Tuesday, December 27, 2011

Julen 2011 i bilder / Christmas 2011 in pictures

Tänk så roligt det är att fara fram på sparkstötting!!
So much fun flying along on the sled (sparkstötting)!!

Av Nan och Grandad fick han ett stort lok att åka på!
Nan & Grandad gave him this big ride on train!


Ett annat tåg fick han av mormor och morfar. Med klossar, som inbjöd till många timmars lek.
Another train was given by mormor and morfar. One with building blocks, that invited to hours of play. 

Hundarnas julmiddag - en halv grisfot. Serverad rå, såklart!The dog's Christmas dinner - half a pig's trotter. Served raw, of course!

Tomten vill läsa etiketten. Andrew vill visa sitt halsband.
Santa wants to read the label. Andrew wants to show him his necklace

Tack för alla presenter Tomten!
Thanks for all the pressies Santa!

Julklappstrumma. Julklappsmössa. Julklappsstövlar. Julklappsklocka.
Drum, hat, wellies and watch. All Christmas pressies.

Och från snälla Gudfar J kom ett trumset. Tack...eller nåt...
And from kind Godfather J he got a drum set. Thanks...or something...

Friday, December 23, 2011

Dan före dan / Morning before X-mas Eve

Klockan är 6 dan före dopparedan, och jag vill inget hellre än att få ligga nerbäddad under täcket ytterligare minst en timme. Den gode sonen är dock på välling-mitt-i-natten-avvänjning och köper inte alls mitt argument att vällingen är slut. Rent teoretiskt sett borde han förstås ha slutat med detta för länge sen, men när  väckarklockan ringer kl 5 är det minsta motståndets lag som gäller. Men nu är vi ju lediga - även om Liam fortfarande hostar sig igenom nattens alla timmar och inte är riktigt upplagd för vällingdiskussioner med envis 2-åring - och därmed skruvar vi upp motståndet rejält.
Så, efter att ha förvisat oss själva till madrassen på golvet i Andrews rum har vi gråtit, sparkats, skrikit och slumrat i omgångar tills dess "kissa potta"-argumentet talade för att det var dags att kapitulera, sitter vi nu här i varierande tillstånd av vaken...
Vi ska senare idag ge oss i kast med galenskapen i Uppsala för sista minuten julklappar. Vad hände med min föresats att ha allt gjort i november??

It's 6am the day before Christmas Eve, and I want nothing but to be snuggled up under the duvet for at least another hour. However, the dear son is on a "bottle-in-the-middle-of-the-night"-detox, and does in no way fall for my argument that we're out of välling. In theory, this should have stopped ages ago, but when the alarm goes off at 5am we operate the route of least resistance. Now that we're both off - even though Liam still spends his nights coughing his lungs out - it's a different ball game all together. 
So after appointing ourselves the mattress on the floor in Andrew´s room halfways through the night we have cried, kicked, shouted and dozed our way through the remaining night hours until Andrew´s "wee potty"-argument told me it was time to surrender. And here we are now, in various degrees of awake.
Today we're heading in to Uppsala to join the madness in hunt of a few last-minute-pressies. What ever happened to my "have it all done by November"???
  

Tuesday, December 20, 2011

ICA Tierp, vilka hjältar! / ICA Tierp, my heroes!

Ett avi på brev kom till vår son, så tillsammans åkte vi ner till ICA, för att handla och hämta ut brevet. När vi stod i kassan för att hämta ut brevet, kom en snäll kassörska och lämnade det bröd och de musslor jag just köpt men lämnat i kassan.
När jag kom hem och senare lagt lillhjärtat undrade jag var gjorde av de två blockljusen jag köpt. Eftersom de varken var hemma eller i bilen kom jag fram till att jag säkert ställt tillbaka dem ändå.
Kvällen förflöt, det blev morgon och arbetet kallade. Ett impromptu möte på en kollegas rum och jag såg den vackra hyacint som stod på hennes bord. Men - vad hände med de tre hyacinter jag köpte igår??? Visste bestämt att jag valt två rosa och en vit, men var tog de vägen egentligen??
Förstod att jag måste ha glömt dem på affären, och tänkte att jag får väl åka ner och fråga. Eller möjligen helt enkelt bara köpa tre nya. Vill ju inte vara till besvär...
Samma kväll åkte jag ner till ICA för att handla diverse förnödenheter (hade dock igen helt glömt hyacinterna), och så fort det blev min tur i kassan tittade hon upp, log och sa "Glömde du några saker sist du var här?" Eh, ja, kanske det... Fort gick hon runt till den andra kassan och hämtade en papperskasse (som jag inte betalat för) och räckte den leende till mig. "Vi förstod att du skulle komma tillbaka snart så vi packade ner det och ställde det bakom kassan!".
DET är vad jag kallar kundservice!!! HEJA ER ICA TIERP!!!
I kassen fanns mina hyacinter, de två blockljus jag inte alls hade ställt tillbaka i hyllan, och sparrisen jag tänkt att vi skulle haft med musslorna.
I dag när jag var på en annan affär här i vår lilla köping, betalade jag snällt och stegade iväg alltmedans jag pulade ner växeln i plånboken. Öppnade bildörren och satte mig, och fick känslan att jag nog glömt något.. Hmm..kanske den filmjölk jag just betalat för????
Virrpanna får just nu en helt ny innebörd...

A registered post arrived for our son, so together we went down to ICA, to do our shopping and collect the letter. As we were waiting to get the letter, the kind woman in the check out came to hand me the bread and the mussles I had just bough and left at the check out. 
Once we were back home and the little one was fast asleep I started wondering were the candles that I just bought had gone to. Since I coudn't find them neither in the house nor in the car, I assumed I had put them back on the shelf in the shop. 
The evening passed, morning came and it was time to once again to go work. During an impromptu meeting in a colleagues office, I noticed a hyacinth on her table. That got me wondering what on earth happened to the hyacinths I had bought the previous eveing. I had a very clear and vivid image of picking two pink hyacinths and one white, and putting them in the basket. But where did they go to after that???
Realised I must have forgotten them at the shop, and decided to call down and ask. Or simply just get new ones. One doesn't want to be a nuisance...
The same evening I went back to ICA, to get a few bits and bobs (but had once again forgotten about the flowers), and as it was my turn at the check out, the girl looked up, smiled and asked "Did you forget something the last time you were here?". Eh...maybe...might have... Se quickly got up, walked around to the other check out and got a paper bag (which I hadn't paid for) and handed it to me with a smile. "We knew you'd be back soon enough, so we packed it and put it behind the check out." 
Now, THAT'S what I call customer service!! 
WAY TO GO ICA TIERP!!
As I looked into the bag I found the hyacinths, the two candles I hadn't put back on the shelf and asparagus that I had planned for us to have with the mussles.
Today when I went to another shop in our little village, I paid and walked out to the car while trying to stuff the change into the wallet. As I unlocked the car and got in, I had this nagging feeling of having forgotten something. Hmm... could it possibly be the sour milk (filmjölk) I had just bought???
The word scatter brain comes to mind...

Sunday, December 18, 2011

Here we go again...

Pigg son, äntligen. Skulle fått besök, men det blidde inte av. Blötsnö som dalar ner och väger ett ton att skotta bort, men det är åtminstone vitt.
Middag hos mina föräldrar, där vi upptäckte mystiska röda utslag över hela sonen vilket föranledde samtal till 1177. De antydde scharlakansfeber, vilket i sin tur föranledde samtal till akuten. Inga köer, så kom ner ni så får vi i alla fall titta på dem. 
Anländer dit, 2 andra i väntrummet. 1,5 timme senare har vi fortfarande inte sett röken av en läkare, de misstänkta utslagen i stort försvunnit eller omplacerat sig och Andrew har lessnat totalt. Alltså packar vi ihop barnet och åker hem till föräldrarna igen, lite lagom irriterade.
Bad i badkar för liten, bastu för litens föräldrar, och friden har infunnit sig igen.
Hemma igen, en flaska välling intagen och nattning pågår och då kommer kvällens grande final i form av välling och torkad frukt. På retur.
Medan jag skurar rent säng och badrumsgolv hör jag maken hosta en trappa ner, och sen upprepa Andrews slutscen. Dock inte i någon säng.
Kan det inte bara vara färdighostat, -kräkts och -sjukat, snälla??

