Den där Murphy....

Ni vet, han som kom på Murphy's lag, om att allt som kan gå fel kommer att gå fel, han ska ha sig en redig passop!
Idag är den stora dagen, Julfesten!! Hela gänget från jobbet, uppklädda till tänderna, god mat och massa skoj. Har sett fram emot detta länge nu. Men, så kom han Murphy och stack upp sitt fula huvud... Vem vaknar med en härligt huvudvärk och täppt näsa om inte undertecknad! Nu spelar säkert de där flaskorna rödvin som jag och I delade igår kväll en viss roll i huvudvärken, men inte i nästäppan! ...tror jag i alla fall... Sitter nu här och äter soppa som min godhjärtade rumskamrat bjudit mig på och skall snart hoppa i ett varmt bad. Och givetvis med en mugg Lemsip - denna underbara förkylningskur som måste vara Guds sätt att säga förlåt för allt det taskiga väder han gett irländarna, för Lemsip är en dunderkur! Kurering på hög nivå med andra ord! Och nej, ingen varm whiskey med citron och honung. Om man inte tycker om whiskey i vanliga fall, hjälper inte direkt honungen och citronen....

Sagan om en hund

Okej gott folk, jag är i behov av lite goda råd, så läs igenom dagens blogg, och ge mig gärna era kommentarer.

Så här ligger läget: som vi alla vet, finns min älskade Mizzi inte längre med mig, och jag finner mig för första gången sen -90 utan husdjur, något som jag över huvudtaget inte tycker ett dugg om. Jag saknar mitt lilla Tryne så mycket att jagh stundtals inte vet vad jag ska ta mig till.

Har i veckan börjat leta efter ett hus att hyra, där jag är tillåten att ha hund igen.

Detta är bakgrunden. Min familj och mina nära, inbillar jag mig, har full förståelse när jag säger att för mig är ett liv utan hund inte riktigt ett fullt liv.

Igår var jag så ute på en lång promenad i duggregnet. Ungefär halvvägs fick jag sällskap av en hund som i princip såg ut som en blandning mellan Mizzi och Gizmo, d.v.s. långhårig och rödlätt. Han/hon (henom) följde med mig hela vägen runt. mestadels framför mig, men hela tiden med full koll på var jag befann mig. Korsade jag en gata, gjorde henom det samma, vek jag av in på en annan väg gjorde henom det samma, och när jag gick in i affären väntade hon utanför på mig. Till sist befann vi oss framför min lägenhet. Förklarade för vovven att han/hon tyvärr inte kunde komma med mig in, något som henom tog noll hänsyn till. Sprang in i lägenheten och såg så glad ut över att vara inne från regnet. Försökte göra min röst tydlig, klar och stark, och sa "get out". Henom satte sig ner och tittade på mig. Återigen sa jag "get out". Henom lag sig ner och tittade bort, som om henom försökte göra sig osynlig. Mitt hjärte blödde, och ville inget annat än erbjuda henom Mizzis säng, och säga Stanna här, jag tar hand om dig. Men, jag får visst inte ha hund i lägenheten. Slängde ut två lussebullar på gräsmattan utanför, och medan vovven glatt mumsade i sig dem stängde jag dörren och drog för gardinerna, och kände mig som världens hemskaste människa... Några minuter senare kom det ett ljud från dörren. Kikade ut, och där stod henom, och bara väntade på lite mänsklig kärlek... Och jag kunde inte öppna dörren... Näst efter att ha tagit Mizzi till veterinären den sista gången, var det här det värsta jag gjort.

Korsar denna hund min väg igen, kommer jag att släppa in henom, och lita till att jag hittar ett hundvänligt hus att hyra, innan de kommer på mig med att ha hund i lägenheten...

Faulty Towers - släng dig i väggen!!

Innan vi påbörjar dagens äventyr, ber jag dig att erinra dig den gågna helgens händelser. Ha dem bara lite lagom färskt i minnet, och läs sedan vidare.

Hotellets ägare insåg fördelen med att ha en fungerande generator, eller snarare en inkopplad generator, och skred raskt till verket med att installera den redan befintliga generatorn. Grund gjuts och hus byggs, eller nåt liknade. Ett antal gulklädda herrar har tillbringat dagen i orkan och spöregn utomhus, och jag antar att de inte gör det för sitt egna höga nöjes skull. Så arbetet med generatorn pågår för fullt och i hotellet har vi en mindre konferens. Lite lagom att göra med andra ord. En halvtimme innan konferensen skulle luncha kommer så beskedet att killarna i de gula jackorna har grävt sönder gasledningen - vilket innebär att det inte går att laga mat i köket eftersom det är gasspisar!!!!!! Hoppsan Kerstin, så det kan gå!!Ingen varm lunch för konferensen alltså...

