precis nu, i skrivande stund håller Ashiki på för fulla muggar att gömma sitt ben i hörnet av soffan! Han har ett rysligt sjå att täcka det med en kudde, så himla rolig!!

Hur som haver, var var vi. Jo, min motivation... Trodde att jag skulle hitta massor efter kursen, allra helst i arbetet med Zassi, men tji. Hela jag är lite som pendel, och det skyller jag graviditeten på, så kanske hänger det ihop.
I alla fall så har Ashiki varit ganska rastlös ett par dagar, så jag kände att det fanns ett visst behov av någon slags aktivering. Jag tog med mig ett par olika leksaker ner, och lät honom välja den som var roligast för dagen. Han var så himla på hugget och tyckte det var jättekul att få leka! Även här noga med att han skulle söka upp mig och ta ögonkontakt för att leka. Jättekul hade vi båda två!

Sen var det Zassis tur, och med henne hade jag bestämt mig för att fokusera på vänsterförflyttning. Det tog ett litet tag för henne att fatta vad jag var ute efter, men sen gick det som en dans! Jag var noga med att vara tyst (hoppas att jag lyckades...), att hela tiden höja ribban när jag såg att hon förstod vad jag var ute efter och att belöna på rätt ställe. Hela hennes attityd och vilja blir så mycket bättre när jag hela tiden kräver lite mer. Mycket tänkvärt!
Jobbade även lite på avlämnande i sitt och ligg, och stadga i samma. Den här gången provade jag att lägga en go'bit framför henne, och det funkade superbra.
Började även på sättande från ligg, där hon även där snabbt är med på noterna.
Helt underbar attityd och energi!!
Tänk om jag kunde få samma fart i Ashiki...

En del i att det gick så bra idag, var att jag gick in i det helt förutsättningslöst. Jag hade en plan för vad jag skulle göra, men inga värderingar eller förväntningar om hur det skulle gå. Alltså kunde vi båda jobba med bra närvaro - jag för att jag inte hade någon förutfattad bild om hur det skulle gå; och Zassi för att jag var här och nu, inte någon annastans eller annan tidpunkt.
Mycket tänkvärt att hålla i minnet.
Här och nu, förutsättningslöst.

Thursday, August 6, 2009

Kurs med Kurt...

...eller snarare Niina Svartberg.
En ganska omtumlande upplevelse för förstagångskursaren Sara. Fann mig tänkandes både en och två gånger att det skulle vara så oändligt mycket enklare och mer hemtamt med den större fyrbenta varianten...
Jag började med att ta ut Ashiki, och det var allt annat än en trevlig upplevelse. Han var helt off, och oengagerad på ett sätt som han inte varit på 2 månader! Det var en allt annat än bra upplevelse, även om jag fick bra hjälp av Niina framförallt med hur vi ska gå vidare. Det kändes bara helt hopplöst när vi klev av planen, även om lite tröst fanns att finna i att Niina sen sa att han inte är en helt enkel hund.

Nästa pass tog jag ut Zassi, och fick ett helt annat engagemang av henne. Vi tittade lite på fria följet, där jag tycker att hon var med mig rätt bra. Jag ska jobba med att få henne lite närmare mig, och framförallt på en rak linje - hon svajar lite just nu. Belöningen ska jag ge till höger om henne, för att på så sätt inbjuda till att hon kommer lite närmare. Hon är en liten hund, så jättemycket närmare kommer hon nog inte att komma utan att tappa kontakten med mig. Började även lägga på kommando, och ska se till att höja kriterierna oftare för att hålla intresset uppe hos henne.Hon är en vaken och "med" hund, så det bör inte innebära några problem.
Niina föreslog att jag ska jobba med vänstervändningar på stället för att lära Zassi att "fot" är en position snarare än ett beteende.På andra passet började vi med inkallning där Sharon höll i henne. Hon kommer med jättebra fart, men springer rakt fram mot mig och saktar av innan hon kommer helt fram. Detta eftersom jag har gett belöning framför mig när vi gjort liknande saker på promenader ute. Istället ska jag nu se till att klicka när farten är som högst, och ge belöningen bakom mig till vänster, för att bibehålla farten hela vägen fram.
Läggande under gång har jag kört mest på skoj hemmavid för att hon har sånt himla fint läggande. Nu provade vi att gå rättvänd, men något på vinklad för att inte ge direkt "fot"känsla och ge kommandot där. Hon var lite fundersam, men hängde med rätt bra ändå. En gång gjorde hon en rejäl rullning istället för att ligga, busmärtan! Jag är ändå imponerad över hur fort hon hänger med på nya saker, och fattar galoppen.

Rent generellt kan vi konstatera att jag måste lära mig att höja kriterierna fortare, och inte fastna i att harva samma beteenden i en evighet. Det enda som händer då är att både jag och hund tappar sugen. Jag måste även bli mer exakt i min timing.
Jag pratar på tok för mycket genom momenten, vilket inte syftar något till. Jag är ens knappt medveten om att jag gör det. En nackdel med att göra det är att jag tar bort hundens behov att söka min kontakt, eftersom JAG är fullt engagerad med att hålla kontakten med hunden. Det intressanta/komiska/tragiska är att jag fick precis samma kommentar för en evighet sen på hästryggen, där jag i parti och minut satt och smackade utan att egentligen mena något med det. Man kan ju tycka att jag borde kommit över detta beteende vid det här laget... ;)
Ska även jobba in ett "fel-ljud" som utan att lägga värdering i det talar om för hunden att den inte gjort helt rätt.

Summa summarum en oerhört tankeväckande dag! När värsta besvikelsen över att Ashiki inte funkade lagt sig, kan jag se det som mycket nyttig information om vad jag istället bör göra med honom framöver. Det blir mycket kontaktövningar, men först och främst ska jag bara leka järnet en vecka framöver och försöka bygga upp ett superintresse för leksaker. Mat funkar ju sådär som belöning med honom, så jag vill kunna använda lek och kamp istället. Här tänkte jag ta min käre bror till hjälp, han är mycket duktig på lek med hund. Bland allt annat han är duktig på.
Istället ska jag lägga en hel del krut på Zassi nu. Hon är ju superrolig att jobba med, och jag är så himla stolt över hur duktig hon var med tanke på de 4 hundar som var vid planen när vi tränade. Inte en blick skänkte hon dem!!!

Idag körde jag vidare med Zassi, och såg utvekling bara sen igår. Hon hänger med fint i fria följet, och jag tycker att hon ligger något närmare mig. Lite svajig fortfarande, men hängde med även när jag gick på båge istället för bara rakt fram.
Började även på med vänstervänding, och fick efter första förvirringen respons i rätt riktning. Hon följer med runt, men vrider sig runt sittandes på ändan. Vi jobbar vidar med detta.
Avlämning går bra, men hon sitter som "lösast" när jag går bakom henne så där får vi jobba vidare.
Hon jobbade med jättebra attityd trots värmen. Även med henne vill jag jobba in kamp som belöning, för inomhus älskar hon det mer än mycket!

Hela min upplevelse med första hundkursen har på det stora hela lämnat mig med mer envis "det ska fantamig gå" känsla, än den inledande känslan som sa "nu ger jag f-n i detta". Det är klart att det går! Jag måste bara hitta rätt knappar, framför allt med Ashiki.
Att köra mer seriöst med Zassi känns bara superkul! Ser fram emot att träna in de moment, inklusive platsliggning, som finns med i ettan, och att göra det strukturerat. Det är ju kul att träna hund!!

