Håll tummarna!

Idag var jag och Liam och tittade på ett hus alldeles Killarney. Ett underbart hus med 3 sovrum, stort kök och stor trädgård. Och där vi med en del tur kan få ha hundar. Vi sa att vi redan har två mindre hundar, men att de just nu bor med Liams föräldrar i Bantry. De skulle fundera på saken, och höra av sig i morgon om vi får hyra huset. Det skulle vara så himla skönt att få ett ordentligt hus innan vintern kommer och fukten börjar drypa från väggarna här i lägenheten. Och att få ha trädgård. Och hund!!! Håll alla tummar ni har och äger!!

Tack och hej leverpastej!

...men ännu är det skottpengar på alla dessa så otroligt korkade bussturister. Vi hade en gäst som gick upp till A i baren och bad om en "Scotch on the rocks, with no ice". HALLÅ!!! Helt borta den dag hjärnorna delades ut eller?? Man blir som lite mörkrädd...

Men, hur som haver. Jag är som sagt ledig idag, men pallrade mig ändå in till jobbet med en sak i sinnet. Att lämna in min avskedsansökan. FINALLY!!
Gick in till M på kontoret och möttes av ett Oh there you are, I've missed you! Vilket inte gör hela säga-upp-mig-grejen enklare... Klämde ur mig att jag skulle vilja låna honom och hans öra en minut eller så, varpå han tittar på mig och säger: Is this the Chat I think it is? Och det var det ju. Som tur är har vi tillbringat en hel del tid de sista tre fyra dagarna med att svära över detta förbenade hotell, så jag visste att vi trots allt befann oss på mer eller mindre samma våglängde. Problemet här är ju att jag dessvärre inte kan säga sanningen om vart jag ska börja, eftersom det skulle kunna resultera i att min blivande chef får sparken från sitt jobb på hotellet, och jag tycker inte om att ljuga. M sa att han tycker att det är en gigantisk förlust för hotellet, men att han från ett helt personligt perspektiv förstår mig till fullo, och att inte kommer att vara långt efter mig i fråga om att överge det sjunkande skeppet. Han har nämligen sökt jobb på ett av de fem stjärniga hotellen i stan. Jag hoppas verkligen att de anställer honom, för han är fenomenalt duktigt!!
M följde mig sen ner till receptionen, och sa att han uppskattade att jag kommit till honom först, men att jag måste tala med B oxå. Ja, sa jag och log inombords, eftersom B är min nya chef. Inne på B's kontor tog så en något absurd konversation plats, där jag lämnade in den avksedsansökan som vi både redan visste skulle lämnas in för att jag skulle kunna börja jobba för honom. Han var så tvungen att fråga de sedvanliga frågorna om varför jag vilja sluta, och om det skulle göra någon skillnad om han erbjöd mig mer pengar. Varpå jag svarade att det inte skulle göra någon skillnad, eftersom jag fått ett sånt bra erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Han log så, och sa att jag kunde få en vecka ledigt innan jag började hos honom. Så tack och bock, sa jag och knallade ut från kontoret, med ett ton mindre på mina axlar!