Men det tar inte slut här inte! Några minuter senare kommer en gul jacka med tillhörande manskropp instormande, och fnyser åt mig när jag frågar om han har en bra dag idag. (Provokativ? Jag??) Sekunden senare hör jag honom prata med någon på telefonen angående en generator som inte funkar som den ska... Och allt detta två dagar innan det är helg på nytt, med ännu ett bröllop, ett antal julfester och annat smått och gott. Icke ett fullbelagt hotell att förglömma. Och så kronan på verket - man har lovat oss ännu sämre väder än vad vi hade förra helgen!! Hur nu det ska vara möjligt.... Härligt va?? Om den generatorn inte funkar tills dess är det jag som emigrerar till Yttre Mongoliets Yttersta Utpost!

Men så när jag, fortfarande skrattande (är vid det här laget bortom tårar), kom hem möttes jag av ett paket från mina älskade föräldrar, och i paketet hittade jag bland annat GLÖGG!!! Jippieee!!!! Är nu inte kontaktbar överhuvudtaget resten av kvällen, här ska njutas av glögg!!

Nämen, det regnar!!

Är så hjärtinneligt trött på regn just nu, att en månads semester i de innersta, torraste delarna av Sahara låter som en fullkomligt underbar idé. Hade inte en aning om att det kunde regna så här mycket... Och just när man tror att det faktiskt slutat regna, och i barnslig yra snabbt slänger på sig kängor och jacka för att ÄNTLIGEN kunna ta sig en promenad, då kan man ge sig den på att det börjar ösregna precis när man hunnit så långt hemifrån att det kvittar samma huruvida man vänder tillbaka eller stoiskt fortsätter gå, dyngsur inifrån och ut blir man ändå.

Tillbringade i alla fall gårdagen i vår Spa-butik nere i stan, och roligare har jag ju haft. Till och med helgen från helvetet verkar vara ett bra alternativ, för då hade jag åtminstone nåt att göra! Butiken är i storleksordningen hästbox, och för allan del ganska fin, men om det åtminstone kunde komma lite kunder då och då. Har inte stora krav, en i timmen skulle ha räckt! Sålde allt som allt 2 ynka presentkort... Tror att ett pass där med framgång skulle kunna fungera som tortyrmetod. Efter ett par timmar är man beredd att säga precis vad som helst bara för att få prata!!! Ja, det var jag som sprängde värdetransporten. Och eldade upp bocken förra året. Och rev ur sida 243 ur telefonkatalogen. Det var jag, jag lovar!!!

The bottom is nådd - eller Vem släckte lyset, igen?

Vaknade med ett ryck kl 05.30 och kastade mig ut ur sängen för att inte somna om igen. Det är nämligen jobbigt att vakna sisådär en gång i halvtimmen, sätta sig upp i sängen och tro sig vara på jobbet! Inte hälsosamt alls... Hur som haver, en dusch och frukost senare klappade jag på Vectran och bad sött att vi skulle ta oss hela vägen till Tesco för att tanka, vilket vi faktiskt gjorde, under över alla under!!
Väl framme på jobbet fann jag att strömmen förvisso var tillbaka, men datornerna inte. Med all information om vad som ska betalas och hur mycket som ska betalas inlagt i datorn insåg jag att jag hade en intressant morgon framför mig. Som tur var kom P in någon timme senare, så vi var åtminstone två i kaoset.
Bortsett från skäll från alla håll och kanter - det är ju fortfarande mitt och P's fel att vi var strömlösa, självklart - gick utcheckningarna förvånansvärt smidigt. Vi hade förvisso inte helt koll på hur mycket alla skulle betala och så, men med lite klipp & klistra och knep & knåp fick vi till det rätt skapligt. Brudens far var förstås näst intill kolerisk, och gick runt till alla och sa att de minsann inte skulle betala, med alkoholångorna hängande tätt i luften runt sig. Grudgummen var inte helt nöjd över tillvaron heller, och det tog ett antal hundra Euro och ett par managers för att lugna ner honom. 80-års kalaset var något bättre, och kostade inte fullt så mycket att göra lyckliga. Sen var det förstås ett antal rum som helt sonika bara lämnade hotellet, och ett par som kastade in nycklarna och sa att de minsann inte tänkte betala. Men, säg väl det dag som är helt smärtfri. Vi hade ju ialla fall elektricitet! Och framåt tolvsnåret återvände till och med datornerna från de döda, så vi kunde så sakteliga börja röja upp i röran, och försöka få ihop räkningarna i datorn med vad gästerna de facto betalat. Inte helt enkelt, allra helst när hjärnan allaredan är helt överhettad. Men det gick det med. Jag och P satt där och fnittrade hysteriskt och justerade bort ytterligar ett antal hundra euro. Men, dagen var inte fullt så grönjävlig som vi förväntat oss.
Men, man ska banne mig inte ropa hej förrän man hoppat över det irländska innanhavet för just som vi slutat hyperventilera...gick strömmen igen!! Japp, den tog helt enkelt sitt pick och pack och marscherade ut genom elledningarna, och lämnade endast kaos och stearinljus efter sig. Det var många ganska fula ord som letade sig ut genom läpparna, på allehanda språk.
Herr VD kom efter en stund, och förkunnade att vi stänger hela j-kla hotellet! Ingen idé att försöka bedriva någon slags verksamhet här inte. Man kan tycka att en sån grej är ganska enkel, med endast runt 15 rum belagda, men icke sa nicke! Tror du att gästerna har vett nog att hålla sig inne på hotellet när vi behöver det?? Nähädå! De är minsann ute och far över hela grevskapet! Men mitt i allt detta, och en timme efter det att jag normalt sett skulle ha suttit hemma i soffan och pillat naveln fick jag änteligen gå hem!! Så här sitter jag nu, med ögonen på halvskaft och funderar på om det är legalt att gå och lägga sig före klockan 19....