Wednesday, July 29, 2009

Some pictures

Fishing and BBQ at Järndammen




Fun at Busborgen with Mulle





Master chefs at work


Liam getting buckled up for Free Fall Tilt at Gröna Lund


Going up


At the top! Unfortunately I wasn't quick enough to take a photo of him going down...


This one deserves its name... Insane. Up and down, while spinning around. MAD!


Beautiful Stockholm




Best friends and their bones

Tuesday, July 28, 2009

Working mode

Yep, in working mode again. It's amazing how 3 weeks can just fly past like that! It feels like it was yesterday I happily closed the door to the office smiling at the 3 weeks of holidays in front of me.
Yesterday I opened the same door knowing there's a long autumn ahead of me before the big day in November/December (hopefully not before that) and the following maternity leave. Can you believe it, we're having a baby!
Anyways, the 3 weeks off were really good, even though we didn't do an awful lot. Some fishing, hiking and lazy mornings, a trip to Stockholm and Gröna Lund where Liam did all mad rides he could possibly find, a few days in Hälsningland, a good deal of swimming and sunbathing, some dog training of course... It was just so nice to be off and have all this time with no must do's.

Back to work yesterday, and it felt funnily enough quite ok to be back! I though I'd dread opening the doors to work, but it felt good being back. Think that is a sign of a good work place, don't you?

Over to the four-legged world....
Igår åkte jag upp och tränade på klubben med Sharon. Det första som mötte oss på plats var en storleende Mulle som skulle få tillbringa ett par timmar med sin idol Liam. Jag kom som vanligt på andra plats, och får som regel tigga mig till en kram... Olika falla ödets lott! ;)
Hur som haver, med fickan full av köttfärs - rätt kladdigt träningsgodis... - körde vi igång med lite fritt följ. Han hänger med jättefint i allt längre sträckor, så snart är det nog dags att vända om och börja gå rättvänd. Superkul!
I ingångarna ställer han sig gärna lite, eller mycket, på tvären, så där ska jag höja kriterierna rejält. Endast rak Ashiki är gott nog.
Sitt och stå jobbar vi vidare med. Läggandet ligger lite nere för stunden, då jag måste hitta ett bättre sätt att få fram det på.
Kände att han idag tröttnade lite fortare än vanligt idag, så jag satte tillbaka honom i bilen och hämtade Zassi istället!
Det är första gången hon är med på klubben, och med hennes vanliga hundbemötande hade jag helgarderat med stryplänk så att hon inte på något sätt skulle kunna ta sig lös. Var beredd på allehanda beteenden, och satte ribban rätt lågt redan på parkeringen. Döm om min totala förvåning när hon betedde sig som en alldeles underbar ängel!
Tokglad att få komma ut och jobba lite for hon runt mina ben som en studsboll och provade alla trick hon överhuvudtaget kunde komma på. Och detta med en hel del hundar omkring henne!
Provade lite fritt följ där hon faktiskt har superkontakt med mig, läggande under gång som jag bara älskar att göra med henne för hon riktigt slänger sig ner, och stadga i sitt. Det senare har jag inte gjort alls tidigare (insåg jag igår), och ska jobba vidar med i hemmets lugna vrå.
Istället fokuserade jag på att belöna för all kontakt hon tog med mig, medans vi alltmer närmade oss en grupp med shelties. Med fortsatt jättebra fokus på mig tog vi oss väl innanför den skyddszon hon normalt sett har för att morra/gnälla/pipa/strama i kopplet. Helt otroligt! Inser att hon verkligen, VERKLIGEN, älskar att få vara ute med mig och göra något. Att få jobba.
Om någon för ett halvår sen sagt att jag skulle ta med henne upp på en brukshundsklubb med ett helt gäng andra hundar närvarande utan att hon skulle flippa ur helt, skulle jag ha skrattat högt och sagt Omöjligt. Och tänk så fel jag hade!
Underbara lilla gofis! Hon ska få följa med upp på varje träning nu, och få göra det hon älskar mest. Det lovar jag!
Vem vet, kanske är agility inte en total omöjlighet med min lilla temperamentsfyllda terrier?!

Monday, July 20, 2009

Th e Month of July...

...is nearing the end, and so is my holidays. I have in all fairness another week to go, but I am already starting to feel a slight end-of-holiday-blues. 3 weeks just isn't enough...
The first week pretty much rained away, second week has been fab, and third week has started with a rainy day. Hopefully it will change, so I can get another few days of basking in the sun.
With the apartment doing a very good sauna-imitation, it is a bit hard on us all, dogs included, as there is no getting away from the stuffyness. I do hope that today will bring a good old thunderstorm to clear the air.

Last week, on Wednesday, we headed up north to Hälsingland to spend a couple of day in the tranquility of my bestest friend Tess' home Åsen. She met us on the yard with her new buddy Torsten on a lead rope. Torsten is a white goat whom she's looking after for a year or so. He was in dire need of some socialisation and good manners, so Tess takes him for a walk on the lead every day. Ashiki thought he was a weird-looking, but really cool, dog and tried to engage the goat in playing. Torsten on the other hand, had no intention what so ever of playing. That was Ashiki's first meeting with all the strange creatures on the yard, which includes Kasper the Donkey, Rosa the Shetland pony, 3 horses, 4 pigs, a number of cats and of course Atlas, Vilse, Luna and Tingeling - the dogs. Let's just say he didn't require an awful lot of walking for the 2 days we were there, he sorted out the getting exercise bit all by himself.
He also got aquainted with the electric fence. Twice. Not a favourite!
While Ashiki had great fun with all his new friends, the human party did a lot of talking, laughing, playing cards, eating, fishing, swimming (only me, and only once in a rather chilly lake. But oh so lovely), eating, and the compulsory bit of crying involved in finding new pieces to the puzzle that is the self. Not always pleasent, but always needed and very much loved.
We headed away on Friday, roughly 1,5 hours delayed due to personal belongings on walkabout, and headed straight to Smedsbo for a birthday party for Jocke. A couple of hours later we arrived at home, unloaded the car (why does it always look like we've been away for at least a month,judging from the amount of stuff we've packed??) and had a long longed for shower. The dogs were delighed to be together again, after Abi's and Zassi's mini-holiday at my parent's.

On another note; my tummy is growing at a healthy rate and with it it's inhabitant Baby H or Knyttet. I have started to experience the limitations a pregnancy brings. Sunbathing while lying on the tummy on only a towel for instance, is no longer comfortable for two reasons - the bump that curves the spine in an umfamiliar way, and - foremost - a very annoyed Baby H making it very clear that the pressure of my body weight is NOT pleasent.
Bending forward is not quite as easy as it used to be. Sitting slightly bent forward with the laptop on the coffe table sets off a series of very demanding kicks, as does certain stretching poses I've used for years. I yield to the demands, and realise that my body is no longer only my own.
I have also realised that 3 dogs, an infant and a pram in combination with 3 flights of stairs and no lift, is not a great combination. We have thus started looking for another apartment, preferably on the ground floor.

