Skulle bara in på den stora klädaffären och byta en tröja. 5 min, max, och jag skulle utan att jäkta hinna med tåget. I teorin alltså...
Tog rulltrappan ner och ställde mig i kön. Den långa kön. Med andra som var bökiga och skulle byta saker. Tänkte att jag kanske skulle åka upp en våning igen och se om tröjan möjligen låg där, så att jag var beredd helt enkelt. Och så kanske kön hade minskat när jag kom ner igen. Tji tröja. Tji kortare kö. Stampade ett par minuter i den nu ännu längre kön innan jag stegade iväg till barnavdelningen och tänkte att de kanske kunde hjälpa mig där. Kläder som kläder liksom. Men så enkelt var det såklart inte. Tjejen i kassan hänvisade till översta våningen, så jag tog mig till rulltrappan igen. Första trappan upp klarade jag minsann utan problem. Klev av rulltrappan och gick till baksidan där nästa trappa upp fanns. Inte. Gick tillbaka till andra sidan, men hittade ingen rulltrappa upp där heller. Ännu ett varv runt rulltrappscentralen i jakt på den som skulle ta mig upp en våning. Tre varv knatade jag runt där. TRE VARV! Det finns bara fyra alternativ, 2 upp och 2 ner, men jag lyckades med konststycket att 4 gånger gå förbi den uppåtgående rulltrappan. På sista varvet gick jag dessutom och muttrade för mig själv om idiotiska trappor och förvirrade jag. Tror inte att det på något sätt förmildrade bilden av att jag egentligen hörde hemma på ett sjukhus, iförd en vit tröja med låååånga ärmar. Fastknutna i ryggen.
Nåja, till sist var tröjan bytt och jag sågs lämna brottsplatsen i gasellsprång. En ganska kortbent gasell, ska tilläggas. Mer åt tapir-hållet på något sätt…
I was just popping in to the big clothes store to change a jumper. A 5 minute job, max, and I would then without rushing the slightest be in time for the train. Chance is a fine thing…
Got on the escalator down to ladies' department and got in the queue. The rather long queue. With other cumbersome customers wanting to change clothes. I then go the idea that I would go upstairs again and see if the jumper by any chance was up there, so that I could bring one in the correct size with me, and thereby make the whole changing business a lot quicker. Plus there was the chance of the queue being shorter when I got back. No jumper. No shorter queue. Stood there in the queue, the now even longer queue, for a few impatient moments before I trotted off into the children’s department thinking they might be able to help me there. Clothes being clothes, sort of a thing. Of course it wasn’t that easy. The girl behind the counter told me the jumper had been bought on the top floor, and that I had to go there. Galloped off to the escalators again, and handled the first one without a problem. Got off the escalator and then walked around to the other side to get on the one going upstairs. Only, it wasn’t there. Went back to where I first got off, but couldn’t find the escalator going up there either. Took one more lap around the escalator central, without finding the darned thing. Three laps I did. THREE LAPS!!! There are only 4 alternatives, 2 going up and 2 going down, and some bloody how I managed to walk past the right escalator 4 times! And to make things worse, during my last lap I was muttering to myself about stupid escalators and confused self’s. I don’t think that lessened the image of me belonging in a hospital kitted out in a white jumper with veery looong sleeves. Tied to my back.
Well, finally I managed to change the jumper and was then seen leaving the scene of the crime in antelope strides. A rather short legged antelope, I may add. More of a tapire , somehow…
No comments:
Post a Comment