Japp, igår la vi, Liam och jag, två korta spår åt Ashiki som var helt eld och lågor! Första spåret såg han Liam springa ut i skogen och gömma sig, och någon minut efter sprang vi iväg med. Vilken syn! Överlycklig och entusiastisk holländare med lagom rultig matte hängandes i andra änden, fram över stock och sten till en husse som levererade massor med beröm och korv.
Andra gången gjorde vi i princip samma sak, men jag och Ashiki gick iväg efter att Liam gömt sig, och lät honom sitta där nästan 10 minuter. Ashiki kunde inte komma fram fort nog till stället där Liam gått in i skogen, och än en gång var det holländare med heffaklump i släp som for fram genom lingonriset. Han tog upp spåret riktigt bra, även om det inte var exakt där Liam gått in, och framförallt har han verkligen fattat vad det är han ska göra, och tycker att det är SUPERKUL!!
Nu ska vi göra spåret något lite längre, och förlänga liggtiden så att han får jobba lite mer med nosen i backen. Att hans nos fungerar utmärkt tvivlar jag inte en sekund på - innan vi barkade in i skogen med honom för att lägga hans spår, lade jag i blåbärsriset ifrån mig två burkar med korv i till Zassis spår. På vägen tillbaka efter en liten runda i skogen slängde han nosen i backen och gick likt en korvsökande missil rakt på korvburkarna, och fick självklart massor med beröm och en godbit.
Det känns så otroligt kul att se hans iver, och att kunna leverera odelat bra upplevelser till honom.
På tillbakavägen passade jag på att lägga ett spår även åt Zassi, och ge det lagom liggtid medan vi gick tillbaka och bytte hund.
Givetvis visste jag precis var spårbörjan, mitt och slut var, jag hade ju tydligt sparkat upp lite mossa där jag gick in. Men visst.... när vi väl kom till det ungefärliga stället hade jag ju inte en susning, och istället för att lita på Zassi som ju tog upp spåret på en gång bestämde jag mig för att det nog var lite längre till höger. Insåg snabbt mig slagen, och lät henne leda vägen. Efter att hon hittat "halvvägsbelöningen" tyckte jag mig igen veta bättre än henne men fick ännu en gång se mig slagen och lita på Zassi. Som ju självklart gick raka vägen till spårslutet.
Insåg därmed 2 saker: skaffa klädnypor med band på för att märka ut spåret så här i början; och LITA PÅ HUNDEN! Har hört förut att just det är en av svårigheterna med spårning, och förstår helt och fullt varför. Tänk om man bara kunde koppla bort hjärnan och egot och bara hänga med?!
Hur som haver blev det bra till slut för båda hundarna, och vi hade lika kul alla tre!!
Abi, som denna gång fick stanna hemma, roade jag sen med bollkastning. Tror banne mig att jag ska skaffa en tunnel och slalombana åt henne, tills agilitykurserna kommer igång i vår.
Kram till er alla!!
Friday, September 18, 2009
Monday, September 14, 2009
Anniversary & Lycklig jycke!
A year already!! Time really does fly. This our first year as married has been wonderful! Sure we’ve had our ups and downs, and maybe everything hasn’t worked out exactly how we had planned it, but we have been through it together and stand even stronger now. After all, life rarely turns out the way we plan, but somehow it’s still good.
In a few months time there will be a new member to our family, and life will change again. A wonderful change, that carries with it that little feeling of uncertainty and “what ifs”. But I have no doubt what so ever that we’ll sail through it, together.
With our actual anniversary being on a Sunday, we decided on going for a nice meal on Saturday already. Our plan was to go to this lovely restaurant called Peppar peppar, but as somebody (…could possibly have been me…) forgot to book a table, we ended up having a gorgeous Greek meal instead. There was a festival on in Uppsala, so before our dinner we had a nice stroll around town looking at people and all the different stalls. A pint or two were downed while watching Michael rush his feet off at work, and then the short walk to the restaurant.
In all we had a lovely evening that finished off in an Irish fashion with a heavy shower while walking to the train.
On Sunday morning we went to the local kennel club to watch a competition, but gave in to the chill after a while and drove home again.
Ashiki and I later headed out again, to meet a friend for some tracing. We arrived home in Sala again in the early evening, tired but happy.
Som sagt, jag och Ashiki mötte upp med Jessica och Hasta för att lägga ett litet nybörjar spår åt Ashiki, och ett något mer avancerat sådant åt Hasta.
