End of summer??

When we got up at 5am this morning, I to get ready for work and Liam to take the dogs for a walk - bless him - it was only 8 degrees, although there wasn't a cloud in the skye. Liam went off in only his t-shirt, and was quite cold when he got back. It does make me realise summer is coming to an end. We have been promised a fairly warm august, so it's not all over yet, but whitin short...
As much as I like summer, autum has it's charm too. I love seeing the leaves turn into red and gold, and the clear, crisp air. A nice cup of tea in the evening, candles lit and a good book or a film... All of a sudden it's okey to spend the evenings indoor without the summer "pressure" of being outside enjoying the weather and the holiday.
And this year is a bit different from other years, as we will now watch my tummy growing and with it our baby. A new kind of expectation.
Hopefully all the pieces of the puzzle that are now hanging in the air; like job for Liam, new apartment, where we will live; will fall into place and we can move on with our life.

On a fourlegged note...
Jag har helt saknat motivation den senaste veckan, och inte hittat någon glädje i tanken på träning, och har därför inte gjort mycket. Det vill säga, jag har lekt en hel del med Ashiki, och fokuserat mycket på kontaktövningar.
Igår var vi på promenad runt Järndammen, och då insåg jag helt plötsligt att jag inte ger vare sig Zassi eller Ashiki mycket till chans, eller anledning, att söka kontakt med mig eftersom jag har full koll på var de är hela tiden. Ändring på det alltså! Belönade båda två för all kontakt de sökte med mig - ändrade riktning, gömde mig, vände om osv. Såg en markant skillnad, speciellt i Ashiki mot slutet av promenaden.

Just precis nu, i skrivande stund håller Ashiki på för fulla muggar att gömma sitt ben i hörnet av soffan! Han har ett rysligt sjå att täcka det med en kudde, så himla rolig!!

Hur som haver, var var vi. Jo, min motivation... Trodde att jag skulle hitta massor efter kursen, allra helst i arbetet med Zassi, men tji. Hela jag är lite som pendel, och det skyller jag graviditeten på, så kanske hänger det ihop.
I alla fall så har Ashiki varit ganska rastlös ett par dagar, så jag kände att det fanns ett visst behov av någon slags aktivering. Jag tog med mig ett par olika leksaker ner, och lät honom välja den som var roligast för dagen. Han var så himla på hugget och tyckte det var jättekul att få leka! Även här noga med att han skulle söka upp mig och ta ögonkontakt för att leka. Jättekul hade vi båda två!

Sen var det Zassis tur, och med henne hade jag bestämt mig för att fokusera på vänsterförflyttning. Det tog ett litet tag för henne att fatta vad jag var ute efter, men sen gick det som en dans! Jag var noga med att vara tyst (hoppas att jag lyckades...), att hela tiden höja ribban när jag såg att hon förstod vad jag var ute efter och att belöna på rätt ställe. Hela hennes attityd och vilja blir så mycket bättre när jag hela tiden kräver lite mer. Mycket tänkvärt!
Jobbade även lite på avlämnande i sitt och ligg, och stadga i samma. Den här gången provade jag att lägga en go'bit framför henne, och det funkade superbra.
Började även på sättande från ligg, där hon även där snabbt är med på noterna.
Helt underbar attityd och energi!!
Tänk om jag kunde få samma fart i Ashiki...

En del i att det gick så bra idag, var att jag gick in i det helt förutsättningslöst. Jag hade en plan för vad jag skulle göra, men inga värderingar eller förväntningar om hur det skulle gå. Alltså kunde vi båda jobba med bra närvaro - jag för att jag inte hade någon förutfattad bild om hur det skulle gå; och Zassi för att jag var här och nu, inte någon annastans eller annan tidpunkt.
Mycket tänkvärt att hålla i minnet.
Här och nu, förutsättningslöst.