Fantastiska Första Maj! / Fabulous First of May

Tidigt i morse vinkade vi av S & J på stationen efter ett par dagars härlig samvaro. Jag är så glad att vårt avlånga land valt att visa sig från sin allra bästa sida nu när vi haft långväga gäster från regnets hemland.

Andrew som efter majkasan igår inte kom i säng förrän kl 21, sov ända till halv sju i morse och blev ändå jättetrött igen efter ett par timmar. Medan han sov passade jag och min älskade make att sitta i soffan, alldeles ensamma och njuta av tystnaden. Hur underbart det än är att ha gäster, blir det ju som vi alla vet ganska intensivt.

Andrew sov lääänge, och vaknade ganska utvilad till sist. Efter det så var det full fart, milt sagt. Vi har röjt i sandlådan - åh, vad den är uppskattad!! - vattnat blommorna, kollat alla delar av trädgården och sen upptäckt hästarna på andra sidan fältet. Detta föranledde en improptu cykeltur, med sötnöten i sin älskade cykelvagn, till ridskolan för att titta på hästar på lite närmare håll. Trodde nog att han skulle vara lite tveksam till att ha dem upp i ansiktet, men inte då! Vid de tidigare tillfällena när han hälsat på hästar har han varit måttligt intresserad, men den här gången var det precis tvärtom! Han kunde inte komma hästarna nära nog, och ville gärna stoppa fingrarna i munnen på dem. Inte riktigt att rekommendera... Hästtänder är hårda och barnnävar är jättemjuka.

Dessvärre var vi tvungna att avbryta hästeriet pga av vissa dofter från den bakre delen på sötnöten. Ganska prominenta dofter, får jag allt lov att tillstå.

Med ren rumpa och lite sömniga ögon gjorde vi oss redo för ännu en cykeltur medan Liam fixade mat, chili con carne. Till affären styrde vi kosan denna gång, och på hemvägen visade det sig att fulla matkassar har ett oväntat användningsområde...

På vår promenad med hundarna tidigare på dagen, såg vi en brandbil på avstånd till sötnötens glädje. Pekfingret jobbade övertid ackompanjerat av "Dä!"

De go'a brandmännen såg Andrew och hans lilla finger, och satte på blinkersen! Ojoj, vilken succé!! Och igen , när de i sakta mak körde förbi oss. Andrew visst inte till sig!!

Tänk att det finns så rara människor som tar sig tid att göra en liten 15 månaders kille så lycklig! Tack snälla ni!!

Early this morning we waved S & J off at the train station after a few lovely days together. I am so grateful that our dear ole country decided to show itself from its very best side while we had guest from the country where rain was invented.

After the bonfire last night, Andrew didn't get to bed until 9pm, and so he slept until half six this morning and was still tired again after a few hours. While he slept, my dear hubby and I sat down on the couch thorougly enjoying the peace and quiet. No matter how much I love having guests, it gets quite intense.

Andrew slept for a loooong time, and woke up fairly refreshed at long last. After that it was all go, to say the least. We've played in the sand pit - how it loves it! - watered the flowers, investigated every inch of the garden, and then disocered the horses across the field. This lead to a cycle trip, with the little sweetie in his "bike buggy" of course, to the riding school to look at the horses at close range.

I thought he might be a bit timid around the big horses, but not at all! The last time we went to see the horsies, he was not very interested but this time it was the other way around! He couldn't get close enough to them, and really wanted to stick his fingers in their mouth. Not the best of ideas... Horses theeth are hard, and little baby fingers are quite soft...

Unfortunately we had to cut the horse visit short due to...rear end smells. Rather pungent ones...

With a clean botty and slightly sleepy eyes, we headed off for another trip in with the bike. To the shop this time. On the way home it turned out that full food bag have more than one use... (photo)

When we went out for a walk earlier in the day, we saw a fire engine much to Andrew's delight. His little index finger worked overtime, accompanied by an eager voice saying "Dä!" (There).

The kind fire men saw him and his little finger, and was kind enough to switch on the flashing lights. Guess if Andrew was impressed?! And as they slowly drove past, the turned them on again! Andrew didn't know which finger to point with!

It really makes me happy that they took the time to make a little 15-months old boy so happy!

Thank you!!