Vi började med ett 30-meters spår med leksak och godis som spårslut åt Ashiki, med 20 minuters liggtid, mest för att se om han spontant skulle ta upp spåret.
Under tiden fick Hasta gå sitt spår med stor glädje.
Ashiki stannade förvisso till vid spårstarten, men visste inte riktigt vad det var meningen att hans kulle göra sen.
Vi fortsatte en bit längs vägen, och jag sprang in och gömde mig bakom en liten gran. Jessica gick iväg med Ashiki och väntade ett par minuter för att låta honom ta upp spåret själv. Han var lite fundersam, men tog upp spåret och gick ett par meter tills han trasslade in sig i kopplet och blev fundersam om vem som stod i andra änden av kopplet och vad hans skulle göra i största allmänhet. Jessica stod kvar och väntade ut honom, och när han sen vindade mig fick han gå på det för att få hitta mig. Lyckan var stor när han hittade matte där bakom granen!
Vi gjorde om samma sak igen, men ännu lite enklare där han fick stå kvar vid vägen och se mig springa in i skogen, vänta någon minut eller två och sen gå direkt. Mer motor denna gång, och en superglad jycke som hittade matte och verkade fatta lite vad det hela går ut på.
Helt underbart att få ge honom en bra upplevelse där han lyckades, och matte var jätteglad och nöjd. Nu ska jag bara bygga vidare på detta, på samma sätt ett par gånger till så att jag ser att han får självförtroende och verkligen förstår vad han ska göra.
Toppenupplevelse för oss båda, att få gå därifrån med en YES-känsla, även om det var på total basicnivå.
Friday, September 11, 2009
Thursday, September 10, 2009
Babies and babas
Yesterday Liam and I made our way down to the hospital and a date a first date with our midwife and a number of other penguin-walking women with partners. In other words, our first parenting class.
Most of the other couples had their due date set to October and early November, which means that Baby H will – if all goes to plan – be the second last baby born in the class. The last one is on the 1st December, so only a few days later. How it all actually ends is a different matter altogether.
After doing the usual introduction round, we were each given a pad of post-its, and on these we were to write down the questions we wanted answered in the coming 6 classes. Vera, the midwife, then left the room to give us some time to write. For being a group of 7 first-time-parents there was not a lot of writing going on… We either know it all already (hrm) or we’re still in a state of blessed ignorance.
In the end most of us managed to put a few questions down on the post-its. Mine were, among other things, Swine flu vaccination. As it turned out, I was not the only one.
In general I really don’t like vaccinations, neither on myself nor on my pets. But, with the media milking this oink-oinkflu thing to the last drip, it has managed to get even sombre me slightly on the edge.
My work place will offer the vaccination to all employees, as will Sala kommun with pregnant women being on top of the list.
According to Vera, there is no risk involved for the baby at all, but a friend who lives up north has a midwife who clearly said that no one actually knows if there is any risk involved. So, what do do?? The flu is really only a slightly nastier version of the normal flu, and I haven’t had a proper bout of the flu in 10 years or so…
Ah well, I’m sure I’ll decide sooner or later.
Back to the parenting class. It seems like a nice group of people, so I’m looking forward to next week when we’re meeting again. There will be a physiotherapist there as well then, to talk about posture, back aches and whatnots.
The same day, we have another check up in the morning, and I’m absolutely sure all is perfectly ok with the baby. At least according to the gymnastics she/he has taken up lately. Baby H as now progressed from cart wheels to back flips. All the movement that used to really nice and sort of cosy, have now started to at times being quite uncomfortable. Especially when Baby H testes the stretch ability of my right side stomach, just below the ribs. It’s like someone pushing a medicine ball to the side and at the same time moving it slowly up and down. This often happens around lunch time, when I’m trying to eat my lunch…
But in all I’m still loving this whole being pregnant thing; swollen feet & hands, out of breath-ness, running to the toilet every 10 minutes, not sleeping well and support socks included. It’s just amazing to think that inside me a new person is taking shape, with it’s own will, likes and dislikes. I really can’t wait to meet her/him (although I’m sure it’s a girl…) in a few months time.
Over to a the four-legged world.
