Ungefär så känns det att de senaste månaderna har varit. Vi har kört en vecka frisk, en vecka förkyld - med ett liten variation på slutklämmen där vi klämde in en rejäl sjukvecka var i följd.
Det är inte ett dugg kul längre. Faktiskt.
Och vi fortsätter på samma tema, varför jag egentligen inte vet varför jag sitter här och knapprar på datorn. Föga händer bortsett från snoriga näsor och varma pannor. Nu är det Andrew som är febrig och hostig, och jag gör mitt bästa att ignorera min egen förkylning som jag inte ämnar ta någon som helst hänsyn till. Så det så.
Annars går vi ju in i en alldeles underbar årstid, där solen börjar värma igen; fåglarna sjunger solens lov och dagarna blir allt längre. I rabatten utanför gror och spirar det för fullt, och snödropparna låter försiktigt sina gröna blad känna sig fram i solen.
Även i mig gror och spirar det, även om det dröjer än innan någon är redo att bekanta sig med utsidan. Och då hoppas jag innerligt att det inte är gröna blad som tittar fram...
Nu står det inte på förrän vi kan lägga undan vantar, mössor och overaller; och låta de bara fötterna få markkänning igen. Som jag längtar! Som mina fötter längtar!
That is pretty much a valid recap for the last few months. Our roster has stated one week with nasty colds, one week without - with a small variation towards the end where we did a stint of three weeks were we all we're down with a nasty cold, but one person at a time.
It has really ceased being fun. For real.
And as it happens, little has changed. So, I do wonder what I'm doing typing away at the computer. Still runny noses and fever warm foreheads. This time, again, it's Andrew who's got a temperature and a not so nice cough, while I do my very best to ignore my own cold, which I plan to have zero condsideration for.
Beyond the small health issues, we are heading towards a wonderul time of the year, where the sun starts warming the air again; the birds sing praise to the sun and the days are getting longer and longer. In the flower bed outside, the sun has worked its magic and the snow drops are catiously beginning to reach for the sun.
In me too, is life slowly growing, even though it will be quite a while yet before anyone makes a first contact with the outside world. And I surely hope it won't be greenery...
Not long now till we can put away woolly hats, mittens and overalls; and instead let our feet truly touch ground again. How I long! How my feet long!