On a doggy note....
har jag legat vansinnigt lågt på sistone. Vad i hela friden hände med mina intentioner att det skulle bli massor av hundträning under semestern??? Visst, värmen har väl satt sina begränsningar, men va fasen...!
Känner det lite som att jag satt ett "måste" eller "borde" framför träning, och då sparkar hela jag bakut lixom. Lite time för mental omläggning.
Hur som haver, så var vi häromdagen i alla fall ut till Sharon för lite hjälp. Ashiki var långt ifrån på hugget, bilåkning är fortfarande inte riktigt hans forte, men vi fick lite hjälp med hur jag ska gå vidare i alla fall, och det känns skönt. Jag har ju lite svårt att tänka vidare, och veta riktigt när och framförallt hur jag ska ta nästa steg, så hjälpen jag får är guld värd.
En av de saker jag måste jobba massor med är belöningen, för just nu känner jag att jag är ungefär lika rolig som en dörrmatta, och det är ju inte direkt bra. Måste även få till det här med att belöna med kamp/lek, vilket inte alls kommer sig naturligt för mig, tyvärr. Dessutom är jag helt vansinnigt fumlig när det gäller att få fram leksaken, så Ashiki hinner med både 2, 3 och 7 saker innan den förbenade leksaken kommer fram. Suck....
Ja ja, vi gör ett nytt försök idag, utrustade med allsköns godbitar (förmodligen inkluderat köttfärs) och leksaker i alla möjliga fickor (med hopp om att faktiskt lyckas få fram dem inom 5 minuter... ;))

Saturday, July 11, 2009

Babysitting and Genombrott!!!

Yesterday morning at 7am we arrived in Smedsbo, with bags and dogs, to look after Mulle for 2 days while the parents went on a doggie date with the breeder of one of their dogs.
Mulle was in high spirits as we arrived, and immediately engaged Liam in playing and DVD watching. Once J & S had left, I made the mistake of telling him that once he'd had some lunch and his nap, we'd go to the big soft play area called Busborgen in Västerås. This of course made Mulle head to his room immediately for a nap... Beginner's child apporach mistake...
As it was only around 8am at this point, and lunch and nap was faaaaar away we tried to amuse him as best as we could with the rain literally pouring down outside.
At half nine, I realised the futility of keeping Mulle happy and occupied for another lot of hours and decided we head off straight away. No need to say Mulle was in favour of this suggestion.
After a bit of unwilling sightseeing in Västerås (due to my only writing down parts of the directions, thinking I knew roughly where it was), we arrived at Busborgen.
Then followed 2 hours of Liam and Mulle running, climbing, sliding, running, jumping, driving, ball-throwing and some more running only interrupted by 15 minutes coffee/sandwich/ice-cream break. The sweat poured down Liam's back as he fought to keep up with young Mulle, but I can honestly say I'm not quite sure which of the boys had the most fun. Or which of the boys who were the most knackered once we headed home again.
Both of them went to bed without any arguments once the sauna was finished and the pop-corns eaten, and slept all through the night.
This morning I woke up at 5.50, ready to spring into action so simply got out of bed. Mulle followed suit some 30 minutes later, and just over an hour later we woke Liam up.
Since it's a nice day today, touch wood, I think we will head in to the playground in town after lunch.

I also did a bit of training with Ashiki and Zassi while the boys played on the trampoline. More about this in Swedish...

Jo, som sagt, tog mig själv i kragen idag efter alltför många dagar på latsidan vad gäller träningsbiten.
Målet för Ashiki var att träna vidare på det fria följet, fortsätta med stabilitet i sitt och stå, samt påläggning av kommando.
Dock var inte den fyrbenta riktigt med på samma noter när vi kom ut på appellplanen, alltför mycket vatten att plumsa i, dofter att sniffa på och så vidare.
Det blev bara några få repetitioner på sitt och stå, som för all del var rätt skapliga om än något ofokuserade. Istället lade jag lite mer krut på det fria följet där jag vill att han självmant ska söka upp mig. Det här har han, som jag berättat om tidigare, gjort rätt mycket av länge utan att jag riktigt fångat det. Nu var klickern och stora godispåsen med, och han jobbade på rätt bra. Måste bara lista ut hur jag ska få honom att söka ögonkontakt med mig, istället för att stirra på gottehanden. Kanske bryta upp det.. hmmm... Tål att tänka på.
Men, det roligaste i dagens träning med honom, var att jag hade tid, sol och värme i ryggen, och en härlig ryggradskänsla av att idag är dagen där jag kan få till början till ligg. Det är ju annars något som jag inte kommit åt tidigare, så det var lite på vinst och förlust jag satte igång.
Satte mig ner på altanen med en näve full av gott. Visade, lockade lite och väntade på någon reaktion. Först satte han sig ner, och såg rätt uppfordrande på mig som för att säga Ge hit min godbit! När det inte funkade sniffade han runt lite, gick bort från mig men kom tillbaka, satte sig osv. Efter en god stund, där han även pipit lite och krafsat på mitt ben och hand, la han sig ner med en suck, och blev högeligen förvånad när det klickades och bjöds på frolic. Hmmm... vad hände nu, tycktes han säga. Satte sig upp igen, stirrade, krafsade, stirrade lite till och la sig till slut. Klick och godis. Det var nästan så att man såg kugghjulen jobba för att få ihop det hela.
Till sist började han koppla ihop det hela, och gav mig ett par sitt-ligg utan större betänkande. WHOOOPPPEEEEEE!!!!! Nu har jag ju nåt att bygga vidare på!! Så himla glad och nöjd med oss båda kampade vi loss rejält och bara lekte massor!

Med Zassi var det oxå fritt följ som gällde, och bara för kul ett par läggande under gång. Hon är så underbart blixtsnabb i sina lägganden att det är en ren fröjd! Behöver dock lite mer inspiration för att gå vidare med henne, min arbetsälskande lilla terrier!

Sunday, July 5, 2009

Lazy days in Tierp

With the fabulous heat that has been ever present the last two weeks, our apartment has turned into a sauna. And as much as I love saunas, I do not like sleeping in one. And I definitely don't like not having a garden with weather like this.
On Tuesday afternoon we gave up, packed our bags and fled to mum's and dad's house in Tierp. Oh, the bliss of being able to sit out in the garden and sleep in a cool basement. Mmmmm....
Did my last day at work before my annual leave on Friday, and of course on Saturday the weather turned cooler.... It doesn't really matter, as long as I get my time off!
We've been for a swim almost every day, and yesterday I we went to Öregrund. Had a lovely lunch by the water, strolled around looking at all the pretty houses and finished off with a huge ice-cream.

It's still sunny and nice, but somewhat cooler, so we'll either head home tomorrow eve or Tuesday morning. Hopefully my plants will still be alive then...

På hundsidan har vi legat lågt. Hundarna har varit allt annat än på hugget i denna värme. I dag har det dock varit svalare, så jag la spår åt alla tre vovvar. Zassi klarade sitt spår galant, jobbade mycket metodiskt och grundligt.
Abi fick sitt första spår, och tyckte att det var helt underbart att hitta en liten hög med tärnad flintastek i gräset! Och ännu mer sen!! WOW! Jobbade även hon mycket lugnt och metodiskt, och missade inte en köttbit. Jättekul!

