Lite betraktelser

Min tanke med livet här i Irland har sedan dag 1 varit att det är ett modern europeiskt land, med allt vad det innebär. Visserligen ganska "ny-modernt" om ni förstår vad jag menar. Det var ju trots allt inte länge sen katolska kyrkan höll landet i ett järngrepp, och inte många kom ens på tanken att flytta TILL ön. Från, däremot var det både en och två som flydde.
Och på många sätt är det ett fantastiskt land att leva och arbeta i. Så länge man inte blir sjuk eller skadad, det vill säga.
Hur kan så många människor här tycka att det är helt ok att få rätt till sjukpenning först efter ett eller två år i företaget? Eller att anställningsskyddet rent generellt är ganska obefintligt, åt minstone så länge man arbetar i den privata sektorn.
Som svensk känns blotta tanken på att sitta utan pengar för att man på ett eller annat sätt skadat sig ganska avlägsen. Förvisso är väl inte vare sig Försäkringskassan eller karensdagar något som ligger högst uppe på någons tio-i-topp lista, men i jämförelse med att gå tillbaka till arbetet med en potentiellt bryten fot för att ekonomin inte tillåter något annat, låter de inte så jäkla illa längre.

Allt detta slog ner som en bomb i mitt liv när Liam lyckades med konststycket att tappa ett betongblock på foten.
Vi åkte dagen efter in till sjukhuset i Letterkenny (sjukvården här i landet behöver en egen blogg för att kunna förklaras, men om jag som jämförelse säger att Tierps sjukhus framstår som ett under av teknologi kanske bilden blir lite klarare), där man röntgade hans fot. Då foten var ordentligt svullen, kunde de inte se om det var en faktur eller inte, men menade att det var ganska troligt att det var en mycket fin spricka i benet. Hem skickades han med uppmaningen att inte gå så mycket på benet, men gavs inga kryckor för att underlätta. Med sig fick han en tid för återbesök en vecka senare då svullnaden skulle ha lagt sig och man skulle kunna röntga igen och göra en bättre bedömning.
Då han frågade om han kunde få några smärtstillande med sig, blev svaret att kan kunde traska ner till vilket apotek som helst och köpa motsvarande Alvedon eller Treo.
Igår begav vi så oss tillbaka till Letterkenny, för att höra vad läkaren hade att säga. Vi trodde i vår enfald att de skulle ta nya bilder nu när svullnaden gått ner, men allt som hände var att en läkare kom in, klämde, vred och vrickade på foten alltmedans Liam nästan skrek av smärta (kanske lite låg smärttröskel oxå, vad vet jag) och var nära att sparka läkaren i ansikten.
Hon meddelade sen att ingenting var brutet, bara en rejäl blödning i foten.

Det lite tragiska med det hela är att vi inte ens krävde en andra röntgning av foten, av rädsla för att det kunde visa sig vara en fraktur, och Liam då skulle bli sjukskriven 6 veckor utan betalning.

Allt det här med skador och sjukdomar är ju något som vi i familjen B har varit fantastiskt förskonade från, och därmed ingenting som jag aktivt funderat på. Det värsta jag har gjort är ju att bryta handlede, i 3e klass. Ja ja, fingertopparna med, men det var ju mest bara klantigt.
Att sen finna sig sammanboende med en person som mer eller mindre drar till sig olyckor och skador blir ju lite av en kraschlandning i en helt annan verklighet. En verklighet där vi mycket väl skulle kunna finna oss med halverad inkomst helt plötsligt.

Det får en onekligen att jämföra....

...å lite till...

Zassi gillar när det är varmt!!

Sådan Herre, sådan Hund!

Ännu mera foton!

En lite ovanligt färgad kyrka!

Stranddagar!

Six Mile Bridge - tror jag den kallas

Sandstränder alldeles runt knuten...

Vattenreservoir, tro't eller ej!

lite foton!!

På utflykt i Inishowen.

Vid Malin Head.

Malin Head.

Strandpromend med Abi & Zassi.

Småstadsliv

Det är nog det bästa sättet att beskriva vår nya hemstad.
Häromdagen klev Liam in i en herrsalong för att få håret klippt. Ingen av oss har av uppenbara själ aldrig tidigare satt fot i nämnda salong, så ni kan ana Liams förvåning när barberaren frågade om han var den nya chefen på hotellet! Med fågelholkslook i ansiktet stammade han fram att så var det visst...
När jag sen ett par minuter senare kom in tittade barberaren på mig och frågade om jag var den nya receptionisten! Man kan ana att detta är en ganska liten stad.....

Samma dag var vi ute på en lite rekognoseringstur på denna halvö vi bor på. Det tog inte så himla lång tur, men vi fick lite fina kort. Så fort jag har laddat ner dem på datorn ska jag lägga ut dem här, nu när jag äntligen har lite fart på modemet!

Vi var idag in till Letterkenny för att införskaffa en ny kostym åt Liam. Hittade en jättefin på Next, och som bonus kostade den inte helt hysteriskt många slantar.
Mina fynd från den lilla shoppingturen var en stor papperskorg och 4 lampskärmar. Olika falla ödets lott....
Men nu slipper jag åtminstone stirra på nakna glödlampor, så jag är glad ändå!