Finally a fairly perky son! We were expecting visitors, but that never happened. Really wet and heavy snow falling all through the day. Lovely and white, but weighs an absolute ton to shovel.
Dinner at my parents', where we discovered mysterious red rash all over his body. This led to a phone call to 1177 (medical advisory) where they suspected it might be scarlet fever. This in turn led to a call to the E&A. No waiting time they said, so come straight down so we can have a look at the red rash.
We arrive and find only 2 other in the waiting room. 1,5 hours later we still haven't as much as seen a doctor, the suspicious rash has nearly vanished or moved to other parts of the body, and Andrew has well and truly had it with the waiting room. We pack up the little fella'  and return to my parents', more than a little annoyed. 
A bath for Andrew, and a sauna for the parents and the peace of mind has returned.
Back at home, a nice bottle of välling had and the bedtime stories read - and then the grande finale consisting of välling and dried fruit. On return. 
While I clean the bed and the bathroom floor, I hear Liam coming back in from shovelling the snow, coughing and then do what his son had just done. Only difference, daddy stayed away from the bed. 
Can't this coughing, puking and general being sick just be over and done with? Please?



Saturday, December 17, 2011

Host. Snörvel. Nys. / Cough. Sneeze. Snivel

Idag har ingen i familjen gjort många knop...
Efter en natt där vi hostat i kapp alla tre, turats om att ligga vaken och rotat efter näsdukar på nattygsbordet var vi långt ifrån pigga när Andrew bestämde sig för att vi hade sovit färdigt.
En tur till jouren för att kolla att lilleman inte hade åkt på mycoplasma (virusburen lunginflammation), vilket han inte hade, tack och lov. Stetoskopet gillade han INTE, men att bli stucken i fingret bekom honom inte det minsta...
Julgranen in och pyntad, hundarna snabbvallade i snöslasket. Jag kommer nog inte så högt på deras "hitta-på-något-roligt"-lista efter den här helgen. Var ute i nästan en halvtimme, och flåsade som efter att ha sprungit en mil...
Kort sagt, hoppas att denna infernaliska förkylning är låååångt borta till jul...

Bilden har jag lånat härifrån.


A day of doing nothing in the Higgins' houshold...
After a night of taking turns in coughing, tossing and turning and reaching for tissue on the bedside table we were far from full of energy when Andrew decided it was time to get up. 
A quick visit to the A&E to make sure our little man had not caught the mycoplasma (viral pneumonia), which thankfully he hadn't. He didn't like the stethoscope one bit, but didn't mind having a blood test done on a finger...
The christmas tree is in and decorated, the dogs pee'd and poo'd in the slush. Don't think I'll be very high on their "doing-fun-things-"list after this weekend. Went for almost a half hours walk, and was as out of breath as had it been a 10 km run!
In short - I really hope this darned cold will be looong gone in time for Christmas eve...

Thursday, December 15, 2011

Sjukstuga igen... / Infirmary again...

Här i det blå huset roar vi oss med elak hosta, hög feber och allmän hängighet. Andrew började i söndags, Liam gjorde honom sällskap i går och jag idag - dock utan febern.
Det är inte roligt att se sitt vanliga yrväder sitta i mammas eller pappas famn i timmar. Förmiddagarna har han varit rätt pigg, men framåt 11-tiden klättrar temperaturen uppåt. Som högst har han haft 40,2, lilla skrutten vår.
Hoppas att vi nu efter magsjukan förra veckan och denna dunderförkylning nu får vara friska och krya hela julen!
På en lite mer positiv sida har vi varit och inhandlat vår julgran idag!!
Den ska få stå i garaget fram till på lördag då den stora dagen är här! Älskar att ta in och klä julgranen!!! Måtte det bara komma lite snö tills dess, så den riktiga julkänslan infinner sig!

Here in the blue house we are keeping ourselves busy with a nasty cough, high fever and over all poorly-ness (is that even a word??). Andrew got it on Sunday, Liam joined forces yesterday and I did today - without the fever though. 
I really hate seeing our little whirlwind sitting still in mammy's or daddy's lap for hours. He's been fairly ok during hte mornings, but come 11am the temperature rises. It's been as high as 40,2 degrees, poor little baby boy. 
I really hope that after the tummy bug last week, and now this round of colds, we'll all be fit as fiddles for Christmas!
On a more positive note, we bought ourselves a christmas tree today!!
It will wait in the garage until the big day on Saturday. I really love getting the tree decorated. Please God, let there be snow as well soon so the christmas feeling will truly arrive!

Tuesday, December 13, 2011

Födelsedagslyx i Dalarna / Birthday luxury

Vilken underbar helg vi hade på Dalecarlia Hotell och Spa, i makalöst vackra Tällberg, Dalarna! Utsökt mat, världens frukostbuffet och avslappnande behandlingar, goda drinkar (och Bulmers!!) och mjuka sängar... som det småbarnsföräldrapar vi är, var vi tidigt i säng för att njuta av ostörd sömn. Min uppfattning om vad en bra helg ska innehålla har på något sätt förändrats de senaste 2 åren...
Det enda smolket i bägaren var den låååånga backen upp till hotellet i kombination med blötsnö, vilket ledde till att backen var nästintill omöjlig att köra uppför. Efter många svordomar, och många försök lyckades Liam till slut med konststycket att få den uppför backen och parkerad.
När vi utvilade och vid gott humör återvände till platta Uppland, och hämtade alla barnen (tvåbenta såväl som fyrbenta) landade vi bryskt i sjukstugeland.
Lillhjärtat hade på söndag kväll 38,1 i temperatur, i går 39,2 på kvällningen och ikväll drog vi till med 40,2. Inget Luciafirande på dagis. Inget Glöggfika på jobbet. Så kan det gå. Nu hoppas vi bara att han är pigg och glad snart igen och att vi andra slipper eländet.

Bilden har jag lånat härifrån.


We had the most amazing weekend at Dalecarlia Hotel and Spa in Tällberg, Dalarna! Delicious food, the most fabulous breakfast buffet ever, good drinks (including Bulmers!!!) and relaxing treatments in the spa. And soft beds. Isn't if funny how ones idea of a good weekend changes with the entry of a child... Early evenings and long hours of undisturbed sleep come at the top of my list these days!
The only thing that wasn't great was the loooong hill up to the hotel, in combination with slushy snow which made it pretty much impossible to drive up the hill. After many curses and tries, Liam finally managed to get the car up the hill and park it. 
We returned to our flat part of the country relaxed and refreshed, to collect all our children (two-legged as well as four-legged) only to brusquely be brought back to reality. Andrew had a temperature of 38,1 that evening. 39,2 on Monday eve and tonight we went all in with 40,2 degrees. 
No Lucia celebrations at the day care. No Mulled wine get together at work. That's life... Now we're only hoping for Andrew to get better soon, and for us to stay healthy!

Wednesday, December 7, 2011

SNÖ!! / SNOW!!

Tjohooo!!!! Det snöar här i Uppsala och marken är vit!!! som jag har längtat!
Hoppas nu bara att det snöar hemmavid också, så att jag och lillhjärtat kan gå ut och leka i snön när jag kommer hem!
Åh så annorlunda hela världen ser ut på en gång - mjuk och ren. Älskar vintern!



Whoppeeeee!!!! It's snowing here in Uppsala and the ground is all white! I have waited so!!
I just hope it's snowing at home too, so Andrew and I can go out and play in the snow when I get home!
How different the world looks at once - soft and glistening clean. I love winter!!

