Swenglish - thoughts and lite tankar

Yesterday we spent the day in Smedsbo, much to Mulle’s delight. And Bill’s and Liam’s, if I’m to be honest….
(If you find it rather confusing with me switching and swapping between English and Swedish, I apologise. Knowing that my English speaking family – friends included – aren’t too interested in the doggy-bit, I’ll keep that in Swedish and the rest in English. I think.)
Anyways, Mulle had Liam playing with him ON the trampoline, and Bill UNDER the same. Liam’s job was to bounce with him, Bill’s to push him up from underneath. They then had the normal tractor race around and around and around the table on the terrace, with Liam chasing him. Then I think it was horse-riding (the stick-horse model) with a water pistol in one hand while Mulle ran from one end of the room to the other non-stop. He then allowed Bill to “ride” behind him, which meant Bill had to run behind Mulle from one end of the room to the other. Again and again and again. I also believe there was a certain amount of sword-fighting with sticks and PANG-ing with the (empty) water pistols. Mulle had the big blue one and Bill the small green one. Needless to say, by the time we’d had our very delicious – as always – dinner, all boys were beyond knackered! On the other hand, they might as well get used to it, cause God knows there will be plenty more of that soon!
I so wish I’d had the camera with me!!

While the boys were playing Sharon and I did some dog training, which I’ll write about in Swedish cause I think you Irish folks might drop dead from boredom…
Som sagt, vi körde lite träning med Ashiki. Han har hittills haft ett tämligen svalt intresse för det här med godis, leksaker (i träningssammanhang) och det mesta, så det har varit lite knökigt. Nu har vi hittat något som åtminstone just nu verkar funka bra, blodpudding i brödsmulor. Mumma! Det enda jag gör just nu är att klicka på ALLT som han bjuder på, för att få igång honom lite. Inser ju raskt hur totalt grön jag är på det här med hundträning! Trots ett antal hundar har jag hittills aldrig tränat aktivt, så det här är en helt ny, men spännande värld. Mitt stora problem är att jag avskyr att inte kunna, och vill helst att kunskap bara ska hoppa in i huvudet på mig NU! Men så funkar ju inte verkligheten…
Som jag sa till Sharon, ge mig vilken häst i vilken ålder som helst så vet jag precis vad jag ska göra, men här… Nix! Men det är väl här utmaningen, och det roliga, ligger! Hästar har jag trots allt hållit på med i över 20 år! Hmm… kanske ska jag vara lite snällare mot mig själv….Prestationsångest är väl annars mitt andra namn…
Passade även på att ta ut Zassi en sväng. Henne har jag ju mest annars bara kört lite totalt oplanerad klickerträning med, mest för att det är kul. Men det är svårt, för mig i alla fall, att hitta motivering till nåt som jag endast gör för att det är kul. Jag vill gärna ha något slags riktning och mål att träna mot för att ge lite mening åt det.
Zassi (min irländska gatuhund, terrierkorsning) är precis sån som jag vill att Ashiki ska bli, i sinom tid. Supersnabb, superaktiv och bara älskar att få jobba! Fick lite övningar av Sharon att jobba med, och blev sen informerad om att henne ska jag minsann tävla med innan sommaren är över. Och det kan ju bli rätt intressant, speciellt i platsliggning, eftersom min Zassi har lite egna idéer om det här med andra hundar…

Annars är det ju som så med mitt nya hunderiliv, att jag inte har några som helst tävlingsambitioner! Vad jag vill med mina hundar, och i synnerhet Ashiki, är att få glada, lyckliga och harmoniska hundar, som jag kan utvecklas med och träna tillsammans med. För att det är roligt, och för att göra saker tillsammans! Idag är Ashiki 3,5 månad, bara en bäbis, och jag tänker låta honom utvecklas i sin egen takt, även om det tar 3 gånger så lång tid med själva träningsbiten. Han får just nu så otroligt mycket stimulans bara av vardagslivet. Han leker med Abi och Zassi, vi är ute och tittar på nya saker, åker till ”mormor och morfar”, åker till Smedsbo med allt vad det innebär, nya människor….. Det är rätt mycket bara det i en liten valps liv. Under tiden tränar vi lite på hans nivå, och på hans premisser. Tids nog kommer det helt garanterat att bli mer energi och en annan inställning till tränandet, men till dess får han vara det barn han är. Jag hoppas ju att ha många långa härliga år framöver med honom! Och samtidigt kan jag börja mer aktivt med Zassi som bara älskar tränandet! Med henne kan jag träna mig själv – väl behövligt – och ha mer utrymme för misstag utan att det blir katastrof.

Från mina år som aktiv tävlingsryttare vet jag hur lätt fokus flyttas från det underbara i att bara ha häst, träna tillsammans, rida ut och njuta av livet med häst till att allt blir inriktat på tävlandet. För vissa är det just det som är drivkraften, men i mitt fall blev det dessvärre mest ett ändlöst ”harvande” i ridhuset vilket varken jag eller häst tyckte var jättekul till slut, och i slutänden tappade jag glädjen i ridningen. Det är för mig precis lika värdefullt att få skritta ut i skogen en tidig morgon och lyssna på tystnaden, eller tokgaloppera på en stubbåker som det är att få köra ett riktigt hopp- eller dressyrpass. Det är balansen som är det viktiga, och det svåra.
Jag vill till varje pris undvika att ramla ner i samma fälla med Ashiki, och därför värnar jag glädjen i att ha valp, att få sitta i skogen och bara andas med en underbar ulltuss i knät, att skratta åt honom, Abi och Zassi när de leker som tokar. Att bara få vara med mina bästa vänner hundarna. Det är det som ger glädje i mitt liv!

Det blev ett långt inlägg det här, men ibland kan det bara skönt att få berätta om sin egen syn på tillvaron.

Stora kramar!