Jag har insett att min Ashiki inte är den träningsmaskin som jag kanske hade hoppats på, men han ju fortfarande min lilla lurvtuss som jag älskar! Till viss del är det helt klart mitt fel, för mycket för snart för en liten filur som bara ville få vara valp och springa omkring och busa och käka på skor. Lesson learned. Så, det enda vi gör nu är att leka, springa i skogen och skrämma joggare, kasta boll, ha dragkamp med trasa och pussas i mängder. Kort sagt allt det jag skulle ha gjort med honom från början. Back to square one, och det är helt ok! Jag menar, hur kan man inte älska en hund som troget ligger utanför duschen och väntar på att matte ska bli färdig, som gärna kommer upp i knät i gungstolen, som varje morgon väntar på att först matte ska äta upp filmjölken, sen Abi fördiska och han slutligen stå för findisken. Varje morgon. Som 16.55 varje vardag sätter sig vid dörren och väntar på att jag ska komma hem, och sen inte vet vilket av alla fyra ben han ska stå på.
Han påminner en del om mitt fullblod Mayo, som skulle tas bort för att han var byggd som en drag racer och helt enkelt inte kunde springa fort på banan. Istället hamnade han hos mig, och blev med en underbar kompis och hoppehäst, om än rätt ful-söt och helt hopplös i markarbetet.
Med Zassi kör vi vidare i maklig takt, och ser klubben som ett bra tillfälle att få komma ut bland andra hundar och träna kontakt.
I måndag fick även Abi för en gångs skull komma ut ur bilen och kolla runt lite. Hon blir som vanlig helt eld och lågor och frambenen går som små trumpinnar på stället i väntan på att faktiskt ska röra på oss. Vi tittade lite på alla duktiga hundar som körde lydnad, och gick sen upp till de få agility hinder som stod framme, slalom, spången (eller vad den kallas) och det lilla däcket de ska hoppa igenom. Med Abi förekommer inget som helst belöningsproblem, hon skulle gladeligen försöka flyga för en brödsmula! Vi provade de grejer som stod framme och hon fullkomligen älskade det!! Till och med spången (eller vad den nu heter) som jag trodde att hon skulle tycka vara läskig, kastade hon sig upp på glatt jagandes den bit köttbulle som jag höll i handen.
Summa summarum, men överlycklig hund som inte visste till sig för att det var så himla kul! Vi ska helt klart anmäla oss till en agilitykurs snarast!!
Most of the other couples had their due date set to October and early November, which means that Baby H will – if all goes to plan – be the second last baby born in the class. The last one is on the 1st December, so only a few days later. How it all actually ends is a different matter altogether.
After doing the usual introduction round, we were each given a pad of post-its, and on these we were to write down the questions we wanted answered in the coming 6 classes. Vera, the midwife, then left the room to give us some time to write. For being a group of 7 first-time-parents there was not a lot of writing going on… We either know it all already (hrm) or we’re still in a state of blessed ignorance.
In the end most of us managed to put a few questions down on the post-its. Mine were, among other things, Swine flu vaccination. As it turned out, I was not the only one.
In general I really don’t like vaccinations, neither on myself nor on my pets. But, with the media milking this oink-oinkflu thing to the last drip, it has managed to get even sombre me slightly on the edge.
My work place will offer the vaccination to all employees, as will Sala kommun with pregnant women being on top of the list.
According to Vera, there is no risk involved for the baby at all, but a friend who lives up north has a midwife who clearly said that no one actually knows if there is any risk involved. So, what do do?? The flu is really only a slightly nastier version of the normal flu, and I haven’t had a proper bout of the flu in 10 years or so…
Ah well, I’m sure I’ll decide sooner or later.
Back to the parenting class. It seems like a nice group of people, so I’m looking forward to next week when we’re meeting again. There will be a physiotherapist there as well then, to talk about posture, back aches and whatnots.
The same day, we have another check up in the morning, and I’m absolutely sure all is perfectly ok with the baby. At least according to the gymnastics she/he has taken up lately. Baby H as now progressed from cart wheels to back flips. All the movement that used to really nice and sort of cosy, have now started to at times being quite uncomfortable. Especially when Baby H testes the stretch ability of my right side stomach, just below the ribs. It’s like someone pushing a medicine ball to the side and at the same time moving it slowly up and down. This often happens around lunch time, when I’m trying to eat my lunch…
But in all I’m still loving this whole being pregnant thing; swollen feet & hands, out of breath-ness, running to the toilet every 10 minutes, not sleeping well and support socks included. It’s just amazing to think that inside me a new person is taking shape, with it’s own will, likes and dislikes. I really can’t wait to meet her/him (although I’m sure it’s a girl…) in a few months time.
Over to a the four-legged world.
