Oändlig kärlek / Endless love

När jag la min lilla solstråle ikväll låg jag där och andades in hans doft, lyssnade på hans snusande andetag. Jag kände en oändlig kärlek värka i mitt hjärta, en stolthet och lycka över att just jag är förunnad att få dela liv med en så fulländad liten själ. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det magiska i att vara mamma, att vara förälder. Tänk vilken resa vi ger oss ut på tillsammans; jag, Andrew och Liam. Tänk att vi får vara med att ge en ny ren själ verktygen att växa upp till en empatisk kärleksfull människa. Det är ett stort förtroende, en livsviktig uppgift; och trots att det alltid finns ett uns oro med, tvekar jag aldrig att vi kommer att göra vårt bästa, och att det bästa kommer att vara tillräckligt bra.

Tänk att denna underbara varelse, likt så många, växer upp och känner bara kärlek från sin omgivning. Med mor- och farföräldrar som älskar honom, farbröder, fastrar, morbröder, gudföräldrar och änglamor som älskar honom. Och hur kan man inte älska ett litet barn? Det renaste och ärligaste som finns.

Och mitt i all denna lycka och kärlek vet jag ju bara alltför väl, att det finns många barn som växer upp i raka motsatsen. Som bara får känna rädsla och smärta, som inte har en kärleksfull famn att krypa in i. Mitt hjärta gråter för dessa olyckliga barn, jag kokar av ilska mot de som utsätter barnen för det, och jag önskar att kunde ta alla dessa barn i min famn och överösa dem med den kärlek de så väl behöver och förtjänar.

Det finns ingen lycka utan olycka, ingen kärlek utan hat; men om jag på något sätt kan se till att vågskålen för kärlek och lycka väger tyngre än den för hat och olycka, då är det min plikt som människa att göra det. Det är min plikt att sprida kärlekens filt över hatets lågor, och kväva elden.

When I put my little ray of sunshine to bed this evening, I lay there next to him breathing in his scent, listening to his breathing. I felt an overpowering love aching in my heart, pride and joy that I have been given the honour of sharing my life with such a clandestine little soul. I am eternally grateful to be given the experience of being a mother, of being a parent. What a journey we are embarking on together, Andrew, Liam and I. That we can be part of giving a brand new soul the tools to grow up to be a loving empathetic person. It is a huge honour, the task of a life time; and even though there will always be a grain of worry, I have no doubt in my mind that we will do our very best, and that the best will be good enough.

This little person, like so many, has so far known nothing but love. He has parents, grandparents, uncles and aunties, godparents and an angel mother showering him with love. How can you but love a child? The purest, most honest creature there is.

But in this joy and love I feel, I know only too well that there are far too many children growing up knowing nothing but pain and fear. Children that don't have someone's loving arms to hold them tight. My heart cry out for these children, and I feel a raw rage towards those who do this to them. I wish I could take them all in my arms, hold them tight and tell them everything will be alright. Let them know the love they have been denied.

There is no happiness without misery, no love without hatred; but if I in anyway can make love and happiness weigh heavier than misery and hatred, it's my duty as a human being to do so. It is my duty to spread a blanket of love over the flames of hatred, to smother the fire

Mirakel / Miracle

Mirakel kan ta sig uttryck i många olika former. Ibland som förmåga att gå på vatten, att förvandla vatten till vin, olja som rinner från en statys ögon… I vårt blå hus i den lilla staden tar den sig helt andra uttryck. Miraklet som jag bad om igår kväll, att få vakna helad till sinne och kropp, valde att manifestera sig genom 2,5 sömnlösa timmar på morgonsidan av midnatt, i en 1,20m lång växasäng med en babblandes, skrikandes, sparkandes, gråtandes son. När jag till syvende och sist ramlade ur sängen var jag botad! Förkylningen näst intill helt borta!! Halleluja!!

Miracles can present themselves in many different ways. Sometimes in the ability to walk on water, to transform water into wine, in oil running from the eyes on a statue… In our blue house in the small town it chooses to present itself in quite a different manner. The miracle that I prayed for last night, to wake up healed in body and mind, choose to manifest itself through 2,5 sleepless hours on the morning side of midnight, in a 1,20 metres long childrens bed with a babbling, screaming, kicking, crying son. When I at long last fell out of bed I was cured! The cold was pretty much gone! Hallelujah!!

G'natt / G'nite

Med hela huvudet fullt av snor, en illasinnad alv som spelar slagverk i och på mitt huvud, en hjärna som blinkar ERROR och ögon på halvsvaj lägger jag nu min arma kropp i dvala och hoppas på mirakulöst helande av kropp och sinne under natten.

With a head full of snot, a mean leprechaun playing drums inside and on my head, a brain in ERROR mode and eyes barley open I will now give my weary body a mini hibernation hoping to be miraculously healed, body and mind, in the morning.

Förnekelse / In denial

Gjorde mitt bästa hela dagen igår att helt enkel ignorera den lätta febern, det värkande huvudet och den allmänt energitappade kroppen. Igår, av alla dagar, tänkte jag INTE vara sjuk, och så var det med det, för jag SKULLE till Uppsala och kolla på Mia Skäringer, om det så skulle vara meddelst ambulans och med varmvattensblåsa på huvudet.

