Morgonstund har guld i mun!

Only doggy-stuff today, I'm afraid. We have recovered from saturday nights lack of sleep, and will head off for Wilma's birthday party today, which means that Liam will be busy playing with Mulle, Wilma and Fanny!

Det är lite av en välsignelse att jag av naturen är en morgonpigg person, annars skulle jag lätt kunnat bli ganska grining av alla dessa tidiga morgnar.
Efter en liten kissetur straxt efter fem i morse krypte jag ner i sängen igen för en stunds sömn till. Det var dock inte helt enkelt att komma ner i sängen, eftersom Ahiki nu har lärt sig att hoppa upp i vår ganska höga säng, och hade gjort det bekvämt för sig. Så där låg vi följande ordning; Liam längst ut till vänster, sedan Zassi, jag och slutligen Ashiki längst ut till höger ihoprullad till en boll; och inte att förglömma lilla Abi som sin vana trogen snarkade mellan mina ben. Gott om utrymme var det ont om, helt enkelt.
Nu visste jag att Ashiki skulle hoppa ner ganska snart, eftersom det blir alldeles för varmt i sängen för hans tycke, så det var egentligen ingen större fara.
Runt 7 tyckte sen både Zassi och Ashiki att nu fick det vara färdigsovet, och påtalade detta genom att sätta igång och leka 2 mm från mitt öra. Det blir lite svårt att ignorera dem då...

Hur som haver, efter vanliga morgonrundan lade jag två små köttfärsspår åt Ashiki, om kanske 10 meter vardera.
Efter att ha hämtat en Ashiki som var helt på det klara med vad som skulle hända, och inte kunde komma fort nog ner för trapporna såg jag att en skata minsann oxå gillade köttfärsspår och hade klämt i sig valda delar av spår nummer två, nämligen början och slutet...
Min blivande spårhund tyckte det var superhärligt att hitta frukosten utlagd på gräsmattan, och hade en helt annan attityd den här gången än sist. Poletten har helt klart trillat om inte hela vägen ner, så åtminstone halvvägs.
Han går fortfarande inte helt rakt fram, och hoppar över ett steg här och var, vänder tillabaka ibland osv, men jag ser tydligt att han börjar koppla vad det är som ska göras. Och framförallt tycker han att det är fenomenalt roligt!
Spår nummer två blev som det blev, eftersom herr eller fru skata tyckte att det var gott att äta spårbörjan och -slut, men de ska väl ha mat de med!

I övrigt har jag sedan två dagar tillbaka låtit Ashiki gå med spårlina på under våra promenader, för att komma tillrätta med hans "give the finger"-approach till inkallning. Jag halar helt enkelt in honom om han inte är med på noterna.
Rent generellt kommer han som skjuten ur en kanon när han ligger efter mig, men stannar och stirrar på mig när han ligger framför. "Varför ska jag gå till dig när jag vet att du ändå är på väg åt det här hållet?? Jag är'la inte dum heller????!!" Ungefär så ser han ut att tänka.
Jag tycker mig ana en viss förändring redan nu, men fortsätter med linan en vecka eller så. Men gudarna ska veta att det inte här helt okomplicerat att gå med en hund i koppel (Zassi), en springande lös (Abi) och en i lång lina, eftersom jag måste hålla lite i linan för att inte hela "hala in Ashiki" grejen ska gå förlorad om jag först måste grabba tag i linan innan jag kan säga Kom. För att inte nämna att gå genom ett antal kvarter innan jag kommer till skogen... Men, med tungan rätt i mun och full koll på mina egna ben så att de inte trasslar in sig i linan går det, det med!

Ashiki börjar nu bli en stor pojke, men sprittnytt garnityr i fram! Det fattas lite på sidorna och även hörntänderna, men längst fram fullkomligen skiner det av vita fina vuxentänder. Snart, tänker han, snart kan jag vara med och bita Jocke i armen!!
Vidare har han vuxit i magen tycker jag, och ser riktigt fin ut. Givetvis inte lika fin och smäcker som syster Cibel, men är man byggd som en bulldozer så är man. Inte mycket att göra åt det inte. Sådan matte, sådan hund... :D
Det sista i hans "stora-pojke-repertoar" är att han nu har börjat lyfta på benet och kissa mot träd och lyktstolpar under en stolt mattes påhejande. Detta innebär ju som bekant även skvättande, snarare än skvalande, vilket kanske uppskattas mindre kl 5 på morgonen när det som förut tog 2 minuter nu kan ta 10 minuter... Men men, man kan inte få allt här i världen!

I dag ska vi till Smedsbo på 10-års kalas, och ev hinner jag under Sharons överinseende träna lite med Ashiki oxå. I så fall skriver jag, kanske, en rad till eller två i afton.