Åt Ashiki hade jag lagt ett litet svårare spår, i högre gräs och med näring i vartannat spår. Detta i hopp om att han skulle sluta leka bulldozer, och istället jobba. Detta var dock inte resultatet, utan han svajade omkring lite överallt, drog som en galning men utan att hitta spåret ordentligt. När han så kom av spåret helt gick jag helt sonika därifrån med honom. Kanske inte helt rätt agerat, men jag tror att jag behöver lite experthjälp här. Antingen börja om helt från början, eller nåt annat. Vad vet jag inte...
Tidigare idag åkte vi och hälsade på en gammal stallkompis och hennes två rottisar, en 3-årig hane och en 4-månaders tik. Fick så se lite av det humör som finns i Ashiki, men som jag faktiskt inte sett så mycket av än. Han vaktade mig på ett sätt som jag inte sett tidigare, allra helst mot tiken Hasta.
När sen hanen Knasen gjorde entré, försökte han konstant rida på honom och stackars Knasen tillät en hel del innan han sa ifrån. Tror att herr Ashiki behöver träffa fler äldre hundar som kan bita ifrån lite, för han börjar bli rätt kaxig.
Sen var jag dum nog att ta upp honom i knät en kort sväng, och då vaktade han givetvis mot Knasen. Inte så smart av mig... Men, kul att se den här sidan av honom oxå, det finns helt klart lite humör i honom. Den ulliga söta lilla valpen håller på att bli stor, och det är nu jag inser att han nog tillåtits lite mycket kanske... :)
Han träffade även min kusins leonbergertik när de var på genomresa från Härjedalen, och även där försökte han vakta mig. Men då var jag med på noterna och hann säga ifrån.
Som sagt, mycket intressant, och en hel del att arbeta vidare med. Lill-killen börjar växa upp!

Monday, June 29, 2009

Premiärdopp!

I dag begav vi oss till stenbrottet med Ashiki för ett kvällsdopp. Abi och Zassi fick tyvärr stanna hemma då vi inte visste hur mycket hundar det skulle vara där. Nu var vi i princip ensamma, så nästa gång kan vi gott ta med oss hela gänget.
Ashiki var rätt tveksam till det här med att gå djupare än att han hade fotfäste, men med lite hjälp fick han sig en simtur han med. Eller ett par stycken faktiskt, med en kampleksak som belöning i vattnet.
Att påstå att han var helt gillande inför det här med att simma är att överdriva rätt rejält, men vi hoppas att det kommer att vända om vi fortsätter åka och bada lite nu och då. Det märks även helt klart att det är jobbigt, inte bara psykiskt, att simma på djupt vatten. Han sover som en stock nu!

Det var allt för idag, nu ska vi alla lägga huvudet på kudden och få lite skönhetssömn!

Mediterranean Sweden

Back at work after a FABULOUS weekend! It has been glorious in every sense of the word. On Friday I went to the Kennel club in Sala to watch a group of very good dogs and owners train their dogs under the watchful eye of Maria Hagström. My first doggie course, and I thoroughly enjoyed listening to all the tips and instructions. There is soooo much to learn, and I'm going to enjoy every step of the way!
Later the same evening Liam and I packed dinner, dogs and fishing gear into the car and went down to Järndammen. The dogs ran around like lunatics, Liam got scorched in the sun while fishing and I lit the fire and got dinner started. On the menu we had sausage, corn on the cob in tinfoil and potatoes in tinfoil. The latter ones I put on the hot, glowing coal to bake away while I enjoyed the silence.
It was a truly magical evening, with the sun glittering in the lake, birds singing and silence. I realised there and then, that that is what life is all about! Away from stress, cars and concrete...
Dinner turned out well, and the dogs enjoyed their chicken too.
Returning to the car later on were two thoroughly content people and three happy, tired dogs.

On Saturday Ashiki and I headed out into the wilderness to Carina's lovely house. Here we met up with Yvone, Blaze and Cibel and Viktoria with Olle. All three siblings were over the moon to meet again, and ran around like lunatics. After a while we brought out the doggie swimming pool, where Ashiki and Cibel were right in their element. Olle stood watching with a facial expression saying - pools are for babies, I swim in the REAL lake! He didn't get as much as a paw wet. Until they found the muddy ditch that is... Oh the joy of running, digging, jumping and playing in truly muddy yucky water!
Well, at least they were as happy as three 5-month old monsters can be!
Hmm...2 monsters and a Heffalump to be precise. The Heffalump being my Ashiki of course. Cibel and Olle are really petit-looking dogs compared to Ashiki, who bears more resemblence of a Heffalump. More fur, sturdier built and in all fairness a little bit chubby. Not a lot though, but a bit. But they are all three of them totally adorable, and I wouldn't want my Ashiki any other way!
I did weigh him when I got home though, hearing that the others weigh in and around 14-16,5 kg. Ashiki weighs 18 kg! Heffalump for sure. ;)

Yesterday we spent on the beach.
The temperature peaked - according to our themormeter at home - at 29,3 degrees! At one point it was 26,8 degrees outside, and 26,6 inside. Phew! But no, I'm not complaining in any shape or form, I LOVE IT!

Working my last week before the holidays, and found out this morning that the train I usually take at 6.55 is not running during the summer. Today I took a replacement bus, which takes an hour, but for the rest of the week I think I'll take the 06,07 train. Happy days!

Tuesday, June 23, 2009

Cigarette stop!! Tandfén jobbar övertid!

Today I can proudly announce that my fabulous hubby has been smoke free for 2 weeks!! I’m so proud of him, cause God knows it hasn’t been easy. He’s by no means over all hurdles yet, but over quite a few, high ones.

The weather gods are finally smiling at us again, with clear blue skies and sunshine. Travelling to and from work on the train, I haven’t even had my usual half hour snooze cause I’ve been so full of energy. It amazes me how much easier life becomes as soon as the sun shines. The entire country comes to life, and everything happens outside. I just so wish we had a small garden or at least a balcony.
Sitting on the train this morning, I was again struck by the beauty of this country. The green fields, lush forests with openings in which you see red houses surrounded by green gardens. I’m so proud to say this is my home country. No sandy Hawaiian beach can ever beat a Swedish summer at its best. For those of you who haven’t experienced it yet, don’t wait another minute! Welcome to my paradise!

Now over to the four legged world.

I förrgår var vi ute på långpromenad runt Järndammen; jag, Abi, Zassi och Ashiki, medan Liam fiskade Det var ingen hejd på allt spring i benen efter bilresan hem från Tierp! Allra helst Zassi var överlycklig att få springa fritt efter alltför länge i koppel. Visst hade hon sin lina efter sig, men den hindrar inte henne ett dugg, och ger mig en känsla av trygghet.
Zassi och Ashiki missade inte en enda vattenpöl och dypöl! Glada som två grisar plöjde rakt igenom så leran stänkte om det, stannade och grävde lite innan de drog iväg som två raketer igen. Abi å andra sidan, som den lady hon är, valde att noga hitta en väg runt allt kladdigt och vått; även jag gjorde det till att börja med, men gav snart upp. Vita tofflor blev snart tämligen bruna, och fötterna däri likaså. Men vad spelar väl det för roll?? Helst av allt skulle jag gått barfota, och nästa gång får det nog bli så. En gång barfotabarn, alltid barfotabarn.
Alla tre hundar sov glatt drömmandes om lerpölar och skogens alla dofter resten av kvällen.