Vädret här är lite lätt oberäkneligt. Igår kväll snöade det, i morse blåsigt men soligt när jag var ut med hundarna. När vi kom utanför stan på väg in till Letterkenny började det hagla, sen regna, sen snöslaska. Nu, när vi gör oss färdiga för jobbet strålar solen från en klarblå himmel!

Herm, ljuva hem!

Nu har vi äntlien flyttat in i vårat fina radhus, och - nästan - packat upp alla kartonger. Vi flyttade in i fredags, hastigt och lustigt, efter att ha hjälpt ägarna att flytta in en ny soffgrupp i läder, och köksbord & stolar.
Det är en del som behövs göras än, men vi har i alla fall tak över huvudet! Och varmt hus dessutom! Riktigt varmt och skönt, är det...
Så, närhelst ni vill komma upp och hälsa på har vi ett gästrum som väntar!!

Fick en smärre chock idag, när jag skulle ta ut pengar på banken. Normen här är att man får betalt varje fredag, vilket är en händig dag att få betalt på. Nu ska det givetvis vara lite bakvänt här uppe, där de fortfarande arbetar efter gamla traditioner, med lön på måndagar. Det i sig själv är egentligen inte några problem, pengarna kommer ju in på kontot som ett urverk. Så länge det inte är "bank holiday", långhelg, visade det sig!
Påskvecka, men röda dagar både fredag och måndag visade sig vara för mycket för det här lönesystemet, för det var banne mig inte ett ruttet pence på mitt konto idag inte! Med något blek uppsyn ringde jag min kollega M för att höra om det bara var jag som blivit förbisedd, eller om det var en generell idioti. Vilket är precis vad det visade sig vara. Även han hade vakum på kontot, och ett lätt överansträngt kreditkort. "Never a dull moment" är en mycket händig fras i så'na här lägen. (Inte ett tråkigt ögonblick, i fri översättning).

Jag och hundarna var nere på stranden och promenixade idag, och Zassi njöt i fulla drag av att för en gångs skull få vara lös. Abi höll sig i sedvanlig ordning nära mig, medan Zassi kutade runt och undersökte allt och ingenting med massor av spring i benen. Och mitt i allt sitt spring, sprang hon över en vattenpöl mellan två klippblock. Eller det var det som hon tänkt sig göra, om det inte vore för att pölen inte var någon pöl, utan ett vattenfyllt hål! Plums, så försvann hon!! Henns uppsyn när hon fick nosen övet ytan igen var helt obetalbar!! Hon är långt ifrån en vattenhund, och tyckte inte alls om att få en ofrivillig simtur!!

Det tar sig...

sa mordbrännaren!! Äntligen, kan man oxå tillägga. Vi har efter en hel del avigheter äntligen, som det verkar, landat på fötterna.
Vi var igår och tittade på det hus vi snart ska flytta in i. Eftersom vi bestämt oss för att ta huset utan att ha sett det, var det lite nervöst att åka dit igår och ställa in ett par kartonger. På utsiden är det mest som de flesta lite äldre hus här, par hus, med mycket risig trädgård. Sen öppnade vi dörren. Den nya dörren, kan tilläggas. Vi möttes av en doft av målarfärg, nya mattor och golv...Nytt i största allmänhet. De har verkligen renoverat huset från topp till tå!! Nya mattor, nya dubbelglasade fönster, nya dörrar, nya möbler, ny öppen spis, nytt kök, ny tvättmasking, nya vitvaror...Nytt nytt nytt!! Helt underbart! Så långt från vårat hus i Lissivigeen!! Och hyran därtill... En bråkdel av vad vi tidigare betalat i hyra! Det känns så himla härligt, och vi kan inte flytta in snart nog. Det är en del som behövs göras ännu, men vi hoppas kunna sova där på fredag. Detta av mer än en anledning...

Liam har nämligen idag blivit erbjuden, och tackat ja till, ett jobb som chef för ett av ägarparets mindre hotell!!! Han kommer att vara ansvarig för driften av hotellet, och kör igång på fredag. Inget mer soffpotatisande med andra ord! Och tur är väl det, för han började bli mer än lite uttråkad...

Vi har nyss kommit hem från ännu en tur till flygplatsen mitt i ingenstans, Donegal Airport. En liten skokartong placerad mitt obygden. Det är nämligen här som vi hittat de billigaste, av förklarliga anledningar, och enda tillgängliga, även det av förklarliga anledningar, hyrbilarna. Denna gång inte till oss, utan till M vars bil i torsdags beslutade sig för att inte vilja vara med att leka längre. En drivknut som gett upp. På en Landrover. Ungefär 10,000kr kostar det. Tack för den Televerket!! Han behövde med andra ord en billig hyrbil, så vi körde dit honom i fredags, och lämnade tillbaka hyrbilen idag. Inte för att hans bil är färdig än... Så enkelt ska det minsann inte vara! I morgon hämtar han en annan hyrbil här i stan, och har den en eller två dagar. Hur som haver, efter uträttat ärende (i strålande solsken, ska tilläggas. Helt ljuvligt!!), slog vi numret till närmaste Indiska restaurang, och sitter nu här med magar spända som skinnet på en falukorv. Men attans vad gott det var!!!!