Vädergudarna och jag / The weather gods and I

Efter en till hälften sömnlös natt där jag starkt ifrågasätter visheten bakom mitt beslut att sluta ge Andrew välling mitt i natten, snubblade jag ner för trappan med John Blund fortfarande hängandes med stadiga tag i ögonlocken och vidare fram till termometern. Det har blivit en daglig rutin, min temperaturkoll. Och just den här dagen kan jag ge mig fjattans på att vädergudarna satt på parkett och skrattade gott. Jag hör dem…

Vädergud 1: ”Vakna grabbar, hon snubblar ner för trappan nu!! Fixade ni temperaturen som vi sa??”

Vädergud 2: ” jajamensan!! Drog ner termostaten till -27, och slängde in ett par isbitar. Det ska nog göra susen…” *Ler i mjugg*

Vädergud 3: ”Kolla kolla kolla, nu kommer hon!! Japp – direkt till termometern!”

Vädergud 1: ” hahahaha, kolla minen!!”

Vädergud 2: ”Nä, nu knackar hon på termometern med fingret! Jag tror jag dööööööör!!! Hahahahahahahahahaha”

Samtliga vädergudar ligger i en liten iskall hög och skrattar sig fördärvade.

MEN HA!!! Skrattar bäst som skrattar sist – med mitt mest trotsiga leende i mungiporna drog jag upp jeansen, på med raggisarna och termobyxorna, tjocktröja på och supervarma bombermössan med kaninskinn (f’låt kaninisen) på toppen. Slängde på en ytterst motvillig Abi täcket, satte kopplet på Zassi och stegade ut i den garanterat myggfria torsdagsmorgonen och gav i tanken vädergudarna fingret! Så lätt blir de inte av med mig inte!!!

Men oh så gott det var med en varm kopp te när vi kom in igen. Och ännu bättre när min älskade far kom och hämtade mig så att jag inte skulle behöva cykla till tåget.

Dagens topp (än så länge): min underbara pappa

Dagens bott (än så länge): denna envisa kyla!

After a semi sleepless night that really makes me question the sanity in my decision to stop giving Andrew his bottle during the night, I stumbled down the stairs with Mr Sandman still hanging from my eye lashes with a sturdy grip and straight to the thermometer. It has become a daily routine, this temperature check. And this morning I’ll be darned if the weather gods weren’t sitting on the first row laughing. I can even hear them…

Weather god 1: “Wake up lads, she’s stumbling down the stairs now!! Did ye sort out the temperature??”

Weather god 2: “You bet!! I turned it down to minus 27, and chucked in a few is cubes too. It should do the trick!” *smirking*

Weather god 3: “Look look look, here she comes!! Yes – straight to the thermometer!”

Weather god 1: “hehehehehehehe – check out that face!!!!”

Weather god 2: “No way, she’s tapping her finger at the thermometer! I can’t belieeeeeeve it!! Hahahahahahahahahahaha”

All weather gods are wetting themselves laughing , in an ice cold little pile of gods.

BUT HA – I SAY, HA! The last laugh is on me! With my most defiant smile playing at the corners of my mouth, I pull up the jeans, put on the woolly socks and ski trousers, don the woolly jumper and put the super warm rabbit fur lined bomber hat (sorry bunnies!) on my head. Kitted a very reluctant Abi in her rug, put the lead on Zassi and stepped out into the guaranteed mosquito free Thursday morning, in my mind giving the weather gods the finger. I’m not that easily deterred!!!

But oh my, it was lovely to get in again and have a nice hot cup of tea. And even better when my beloved dad came to the rescue and picked me up so I wouldn’t have to cycle to the train.

The best of the day (so far): my fabulous dad

The worst of the day (so far): this stubborn cold winter