Igår, efter underbara promenader i solen, först med Ashiki och sen Abi & Zassi, la jag två korta spår åt Ashiki. Det är ett litet tag sen jag sist la ett spår åt honom, och gjorde även denna gång 2 korta spår med näring i varje fotspår.
Lillgubben var genast med på noterna och tog sig an spåren med liv och lust. Han hoppade även denna gång över ett par steg här och var, men till skillnad mot förra gången fick jag igår känslan av att det var ”jag vet att den stora högen med blodpudding ligger längre fram”-tänk, än osäkerhet över vad som förväntades av honom. Tror att det möjligen kan vara så att han har lärt sig att lite längre fram kommer belöningen, vare sig jag jobbar på eller inte. Lite nonchalant, helt enkelt.
Jag ska prova att lägga näring i vartannat spår nästa gång, och göra spåret lite längre, och se om det kan ge någon skillnad.
I annat arbete blir han lite uttråkad om det inte händer något, och det kan vara samma sak här. Han har lärt sig ett visst mönster, och så länge det inte ändras, går han på minnet av hur det brukar vara snarare än att jobba sig framåt.
Kan detta stämma, ni mer hundkunniga vänner därute?

Ska även prova att lägga ett kort spår åt Zassi, på likande vis, och se vad hon tycker om det.
Annars har stackars Zassi, som ju älskar att få jobba, hamnat lite i bakvattnet vad gäller aktiveringen, så det ska jag försöka komma ifatt med. Hon tycker ju att det är så otroligt roligt!!
Körde igår lite ”sitta fot” träning och fritt följ med henne. I det första sätter hon sig jättefort och mestadels fint, även om jag idealiskt skulle vilja ha henne lite närmare mig. Vi har börja jobba in kommando till det också, och samtidigt jobba bort hjälperna.
I fritt följ har jag börjat på samma sätt som med Ashiki, att jag backar. I går fokuserade jag framförallt på att hon ska hänga med från första steget bakåt, då jag tycker att hon ibland blir lite avvaktande, speciellt när jag sen vänder och går framåt. Jag vill ha mer snabbhet helt enkelt. Det funkade rätt bra, och hon är som vanligt helt överlycklig över att få arbeta. Har även börjat använda den läder-kampleksak jag köpte i Avesta som belöning vid sidan av blodpuddingen. Hon älskar att kampa, och det finns inget som går upp mot den läderkampisen!

Även Abi fick jobba lite, men med henne blir det så planlöst. Skulle vilja köra mer åt freestyle-hållet, eller agility med henne, för jag tror att det är där hennes forte kan ligga. Och hon tycker det är superkul! Vet däremot inte riktigt VAD jag ska träna med henne, så tips mottages tacksamt. Tror dessutom att damen hör lite risigt, för det kan bli precis vad som helst när jag kommenderar något. Hon kör igenom hela repertoaren tills hon tycker att det verkar rätt. Jag har gått tillbaka och jobbat in själva kommandona med tanken att det är de som inte sitter riktigt, men utan egentlig skillnad. Funderar nu på att lära in handsignaler istället, men hur kommer man på tillräckligt många såna??

Slutligen fick Ashiki köra ett par minuter även han, och med honom jobbade vi med stadga i sitt och stå med mycket gott resultat. Eftersom han varit ute och spårat blev det bara ett mycket kort pass med honom, även efter hans mått mätt, men roligt hade vi!

Jag vill även passa på att tillägga att Ashiki nu har tappat alla hörntänder, och en hel del av kindtänderna. Nu väntar vi bara på att de ska växa ut också, så att vi kan köra igång med kampandet igen! Just nu bjuder han gärna upp till lek med resterna av vad som en gång var en leksakskanin, som han kan hålla med framtänderna, och den fårskinnsleksak som jag förfärdigade i helgen. Men även med den börjar han efter ett litet tag att blöda i tandköttet. Inte för att det direkt hindrar honom, men det hindrar mig.

Monday, June 22, 2009

Midsummers weekend

Well, the long lovely (well, at least once the rain stopped on Friday evening) weekend is now over.
We spent it at my parent's house in Tierp, along with my brother and his family. Good food all weekend along, with the new addition of lingonberry pickled herring. Fabulous, for those of you who have not tried it! It even beats my all-time favourite garlic pickled herring. Yummy!!!

Sunday morning brough us a clearblue skye and a glorious summer's morning. Who can not love a Swedish summer when it is at it's best??
With that weather the pool was brough out for my nephew Viggo, and of course Ashiki wanted in on the fun! The hose attracted most of his attention, as usual, and because the hose was in the pool, Ashiki was in the pool.
Maybe we should get one and put in our tiny bathroom in the apartment??







Tuesday, June 16, 2009

Världens bästa Ashiki

Bara ett par korta rader för att säga att jag har världen bästa go'aste lilla holländar-lurv!
Direkt när jag kom hem från jobbet tog jag hela gänget på en liten kisserunda, där Ashiki i vanlig ordning gick lös en del av av promenaden. Rätt som det är dök tre fotbollsspelande barn upp, och Ashiki älskar bollar! Han galopperade glatt iväg mot barnen, men tvärvände och kom lika snabbt tillbaka till mig när jag ropade! Whoppee!!!! Inkallningsträningen har verkligen gett resultat!! Gissa om det var en glad matte som gick sista biten hem med hundarna!!
Körde sen lite sitt, stå och backövningar hemma med hans middagsmat, med jättehärlig entusiasm och arbetvsilja. Vad gäller backandet, som är grunden till fot, har han förstått vad det är jag är ute efter, och var belöningen kommer. Vi hann i arbetsglädjen även med lite musmatteträning, där jag nu vill ha honom stilla med båda tassarna på mattan. Han missar ibland med en tass, men på det stora hela är jag nöjd. Jag måste fokusera lite mer på var tassarna är, och bestämma exakt var jag lägger ribban för att få mer exakt belöning.

När vi efter middagen gick på den vanliga "bara Ashiki & jag"-promenaden, gick vi till ett litet grönområde mellan ån och den ganska trafikerade Gruvvägen. Här är nämligen ett jättebra ställe att springa runt och leka på. Jag kunde givetvis inte låta bli att klicka lite, och körde igenom ett par sitt och stå. Igen jättebra engagemang, och superfokus trots mopeder, cyklar, ungdomar och bilar! Han har bara sånt underbart fokus på det vi håller på med. Go'fisen!!!!
Körde även ett par backanden, men toppenresultat där oxå. Han följer med bra, och hittar ibland positionen vid vänstersidan.

Summa summarum -jag älskar min lilla Ashiki, och är så stolt över honom! Och även mig själv idag faktiskt, där jag är bra med på noterna. Mmm...fler såna här dagar vill jag ha!!

