Ge mig styrka.../Give me strength...

...har varit mitt mantra idag. Eller snarare Ge mig tålamod. Vissa dagar går i harmonins tecken, från dess att dagen gryr. Andra dagar går i alla andra tecken än harmonins. Idag har varit en sån dag.
2,5-åringen inledde dagen med att gråta och vilja åka till mormor. Innan klockan slagit sju. Lyckades vända just den gråt- och gnälltiraden och allt var frid och fröjd fram tills dess att det var dags för tandborstning. Den senaste veckan har just detta moment inte varit populärt på något sätt, men vi har i de flesta fall med Karius, Baktus och deras myriader av djur som kryper omkring i öron och näsor lyckats relativt bråkfritt.
Fram till idag. Eller - det började igår, men lyckades till sluuuut att leka mig till en tandborstning. Idag har det tvärnit och Vill inte, skrik, spark, gråt tills dess jag tyvärr tappade både tålamod och humör och blev så där arg som man inte får bli. Skam till sägandes.
Jag förstår att han har mer eller mindre ont i sina tänder, och just därför är tandborstningen så himla viktig. Och just därför får jag inte tappa humöret. Men det gjorde jag alltså idag och det hjälpte ju så klart inte det minsta lilla dugg.
Lägg till ekvationen en pojke som i går vaknade före kl 05, och sen bara sov knappa 45 minuter på hela dagen och var därför toktrött idag; och en mamma som har 1,5 vecka kvar till beräknat datum, och inte har riktigt samma ork och framförallt rörlighet som för 9 månader sen så är receptet för dagen klar.
K A T A S T R O F.
Tack och lov somnade Andrew i vagnen när vi var ut med hundarna, och sov sedan i TRE timmar! Efter dessa tre timmar fick jag helt enkelt lov att väcka honom, och det möttes inte nådigt.
Men att en hel dag mötas av större eller mindre trots- och gnällutbrott är inte roligt.
Att tappa humöret och bli arg på en liten parvel som trots allt inte beter sig som har gör för att han vill, utan för att det är kaos även inuti honom, känns inte bra. Inte bra alls. Det är ju trots allt jag som är den vuxna och som kan tänka rationellt. Som kan räkna till tio och bara vara den stabila klippa som den lilla skruttungen behöver.
Misslyckades kapitalt med det idag, men tänker att i morgon är en annan dag. En ny dag där jag ska tanka in oändligt med tålamod och inte förvandlas till en varvulv.
Men nu tänker jag göra mig en kopp te, sätta mig ner på altanen under en filt och bara andas. Samla kraft och energi, och glädjas i att jag mitt i dagens kaos ändå talat om för honom mer än en gång hur mycket jag älskar honom och att vi sagt förlåt till varandra.

Karius och Bakus
Karius and Baktus, the nasty tand trolls that dig holes in the teeth.

...has been my mantra for the day. Or rather Give me patience. Some days exudes harmony from the break of dawn. Other days exudes everything but harmony. Like today. 
The little 2,5-year old started the day by crying and wanting to go to Mormor's. Well before 7am. I managed to stop that specific cry- and whinge attack and turn it into giggles. Then after breakfast came the brushing of teeth. This particular part of the day has not been a favourite for the past week, but again, we've managed to get through it with the aid of Karius and Baktus, and a myriad of their animals.Until today. Or rather, last night. Last night I did manage to get the teeth brushed after a loooooong time of playing. This morning it was a definite no-go-area with "I don't want to", kicking, screaming and crying. Sadly in the end I lost both patience and temper and got angry in a way you shouldn't with kids. Much to my great shame. 
I do understand that many of his teeth ache more or less, and that is why it's so important to brush them. And why it's so important for me not to loose my temper. But, that's what I did today and of course it didn't help in any kind of way, shape or form. 
Add to the equation a little boy who yesterday woke up before 5am, and then only slept for less than 45 minutes throughout the day and therefore was really tired today; and a mammy with only 1,5 weeks left to due date, and lacking the normal strength and mobility, and the result can only be one. 
C A T S T R O P H Y.
Thankfully Andrew fell aslepp in the push chair while we were out walking the dogs, and then slept for THREE hours! Still he was far from impressed when I woke him up...
To be faced with tantrums and whingeing all day is not fun.
And losing my temper and patience with a little boy who is acting the way he is because of the chaos inside him does not feel good. Not good at all. I am after all the adult, who should be able to think rationally. Who can count to ten and should be the pillar of strengh and stability that the little sweet heart needs. 
I failed miserably today, but know that tomorrow is a brand new day, for which I can refuel with endless amounts of patience and not turn into a werewolf. 
Right now I'm going to make myself a cup of tea, and sit down on the terrace under a blanket and just breathe. 
Charge up on energy, and rejoice in the fact that despite the chaos of the day, I told Andrew more than once how much I love him, and that we said "I'm sorry" to each other.