A laughing matter...

At some point I tend to reach the threshold after which I just can’t be bothered to worry anymore, simply because it’s just a waste of energy. This is where I’m at, at the moment.
What with us not being sure what will happen after the end of next month, other than that we’re to move out of the apartment by then and that I’ll go on maternity leave mid-November. Miracles do happen and maybe everything will simply work itself out the way it does most of the time. If not, at least we have wonderful families by our side, and things will find another kind of solution. But a solution it is anyway, so there is simply no point in worrying.
I’m glad I’m in this frame of mind, with the letter that came from FK yesterday. FK is the authority that deals with things like sick pay and maternity leave, and who have got a rather bad reputation to say the least. Anyway, a couple of weeks ago I sent them the certificate they need to show that I will soon be on maternity leave and that they will have to pay for that (that’s what they do). I thought no more of it, but was quite happy that I’d sent it in early knowing how excruciatingly long their processing time is at the moment.
Well, yesterday I got a letter from them with a form I needed to fill out. The same form I filled out when we moved back to Sweden a year ago to show that I will now be working and living here again.
Hmm…phoned them today and asked did I really have to fill this stupid form out again, where did the one I sent in a year ago go, and most importantly – would this delay the processing of my maternity leave money. The woman I spoke to dutifully took down all my questions and said that someone would get back to me with the answers. They would do their very best to do so today, but with their current workload it could take a few days. A FEW DAYS!!! Upon my question whether or not I’m to send in the stupid form she said I could do so if I haven’t heard anything from them by the end of the week. It is today Tuesday. How long can it possibly take?? Meanwhile, I do sort of wonder what will happen with the money they’re supposed to be paying me from mid-November… But find myself laughing; thinking me not getting the money on time would just fit right in with the other current events of our life.
To be continued I say!!

I helgen var jag och Jessica & Hasta ut i de uppländska skogarna och spårade. Ashikis första spår lade jag med en leksak och lite korv i en burk som spårslut, ungefär 30-40 m långt och med 20 minuters liggtid.
Han plockade upp spåret klockrent, men stannade efter ett par meter och såg väldigt osäker ut på vad han skulle göra sen. Jag stod tålmodigt kvar bakom honom och lät honom filosofera och sniffa runt en stund innan han försiktigt fortsatte på spåret. Det var ganska vingligt och man ser att han är väldigt osäker, men gick bitvis riktigt fint i spåret. Massor med beröm och godis när han kom till slutet, men lek var han inte intresserad av.
Efter lite funderande kom Jessica på att kanske det skulle vara en god idé att först lägga lite godis ett par tre meter in på spåret, för att bekräfta att han är på rätt väg, och sen som spårslut lägga min tröja eftersom den bästa belöningen än så länge är matte och massa uppmärksamhet och kel.
Sagt och gjort. Godbitar ett par meter in, lika långt spår, samma liggtid och min tröja som spårslut tillsammans med några godbitar.
Åter igen tar han upp spåret jättefint, och hittade delbelöningen ett par meter in. Tvekade lite igen, men tog sedan upp spåret igen. Han gick med lite större säkerhet den här gången, men fortfarande ganska försiktigt. Ett par meter från spårslutet vindade han tröjan som låg där, viftade till på svansen och ökade takten något. Framme vid slutet fick han godbitarna, massa beröm och hängde med på lite kamp med tröjan!
Det är inget fel på nosen alls, men han är väldigt osäker lille vännen. Vi kör vidare på samma sätt, för att bygga självförtroende på honom och verkligen se till att han hela tiden får göra rätt. Han tycker helt klart att det är kul, så det är mest självförtroende som behövs.

Även Zassi fick komma ut och spåra, dock bara ett spår. Hon har bara varit ute i skogen och spårat 2 gånger tidigare, och är långt ifrån säker, men går ändå rätt bra. Även med henne ska jag ett par gånger lägga en belöning ett par meter in för att visa att hon är på rätt väg, och sen fortsätta med spår på runt 40-50 meter med 30 minuters liggtid ett par gånger till, och kanske hitta en ännu hetare belöning än korven jag hade med den här gången. Köttfärs eller leverpastej kanske…
Det känns i alla fall som att vi är på väg, med båda hundarna, och alla tre njuter vi av att vara ute i skog och mark!
Abi som inte direkt är sinnebilden för en terränggående hund trivs rätt bra med att vara knähund, med lite bollkastning och trickträning emellanåt. Om någon förslag på hemsida/bok med bra tricks vore det toppen!!