Monday, June 15, 2009

Nybörjare och lösa tänder

Just hemkommen för en träningsrunda på brukshundsklubben, med en hel del tankar som snurrar.
Först och främst vill jag säga att min Ashiki var så himla duktig! Trots en hel del hundar på planen, massor med klickers som klickade till höger och vänster och inte minst skottlossning från skjutbanan intill var han så himla fokuserad. Visst tittade han lite på vad som hände, men aldrig så att han tappade koncentrationen. Vi tränade vidare på sitt utan att backa och stå, vilket funkade toppenbra. Vi introducerade även en grundövning till fot, där han ska följa mig när jag backar och jag ger belöningen långt bak på min vänstra sida. Att följa med när jag backar är inget problem alls, däremot blir han lite konfunderad över var belöningen presenterades. Ska prova att kasta den lite bakom mig, och se om det funkar bättre.
Fick även en del andra tips av Sharon, som har mer att göra med mitt eget kroppsspråk.
Och det är här mina funderingar kommer in...
Som jag har skrivit tidigare är jag verkligen helt novis på hundträning, och känner en del frustration över min bristande kunskap. Idag visade Sharon också på att jag blir väldigt avvaktande och osäker i mitt kroppsspråk och agerande runt Ashiki när hon är med. Och jag känner ju hur himla rätt hon har! Jag vet inte riktigt vad det är som händer, men jag känner igen känslan från när jag började med hästar. Jag litar inte på den kunskap jag har, och vågar därför inte ta egna initiativ utan väntar hela tiden på att få instruktioner och reaktioner på det jag gjort. Jag tror egentligen inte att det handlar om en rädsla för att göra fel, utan mer en allmän osäkerhet om mitt eget agerande. Plus att jag faktiskt inte vet VAD det är jag ska lära honom, och i vilken ordning. Det rent vardagliga vet jag givetvis, men inte allt det andra.
Massor att lära med andra ord, och mitt främsta uppdrag för mig själv nu är att helt enkelt fokusera på hur roligt det faktiskt är att lära!! Läsa massor, lyssna ännu mer och bara ha kul!

Slutligen vill jag, som stolt matte, berätta att Ashiki nu har tappat sin första hörntand! Den ligger nu i säkert förvar i ett glas med vatten i väntan på at tandfén ska komma!

Hundbur/grindar/lastgaller

Att hitta ovanstående passande en Hyundai Elantra är lättare sagt än gjort har jag upptäckt.
Jeppegrindar finns att få tag på, men inget lastgaller. Billigt lastgaller finns att köpa på Biltema, men jag vet av erfarenhet att det inte går hela vägen ut till sidofönstrena, och att det inte alltid sitter så fast som man skulle önska.
Har kollat på en del burar, som inte kostar en hel förmögenhet, men så vitt jag kan se av de olika storlekar som anges finns det inte många burar som faktiskt är i bra storlek i förhållande till bilen.
Vem har väl sagt att det ska vara enkelt!


Det lutar i dagsläget åt att det blir grindar, trots att jag på sätt och vis hellre skulle ha burar, förutsatt att jag hittar ett lastgaller som passar...

Strålande ideér, någon???

Sunday, June 14, 2009

Rain keeps falling on my head.....

....and I'm sick and tired of it! I haven't seen this kind of rain since Ireland. And I do belive one of the reasons we moved away was because of the bleeding weather!!! Well, it has now rained pretty much non-stop for 3 days, and not just the sort of liquid sunshine or soft rain that anyone could survive, but real RAINY rain - the truly wet stuff. So sick of tired of it...

These days I sleep very poorly, something that is quite unfamiliar territory for someone who's out cold the minute the head hits the pillow. I wake up at least once needing the loo. NOW! No longer the "hmmm...I should go to the toilet but suppose I can wait until the morning..." but more of a "I need the toilet NOW, or I will not be held responsible for what may happen." Yet another experience to add to the list.
Well, yesterday I got myself out of bed at just after six to walk the pack. Upon my return I woke Liam up to do the washing (we had the laundry room between 7 and 13), and got back into bed.
Liam then woke me up a couple of hours later with breakfast in bed! Of course the doggies all liked this, and were all prepared to eat any leftovers...
We stayed in bed until late, having a lovely lazy morning.


Today Sharon and I went to Avesta for a dog show. In the rain. It was literally raining cats and dogs, mostly dogs.
I had of course brought Ashiki for some social training - and showing off of my beautiful dog. I can easily say he was one of the kind there, and got lots of attention from the gang of shorthaired dito's with their owners. I was more than a little proud of my wonderboy, who furthermore behaved like a dog who's spent many a weekend in a crowd of dogs and owners.
Sharon showed Chai, who looked like he's been in the showring millions of times! Unfortunately the judge thought that just about everything, except movement and temperament, was wrong. It was so absurd that it in the end at we could do nothing but laugh at the whole thing.
Needless to say, by the time it was time to head home we were all pretty cold and wet.

As cold and wet as I was, I still had a really good day! It's always nice to be surrounded by people who are passionate about what they do. All these people there with their beloved dogs, in appaling dreadful weather, all because they love dogs! I know it does go to extremes, especially noticable in the world of show dogs, but still - they are all passionate about their dogs! And I love watching all these different breeds, from the tiniest to be biggest. I'm simply just a sucker for dogs, in all shapes and sizes.

When I got home, still rather wet and cold, my dear hubby decided that a day like this is great for fishing! Yep, you read right, he headed out into the wild with a fishing rod and, waterproof jacket and wellies. The nutter stayed out for hours!!
I suppose he is nearly as passionate about fishing as I am about dogs....

Thursday, June 11, 2009

Två på en dag...

...måste ju vara rekord!!
Ville bara tala om hur duktig min lill-kille har varit idag! Idag är en sån där dag då man bara njuter av att ha hund!
Vi har tränat lite sitt-utan-att-backa-först, med hjälp av ett hörn och dagens hundmiddag - fläskkotlett. Han var så himla med på noterna idag, efter ett par dagar utan faktiskt träning, och bjöd på ett par jättefina sitt. Även utan väggen som stöd!
Fortfarande med korta korta pass med lite passivitet emellan.
Sedan körde vi lite med musmattan, och där har han verkligen fattat galoppen! Trampar riktigt hårt på mattan, även om inte alltid båda tassarna hamnar rikigt på. Flyttade även bort musmattan en bit längre än vanligt, och det funkade precis lika bra!
Sen tog vi en promenad ut i skogen, bara jag och Ashiki, och jag lät honom gå helt lös. Han kom som ett skott på alla inkallningar, genom blåbärsris och över stock och sten. Fick till och med ett rikgit litet tokryck mitt ute i skogen och sprang som en galning runt, runt, runt.
Jag ser så mycket av min podenco Gizmo i honom ibland, speciellt när han får sina tokryck.
Tänk vad jag älskar denna lilla lurvtuss, som bara funnits i familjen i 2,5 månad!

Raining cats & dogs

I read in the paper today that it hasn’t been this cold in Uppsala in June since the 1800’s. I suppose that is somewhat of a historical moment that perhaps I should be proud to be part of, however I feel more inclined to scream to the Gods above to give us the summer back! It is ever so slightly depressing to almost put on gloves and woolly hat to cycle to the train in the morning. I so hope it will change soon, or this summer might be a very looong one, and not in a good way.
Yesterday Liam had the honour of looking after Mulle for a couple of hours in the afternoon, and I’m not quite sure who had most fun – Liam or Mulle… The latter one did get a bit upset though, when Liam said that jumping on the trampoline in the rain might not the best of ideas, but could be bribed with a piece of the forbidden sweets… :D
I think I told you that we got Liam a fishing set a couple of weeks ago, and had a few days in the sun by the lake fishing. The thing is, I’m still waiting for a dinner made of freshly caught fish! But in all honesty, I think Liam enjoys simply being out fishing more than actually catching fish, so it’s all good!