Skratta eller gråta - det är frågan!

Klockan är nu tio minuter före midnatt, jag har nyligen kommit hem från jobbet och sitter nu i sängen och funderar över om jag ska skratta eller gråta. Kan förresten inte göra annat än att skratta.
Kvällen kan enkelt sammanfattas som: KVÄLLEN FRÅN HELVETET! Detta är scenariot: fullbelagt hotell, bröllopsmottagning med tillhörande 3 rätters middag, 80-års kalas även den med 3-rätters middag, en mindre julfest med - hör och häpna- 3 rätters middag, samt en hel del andra inbokade i restaurangen. Med andra ord en tämligen jäktad kväll som den var.
Men här kommer så kronan på verket in i bilden. Uret visar på cirkus 20.30, alla incheckningar gjorda och lugnet började så sakta infinna sig åtminstone i lobbyn, men se - vad händer då?? Jo men ett litet strömavbrott skulle väl kunna vara skoj! Sätta snurr på stället så att säga. Man får tacka den lite barmhärtiga stjärnan över att bröllopsgästerna åtminstone fått in varmrätten, men 80-års kalaset är en helt annan femma minsann. De har precis satt sig till bords!! JIIPPIE... eller nåt...
Mormor gråter, mannen med peruken skäller på mig (ja, glömde jag säga det - strömavbrottet är givetvis MITT fel, det har ingenting alls med halvorkanen som ännu härjar att göra), perukens fru gnäller, VARFÖR HAR NI INTE ETT RESERVSYSTEM SOM FUNKAR??
Och sen kommer nästa fråga - hur blir det med bandet som ska spela på bröllopet? Man skulle ju kunna tycka, som den korkade utlänning jag är, att om man förser ett band med en akustisk gitarr tillsammans med de trummor de hade med sig så borde de kunna producera någon slags musik? Eller sjunga en liten trudelutt i alla fall, rösten bör inte kräva elektricitet, så vitt jag vet i alla fulla fall. Men ICKE!! "We are a rock bank, we only do rock music" skanderade dessa så kallade musiker med dårars envishet där de satt på sina rundade bakdelar framför sina helt tysta instrument.
Kunde inte springa fort nog över den kolsvarta parkeringen i ösregnet för att komma hem när klockan äntligen visade på 23,00. Hem ja... Tanka bilen ska visst vara bra har jag hört, helst innan man bara har ångorna kvar att köra på. Men hem kom jag, frågan är bara om jag kommer till jobbet i morgon bitti klockan 7! Just det ja, passade på att fylla på med lite mer vatten på passagerarsidan när jag körde igenom en annan del av det irländska innanhavet. Mycket vatten blir det...
Så, i morgon bitti är jag tillbaka på jobbet för att ta hand om alla lyckliga gäster som checkar ut. Och har jag inte fungerande datorer kommer jag att slita mitt hår! Det blir då en flintskallig Sara som kommer hem i januari!
Fortsättning följer, helt sonika!

...och regnet det bara öser ner...

Om det regnar så här mycket är det inte konstigt att öknarna sprider ut sig i rask takt runt om i världen - irländarna snor helt enkelt allt regn!

Det har regnat mer eller mindre nonstop i tre dagar, och vi pratar REGN! Det öser ner, samtidigt som det blåser halv orkan! Och trots detta ser jag dagligen folk som på fullaste allvar går ut med paraply. Jag menar, har de aldrig sett Mary Poppins?? Det ligger sönderblåsta paraplyer i driver runt om i stan. Man kan ju liksom tycka att infödingarna vid det här laget skulle ha insett det futila i att ge sig ut med paraply i storm. Att vi "foreigners" sen gör det misstaget EN gång må väl vara ursäktat, men inte upprepade gånger. Tacka vet jag mina gröna regnkläder och regnbågsfärgade gummistövlar!

Åkte igår mellan Killarney-Killorglin tur och retur, och nu är Vectran även licenserad som amfibiebil! Nog för att jag hört talas om vattenplaning och så, men när vattnet faktiskt pyser in genom dörren på passagerarsidan börjar det bli löjligt... Sen kanske man i och för sig ska sakta ner lite INNAN man kör in i det irländska innanhavet på N72, men man kan ju inte tänka på allt.

Jag försökte faktiskt ta kort på det underbara vädret, men kom fram till att regn och kamera sällan är en riktigt bra kombination såvida kameran inte är vattentät. Och det är inte min! Men håll tillgodo med den bild jag satte dit. Detta är trots allt Irland, och vem vet - hemma flyger ju kråkorna upp och ner, så varför inte läskunniga kråkor här??