Den riktiga världen / The real world

Sista natten i Filippinerna, efter de två sista intensiva besöken i Tabuk och Santiago. Många långa timmar i bilen, med en medelhastighet av 30 km/h. 350 km på 12 timmar...
Mina dagar här har varit omtumlande, med så otroligt många nya intryck. Jag här sett hjärtskärande  misär, osjälvisk kärlek, outröttligt engagemang; fantastiskt vacker natur och avgasfull betongdjungel.
Varje kväll vi har varit här, har jag tackat gud för att vi lever i vår trygga bubbla i norr - långt i från den verkliga världen, som så många miljoner människor lever i, varje minut av varje dag. En värld där varje dag är en kamp för överlevnad, där barn och vuxna lever på gatan och inte har mat för dagen. En värld där så många barn utnyttjas, kidnappas, säljs och får växa upp utan kärlek. En värld som jag är så oändligt tacksam att mitt barn inte växer upp i, att just han, och jag, har haft en otroliga turen att växa upp i bubblan Sverige.
Men just för att vi har haft denna ofantliga tur är det än mer viktigt att vi aldrig glömmer bort att den verkliga världen existerar. Att vi alltid bär våra mindre lyckosamma medmänniskor med oss i hjärtat, och att vi drar vårt strå till stacken för att låta även deras barn växa upp i en bubbla.
Jag önskar att det skulle vara en del av varje gymnasiestuderandes läroplan att under minst en månad arbeta som volontär någonstans i den verkliga världen; och får andas in, smaka på, och leva nära den verklighet så många inte har en möjlighet att undkomma. Bara genom att göra även den världen mindre, kan vi göra något åt den.
På tisdag när jag kommer hem, ska jag krama mitt älskade barn extra hårt och i min tanke omfamna även alla de barn som ingen annan kramar.

My last night in the Philippines, after the final two intensive visits in Tabuk and Santiago. Many a long hour in a car travelling at an average speed of 30 km/h. 350 km in 12 hours. 
My days here have brought me so many new experiences. I have seen heartbreaking misery, unselfish love, tireless commitment, beautiful nature and concrete djungel filled with fumes. 
Every night that I have been here, I have thanked god for living in our Scandinavian bubble - far away from the real world that so many live in, every minute of every day. A world where every day is a struggle for survival, and families live on the streets without food to settle their hunger. A world where so many children are abused, kidnapped, sold and grow up without love. A world that I am so eternally grateful that my son, and I, have the unfathomable fortune of living and growing up in our Swedish bubble. 
And for this reason, it is even more important that we never forget that the real world exists. That we always carry our less fortunate fellows in our heart, and that we do our share to let their children grow up in a bubble too. 
I wish that a part of every high school student's curriculum would be to go out into the real world as a volunteer for at least a month. To breath, smell and live in the world that so many has no option but to live in. Only through making that real world smaller, can we do something about it. 
On Tuesday when I get home, I will hold my beloved son extra tight, and in my mind hold also those children no one else holds.