Bussturister – de skulle banne mig skjutas hela högen!! Eller åtminstone hålla sig ruskigt långt borta från mig. Speciellt om de kommer från Amerika eller Australien. Eller är äldre än 30. Eller yngre än 28. Förbannade puckskallar, nästan hela högen! Jag är så vansinnigt trött på dem just idag att det är skottpengar. Skulle faktiskt nästan betala för att göra det… Nä, skojar bara, så gräslig är jag inte. Men kanske ”bunt’ihop & schlå ihjäl”?
Det hela började igår. Inom loppet av 30 minuter anlände 3 busslaster med kamerabehängda individer, samtidigt som brandlarmet bestämde sig för att så vackert ljuda. Och givetvis vägra stängas av.
När alla dessa kamerabehängda individer dirigerats till sina rum börjar så telefonsamtalen. ”Hur fungerar telefonen?” ” Kan jag få byta rum för här är sängen för hård/för mjuk/ finns ingen utsikt/luktar det minsann lite rök/har jag inte utsikt över havet (never mind att havet ligger 15 minuter från hotellet)/ har jag inga rosa elefanter dansandes balett i badkaret”, osv osv osv i all oändlighet.
Något senare kommer samtalen som i mångt och mycket följer denna mall (allra helst för de som befinner sig väl över plussidan av 30): Hur gör jag för att ringa till …England, Mongoliet, Långtbortistan? -Slå 9:an för linje ut, 0044 för England (eller vart de råker vara) och sen telefonnumret. –Ska jag lägga på först? – Eh, ja, det gör livet lite enklare… 2 minuter senare: -Jag gjorde som du sa och jag kommer inte fram. – Slog du 9:an för en linje? Ja, och sen telefonnumret. – Kom du ihåg landskoden? – Ja, det är väl 028 för London? – Nej, du måste först slå 0044 för England, och sen numret i London. –Jaha, jag försöker igen.
Detta upprepas sedan ett antal gånger innan jag ger upp och går upp till rummet. Där befinner sig i nio fall av tio en 188 år gammal dam som har telefonnumret nedklottrat på en lapp. Inget riktnummer eller nåt, eftersom det är vad hon ringer när hon är hemma, och hon har alltså inte en susning om vad riktnumret kan vara. Vilket innebär att jag först av allt måste lista ut riktnumret och sen kan vi göra telefonsamtalet. Som i fem fall av fyra varar i 15 sekunder.
Detta mellan alla förfrågningar om strykjärn, mera te/kaffe, extra handdukar och vad det nu än månne vara. Sen ska vi givetvis inte förglömma alla andra miljoner samtal om bokningar, kvarglömda pinaler och allt annat tänkbart och mindre tänkbart. Samtidigt som jag givetvis måste le och se ut som att just Fru Smiths utläggning om varför en spindel har just 8 ben är det mest intressanta jag hört i hela mitt liv, och givetvis ska jag ta reda på om det kommer att regna i morgon. Jag ska bara ringa till Mannen där uppe, om jag bara kan komma på hur den förbannade telefonen fungerar!! GAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH! Ge mig styrka!!
Men Åh vad jag älskar hotellindustrin. NOT!!
Behöver jag säga att jag så ser fram emot mitt nya jobb, på ett litet kontor måndag – fredag 9-17! Känner jag mig själv rätt kommer jag väl å andra sidan komma att tycka att det blir lite väl lugnt och stilla. Men då ska jag minsann bara gå tillbaka och läsa detta inlägg, och påminna mig om varför jag med glädje kommer att för sista gången gå ut genom dessa dörrar!!
Efter att jag jobbat ungefär 7 dagar denna vecka, såklart….

Annas Pepparkakor

Vad springer man på i Hälsokostbutiken om inte Annas citronpepparkakor! Hade inte en aning om att det kunde klassas som hälsokost, men klagar ingalunda!
Har egentligen ingenting alls att rapportera, men tänkte att jag kanske skulle babbla ner ett par rader i alla fall.
Jag har, hör och häpna, tagit ledigt en hel helg!! Fredag till måndag! Det ni, är inte det ganska duktigt gjort va?

Har just varit ute på en promenad, på vilken jag även drog med mig en något ovillig L. Jag var till och med så hänsynsfull att jag inte ens gick för fulla maskiner! Det tog lite längre, men var ändock skönt. I morgon bär det av till Bantry för ett par dagars avkoppling.

Kravlös dag

Ledig idag, och jag har bara njutit av dagen!! Fick dessutom en underbar överraskning med posten - ett paket från S & J med godis, te och böcker. Kan det bli bättre??? Kan säga att lösgodiset inte räckte så där våldsamt länge, L upptäckte att svensk lösgodis är gott-gotti-gott-gott.

Framåt eftermiddagen klarnade det upp, och blev underbart varmt och skönt, så vi begav oss till Muckross för en promenad i solen. Det var inte bara vi som hade kommit på den idén, parken var fullständigt packad med folk av allehanda nationaliteter. Och fler än en som på något förunderligt sätt lyckas cykla vilse i en park med skyltar som klart och tydligt talar om var Killarney ligger. Man kan tycka att logiken säger att om men helt sonika cyklar i den riktning skylten pekar, bör man i sinom tid hamna ljust precis på det ställe som skylten tidigare sagt. Men, det kan ju vara lite svårt ibland.... tydligen....

Det var, turister till trots, en helt underbar dag där jag till och med lyckades hitta ett par nya stigar som jag hittills inte gått.

Trafiken när vi skulle köra hem var å andra sidan inte fullt så underbar... Var i hela världen kom alla de bilarna från??? Helt hysterisk! Bilkön sträckte sig banne bortom Långtbortistan och nästan hela vägen fram till Yttre Mongoliet. Vi tog en genväg, som som vanligt visade sig vara en inte så gen väg. Men, vi kom fram till slut i alla fall. Utan att få ett nervöst sammanbrott.

Nu ska jag inta ryggläge med Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor, kanonbra!!

P.S. Titta noga på bilden i mitten, där står en tvättäkta Leprechaun!

Lördagslufs...