Tuesday, December 6, 2011

Oförrättat ärende / Unfinished business

RrRrRrRrRrR… Åh nej, inte redan! Det kändes mer än vanligt ohemult tidigt när klockf-n ringde i morse. Vad har hänt med mina 8 timmars skönhetssömn egentligen?? Skulle precis till att orma mig ur sängen, när en sömnig stämma gav uttryck för ett pockande behov ”NamNam”.  Tack och lov stod en färdig flaska bredvid mig, i ett par yllesockor för att hålla lite av värmen från när den gjordes i ordning. Gjorde en modersuppoffring och stoppade flaskan i egen mun innan Andrew fick den. Yllesockor hårar. När flaskan var tom, och sonen grymtat runt ett tag och äntligen somnat om, frigjorde jag mig försiktigt från armar och ben och tassar, ormade mig över en sovandes Zassi vid min sida och lyckades till min stora förnöjsamhet ta mig ur sängen utan att väcka Andrew. Min lugna tisdagsmorgon kunde ta sin början, om än något försenad. Såg framför mig en frukost i lugn och ro med tända ljus innan jag väcker Andrew för att åka till dagis. 
DUNK! FLADDER, FLOPPER, FLUDDER! Ett stycke nyvaken terriertös skakar liv i morgonen. 
DUNK! FLADDER, FLOPPER, FLUDDER, SNURR, SNURR! Nästa terriertös gör följe, men två extra piruetter för att fira morgonen. På Tarkettgolv. Reaktionen låter inte vänta – Mmammma! Tomma! 
Ser min lugna morgon bytas ut mot en full-fart-morgon, bara så där. 
Efter allehanda toalettbestyr, lyckas jag övertala sonen att hundarna visst behöver komma ut och kissa. Vi klär på oss och sätter ner en  inte helt nöjd son i vagnens åkpåse, medan jag uppmuntrande talar om hur fina stjärnorna är på himlen – titta bara! 
Ser på långt håll att Zassi är i stort behov promenaden, på båda visen. Men tror du att hon kommer till skott??? Nej då, det vore väl för enkelt… Hon provsitter ett par ställen, men antingen så duger de inte eller så luktar det på tok för mycket katt eller hund 2 cm bort. Vi går, går, går och går, tills klockan och mistluren i vagnen börjar påtala att nu får terriern skylla sig själv, för nu måste vi gå hem. 
När vi efter lite fruktost och adventskalenderöppning stänger dörren för att åka till dagis ser jag att maken med största sannolikhet kommer att få sig en liten överraskning när han kommer ner. Olika falla ödets lott, men mest synd är det ju om min stackars terriertös som inte fick göra vad hon behövde.

RrRrRrRrRr… Oh no! Not already!! It felt more than usually early when the effing alarm went off this morning. What has happened to my 8 hour beauty sleep? That I’d like to know! I was just about to slither out of bed, when a little voice made it clear that that was not happening. NamNam he demanded, and I thanked our foresight in making a bottle ready before going to bed. It had since been sitting in a pair of woolly socks to keep the heat a bit better. I made a motherly sacrifice and put the bottle in my own mouth before giving it to Andrew. Woolly socks shed hair. Once the bottle was empty and the son had moved around for a while, he finally went back to sleep. I released myself from arms, legs and paws, slithered across a sleeping Zassi by my side and managed to get out of bed without waking Andrew up. Much to my relief. My peaceful Tuesday morning was about to start, albeit a bit later than usual. I envisioned a quiet breakfast with candles lit, before waking Andrew up to go to day care. 
THUD! FLOP, FLAP, FLUP! A terrier lass has awoken and greets the day with a good ole shake. THUD! FLOP, FLAP, FLUP, TWIRL, TWIRL! Terrier lass number two does the same morning routine, but adds two pirouettes. On wooden floor. I didn’t have to wait long for the response – Mmammma! Tomma! (Mummy! Come!) And there my quiet morning has turned into a full-speed-morning. 
After getting us both ready, I manage to convince Andrew that the dogs really did need to go for a walk. We get dressed, and I put a not at all happy son in the pram while trying to convince him the stars are beautiful to look at. 
I can tell that Zassi really needs to go, in both senses of the word, but do you think she gets down to business?? No, she tries out a couple of spots, but they’re either not right or there is a cat/dog smell an inch away that is far more interesting. So we walk, walk, walk and walk, until the watch and the howling child in the pram gives away that it’s tough luck Zassi, but we need to get back and get ready for daycare. 
When we after breakfast get ourselves ready for daycare, I can tell that there is a great likelihood of the husband being met by a surprise when he gets up. But I feel more sorry for my poor terrier lass who had to go back in with unfinished business.

Monday, December 5, 2011

Eko och kul! / Organic and fun

Hämtade ut ett paket från Ekokul idag, med juklappar åt Andrew. Man kan ju inte annat än bli glad när man öppnar kartongen och hittar detta!

Collected a parcel from Ekokul today, with some Christmas presents for Andrew. One can't be anything but happy when one opens the box and finds this!

För Dinoaurie-fantasten passar vårt lilla Jurassic-park kit perfekt. En cool jeep ett par schyssta dinos och en Dino-jägare ingår.
Det här är i allra högsta grad innovativa ekoleksaker. Tillverkade av ett material som består av återvunnen plast och träfibrer.

For the dinosour fan this little Jurassic park kit is perfect. A cool jeep and a pair of cool dinosaurs and a Dino hunter are included.
These are very much innovative eco-friendly toys, made out of  a material consisting of recycled plastic and wood fibre. 

Nio olika färger och en "magisk" penna. Kolla hur färgen ändras när du drar den magiska pennan över det du har ritat. 

Utvecklat och tillverkat i Tyskland sedan 1989. Filosofin hos företaget Ökonorm är att framställa miljövänliga, giftfria, kreativa material av högsta kvalitet, genom att använda långsiktigt hållbara material.

Nine different colours and one magic pen. Watch the colour change as you use the magic pen over what you have drawn.
Developed and manufactured in Germany since 1989. The company's, Ökonorm, philosophy is making eco friendly, non-toxic, creative material of top quality through using sustainable materials.

Ficklampor är bra allround leksaker för alla barn. Passar för detektivlekar, mörker- och skattjaktslekar, eller till exempel fina ljusshower på kvällskvisten. 

Den här ficklampan har ett extra plus: Du laddar den med egen handkraft. Klimatsmart, kul och lärorikt. Att den ser ut som en gullig pingvin gör ju inget heller...

Torches are good allround toys for all children. Good for playing detectives, in the dark or treasure hunting, or for making light shows in the evening.
This torch has an extra advantage: You charge it with your own hand power. Good for the environment, fun and educational. It looking like an adorable penguine makes it even better...

Sunday, December 4, 2011

LIten blir stor!! Big boy!!

Bildkavalkad från 2-årsfirande i dagarna tre!!


Arla paketöppning och tårtätning i sängen.
Early birthday morning in bed with presents and cake.

Blåser ut ljusen. För andra gången.
Blowing out the candles, second time around.


Liten terrier tös hoppas på smakbit...
Terrier lass hoping for a piece of the cake...

Inviger badleksaken från kusin Viggo!
The bath toy present from cousin Viggo had to be tested at once!!

Mästarbagaren fixar scones
The master baker making scones

Paketöppningsfrenesi!
Present frenzy!!

Matlagning vid den nya spisen i förd förklädet som mormor sytt.
Cooking at the new cooker, all dressed in the apron mormor made me.


Hoppborg i present av Nan & Grandad!!
Nan & Grandad gave me a bouncy castle!!

Thursday, December 1, 2011

Onsdagar med gänget / Wednesdays with the girls

Stressig dag på jobbet där jag febrilt försöker komma ikapp de dagar jag var borta. Övertrött och jättegrining son när jag kom hem, och en äkta hälft på utbrottets rand efter ett par timmar med den grinige sonen. Terriertös som upprepade gånger satte sig för att göra det hon var ute för att göra men sen kom av sig, vilket resulterade att vi gick runt i kvarteret i en evighet och väntade på att hon skulle sluta virra och fokusera på sin uppgift. Byte av kläder med en gråtande son hängandes i byxorna. Sen – äntligen fick jag säga hej då och cykla iväg själv (med endast den minsta smula dåligt samvete). Med tårarna rinnande nerför kinderna av blåsten fylls jag av en stor frihetskänsla där jag susar fram på cykelvägen. Öppnar dörren och tar ett djupt andetag av den godaste av alla dofter – stalldoft. Vackra hästar och härliga ridtjejer hälsar, stressen rinner av mig och kvällen är räddad. Hoppning på bästaste Spirit, massor av skratt och pepp, och efteråt fika med härligaste ridgänget. TACK Tjejor – ni förgyller mina onsdagar!!!!

"What do you mean by that??"
"Are you trying to say I've put on weight??"
"Gaaahh!"
"Only by about a ton!"

Stressful day at work, trying to catch up with work from the days I was off. Over tired and really cranky son at home, and a husband on the brink of break down after a couple of hours with the cranky son. A terrier lass who repeatedly sits down to do her business, but then catches a whiff of something far more interesting, resulting in us walking around the estate for ever waiting for her to focus on the task at hand. Changing clothes with crying son hanging onto my trousers. Then – I finally get to leave son and husband (whit only the smallest hint of bad conscious). With tears streaming down my face from the wind I’m filled with a great sense of freedom as I swish along the cycle path. I open the door and door and take a deep breath of the most wonderful of smells – horses. Beautiful horses and fab horse girls greet me, I feel the stress draining away and the evening is saved. Show jumping class on the bestest Sprirt, loads of laughter and cheering on, and afterwards tea and cake with the best of riding gangs. THANKS girls – you make my Wednesdays fab!!

