Efter ett par dagars paus i bloggandet för att fundera på vad det är jag vill med bloggen egentligen, har jag landat i det här:
Bloggen skriver jag främst för mig själv, jag älskar att skriva och att formulera mina tankar och upplevelser på ”papper”. Jag skulle kunna göra som de stora bloggarna, och välja en inriktning på bloggen för att nå ut till så många som möjligt; men det är ju faktiskt inte det som är min drivkraft. Självklart vill jag ha många läsare, en blogg utan läsare är lite som pasta utan parmesan – fullt ätbar, men lite tristare.
Å andra sidan är detta på många sätt en dagbok, vilket jag fick så tydligt bekräftat när jag av mina föräldrar fick en pärm med alla mina tidiga inlägg från Irland utskrivna. Där fanns alla de galna hotellepisoderna, mina vandringar i berg och dal, första mötet med Abi och Zassi… allt fanns det där.
Eftersom bloggen är min, är den självklart också en spegling av mig, som den komplexa människa jag – vi alla – är. Jag skriver om det som berör mig, om det som händer mig, och det är allt ifrån den vanliga vardagen, till tokroliga upplevelser, mina funderingar kring livet i stort och smått, att utvecklas andligt och som människa, träning och soffhäng. Kort sagt, allt det som är jag, som är mitt liv.
Vem är då jag? Jag är en kvinna med stor tro och starka åsikter- även om jag inte alltid luftar dem. Jag är övertygad om att det man ger är vad man får tillbaka, och försöker leva mitt liv så. Att se det goda i människor, att se människor för den de verkligen är. Jag tror på änglar och att vi på vår resa genom livet följs av hjälpare och änglar som ömsom varsamt, ömsom bryskt guidar oss rätt. Jag tror på att följa mitt hjärta, och att om vi bara lyssnar inåt finns alla svar där. Jag är obotlig optimist, naiv och blåögd – och jag kämpar med näbbar och klor för att förbli så. Det finns tillräckligt många cyniska och misstänksamma människor i världen, och jag tror att vi själva skapar mycket av vår verklighet. Om jag då väljer att se alla människor och händelser med kalla ögon, och att de är ute efter att göra mig ont, då är det den verkligheten jag skapar. Så länge JAG lever mitt liv i kärlek, spelar det ingen roll vad andra försöker göra mig. Det speglar DEM och deras val i livet, inte mig och mina val.
Jag älskar djur, och tror att vårt riktiga jag speglas i hur vi hanterar våra vänner djuren. Jag älskar och har ett stort behov av att vistas i naturen. Att lyssna på tystnaden och känna dofterna. När jag springer barfota känner jag mig mer som en del av den skog jag springer igenom. Jag vill vara en av dessa häftiga ultraltleter och äventyrare som springer i oändlighet genom berg och dal, som har hittat glädjen i total utmattning, men inser att dit kommer jag nog bara i min fantasi.
Jag bär med mig en stark övertygelse att vi alla är ansvariga för att sluta förstöra den planet vi bor på.
Jag beundrar människor som står upp för vad det tror på, och ät beredda att ta strid för det.
Jag vet att min resa genom livet bara har börjat, och att det finns så mycket mer av mig som väntar på att födas.
Jag är jag. Precis så enkelt och så komplicerat är det. Och det här är min blogg.
After a few days of pondering the meaning of th is blog I have landed in this:
I write this blog mainly for my own sake, I love to put my thoughts into words and see them written on “paper”. I could do what the professional bloggers do, choose a theme for the blog and stick to it, to get as many readers as possible. Of course I want as many readers to this blog as possible; a blog without readers is a bit like pasta without parmesan cheese – fully edible, but a bit boring.
On the other hand, this blog is also a diary of sorts. This became so obvious when I the other day got a big folder from my parents, where they had put print outs of all my blog posts from the early days of the blog, when I still lived in Ireland. It was all there, the mad days at the MP Hotel, my hikes – more or less successful – up mountains and through valleys, the first day with Abi and Zassi…It was all there.
Because this blog is mine, it is also a reflection of me and the complex being that I am – we all are. I write about what touches me, what happens to me –the mad and funny things that happens so often, the normal everyday life, my thoughts about life, to grow spiritually and as a person, exercise and just dozing on the couch. In short, everything that Is me and my life.
Who am I then? I am a woman of many beliefs and strong opinions - even if I don't always air them. I am convinced that what you give is what you get, and try to life my life that way. To see the good in everyone, and to see them for whom they really are. I believe in angels and helpers that are there to guide us through life, sometimes gently sometimes brusquely, but ever present. I believe in following my heart, and that if we only listen to our hearts we will find all the answers. I am a hopeless optimist, blue eyed and naïve – and I fight with all that I have to remain that way. There are enough cynical and distrustful people out there, and I firmly believe that we create a big part of our own reality. If I choose to look at people and events with cold eyes, think they are out to hurt me, then that is the reality I create for myself. As long as I live my life in love, it really doesn’t matter what others try to do to me, because their actions reflect THEM and not me.
I love animals, and believe that our true self is reflected in how we treat our animals. I love, and have a great need, to spend time out in nature. To listen to the silence and smell the scents of Mother Earth. When I run barefoot, I feel in touch with the forest I run through. I would love to be one of the amazing ultra athletes that run through mountains and forests for the love of it, who have found joy in physical exhaustion, but realize it will probably remain a dream.
I strongly believe that we all have a responsibility to do what we can to stop destroying our own planet.
I admire people who stand up for, and are ready to fight for, what they believe in.
I know that my journey through life has only begun, and that there is so much more of me waiting to make an entrance.
I am who I am. It is as simple and as complicated as that. And this is my blog.