Now over to some doggy stuff!
De senaste dagarna har jag varit ute mycket ensam med Ashiki, och i långlina, för att komma tillrätta med inkallningen som det kanske varit lite sisådär med.
Massor med lek, godbitar och kamp har givetvis också varit med i planen, och det har gått så himla bra!!
Det märks stor skillnad bara av att vara ute med honom själv eftersom jag inte ligger högst uppe på han prio-lista när han har Abi och Zassi att retas med. Jag vet, det är ganska självskrivet, men ibland är det just det självskrivna man missar att se!
Numera kommer han som ett skott när jag ropar på honom, oavsett om han sniffar på nå’t trevligt, kollar på andra hundar eller är långt framför mig. Helt underbart tycker jag att det är! Vi fortsätter så här, med ensampromenader på eftermiddagen (vilket även Abi och Zassi tycker är rätt skönt) en eller två veckor till, och hoppas sen kunna överföra det på ”flock-promenader”.
Ashikis favortilek just nu på dessa promenader är att jaga matte och ”nu kommer jag och tar dig”-leken. Hela han lyser, och bara vill springa mer, busa mer, samtidigt som jag utan problem kan stoppa och sätta mig ner och bara gosa med honom. Underbart!!
Jag fick lite expertråd från Jocke igår, om hur jag ska få igång honom mer i kampen där jag tycker att han kan vara lite mer på, och hoppas att det ger resultat.

I morgon ska vi nog titta på skyddsträning i Smedsbo igen, om det inte är alltför dåligt väder.

Sunday, June 7, 2009

Morgonstund har guld i mun!

Only doggy-stuff today, I'm afraid. We have recovered from saturday nights lack of sleep, and will head off for Wilma's birthday party today, which means that Liam will be busy playing with Mulle, Wilma and Fanny!

Det är lite av en välsignelse att jag av naturen är en morgonpigg person, annars skulle jag lätt kunnat bli ganska grining av alla dessa tidiga morgnar.
Efter en liten kissetur straxt efter fem i morse krypte jag ner i sängen igen för en stunds sömn till. Det var dock inte helt enkelt att komma ner i sängen, eftersom Ahiki nu har lärt sig att hoppa upp i vår ganska höga säng, och hade gjort det bekvämt för sig. Så där låg vi följande ordning; Liam längst ut till vänster, sedan Zassi, jag och slutligen Ashiki längst ut till höger ihoprullad till en boll; och inte att förglömma lilla Abi som sin vana trogen snarkade mellan mina ben. Gott om utrymme var det ont om, helt enkelt.
Nu visste jag att Ashiki skulle hoppa ner ganska snart, eftersom det blir alldeles för varmt i sängen för hans tycke, så det var egentligen ingen större fara.
Runt 7 tyckte sen både Zassi och Ashiki att nu fick det vara färdigsovet, och påtalade detta genom att sätta igång och leka 2 mm från mitt öra. Det blir lite svårt att ignorera dem då...

Hur som haver, efter vanliga morgonrundan lade jag två små köttfärsspår åt Ashiki, om kanske 10 meter vardera.
Efter att ha hämtat en Ashiki som var helt på det klara med vad som skulle hända, och inte kunde komma fort nog ner för trapporna såg jag att en skata minsann oxå gillade köttfärsspår och hade klämt i sig valda delar av spår nummer två, nämligen början och slutet...
Min blivande spårhund tyckte det var superhärligt att hitta frukosten utlagd på gräsmattan, och hade en helt annan attityd den här gången än sist. Poletten har helt klart trillat om inte hela vägen ner, så åtminstone halvvägs.
Han går fortfarande inte helt rakt fram, och hoppar över ett steg här och var, vänder tillabaka ibland osv, men jag ser tydligt att han börjar koppla vad det är som ska göras. Och framförallt tycker han att det är fenomenalt roligt!
Spår nummer två blev som det blev, eftersom herr eller fru skata tyckte att det var gott att äta spårbörjan och -slut, men de ska väl ha mat de med!

I övrigt har jag sedan två dagar tillbaka låtit Ashiki gå med spårlina på under våra promenader, för att komma tillrätta med hans "give the finger"-approach till inkallning. Jag halar helt enkelt in honom om han inte är med på noterna.
Rent generellt kommer han som skjuten ur en kanon när han ligger efter mig, men stannar och stirrar på mig när han ligger framför. "Varför ska jag gå till dig när jag vet att du ändå är på väg åt det här hållet?? Jag är'la inte dum heller????!!" Ungefär så ser han ut att tänka.
Jag tycker mig ana en viss förändring redan nu, men fortsätter med linan en vecka eller så. Men gudarna ska veta att det inte här helt okomplicerat att gå med en hund i koppel (Zassi), en springande lös (Abi) och en i lång lina, eftersom jag måste hålla lite i linan för att inte hela "hala in Ashiki" grejen ska gå förlorad om jag först måste grabba tag i linan innan jag kan säga Kom. För att inte nämna att gå genom ett antal kvarter innan jag kommer till skogen... Men, med tungan rätt i mun och full koll på mina egna ben så att de inte trasslar in sig i linan går det, det med!

Ashiki börjar nu bli en stor pojke, men sprittnytt garnityr i fram! Det fattas lite på sidorna och även hörntänderna, men längst fram fullkomligen skiner det av vita fina vuxentänder. Snart, tänker han, snart kan jag vara med och bita Jocke i armen!!
Vidare har han vuxit i magen tycker jag, och ser riktigt fin ut. Givetvis inte lika fin och smäcker som syster Cibel, men är man byggd som en bulldozer så är man. Inte mycket att göra åt det inte. Sådan matte, sådan hund... :D
Det sista i hans "stora-pojke-repertoar" är att han nu har börjat lyfta på benet och kissa mot träd och lyktstolpar under en stolt mattes påhejande. Detta innebär ju som bekant även skvättande, snarare än skvalande, vilket kanske uppskattas mindre kl 5 på morgonen när det som förut tog 2 minuter nu kan ta 10 minuter... Men men, man kan inte få allt här i världen!

I dag ska vi till Smedsbo på 10-års kalas, och ev hinner jag under Sharons överinseende träna lite med Ashiki oxå. I så fall skriver jag, kanske, en rad till eller två i afton.

Saturday, June 6, 2009

Bloody students!! :(


This photo I've borrowed from Carina, who took it when we were in Smedsbo looking at dogs & handlers training.

Yesterday was leaving cert celebrations here in Sala. Something I per say think is really nice. Lots of happy youngsters everywhere, dressed in white and with their student caps on. Per say, that is.
I'm not at all quite as much in favour of them, when they start the party of a century in the flat below ours at 10 pm. Loud music, loud peple shouting both in the apartment, in the stairs and outside just below our bedroom window. At no point did the shouting decrease at all, even though Liam and several of our neighbours asked them, begged them, shouted at them to turn the fecking music down and send everyone home.
At f***ing 3am they did turn the music off, alright, but started playing the bleeding piano instead! I seriously though Liam would have a heart attack! I managed to doze off from time to time, but Liam just got more and more annoyed. Apparently one of the guys at the party had a really rotten attitude, which didn't exactly improve things.
At 4.15 the actual party seemed to die down, but then said eejit stood outside the builiding shouting for another 15 minutes!
I finally fell asleep at around half four, only to be woken up an hour later by Ashiki needing to go to the toilet. Took him down, and thought he'd go back to sleep after that, like a good little boy. But nope. At six I gave up and got up to take all three of them for a walk.
And here I am, at 7.33 on a Saturday morning blogging away after a pretty much sleepless night. Not exactly what I had planned....