Wednesday, November 30, 2011

What goes up must go...further up

Skulle bara in på den stora klädaffären och byta en tröja. 5 min, max, och jag skulle utan att jäkta hinna med tåget. I teorin alltså... 
Tog rulltrappan ner och ställde mig i kön. Den långa kön. Med andra som var bökiga och skulle byta saker. Tänkte att jag kanske skulle åka upp en våning igen och se om tröjan möjligen låg där, så att jag var beredd helt enkelt. Och så kanske kön hade minskat när jag kom ner igen. Tji tröja. Tji kortare kö. Stampade ett par minuter i den nu ännu längre kön innan jag stegade iväg till barnavdelningen och tänkte att de kanske kunde hjälpa mig där. Kläder som kläder liksom. Men så enkelt var det såklart inte. Tjejen i kassan hänvisade till översta våningen, så jag tog mig till rulltrappan igen. Första trappan upp klarade jag minsann utan problem. Klev av rulltrappan och gick till baksidan där nästa trappa upp fanns. Inte. Gick tillbaka till andra sidan, men hittade ingen rulltrappa upp där heller. Ännu ett varv runt rulltrappscentralen i jakt på den som skulle ta mig upp en våning. Tre varv knatade jag runt där. TRE VARV! Det finns bara fyra alternativ, 2 upp och 2 ner, men jag lyckades med konststycket att 4 gånger gå förbi den uppåtgående rulltrappan. På sista varvet gick jag dessutom och muttrade för mig själv om idiotiska trappor och förvirrade jag. Tror inte att det på något sätt förmildrade bilden av att jag egentligen hörde hemma på ett sjukhus, iförd en vit tröja med låååånga ärmar. Fastknutna i ryggen.
Nåja, till sist var tröjan bytt och jag sågs lämna brottsplatsen i gasellsprång. En ganska kortbent gasell, ska tilläggas. Mer åt tapir-hållet på något sätt…



I was just popping in to the big clothes store to change a jumper. A 5 minute job, max, and I would then without rushing the slightest be in time for the train. Chance is a fine thing… 
Got on the escalator down to ladies' department and got in the queue. The rather long queue. With other cumbersome customers wanting to change clothes. I then go the idea that I would go upstairs again and see if the jumper by any chance was up there, so that I could bring one in the correct size with me, and thereby make the whole changing business a lot quicker. Plus there was the chance of the queue being shorter when I got back. No jumper. No shorter queue. Stood there in the queue, the now even longer queue, for a few impatient moments before I trotted off into the children’s department thinking they might be able to help me there. Clothes being clothes, sort of a thing. Of course it wasn’t that easy. The girl behind the counter told me the jumper had been bought on the top floor, and that I had to go there. Galloped off to the escalators again, and handled the first one without a problem. Got off the escalator and then walked around to the other side to get on the one going upstairs. Only, it wasn’t there. Went back to where I first got off, but couldn’t find the escalator going up there either. Took one more lap around the escalator central, without finding the darned thing. Three laps I did. THREE LAPS!!! There are only 4 alternatives, 2 going up and 2 going down, and some bloody how I managed to walk past the right escalator 4 times! And to make things worse, during my last lap I was muttering to myself about stupid  escalators and confused self’s. I don’t think that lessened the image of me belonging in a hospital kitted out in a white jumper with veery looong sleeves. Tied to my back. 
Well, finally I managed to change the jumper and was then seen leaving the scene of the crime in antelope strides. A rather short legged antelope, I may add. More of a tapire , somehow…  

Tuesday, November 29, 2011

Förändring / Change

Förändring. Att ändra sig. Att utvecklas. Att ta ett steg framåt. Någonting helt livsnödvändigt för att överleva, men även för att leva levande. Att våga säga det här var jag då, det här är jag nu. Att hitta sin väg, och att följa den i sannhet mot sitt hjärta. Att våga gå mot strömmen, och våga avvika mot normen, eller att bara flyta med och stå för det. Att ändra det som inte längre känns bra, eller att inse att gräset sällan är grönare på andra sidan. Att verkligen titta på sig själv, med skavanker och skönhet, och se vad som ska få utvecklas framåt och vad som ska ändras till något bättre. Att vara öppen för de möjligheter som möter oss var dag. För förändring. För utveckling. För steget framåt.

Change. To change. To grow. To develop. To take a step forward. Essential for survival, but also for living a full life. To say this was me then, this is me now. To find your own road, and to follow it in truth with your heart. To dare walking against the tide, and to fight the norms, or to just go with the flow and be ok with it. To change what no longer feels good, or to realise that the grass Is seldom greener on the other side. To really look at yourself, with flaws and beauty, and see what needs to be developed and what needs to be changed to something better. To be open to the endless opportunities we are given every day. To change. To develop. To grow. To take a step forward.

Monday, November 28, 2011

Rapport från landet Magsjuk / Report from the land of Tummy bug

Spridda, men kraftig,a skurar i norr och söder, för halva befolkningen medan det för den andra halvan mest är skurar i söder. 
Enligt den allra senaste rapporten kan även tilläggas att valda delar av den fyrbena befolkningen även den drabbas av vissa sydliga skurar. 

"Jomen, jag har ju stålkista och blir nästan aldrig magsjuk" (Sara 27 nov). Högmod går före fall, säger man visst...
Lilla juvelen har ju haft lite kräksrejs sedan i torsdags, med rejält blöj- och byxbyte som grand finale igår, och 
maken var inte sen att hänga på trenden. Dock utan blöja... Sist, men inte minst, fick även jag kapitulera. 
Vi tar en hemmadag i samlad tropp, helt enkelt. 

Random, but heavy showers in the north and south for half the population, with showers predominantly in the south for the other half. 
The last report also mentions southerly showers for parts of the four-legged population. 

"Sure, my stomach is lined with concrete. I hardly ever get sick with the tummy bug" (Sara, 27th Nov) Pride goes before a fall, so they say...
The little darling has sicky race since Thursday, with a grande finale of nappy- and trouser change yesterday. The husband was quick to catch on the trend. Without the nappy, I may add.. Last, but far from least, I saw fit to surrender too.
We'll stay at home today...

Saturday, November 26, 2011

Tacksamhet / Gratitude

Tidig morgon, och Andrew och jag sitter i soffan och myser. Vi har redan varit ute på promenad med hundarna i mörkret, tänt utebelysningen i trädet och tagit fram adventsljustakarna.
I skålen bredvid oss ligger klyftor av mandarin och äpple, och på bordet ger värmeljusen ett varm sken. Ute viner vinden medan solen sakta letar sig fram över trädtopparna.
Vi välkomnar ännu en morgon i vår trygga nordiska bubbla, och kontrasten mot mina upplevelser i Filippinerna kunde inte vara större.
Jag sänder ännu en tacksamhetens tanke över att få bo här i Sverige.

It's early morning and Andrew and I are cuddled up on the couch. We've already been out for a walk with the terrier lasses in the dark, lit up the lights in the tree out side and brought out the advent lights. 
The bowl betwen us is filled with pieces of apple and tangerine, and the tea lights on the table spread a warm glow. The wind outside makes the trees dance while the sun slowly ascends over the tree tops. 
We greet yet another morning in our nordic bubble, and the contrasts to what I've so recently seen and experienced in the Philippines could not be greater. 
Once again, I feel such gratitude of living here in Sweden. 

