Underbara hoppning / Glorious jumping

Ridlektionen igår bjöd på hoppning, till min stora glädje! Att jag sen dessutom fick den häst som absolut vill följa med hem och bo i vårt garage, Spirit, gjorde inte saken sämre. Dagens övning var Stjärnan, som för er invigda hästnördar genast framkallar en mental bild av hopp-sväng-hopp-sväng-hopp-sväng-hopp. För icke invigda kan det förklaras som fyra hinder placerade mitt på ridbanan, och uppställda som ett litet kryss som man sedan rider över i en åtta.
Övningen är en liten dröm om man sitter på en c-ponny som man kan vända runt hinderstöden, lite mer arbetssam om man sitter på en stor häst som inte alltid får med sig hela kroppen runt i högersvängarna - huvudet vänt maximalt till höger men kroppen fortsätter rakt fram. Ungefär. Då får man rida med allt man har för att få även kroppen att tycka att den ska mot hindret.
Varje gång jag hoppar inser jag hur fenomenalt roligt det är, och hur mycket jag saknar det!! Just den där känslan av att komma perfekt på hindret och sen seeeegla över det... mmmm... Jag har ett par såna språng som jag bär med mig i mitt minne, där jag fortfarande kan känna hur de sista galoppsprången mot hindret kändes, och sen själva språnget... Det var tider det!!
Nu ska jag väl erkänna att särskilt många såna språng var det inte igår, men kul ändå! Jag kände mig dock lite otillfreds efteråt. Skulle så gärna vilja hoppa lite högre än fjuttiga 90 cm någon gång, för att se om jag fortfarande kan. Det behöver inte alls vara 1,40 hinder igen, men i alla fall 1,20... Eller 1,10... Ullis - snääääääääääällla?!

Riktigt så här högt hoppade inte vi...
Visste du förresten att världsrekordet i höjdhoppning - inte puissance som ovan - sattes redan 1949 av fullblodet Huaso. Han hoppade smått otroliga 2,47 m!!!
We didn't quite jump this high...
Did you know, by the way, that the high jump word record - not puissance like above - is held, since 1949, by the thoroughbred Huaso. He jumped a staggering 2m47cm fence!!

At the riding lesson yesterday we did show jumping, to my great delight. And then being give the one horse that absolutely want to come and live in our garage, Spirit, did in no way make the day worse. Quite the opposite. The exercise of the day was the Star. For all horse geeks out there who have done this exercise before (although it's more than likely called something completely different in English) a mental picture of jump-turn-jump-turn-jump-turn-jump will pop up. For the rest of the world it could be described as four fences put at the very centre of the arena, in the shape of a X that you jump in a figure 8 shape.
This exercise is a ball if you're riding a small pony that you can turn arond the fence stands. A little bit more toiling if you're on a horse. Especially a horse who can't quite keep his body together when turning to the right - the head turned to the right as far as it goes, but the body keeps going straight ahead. It takes a whole lot of riding to convince that body to follow the head to the right, I can assure you. 
Every time we do jumping I realise how much I love it, and how much I miss it. That feeling of the perfect jump, when you leave the ground perfeclty and then just saaaiiiillll over the fence...mmmm...bliss! I have a few memories of jumps like that, where I can still feel the last few strides coming up to the fence and then the jump itself.. Ah, those were the days. 
I have to admit far from all the jumps yesterday were like that, if any. But still soooo much fun! 
Still, it did leave me a little unsatisfied. I would so love to jump a little higher than the measly 90 cm we have done lately. Not necessarily 1m40 again, but maybe 1,20. Or 1,10. Just to see if I still can do it. Pleeeaaaasseeee Ullis?! (Ullis being our instructor)