Två barn, en mamma... / Two children, one mammy

Vaknar med våra två sötnosar snusande bredvid oss i trippelsängen, och känner sen en viss stelhet i nacken. Och i höften. Och ryggen...
Villemo ligger och snuttar förnöjt på höger tutte, samtidigt som Andrew på något sätt lyckats få min vänstra arm som kudde, och försöker med en liten hand vända även mitt huvud åt det hållet så att han kan pilla på "sin prick", dvs mitt födelsemärke. Samtidigt ligger vänster ben slängt åt höger för att skapa någon slags balans, men som även ger mig lätt kramp i höften...
Ger till sist upp att låtsas sova och rullar med knakande leder ur sängen ackompanjerad av Andrews glada "Titta Bompis mamma!"
När Liam en timme senare kommer ner, har jag ammat oavbrutet, nickat till mer än fem gånger och även hunnit få fram pottan och en banan åt stora barnet.
Morgonrutinerna har långt ifrån satt sig, och jag undrar i mitt stilla sinne hur jag i hela friden ska få mig själv, två barn och två hundar redo till dagisavlämning kl 8.45 nästa vecka.
Det är för välsignat att jag inte är ensam i alla fall...
Men å vad jag njuter av dessa dagar av organiserat kaos! Att få ge och ta emot så mycket kärlek är sann lycka!
...och i natt sover Villemo i egen spjälsäng åtminstone en del av natten...

I wake up with our two sweethearts breathing deeply next to us in the triple bed, and then notice a certain stiffness in my neck. And hip. And back....
Villemo is happily suckling away on my right boob, while Andrew somehow have managed to make himself a pillow out of my left arm. At the same time a little hand is trying to turn my head in the same direction so that he can play with "his dot", ie my mole. My left leg is tossed to the right, to try and create some sort of balance, but is at the same time giving me cramp in the hip...
In the end, I give up my rather futile efforts to pretend to sleep, and with creaking joints I roll out of bed happily cheered on by Andrew's "Watch Bompis (children's program) mammy!"
When Liam an hour later join us downstairs, I have breastfed non-stop, nodded off more more times than I can count and got the potty and a banan ready for the big child. 
The morning routines are far from settled, and I do wonder how on earth I will ever get me, two kids and two dogs ready for dagis at 8.45am next week.
Thank god I don't have to do it all by myself at least...
But how I enjoy these days of organised chaos! To give and recieve this much love is the greatest joy!
...and tonight Villemo will sleep at least part of the night in her own bed...