Sunday, November 20, 2011

Den riktiga världen / The real world

Sista natten i Filippinerna, efter de två sista intensiva besöken i Tabuk och Santiago. Många långa timmar i bilen, med en medelhastighet av 30 km/h. 350 km på 12 timmar...
Mina dagar här har varit omtumlande, med så otroligt många nya intryck. Jag här sett hjärtskärande  misär, osjälvisk kärlek, outröttligt engagemang; fantastiskt vacker natur och avgasfull betongdjungel.
Varje kväll vi har varit här, har jag tackat gud för att vi lever i vår trygga bubbla i norr - långt i från den verkliga världen, som så många miljoner människor lever i, varje minut av varje dag. En värld där varje dag är en kamp för överlevnad, där barn och vuxna lever på gatan och inte har mat för dagen. En värld där så många barn utnyttjas, kidnappas, säljs och får växa upp utan kärlek. En värld som jag är så oändligt tacksam att mitt barn inte växer upp i, att just han, och jag, har haft en otroliga turen att växa upp i bubblan Sverige.
Men just för att vi har haft denna ofantliga tur är det än mer viktigt att vi aldrig glömmer bort att den verkliga världen existerar. Att vi alltid bär våra mindre lyckosamma medmänniskor med oss i hjärtat, och att vi drar vårt strå till stacken för att låta även deras barn växa upp i en bubbla.
Jag önskar att det skulle vara en del av varje gymnasiestuderandes läroplan att under minst en månad arbeta som volontär någonstans i den verkliga världen; och får andas in, smaka på, och leva nära den verklighet så många inte har en möjlighet att undkomma. Bara genom att göra även den världen mindre, kan vi göra något åt den.
På tisdag när jag kommer hem, ska jag krama mitt älskade barn extra hårt och i min tanke omfamna även alla de barn som ingen annan kramar.

My last night in the Philippines, after the final two intensive visits in Tabuk and Santiago. Many a long hour in a car travelling at an average speed of 30 km/h. 350 km in 12 hours. 
My days here have brought me so many new experiences. I have seen heartbreaking misery, unselfish love, tireless commitment, beautiful nature and concrete djungel filled with fumes. 
Every night that I have been here, I have thanked god for living in our Scandinavian bubble - far away from the real world that so many live in, every minute of every day. A world where every day is a struggle for survival, and families live on the streets without food to settle their hunger. A world where so many children are abused, kidnapped, sold and grow up without love. A world that I am so eternally grateful that my son, and I, have the unfathomable fortune of living and growing up in our Swedish bubble. 
And for this reason, it is even more important that we never forget that the real world exists. That we always carry our less fortunate fellows in our heart, and that we do our share to let their children grow up in a bubble too. 
I wish that a part of every high school student's curriculum would be to go out into the real world as a volunteer for at least a month. To breath, smell and live in the world that so many has no option but to live in. Only through making that real world smaller, can we do something about it. 
On Tuesday when I get home, I will hold my beloved son extra tight, and in my mind hold also those children no one else holds. 

Thursday, November 17, 2011

Lång dags bilfärd / A long day's drive

Vi har idag tagit oss från Quezon City till Tabuk på norra Luzon, en sträcka på 35 mil som har tagit oss 12 timmar att tillryggalägga! Tack och lov fick vi åka rymligt i en bra minibuss, annars hade resan lätt kunnat bli en mardröm.
Som det var nu, var det roligt att få se så mycket av landet! Och underbart att få komma ut ur avgasernas Quezon. Vi är installerade i jättefina hotellrum, och har fått oss serverade en fin middag. I morgon ska jag och Emma inleda dagen med en efterlängtad joggingrunda kl 6, sedan frukost med våra partner innan vi åker ut och ser deras verksamhet.
Kortfattade rader ikväll igen, min hjärna är lite lätt omskakad efter den långa färden...

Utsikt från mitt hotellfönster i Quezon City.
View from my hotel window in Quezon City 
Vårt hotell, The Imperial Palace Suites.
Our hotel, The Imperial Palace Suites

Kontrasternas Manila...
Contrasts in Manila

Längs vägen norrut
Along the road up north

We have today travelled from Quezon City to Tabuk on the northern Luzon. It's a distance of 350 km, but has taken us 12 hours to drive!! Thank god we had a spacious mini buss to travel in, otherwise this journey could easily have turned into a nightmare. 
As it was, I really enjoyed to get a chance of seeing so much of hte country. And not to mention getting out of the smoggy Quezon City. We've now settled into our nice and comfortable hotel rooms, have had a nice dinner and will now rest until tomorrow morning. Emma and I will start the day with a run at 6 am, and then it's time for breakfast with our partners before heading out to see them in action. 
Just a short few lines again today, my brain is sill shaken, not stirred, since the journey. 

Wednesday, November 16, 2011

Moving on

Idag blir det bara några korta rader, vi lämnar hotellet i morgon kl 6 för en lång resa norrut.
Vi har besökt två nya partner idag, som båda jobbar med gatubarn. Båda organisationerna uträttar fantastiskt arbete med dessa utsatta barn.
Till dessa organisationer har vi under en dryg timmes bilfärd trotsat Manilas galna trafik. Att köra här är inte något för de lättstressade, så mycket kan vi snabbt konstatera.
Jag har nu avverkat halva min tid här i Filippinerna, och har sett så mycket fattigdom och utnyttjande av barn att mitt hjärta aldrig kommer att bli det samma igen. Samtidigt har jag fått uppleva ett otroligt engagemang och en enorm kärlek i de organisationer vi besökt, och som outtröttligt arbetar för att ge barnen en röst.

Today there will not be much written, we leave the hotel at 6am tomorrow for a long journey north. 
We have met two new partners today, both working with children living on the streets. They do amazing work for these children. 
To get to these organisations we had to faze Manila's traffic for over an hour. To drive here is nothing for the faint hearted or easily stressed!
I am now half ways through my stay in the Philippines, and I have never seen this much poverty and abuse of children. My heart will never be the same. At the same time I have experienced such an incredible devotion and love in the organisations we have visited, working so hard to give these poor children a voice. 

Tuesday, November 15, 2011

Hjärtesorg och andningshål / Heart ache and breathing hole

Så var ännu en dag snart till ända. Idag har vi varit med ECPAT på ett av de besök de gör på skolor runt om i Quezon City, för att utbilda barn/undgdomar om trafficking, barnpornografi och sexhandel, men även FN's barnkonvention och vad den innebär. Bland annat visades en animerad film om två unga flickors öden. De blev sålda av sin mamma, för att hon skulle kunna betala sjukhusräkningen för sin sjuka bebis. Trots att filmen är en animation, hade jag inte långt till tårarna. Det var ju inte bara en film, utan något som händer varje dag. Något som säkert har hänt någon av de flickor vi träffade på centret igår. Förövarna var vita - också det är fruktansvärt faktum - och fick mig att känna mig obekväm där jag satt som en av två européer i salen.
Några chockerande siffror som visades i filmen (som är några år gammal):
- I Filippinerna finns 100.000 barn som tvingas verka inom sexindustrin.
- Över 3200 barn dras VARJE ÅR in i denna mardröm.
- 40% av alla turister som kommer till Filippinerna, gör det för att köpa sex. 40%!!!
Det yngsta barn som ECPAT haft turen att rädda, var en 5-årig flicka som sålts av sin mamma till barnpornografi. Läs det igen - en flicka, tre år äldre än min egen son, såld av sin mamma, för att uppträda framför kamerorna för att tillfredsställa vuxna människors sjuka lustar.
Återigen känner jag en sån tacksamhet över att min egen älskade son är trygg och älskad, samtidigt som det sliter mitt hjärta i bitar att veta att så många barn inte har någon som ser till dem, som ger dem en kram, som låter dem veta att de är älskade och värdefulla.
Jag tackar alla gudar som finns, att det finns fantastiska människor som brinner för dessa barns rättigheter, och som ger dem vad deras föräldrar av olika anledningar inte gör.
Utan dem skulle de verkligen handla om en förlorad generation.

Efter detta besök gjorde vi igen en kontrasternas resa, till ett gigantiskt köpcenter. Här åt vi pizza och drack smoothies, shoppade och glömde för ett par timmar var vi är, vad vi sett och hört.
I morgon ska vi träffa ytterligare två partner, innan vi på torsdag morgon påbörjar den långa bilfärden norrut.

Another day is coming to its end. 
We have today followed ECPAT to a school where they did training with the pupils, on trafficking and child pornography. They also discussed the UN Convention on the Rights of the Child, and what it means. They also showed an animated film about trafficking, where two young girls where sold by their mother, who needed the money to pay a hefty hospital bill for the care of her infant. Despite the film being animated, I had tears in my eyes and an aching heart. It wasn't only a film, but something that happens every day. Something that more than likely has happened to at least one of the girls we met at the centre. The pimp in the film was white - and that too reflects the truth. I felt quite umcomfortable being one of the only two whites in the hall. 
Some shocking facts showed at the end of the film (please note the film was made a few years ago).
- 100.000 children are forced to work in the sex industry in the Philippines alone.
- EVERY YEAR, another 2300 children are forced into this nightmare.
-  40% of all the tourists that come to the Philippines do so to buy sex. 40%!!!!
The youngest child that ECPAT has been involved in rescuing was five year old girl, sold by her mother into child pornography. Read it again. A five year old girl, a mere three years older then my own son, sold by her own mother to act in front of grown men and women to satisfy their twisted, sick lusts.
Once again, I feel such gratitude that my own precious child is safe and loved. And at the same time, my heart is torn into shreds knowing that so many children don't have anyone to see to their needs, to hold them, to love them and tell them how precious they are. 
I thank all the divinities that there are marvellous devoted people that do everything they can to see to these childrens rights, who do for these souls what their own parent's can't or won't do. 
Without them it would truly be a lost generation. 