I min förnekelse inledde jag därför även operation ”städa huset”, för att verkligen bevisa för mig själv att jag inte alls borde ligga och vila. Man kan ju tycka att jag borde anat oråd när städningen tog ungefär dubbelt så lång tid som vanligt, och att dammtorkningen fick mig att flåsa. Men, trägen vinner, och några timmar senare har jag bytt om – två gånger, för efter första provningen insåg jag att jag nog skulle frysa ihjäl i kortärmat… - och satt på tåget. Och inom kort snarkade jag dessutom.

Träffade shoppingbrudarna på den restaurang där vi med en portion tur fick sitta vid baren och äta eftersom allt annat var fullbokat. Maten var underbar, och vinet likaså. Det faktum att jag på något sätt lyckades tippa ut hela mitt glas vin i diskhon framför mig baren var ingalunda ett tecken på att vinet inte var gott. Tvärtom, jag fick ju påfyllning av den snälla, skrattande, bartendern.

Sen var det dags. ”Dyngkåt och hur helig som helst” med Mia Skäringer. Helt underbart!!! Hon fick oss alla att skratta åt saker som egentligen inte får skrattas åt. Berättade helt självutlämnande om en uppväxt som inte var helt enkel. Om cyklop-bieffekt av förlossning. Om kvinnors kamp att vara sexig, ha ett vackert hem, göra karriär, baka bullar och pyssla med barnen, resa mycket, och hela tiden se ut som tagen från omslaget till Vogue. Känner ni många såna kvinnor?? Jag tror banne mig inte att jag har träffat en enda…men däremot en hel massa fantastiska kvinnor och mammor med dammtussar under soffan (dammtussar är förresten änglarnas tofflor), köptans bullar och med vackra kärlekshandtag lite här och var. Med andra ord – så där underbara som verkliga kvinnor är!

Följdeffekten av synnerligen trevliga kvällen, är att förkylningen nu ger igen i kvadrat och tvingar en stackars kvinna att inse att ibland är det kroppen som är chef över sinnet och inte tvärtemot…

Did my very best all day yesterday to ignore the slightly elevated temperature, the aching head and the generally energy-empty body. Yesteday, of all days, I had NO intention of being sick at all – period. My mind was set, I was going to Uppsala to watch this fantastic comedienne – Mia Skäringer , even I’d have to go there in an ambulance with a hotwater bottle on my head.

To really prove my point, I embarked on mission Clean the house, because rest is for the lazy. You’d think that I’d get the point when the cleaning took twice as long as it normally does, and dusting alone made gasp for air. But, a bit of stubbornness gets you everywhere! A couple of hours , and two outfits later, I was on the train. And only a few moments later snoring loudly…

I met up with the shipping girls at the restaurant where we only just managed to get us three seats at the bar, everything else was booked. The food was great, and the only glass of wine too. The fact that I somehow managed to tip my glass of wine straight into the sink in front of me was in no way because of poor wine, quite the contrary. I managed to get a top up from the very nice, and laughing, girl behind the bar.

And then, Showtime!! “Damn horny and holy as hell” with Mia Skäringer. Fantastic! Absolutely fabulous!! She made us all laugh at things that you really shouldn’t laugh at. Without holding anything back, she told us the story of a far from easy youth. About the cyclope-effect of child birth. Of women’s struggle to be sexy, keep a spotless home, be the perfect mother, have a career, travel the world and still look like you could be on the cover of Vogue. Honestly – how many of those women do you know?? I don’t know one single one. But – I know loads of fantastic women and mothers with dust under the couch, non-homemade bread and beautiful love handles. In other words, wonderful women the way we really are!

The side effect of this great evening – and no it’s not hang over after only one glass of wine – is that the cold is back with a vengeance. I think it might be time to surrender to the fact that sometime it’s body over mind and not the other way around.

Hundglädje / Dog delight

Ibland är det underbart att ha hund, och ibland är det…lite annorlunda underbart och lite frusterande.

Som tex när en liten terriertös, Zassi, klämmer i sig större delen av en påse chokladdragérade jordnötter. Mmm…precis…choklad och hundar är ingen strålande kombination.

Nu är det här tyvärr inte första gången hon föräter sig på choklad. Första gången var julen 2008, då hon klämde i sig en våning i en Paradisask. Inte bra. Alls… Har aldrig sett en hund dricka vatten tills den blir rund som en boll. På riktigt och utan överdrift. Ringde då till Ultuna såklart, och de meddelar att hade det varit mörk choklad i de mängderna hade det varit en mer eller mindre död hund, men eftersom detta var ljusa praliner och därmed inte så mycket ren choklad var det inte lika allvarligt. Helt klart o-bra, men inte dödligt o-bra. Vi lärde oss av detta att ALDRIG glömma choklad eller annat ätbart på någon yta under en höjd av två meter (hon hoppar rätt bra, den lilla terriertösen).