I brist på bättre rubrik.
Man kan säga att jag satte tonen för denna lördag redan i torsdags, till allas stora förnöjelse. Alarmklockan ljöd som vanligt när jag jobbar förmiddag kl 05.15. Masade mig MYCKET ovilligt ur sängen och gick igenom hela morgonproceduren. En Halvtimme senare sparkade jag en ännu mer ovillig L ur sängen för att få skjuts in till jobbet, eftersom han behövde bilen. Klockan 6.45 anlände jag så in till jobbet, knäppte på datorn och började jobba. En stund senare klev M in genom dörren och gjorde mig sällskap. Och ytterligare någon minut senare kom även E. Jag tittade på henne och frågade vad hon gjorde där, eftersom hon ju inte började jobba förrän klockan 15. Hon tittade länge på mig, skakade på huvudet och frågade om jag fatiskt hade tittat på schemat? Det schema som jag för övrigt gör. Gissa vem som kommit in till jobbet sisådär ÅTTA timmar för tidigt??? Jomenvisst, undertecknad så klart!! Ringde L, som vände bilen och kom och hämtade mig igen. Asgarvandes, kan jag tillägga.
Kom så in till jobbet igår, och bekantade mig med dagens aktiviteter. En stund senare kom en man upp till receptionen och frågade om det fanns en Honda verkstad i Kenmare, eftersom han hade en mindre akutsituation. Det visade sig att denne (Einstein??) hade gett sin 16-månaders son bilnycklarna att leka med medan de lastade bilen. Av någon anledning var alla dörrar ständga, och den lille tryckte så på låsknappen på fjärrstyrningen till bilen. Himla finurligt va?? Så där satt han tillsammans med sin året äldre storebror, med mamma och pappa utanför bilen. Givetvis finns i stan ingen Honda verkstad, så en hjälpsam gäst fick tag på en metallgalge som de försökte få upp låstet med på nå't sätt. Vilket inte fungerade. Så i slutänden fick pappsen helt sonika slå in en ruta på bilen. Tror inte att det barnet kommer att få leka med bilnycklarna igen.
Vad hände sen... Jo, ett par kom upp till M och sa att E hade ordnat så att de skulle få ett Superior rum istället för det standardrum de var i. Problemet var bara att E inte hade gjort någonting mer än lovat dem rummet, dvs inte flyttat dem i datasystemet eller något. Och det stora problemet nu var ATT VI INTE HADE NÅGOT RUM ATT FLYTTA DEM TILL!! Man kan säga att de inte var så där himla imponerade! Efter en massa om och men, och några nedgraderningar av andra gäster lyckades jag så ge dem det rum de blivit lovad.
Sen hade vi då den familj som skulle överraska sin fader på hans 60-års dag. En av systrarna hade bokad in mamma och pappa för en helg hos oss, men till pappsen sagt att de skulle bo i ett vanligt hotellrum trots att de bokat en våra Holiday Homes. Syskonen anlände först, och bad mig ljuga för fadern och säga att vi varit tvungen att boka ut dem till ett hus i stället för ett rum. När så föräldrarna anlände visade mamman tydligt att hon visste exakt vad som skulle hända, och var väldigt förstående när jag sa att vi bokat ut dem. Pappsen å andra sidan fick totalt felsläpp och skällde ut mig efter noter! Gissa om frugan skämdes??!! Han kom senare tillbaka och bad ödmjukast om ursäkt.
När jag så senare begav mig hemåt, blev jag stoppad av polisen i Kenmare. De hade rutin kontroll, och frådage efter mitt namn, kollade att jag betalt försäkringen men brydde sig inte om att kolla körkortet. Logik???? Blev sen stoppad ytterligare en gång i Killarney, när jag bestämde mig för att ta en rutt hem som jag normalt sett aldrig tar. Rutinkontroll igen, med alkotest. När polisen såg att jag var i uniform, frågade han om jag var på väg till eller från jobbet, och konstaterade sen att jag sannolikt inte klämt i mig 20 pint på jobbet, och släppte iväg mig.

Nu ska jag gå och sätta på mig ansiktet igen, och göra ett nytt försök att jobba.

Dumsnäll - jag & kossorna i hagen

Om man går in och jobbar ett 13 timmars skift för att man tidigare lovat två receptionister ledigt samma helg, samtidigt som en tredje går och blir sjukskriven, och man inte vill återkalla ledigheten, är man lite dumsnäll då?

Jag gjorde hur som haver just det, och har inte planer på att göra det igen! Kom in till jobbet klockan 10 och från dess fram till fyrasnåret hade jag med nöd och näppe tid att andas! Men, det var på sätt och vis bra, för då hann jag inte med att fundera på hur många timmar jag måste jobba. På det hela taget gick det bra, men attans vad trött jag blidde...

När klockan så ringde i morse klockan nio ville jag överhuvudtaget inte vakna, eller ens låtsas om som att den ringde. Men dessvärre skulle vi leverera en bil till Listowel, så det var bara att bita i det sura äpplet och rulla ur sängen. Motvilligt, som sagt...

Har nu just kommit tillbaka från jobbet - igen, och har nu änteligen 2 dagar ledigt! Mycket lugn kväll på hotellet, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv... Men som sagt, kommande två dagar är bara mina!!!