After this visit, we did another journey of contrasts, to a gigantic shopping centre. We had pizzas and smoothies, did some shopping and forgot for a couple of hours where we are, what we have seen and heard. 
Tomorrow we are meeting another two partners, before starting our long journey north on Thursday. 

Monday, November 14, 2011

Skratt och allvar / Laughter and serious matters

Så är dagens arbete över, och klockan är ganska sen.
Vi har idag besökt Ecpat, en partner som arbetar med barn unga som utsatts för sexhandel och trafficking. Vi satt först med på ett möte med ett av de nätverk som Ecpat jobbar genom. Mötet genomfördes på filippinska, med bitvis översättning till engelska, vilket inte var så bra för min jet-lag. Mot slutet av mötet fick jag kämpa, med sisådär resultat, för att ens hålla mig vaken. Lite pinsamt... Efter detta möte pratade vi lite vidare med direktorn och påverkansanvariga, innan de härliga barnen ordnat med en uppvisning för mig och Emma. Det var sång, dans och skratt som ekade genom lokalen, och jag och Emma fick slänga all stolthet över huvudet och kasta oss in i leken. Till barnens stora förtjusning var det vi som var kvar i slutet av en lek vi var med i, "the paper dance". Framför oss lades ett blad ur en tidning, modell större, och sedan skulle vi och vår filippinska partner dansa på var sin sida om pappret. När musiken stängdes av skulle vi sedan två och två ställa oss på pappret, utan att få någon del av foten utanför. Efter första om gången högg jag tag i "mitt" stackars oanade barn och höll henne i armarna där vi stod på pappret. Två omgångar senare var pappret väldigt litet, och då löste både Emma och jag det genom att ha barnet på ryggen genom dans och papperbalanserande. Det blev som sagt succé!
När man ser dessa barn så fulla av glädje och skratt, är det lätt att glömma att de alla har svåra upplevelser att hantera. Upplevelser som inget barn ska behöva genomleva. Jag är stolt att vi i Svenska kyrkan är med och bidrar till att dessa unga människor får en chans till ett nytt liv!

The working day is over, and it is getting late. 
We have today visited Ecpat Philippines, an organisation working with children who have been victims of sexual abuse and trafficking. We started off with a network meeting, held in filipino with brief translations to English. Not at all good for my jet lag, embarrisingly enough. 
After this meeting we had an interesting meeting with the director and the advocacy officer, and then the children had put together a show for us. Singing, dancing and laughter that echoed through the building, and Emma and I had to throw every bit of pride out the window and join in. One of the games was called the paper dance. This involved a page out of a newspaper on the floor, and then we stood on the one side of a sheet of paper each, with a child on the other side. The music started playing, we were to dance and as the music stopped I were to stand on the paper together with my "partner", without any part of the feet touching the floor. After each round the paper was folded in half, and very soon it was very small. This is one both Emma and I grabbed our partner and put them on our backs, much to the delight of the rest of the kids. There we were, dancing and balancing with a child on our backs. Great laugh!
Watching these kids, so full och joy and laughter, it's easy to forget that they have all experienced horrific things. Things no child should ever have to experience. I am so proud that Church of Sweden is part of giving these children a chance of a new life. 

Mondag morgon / Monday morning

En lite mulen morgon, men ändock varm. Frukost på Starbucks, där jag beställde en Green Tea Latte, och det gör jag inte om! Den hade inte det minsta med grönt te att göra, snarare ett hopkok av spenat, broccoli och maskrosor toppad med skummad mjölk. Gott? Nä, inte det minsta!!
Efter frukost lite förberedelser inför dagens partnermöte...

A somewhat overcast morning, but still warm. Breakfast at Starbucks, where I ordered a Green Tea Latte - and I won't do that again! It had nothing to do with green tea, that's for sure. It was more like a thick mixture of spinach, broccoli and dandelion, topped with frothy milk. Good? Nah, not in any way, shape or form!
After breakfast a bit of reading up and preparing for today's partner visit...

...men när det görs under vajande palmer vid en pool känns det inte så väldigt mycket som jobb...
...but when it's done under palmtrees by a pool it somehow doesn't feel much like work...

Sunday, November 13, 2011

Kontraster / Contrasts

Nu har vi varit här i Manila ett par timmar, och det är många intryck att smälta. Staden är obegripligt stor, med 13 milj invånare, och luften långt ifrån ren. I taxin som körde oss från flygplatsen till hotellet såg vi vackra byggnader på ena sidan, och skjul på andra sidan. Vi blev stoppade av en polis, och kom bara därifrån efter att taxichauffören diskret lagt pengar i polisens hand. 10 meter bort, under en bro med hårt trafikerade vägar på vardera sida, satt en grupp hemlösa pojkar. Bron var deras hem.
Vi kom fram till hotellet, och möttes av en porter med paraply för att skydda mot solen. En annan tog vårt bagage och en tredje öppnade dörren till lobbyn, alla med stora leenden på läpparna. Vi checkade in och blev eskorterade upp till våra rum på sjunde våningen. Hotellet är helt ok, inte den senaste inredningen, men rent och rymligt. Vi packade upp, och tog sen hissen upp till taket där poolen och restaurangen är. Här stannade vi en dryg timme; tittade ut över den staden som breder ut sig åt all håll; badade i poolen och läste på inför morgondagens första partnerbesök.
När solen gjort sitt, tog vi en promenad på gatorna runt hotellet. Det är såna kontraster. Amerikanska internationella restaurangkedjor, restauranger sida vid sida, blinkande neonljus. Barn som kommer fram med utsträckta händer, mammor som med småttingar i bärsjal tigger, en hemlös kvinna som sov på en filt utanför en stängd restaurang. De tiggande barnen gör ont i min själ, och helst av allt vill jag krama dem och lova att allt kommer att bli bra. Men det kan jag ju inte göra... Kontrasterna och orättvisorna gör ont, och jag ser fram emot att i morgon få besöka en av våra partner här i Manila, som ger boende, utbildning, omvård och kärlek till några av de många utsatta barnen.
Sitter nu här på mitt hotellrum och den långa resan hit börjar ta ut sin rätt. Dricker en kopp medtaget Brunkullans te och  känner stor tacksamhet att mitt eget älskade barn är omgiven av kärlek och omsorg.





We've now been in Manila for a few hours, and there are so many new impressions to sort through. The city is big beyond comprehension, with its 13 milj inhabitants, and the air far from clean. During the drive in the taxi from the airport to the hotel we saw big high rise buildings on the on side, small houses barely holding together on the other. We were stopped by a police officer, and was only allowed to continue once the taxi driver had put money into the police mans hand. A mere 10 meters behind him, under a bridge with heavily trafficked roads on each side, sat a group of homeless boys. The biridge was their home. 
We arrived at hotel, and was met by one porter holding an umbrelly to shade us from the sun, an other carried our bags and a third opened the door. All smiling widely. We checked in, and was escorted to our rooms on the seventh floor. The hotel is ok, not with the latest décor, but with clean and spacious rooms. We unpacked, and then took the lift up to the rooftop bar/restaurant and pool area. We stayed for over an hour; watched the city spread out on all sides; swam in the pool; prepared for our first partner meeting tomorrow. 
When we'd had enough of the sun, we took a stroll along the streets outside the hotel. I marvelled at the contrasts. Big American international food chains, restaurants side by side, blinking neon signs. Children approaching us with hands held out in front of them, children begging with their toddler in shawls around them, a homeless woman sleeping on a piece of fabric outside a closed restaurant. The begging children makes my soul cry, all I want to do is to hug them and promise everything will be alright. But I can't do that. The contrasts, and injustices hurts, and I look forward to meeting one of our partners here in Manila tomorrow. They work with abused and homeless children, offering them housing, education, health care, love and a chance of a new life to some of all the children in need. 
I'm now sitting in my hotel room, and the long journey is beginning to take it's toll. I'm drinking a cup of Brunkullan's tea from home, and feel such gratitude in knowing that my own beloved son is surrouned by love and care.