Thursday, June 4, 2009

Kerry in Sweden? Härlig träning!

It sort of feels like Kerry has moved to Sweden at the moment, the weather is miserable! Wet, grey and COLD! I don't like it at all...
Where did the beautiful summer go? I think perhaps Siobhan and Jerry took it with them...
Liam has today started his taxicourse, so hopefully he'll soon be driving around in a taxi!

Now, doggy stuff...
Jag har idag haft en telefonsession med min ovärderliga PT Sharon. Vad gjorde jag utan henne?!
Sist vi träffades fick jag råd att ge tydliga signaler om när vi ska vara aktiva, när vi tar en paus, när han gjort fel, avslut osv. I sittandet backar han gärna först, innan han slår ner rumpan, så förslaget där var att träna i ett hörn så att han inte kan backa, och bara belöna för korrekt utförda sitt. Korta pass, 20 sek, sen paus, 20 sek igen, paus osv.
Som belöning använde jag hans middagsmat, dvs rå kyckling. Långt ifrån det mysigaste som finns att hantera, men klart eftertraktat.
Jag gjorde precis som jag blivit instruerad, med jättebra resultat! Mot slutet fick han till ett par riktigt fina, rena sättanden. Och allt med massor med energi! De gånger han inte svarade alls, utan bara satte sig och tittade på mig, vände jag mig om från honom med resultat att han sökte upp mig.
Superduperkul!!!!!!


Kortet har jag lånat av en av kameradamerna - Catrine? - på skyddsträningen i Smedsbo.

Monday, June 1, 2009

Update

My humble apologies for the total lack of updates lately. I've no good excuses at all, and not even any bad ones...
Anyway, last week Liam's sister Siobhan with hubby-in-spirit Jerry came to visit. As the plan was to head to Eckerö on Thursday, we headed straight to mum's and dad's on Wednesday eve. The compulsory, but lovely, barbeque was had, and after that a game of Kubb. Siobhan and I totally wiped the floor with lads and won a grand victory!GIRL POWER!!
The following morning they all headed off fairly early - Liam, Siobhan, Jerry and dad (aka the driver) - whereas I stayed at home and worked for a few hours.
Around five-ish I heard them coming up the steps after a good day on the boat. Or, maybe I should say I heard them stumbling up the steps, a small bit unsteady on the feet. Not due to sea-legs, but due to one too many beers...
After dinner I managed to get them all into the car to travel home to Sala again. I'm soooo thankful the police wasn't out doing their checks, cause no way would they have believed that I had had nothing to drink with alcohol fumes in the car enough to knock out an elephant!
When I got home from work on Friday, we packed the picnic basket and went down to Järndammen for a bbq by the lake. The weather was fab, and the food good. Jerry did have some opinions about the mosquitos, but I didn't see a single one, so I think he was pinching himself and then scratching just for us to feel sorry for him! ;)












That eve was finished off at the local bowling hall, where we showed just how crappy we are at bowling! But it was great fun! I won the actual game, but Siobhan won the style-prize for her leg-flips!
In all we had a wonderful time while they were here, and Sweden showed itself from it's very best side offering splendid sunshine and warmth.

Ok, now the bits I do in Swedish. The dog related part, that is.
Träningsmässigt ska jag skam till sägandes erkänna att jag legat lite lågt. Vi har förvisso tränat nästan varje dag, men kanske inte riktigt med den entusiasm jag vill ha. Hos mig själv, alltså!
Mycket fokus har legat på inkallning, då han hade en liten svacka på just det området. Eller, nu ska jag ju vara helt ärlig - jag gav honom en liten svacka.
Han har börjat med ett otroligt frustrerande beteende, där han tvärstannar och bara står stilla. Inte ett steg åt nåt håll, bara står och stirrar på mig där jag hoppar omkring, tjoar, tjimmar, skramlar med godisburk eller springer i motsatt riktning. Allt för att få lille herr Ashiki att komma. Utan större framgång, kan jag tillägga. Frustration på topp, med andra ord.
Så en dag, en riktig Murphys-lag-dag, där humöret inte direkt låg på topp som det var, gick jag helt sonika fram till honom och skulle ta tag i halsbandet och koppla honom. Nu är det ju som så att om man är topp-tunnor-rasande så har man en allt annat än inbjudande och lekfull approach, så Ashiki tänkte hellre fly än illa fäkta och drog iväg åt ett annat håll. Och så hade vi lagt ribban.
Efter lite självrannsakan, efter att jag slutat svära och osa rök ur öronen, fick jag ju erkänna att jag bara hade mig själv att skylla, och att det var dags att sätta på sig tankemössan.
Jag förfärdigade två kampleksaker av ett gammalt grimskaft som jag hittade i gömmorna, och som är i lagom tjocklek för en liten 5-månaders mun. Den hade jag sedan troget med mig så fort jag lämnade lägenheten med hundarna, och lekte massor med honom. Både lite helt apropå, och när han kom på inkallning. Lek, lek, lek. Och lite mer lek.
Det verkar ha gett resultat, för även om han fortfarande "fryser" ibland, får jag honom med mig och jag viftar lite med leksaken eller springer ett par steg från honom.

Vi har även varit och tittad på skyddsträning i Smedsbo, något som både jag och Ashiki tycker ser superkul ut! "Passa dig du bara", hör jag Ashiki säga, "så fort jag har mina riktiga tänder kommer jag och biter på dig jag med!"
Det är superinspirerande att titta på dessa duktiga hundar, som tycker det är såååå himla kul!
Och superkul att titta på min bror in action, vilket jag ju inte riktigt har gjort förut. Jag bugar ödmjukt, Jocke, och säger "Fy f-n vad du är duktig, och vad jag bara inte har fattat vidden av ditt kunnande tidigare!" Får jag en bråkdel av ditt hundkunnande en dag, då är jag nöjd! Känner mig så oändligt tacksam för att du och Sharon finns tillhands för mig och mina hundar närhelst jag behöver det! Jag ska göra mitt bästa för att suga åt mig all er kunskap, och praktisera den! Bugar ödmjukt än en gång...

Igår hjälpte min Personal Trainer, dvs Sharon, mig att lägga ett litet premiärspår åt Ashiki.
Han var rätt fundersam över vad det var han skulle göra egentligen, och varför det låg korv på gräset. Äh, förresten, korv är ju inte så där jättegott... äter väl då, men bara för att det råkar ligga där... Inte supermotiverad, med andra ord. Vilken hund älskar inte korv, liksom????
Ja ja, jag provade nu på morgonen igen, men denna gång med frukost-köttfärsen. Och se då var det en helt annan femma! Jag ska väl inte påstå att han rusade fram, men gick ganska bra från steg till steg och missade bara ett par stycken. Han nosade aktivt, och höll motivationen rätt bra tycker jag. Kanske börjar poletten sakta röra sig neråt för att inom kort landa helt.

Han har vuxit rejält, och har fått den färg han kommer att ha (hoppas jag). Fin tigrering, och inte så väldigt mycket svarta täckhår. Jättefin svart mask och mörka tassar. Hoppas hoppas att han ser lika läcker ut även när han blir långhårigare, för nu är han fin, min lille Ashiki.
Ikväll ska vi upp på klubben och titta och träna lite, så det är dags att fylla på blodpuddingsförrådet!!