Lite betraktelser

Min tanke med livet här i Irland har sedan dag 1 varit att det är ett modern europeiskt land, med allt vad det innebär. Visserligen ganska "ny-modernt" om ni förstår vad jag menar. Det var ju trots allt inte länge sen katolska kyrkan höll landet i ett järngrepp, och inte många kom ens på tanken att flytta TILL ön. Från, däremot var det både en och två som flydde.
Och på många sätt är det ett fantastiskt land att leva och arbeta i. Så länge man inte blir sjuk eller skadad, det vill säga.
Hur kan så många människor här tycka att det är helt ok att få rätt till sjukpenning först efter ett eller två år i företaget? Eller att anställningsskyddet rent generellt är ganska obefintligt, åt minstone så länge man arbetar i den privata sektorn.
Som svensk känns blotta tanken på att sitta utan pengar för att man på ett eller annat sätt skadat sig ganska avlägsen. Förvisso är väl inte vare sig Försäkringskassan eller karensdagar något som ligger högst uppe på någons tio-i-topp lista, men i jämförelse med att gå tillbaka till arbetet med en potentiellt bryten fot för att ekonomin inte tillåter något annat, låter de inte så jäkla illa längre.

Allt detta slog ner som en bomb i mitt liv när Liam lyckades med konststycket att tappa ett betongblock på foten.
Vi åkte dagen efter in till sjukhuset i Letterkenny (sjukvården här i landet behöver en egen blogg för att kunna förklaras, men om jag som jämförelse säger att Tierps sjukhus framstår som ett under av teknologi kanske bilden blir lite klarare), där man röntgade hans fot. Då foten var ordentligt svullen, kunde de inte se om det var en faktur eller inte, men menade att det var ganska troligt att det var en mycket fin spricka i benet. Hem skickades han med uppmaningen att inte gå så mycket på benet, men gavs inga kryckor för att underlätta. Med sig fick han en tid för återbesök en vecka senare då svullnaden skulle ha lagt sig och man skulle kunna röntga igen och göra en bättre bedömning.
Då han frågade om han kunde få några smärtstillande med sig, blev svaret att kan kunde traska ner till vilket apotek som helst och köpa motsvarande Alvedon eller Treo.
Igår begav vi så oss tillbaka till Letterkenny, för att höra vad läkaren hade att säga. Vi trodde i vår enfald att de skulle ta nya bilder nu när svullnaden gått ner, men allt som hände var att en läkare kom in, klämde, vred och vrickade på foten alltmedans Liam nästan skrek av smärta (kanske lite låg smärttröskel oxå, vad vet jag) och var nära att sparka läkaren i ansikten.
Hon meddelade sen att ingenting var brutet, bara en rejäl blödning i foten.

Det lite tragiska med det hela är att vi inte ens krävde en andra röntgning av foten, av rädsla för att det kunde visa sig vara en fraktur, och Liam då skulle bli sjukskriven 6 veckor utan betalning.

Allt det här med skador och sjukdomar är ju något som vi i familjen B har varit fantastiskt förskonade från, och därmed ingenting som jag aktivt funderat på. Det värsta jag har gjort är ju att bryta handlede, i 3e klass. Ja ja, fingertopparna med, men det var ju mest bara klantigt.
Att sen finna sig sammanboende med en person som mer eller mindre drar till sig olyckor och skador blir ju lite av en kraschlandning i en helt annan verklighet. En verklighet där vi mycket väl skulle kunna finna oss med halverad inkomst helt plötsligt.

Det får en onekligen att jämföra....