Nästan framme / Nearly there

Första delen av resan avklarad, och det med bravur. Hamnade av någon outgrundlig, men oändligt välkommen, anledning i Business class. Bredvid mig satt en herre från Kanal 5, även han uppgraderad, och båda var vi lika imponerade av servicen. Benutrymme nog för mig att sträcka benen raklånga framför mig (även om vi nu inte hade hamnat vi nödutgången, vilket innebar att jag utan problem fått plats med två benlängder) och oerhört rymliga säten. Där satt jag som en liten prinsessa! Direkt blev vi bjudna på något att dricka, och det var starten på en låååång middagsbjudning. Allra först en appetizer, medan damerna gick runt och serverade drinkar av alla upptänkliga slag och färger. Varma handdukar att torka fingrarna med, såklart, varpå linnedukarna lades på plats på de uppfällbara borden framför oss. Japp, linnedukar… In kom sedan förrätten, följd av varmrätt (här hade vi 4 rätter att välja mellan), ost och kex och sist men inte mint efterrätt. Och obegränsat med dricka därtill. Allt detta självklart serverat på riktigt porslin, och med linneservett att lägga i knäet.
Medan vi avnjöt denna superba middag, som förövrigt serverades skållande varm, flög vi in i solnedgången. Vilken fantastisk upplevelse, att över molnen flyga in i en himmel som färgades allt mer rosa i takt med att solen gick ner i horisonten. Underbart!!
Med proppfull mage, och många skratt de ovana business class resenärerna emellan, somnade jag till slut under den cerisa filten. 
Vi väcktes av glada flygvärdinnor som bjöd runt juice att vakna till, och sedan serverades en i flygplanet tillagad frukost. Även den såklart på linneduk och i riktigt porslin. Den långa flygresan som jag lite bävat för blev en fantastisk upplevelse, och därtill helt lugn och utan turbulens.
Efter en kortare  väntan på Bangkoks flygplats sitter vi nu på planet som om en dryg halvtimme landar i Manila. Även här har jag lyckats få business class, och åtnjuter stort benutrymme, ytterligare en frukost på linneduk och fantastisk service.
Saknar dock min familj redan, och hur underbart det än är att få se andra delar av världen ska det bli skönt att om 8 dagar få krama mina killar igen!

The first leg of the journey over, and completed in style! For some unexplained, but very welcome, reason, I ended up in business class! Next to me was a fellow working for Swedish Channel 5, who also had been upgraded, and we were equally impressed by the service. Enough leg room for me to stretch my legs out straight in front of me (even if we hadn’t been by the emergency exit, which meant I had enough room for twice the length of legs) and very spacious seats. I felt like a princess on her throne! We were immediately offered a drink, and that was the start of a looong eating frenzy. First of all an appertizer, while the stewardesses served drinks of all kinds you can imagine. We were given hot towels to refresh ourselves, and then the linen cloths were put on out trays. Yes, linen cloths… In came the starter, followed by the main course (out of a choice of four), cheese and biscuits and then the dessert. All of this served on proper china, of course, and with a linen napkig to put on your lap. 
While enjoying this superb dinner feast, served piping hot, we flew into the setting sun. What an experience, to fly high over the clouds, into a sky that turned pink before my eyes as the sun set on the horizon. Fantabulous!
With a belly more than full with good food and drinks, and many a good laugh between inexperienced business class travelers I fell asleep under the pink blanket. We were awoken by smiling flight attendants offering us a fresh drink (non-alcoholic) to start the day. We were then served a great breakfast , prepared onboard, again on linen table cloths and on proper china. The long flight that I had slightly dreaded, turned into a really nice experience!
After a short stop over at Bangkok Airport, we are now on the flight taking us to Manila. Again, I am for some unknown reason flying business class with plenty of space for my legs, breakfast served on linen table cloths and fantastic service. 
I do however miss my boys at home, and no matter how much I love travelling to other parts of the planet it will be good to come home and cuddle them again in 8 days.  

Saturday, November 12, 2011

Hej då! / Bye Bye!

Kramar den varma barnkroppen bredvid mig, rofyllt snusandes under täcket, och försöker fylla min själ med 9 dagars gos.  Smyger ut ur sängen och bakom mig hörs ett nyvaket Mamma! Med ens är vi båda klarvakna och dagen tar sin början.
Katterna studsar omkring, fulla av bus och glädje över att ha hela huset för dem själva nu när terriertöserna är på semester hos mormor och morfar. Andrew stannar till utanför dörren till ”katternas rum”, tittar på katterna som stryker sig runt hans ben och sen på dörren och får inte riktigt ihop ekvationen. Katterna ska ju vara på andra sidan den stängda dörren.
Ssshh säger jag, Mike sover därinne, och därmed var loppet kört. Glatt skriker Andrew Mike och börjar banka på dörren och dra i handtaget. När det inte funkar beordrar han mig att öppna dörren och så springer han in, klättrar upp i sängen och ropar Mike innan han slutligen kollapsar i en hög runt den mycket nyvakna farbroders hals. Lyckan är fullkomlig!!!
Lämnar de lyckliga pojkarna uppe och går ner för att sätta på kaffe och te , och lägga ner de sista bitarna i resväskan. Underkläderna som jag visst skulle ha hängt igår ligger i en hög på skötbordet, långt ifrån torra. Tack och lov för torktumlare!!
Sen kommer Andrew och Mike ner för trappan, ackompanjerat av Andrews glada pladdrande, och sen ska hans pottskicklighet visas upp. Såklart...
Det som igår kändes som en potentiellt jobbig morgon med ett gråtande barn, har på ett underbart sätt förvandlats till en lyckans morgon med massor av bus och lek med en älskad farbror. Efter mannagrynsgrötsfrukost och iordningställande av mamma (dvs ett försök att skapa en frisyr och lite ansiktspåtagning), (där sonen självklart sminkade sig han med, med blå ögonskugga. Snyggt så!) är det så dags att säga hej då och bli skjutsad till tåget.
Får i det närmaste kämpa mig till en motvillig puss och kram från gofisen som tittar i leksakskatalogen med favoritfarbrorn, sen en vink i köksfönstret och så är hejdåandet över. Lite snopet kändes det allt, men så himla skönt ändå. Nu är jag på väg! Hej då, dimmiga och kalla Sverige – here I come, varma sköna Filippinerna!

I hug the varm son lying next to me, peacefully sleeping under the duvet, and try to fill my soul with 9 days worth of cuddles. As I sneek out of bed, I hear a still sleepy voice behind me calling Mammy! At once we’re both wide awake and the day begins.
The cats are bouncing around, full of energy and delighted to have the whole house to themselves now that the terrier lasses are on holidays at Mormor and morfar’s. Andrew stops outside the door to the “cat’s room”, then look at the cats by his feet and can’t quite work out this equation. The cats are supposed to be on the other side of the closed door.
Ssshhh, I say, uncle Mike is asleep in there. And that is it. He starts banging on the door calling out Mikes name and then tries to open the door. When this doesn’t work, he pretty much commands me to open it, and in he runs, climbs up in the bed and throws himself around the still not quite awake uncle, all the while shouting MIKE!! Pure and utter joy!!
I leave the two boys up in bed, and go downstairs to feed the cats and get the tea and coffee started. I go to put the last few bits in the suitcase, and realise that the underwear I washed last night are still lying in a pile on the changing table – far from dry. Thank God or tumble dryers!!
I hear nephew and Uncle coming down the stairs, accompanied by Andrew’s babbling about cats, deer and poo. They go straight to the bathroom, so that Mike can take part of Andrew’s excellence in the potty department. 
What I yesterday feared would be a tough morning with lots of tears have turned into a  morning of utter joy, and loads of play time with the beloved uncle. After a semolina breakfast made my my dear hubby, getting the mammy sorted (i.e. trying to make some sort of a hairdo and putting on the face) (and of corse the litte one wanted his make up as well, which happens to be blue eye shadow. Nice..)it is time to say good bye and go to the train.
I manage to get a rather reluctant kiss and cuddle from my son who’s reading the toy catalogue with his uncle, and then a small wave in the window on my way to the car, and the good bye is over and done with. I feel a bit robbed of a big cuddle and loads of kisses, but am delighted to be leaving a happy son rather than a crying one. At least my hubby was more than happy to provide me with kisses and cuddles. // I’m on my way! Bye bye cold and misty Sweden – warm and sunny Philippines, here I come!!

