Oförrättat ärende / Unfinished business

RrRrRrRrRrR… Åh nej, inte redan! Det kändes mer än vanligt ohemult tidigt när klockf-n ringde i morse. Vad har hänt med mina 8 timmars skönhetssömn egentligen?? Skulle precis till att orma mig ur sängen, när en sömnig stämma gav uttryck för ett pockande behov ”NamNam”.  Tack och lov stod en färdig flaska bredvid mig, i ett par yllesockor för att hålla lite av värmen från när den gjordes i ordning. Gjorde en modersuppoffring och stoppade flaskan i egen mun innan Andrew fick den. Yllesockor hårar. När flaskan var tom, och sonen grymtat runt ett tag och äntligen somnat om, frigjorde jag mig försiktigt från armar och ben och tassar, ormade mig över en sovandes Zassi vid min sida och lyckades till min stora förnöjsamhet ta mig ur sängen utan att väcka Andrew. Min lugna tisdagsmorgon kunde ta sin början, om än något försenad. Såg framför mig en frukost i lugn och ro med tända ljus innan jag väcker Andrew för att åka till dagis. 

DUNK! FLADDER, FLOPPER, FLUDDER! Ett stycke nyvaken terriertös skakar liv i morgonen. 

DUNK! FLADDER, FLOPPER, FLUDDER, SNURR, SNURR! Nästa terriertös gör följe, men två extra piruetter för att fira morgonen. På Tarkettgolv. Reaktionen låter inte vänta – Mmammma! Tomma! 

Ser min lugna morgon bytas ut mot en full-fart-morgon, bara så där. 

Efter allehanda toalettbestyr, lyckas jag övertala sonen att hundarna visst behöver komma ut och kissa. Vi klär på oss och sätter ner en  inte helt nöjd son i vagnens åkpåse, medan jag uppmuntrande talar om hur fina stjärnorna är på himlen – titta bara! 

Ser på långt håll att Zassi är i stort behov promenaden, på båda visen. Men tror du att hon kommer till skott??? Nej då, det vore väl för enkelt… Hon provsitter ett par ställen, men antingen så duger de inte eller så luktar det på tok för mycket katt eller hund 2 cm bort. Vi går, går, går och går, tills klockan och mistluren i vagnen börjar påtala att nu får terriern skylla sig själv, för nu måste vi gå hem. 

När vi efter lite fruktost och adventskalenderöppning stänger dörren för att åka till dagis ser jag att maken med största sannolikhet kommer att få sig en liten överraskning när han kommer ner. Olika falla ödets lott, men mest synd är det ju om min stackars terriertös som inte fick göra vad hon behövde.

RrRrRrRrRr… Oh no! Not already!! It felt more than usually early when the effing alarm went off this morning. What has happened to my 8 hour beauty sleep? That I’d like to know! I was just about to slither out of bed, when a little voice made it clear that that was not happening. NamNam he demanded, and I thanked our foresight in making a bottle ready before going to bed. It had since been sitting in a pair of woolly socks to keep the heat a bit better. I made a motherly sacrifice and put the bottle in my own mouth before giving it to Andrew. Woolly socks shed hair. Once the bottle was empty and the son had moved around for a while, he finally went back to sleep. I released myself from arms, legs and paws, slithered across a sleeping Zassi by my side and managed to get out of bed without waking Andrew up. Much to my relief. My peaceful Tuesday morning was about to start, albeit a bit later than usual. I envisioned a quiet breakfast with candles lit, before waking Andrew up to go to day care. 

THUD! FLOP, FLAP, FLUP! A terrier lass has awoken and greets the day with a good ole shake. THUD! FLOP, FLAP, FLUP, TWIRL, TWIRL! Terrier lass number two does the same morning routine, but adds two pirouettes. On wooden floor. I didn’t have to wait long for the response – Mmammma! Tomma! (Mummy! Come!) And there my quiet morning has turned into a full-speed-morning. 

After getting us both ready, I manage to convince Andrew that the dogs really did need to go for a walk. We get dressed, and I put a not at all happy son in the pram while trying to convince him the stars are beautiful to look at. 

I can tell that Zassi really needs to go, in both senses of the word, but do you think she gets down to business?? No, she tries out a couple of spots, but they’re either not right or there is a cat/dog smell an inch away that is far more interesting. So we walk, walk, walk and walk, until the watch and the howling child in the pram gives away that it’s tough luck Zassi, but we need to get back and get ready for daycare. 

When we after breakfast get ourselves ready for daycare, I can tell that there is a great likelihood of the husband being met by a surprise when he gets up. But I feel more sorry for my poor terrier lass who had to go back in with unfinished business.