Jag har insett att min Ashiki inte är den träningsmaskin som jag kanske hade hoppats på, men han ju fortfarande min lilla lurvtuss som jag älskar! Till viss del är det helt klart mitt fel, för mycket för snart för en liten filur som bara ville få vara valp och springa omkring och busa och käka på skor. Lesson learned. Så, det enda vi gör nu är att leka, springa i skogen och skrämma joggare, kasta boll, ha dragkamp med trasa och pussas i mängder. Kort sagt allt det jag skulle ha gjort med honom från början. Back to square one, och det är helt ok! Jag menar, hur kan man inte älska en hund som troget ligger utanför duschen och väntar på att matte ska bli färdig, som gärna kommer upp i knät i gungstolen, som varje morgon väntar på att först matte ska äta upp filmjölken, sen Abi fördiska och han slutligen stå för findisken. Varje morgon. Som 16.55 varje vardag sätter sig vid dörren och väntar på att jag ska komma hem, och sen inte vet vilket av alla fyra ben han ska stå på.
Han påminner en del om mitt fullblod Mayo, som skulle tas bort för att han var byggd som en drag racer och helt enkelt inte kunde springa fort på banan. Istället hamnade han hos mig, och blev med en underbar kompis och hoppehäst, om än rätt ful-söt och helt hopplös i markarbetet.
Med Zassi kör vi vidare i maklig takt, och ser klubben som ett bra tillfälle att få komma ut bland andra hundar och träna kontakt.
I måndag fick även Abi för en gångs skull komma ut ur bilen och kolla runt lite. Hon blir som vanlig helt eld och lågor och frambenen går som små trumpinnar på stället i väntan på att faktiskt ska röra på oss. Vi tittade lite på alla duktiga hundar som körde lydnad, och gick sen upp till de få agility hinder som stod framme, slalom, spången (eller vad den kallas) och det lilla däcket de ska hoppa igenom. Med Abi förekommer inget som helst belöningsproblem, hon skulle gladeligen försöka flyga för en brödsmula! Vi provade de grejer som stod framme och hon fullkomligen älskade det!! Till och med spången (eller vad den nu heter) som jag trodde att hon skulle tycka vara läskig, kastade hon sig upp på glatt jagandes den bit köttbulle som jag höll i handen.
Summa summarum, men överlycklig hund som inte visste till sig för att det var så himla kul! Vi ska helt klart anmäla oss till en agilitykurs snarast!!
Friday, September 4, 2009
Just a quick note...
...to say I have found the path, and walked a little bit, back to where I came from, and that life now seems a bit less gloomy. Not quite at the lemonade-point of life, but at least at the pit stop where you put a slice of lemon into your warm whiskey and enjoy a fortifying dring.
I'm getting there, as I said I would!
When life hands you lemons....
...make lemonade. Or just pour the lemon juice straight into your eyes, cause you'll cry any bloody way!
Yep, positive and optimistic are my middle names today. My first names yesterday, so it is getting better....
Let's just say that it feels like the big bearded fella' above has taken a very long leave and is sitting on a nice sandy cloud somewhere sipping mojitos happily oblivious of the poor little sheep troddin quicksand that he was supposed to help.
Bitter and negative? Me? Well, lets just say I'm checking out the view from this end as a change, and now have trouble finding the path that leads back to my normal "larger than life" and "incurably positive" viewpoint. I'll get there in the end, of that I'm sure, but don't quite know when.
I'm not going to give you the full story, those of you who have followed our year in Sweden know the details anyway. As I reminder I can just point out that there's a mere 13 weeks or so till D-Day...
The straw that broke this particular camel's back yesterday was forgetting a wallet containing a few hundred krona, and all the plastic of course, and last but not least the five pairs of socks I'd just bought at H&M. All of the above was in the plastic bag I got with the socks.
Not until I was getting ready to get off the train in Sala did I realise what I'd left behind.
Started phoning around like a mad woman, cancelling credit cards and god knows what, checking if someone had handed it in, getting M to get one of his friends to go in and see if it was where I'd left it, yadda yadda yadda...
All this done, one of the doggies tipped over a pedestal with a plant on, which ended in a broken pot and a Sara cracking up totally.
Got sent to lie down on the fakir mat with an i-pod plugged into my ear to calm down a bit.
Then burnt the pea-soup...
Anyway, asked at the ticket office this morning if something had been handed in, and lo and behold - there was my wallet! Stripped of money of course, but with everything else un-touched! Well, bar the socks that they'd taken as well. Hope the socks fit and the money bought them something good.
Complaining-session over, thanks for "listening" (those brave enough to actually read this to the end...) and I promise I'll get a GPS to guide me back to my normal point of view till next time!
Subscribe to:
Posts (Atom)