Friday, November 11, 2011

Count down Philippines

Önskar att jag inte alltid vore sån tidsoptimist och "det-är-gott-om-tid'are". Har tillbringat kvällen med att försöka få ihop en rimlig packning som inte lämnar mig naken halvvägs genom borta-vistelsen, men heller inte innebär att jag tar med mig hela garderoben.
Inte för att det skulle göra väskan så tung, när jag tänker efter... min garderob är sorgligt tom...
Men, nu är sommarkläderna packade, och allra högst i väskan ligger självklart träningskläderna!
En intensiv arbetsvecka i Filippinerna står på schemat, och det ska bli hur spännande som helst att se vad våra partners gör på plats. Som tur är reser jag med rutinerade kollegor, annars skulle jag ju kunna hamna var som helst i min allmänna förvirring.
Hoppas kunna blogga lite på plats, annars hörs vi när jag kommer hem igen!

I do wish I wasn't such a time optimist and "I-have-loads-of-time'er". I've spent the better part of the evening trying to put together a reasonable pile of clothes for when I'm away. I don't want to be left naked halfways through the week, but on the other hand I don't want to end up bringing the whole wardrobe. 
Not that it would make the bag all that much heavier come to think of it, seeing how empty my wardrobe is...
Anyway, the bag is now packed with all the summer clothes, and on top of the pile are my running gear of course!
An intensive work week in the Philippines is on the agenda, and I am so looking forward to see what our partners do. I'm glad I'm travelling with well travelled colleagues, cause God knows where I'd end up without them! I am, as we all know by now, a slightly confused person.
Ï hope to be able to do some blogging on site, but if I don't I'll be back in 9 days or so!

Thursday, November 10, 2011

Med eller emot hästen? / With or against the horse?

Sudden.
Bild lånad härifrån

Kom upp till stallet och ser till min relativa besvikelse att jag ska rida fullblodet Sudden. Sudden är en underbar personlighet, men en som jag har mycket svårt att kommunicera med. Vi hamnar i en oändlig dragkamp, där han hänger sig i bettet och jag från mitt håll drar honom i munnen. Det är på inget sätt ett bra upplägg för kommunikation med hästen, vilket ridning till syvende och sist handlar om – att med minsta möjliga hjälper förmedla till hästen vad jag vill att den ska göra. En duktig ryttare gör detta i harmoni med hästen med minimalt med utrustning, i de värsta fallen handlar det om sparkar, slag och allehanda hjälpmedel och tvång. Vi vanliga ”svenssonryttare” hamnar någonstans på skalan däremellan, förhoppningsvis närmare harmonin än tvånget.
Hur som haver, jag ser framför mig en timmes kamp där varken jag eller Sudden är glad – tills jag inser att han numer faktiskt går på hackamore, ett bettlöst huvudlag. Kanske kan det gå vägen ändå?! Sitter upp på denna fina, vita häst, tar tyglarna och skrittar iväg. Genast får jag en känsla av en mycket gladare och mer harmonisk Sudden. Han skrittar på ett avslappnat sätt, och lyssnar på mina hjälper. 
Efter lektionens slut är både jag och hästen trötta, genomarbetade – och glada! Vi har jobbat mycket med just kommunikation; att flytta hästen sidledes, att växla tempo och gångart – och att hela tiden känna efter var vi har hästen under oss. Går bakdelen där den ska, eller spårar den till sidan? Sitter jag rätt i sadeln? Lyssnar hästen på mina små förhållningar, eller när jag ber den att länga steget? Allt detta som är grundpelarna i ridning. 
Till min glädje har jag kunnat förmedla vad jag vill att han ska göra utan att hamna i dragkamp eller tjafs, och han har lyssnat och gjort sitt bästa. Inte någon gång har vi hamnat i konflikt, och det känns så bra i min själ. Säkert också i hans.
Det får mig att fundera på hur många hästar som kanske skulle må bättre av att slippa ha bett i munnen… En häst som gapar försöker tala om något för oss; kanske gör det ont i munnen eller kanske känns det bara obehagligt. Istället för att ta reda på vad som är fel, och kanske låta hästen slippa bettet, sätter vi i många fall på nosgrimma med nosrem, eller remontgrimma, och tvingar ihop hästens mun. Självklart görs detta i de allra flesta fall med kärlek till hästen, och med den kunskap man besitter just då. Jag har gjort det, många gånger. Men med åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vi av tradition gör, och istället funderar jag mycket på hästens behov och hur vi uppfyller dem. Jag riktar ingen kritik mot någon som med kärlek tar hand om sin häst, men önskar att fler var nyfikna på det som går utanför vår traditionella ridtradition och hästhållning och börjar ifrågasätta det ”som vi alltid gjort”. Hästar är underbara, osjälviska varelser som förtjänar att hanteras med respekt för det de är i själ och hjärta – en fri själ med stäpperna som hem och vinden blåsandes i man och svans.    
Free at heart...


I arrived at the stables and saw to my disappointment that I had been given the thoroughbred Sudden for today’s lesson. He has a wonderful personality, but so far we have not been able to communicate very well. We usually end up in a never ending tug-o-war, where he bites down hard on the bit and I pull back on the reins on my end. This is far from a good way of communicating, and what riding boils down to in the end is communication. How do I make the horse understand what I want it to do, with a minimum of aids. A skilled rider does this in harmony with the horse with a minimum of equipment, in the worst cases we see kicking and yanking with all sorts of extra equipment and force. The majority us riders end up somewhere in between, hopefully more towards the harmony end of the scale than the opposite.
Anyway, I foresee an hour long battle where neither I nor Sudden will be happy and content, until I realise he is now ridden with a hackamore – a bitless bridle. Maybe there is hope after all! I mount this beautiful grey horse, and immediately get a feeling of a far more content and happy horse. He is walking in a relaxed way, and really listens to me. 
After the lesson both I and Sudden were tired and well exercised – and happy! We  focused on communication, on moving the horse sideways, on changing tempo and gaits, on feeling where the horse is beneath me – is his hind quarters where I want them to be? Is my position in the saddle correct? Is the horse listening to what I ask it to do? All that is the basics in riding. 
To my great joy I find that I have been able to communicate what I want him to do, without any fuss or tug-o-war, and he has really listened and done his very best. Not once did we end up in a conflict, and my souls is happy. This is what it should feel like. 
It makes me wonder how many horses would be happier without a bit in their mouth… A horse that gapes, or tries to avoid the impact of the bit, is trying to tell us something. Maybe the mouth is hurting, or maybe the horse just isn’t comfortable having a bit in the mouth. Instead of respecting this, and trying to find the reason to why the horse acts the way it does, we put different kinds of bridles on them, forcing the mouth shut. This is, of course, in most cases done with love and with the knowledge the rider has at that very moment. I’ve done it, many times. But over the years I have come to question what we do out of tradition, and how much we take the horse’s natural needs into consideration. Do we respect them at all? I’m not aiming at critising anyone that handles and treats their horse with love, but to hope that more people would look with curiosity at what is done outside the norms of our traditional horse handling, and start question what “has always been done this way”. Horses are wonderful giving creatures, that deserve to be treated with respect to what they are at heart – a free spirit roaming the wide plains with the wind blowing through mane and tail. 

Tuesday, November 8, 2011

Älskar begagnat! / Love second hand!

Kan man annat än älska Röda Korsets second hand affär Kupan?! I förra veckan handlade jag detta:
How can I but love the Red Cross thrift shop?! Last week I bought this:
5 st blöjbyxor, 7 st flanellinlägg och 5 st flanellblöljor, allt helt oanvänt. För detta betalade jag 90kr (eller faktiskt bara 50kr, eftersom mamma köpte flanellblöjorna för 40kr). Nypris för allt är i runda slängar 900 kronor!!!
5 nappy covers, 7 flannel liners and 5 flannel nappies, all brand new. For this I paid SEK90 (9 Euro) - well, actually only SEK50 (5 Euro) as mum bought the flannel nappies for SEK40 (4 Euro). If I were to buy them from the shop it would cost me around SEK900 (90 Euro)!!!!