Det hon åt igår innehöll ju ännu mindre choklad – men ganska mycket jordnötter – så jag tog det med en liten nypa salt…eller choklad kanske… Hur som haver, hon drack i vanlig ordning en hel del vatten, och såg tämligen illamående ut, men ändå i skaplig form. Ingen mat blidde det för henne, men det verkade hon tycka var helt ok – trots att hon är ett matvrak av rang. Hur som haver, när det gäller choklad har jag lärt mig att det som kommer ner i magen måste komma upp. Eller möjligen ut, men eftersom det oftast händer inomhus föredrar jag upp framför ut… Efter kvällskissning och tandborstning (den förra för töserna, det senare för mig) kom jag upp till övervåningen och hittade Zassi ståendes på bäddmadrassen som vi har på golvet i Andrews rum. Hmmm…kan det kanske ha spytts litegrann, var min första tanke. En tanke som visade sig vara ALLTFÖR korrekt… Det som först såg ut som en liten yttepytte spya visade sig vara av episka mått, för när jag drog ut madrassen var det choklad/vattenspya på väggen och längs HELA den 180cm långa botten på sängen. Mysigt…NOT.

Skura golv och madrass runt midnatt är inte vad jag menar med kul…

Nu har även svärfar lärt sig att inte lämna ätbart inom nåbart avstånd (vilket den här gången på något sätt var genom lastgallret i bilen…)

Det var det lite annorlunda underbara med hunderiet. Det frustrerande hände vid kvällskissningen (och även vid andra kissningar…). Terriertös nummer två, Abi, är en ganska blyg och timid liten tjej som inte gärna kommer alltför långt bort från mig, så hon går alltid okopplad. Så även vid rastningen igår kväll. En minut var hon där, nästa inte. Eftersom jag anade att det kunde gälla delikatessen frysen kattskit, ropade jag på henne och gick hemåt fast förvissad att hon skulle komma sättandes som en gasell när hon insåg att hon var ensam. But not. Tänkte lära henne en liten skräms-läxa, och gick helt sonika in. Hänger-man-inte-med-matte-blir-man-ensam-kvar-läxa. Ja, jag vet, inte någon bra metod men ibland blir får man tänka fel. Nu spelade det ju ingen roll, eftersom skit-ätaren inte brydde sig ett vitten om att hon var ensam ute, utan tänkte säkert att Nu blev det mer skit till mig!! Efter tandborstning stegade jag lite lagom irriterad ut, barfota och i pyjamas, och förkunnade något i stil med att om du inte kommer nu får du sova på altanen din lilla skitätare. Och se där kommer en liten Abi studsandes fram med kattskitsandedräkt som ett moln rund den lilla nosen, men helt nöjd och glad med att matte snällt lät henne äta sin kattskit i lugn och ro.

Ibland blir det inte som man tänkt sig…

Sometimes it is wonderful having dogs, and other times it is …slightly differently wonderful and a bit frustrating.

For example when a little terrier lass – Zassi- devours the better part of a bag of chocolate covered peanuts. Mhm…exactly…chocolate and dogs is not a winning combination.

Unfortunately it isn’t the first time she’s over indulged on chocolates. The first time was Christmas 2008, where she inhaled half a box of chocolate pralines. Not good. At all…. I have never seen a dog drink water until it looks like a ball. For real and with no exaggeration. I called the vets of course, and was told that if it had been dark chocolate I would have had a more or less dead dog, but since this was milk chocolate pralines the actual cocoa content isn’t that high it wasn’t as bad. Definitely not good, but not deadly. From this we learnt to never leave chocolates or anything edible on any surface less than 8 ft high (she’s a good jumper, the little brat).

What she ate yesterday had even less pure chocolate – but a fair amount of peanuts – so I wasn’t overly worried. She did drink a lot of water, and looked quite off, but still in fairly good form. She went without dinner of course, and didn’t even seem to mind. Anyways, when it comes to chocolate I’ve learnt that what goes in must come up. Or out, but seeing as it tends to happen indoors, I prefer the up to the out… After the night pee and tooth brushing (the first for the girls, the latter for me) I walked upstairs to find Zassi on the mattress that’s on the floor in Andrew’s room. A bit of puke, was my first thougth, and it proved to be only TOO true. What first seemed to be itty-bitty little puke turned out to be of epic proportions! When I pulled the mattress out, it was coclate/water puke on the wall and ALL ALONG the base of the 180cm long mattress. Yummy…NOT.

Cleaning mattress and floor at around midnight really isn’t my idea of fun…

But, now the father in law as learned as well not to leave edibles anywhere within reach (which somehow happened to be through the bars dividing the boot from the back seat of the car…)

That was the slightly differently wonderful part. The frustrating bit was carried out when taking them out for the last piddle (and at other piddles too, I must admit)… Terrier gal number two, Abi, who is a fairly timid little girl and doesn’t like to stray too far from me at all. Thanks to this she’s always off the lead, and last night was no exception. One minute she was there, and the next she was not. Because I could guess it had to do with the delicacy frozen cat poo, I called her and walked towards home, certain she’d come racing towards me when she realized I’d left. But Oh no! I then got a bit annoyed and thought I’d teach her a little lesson, and simpley went inside. The If-you-don’t-stay-close-to-mammy-you’ll-be-left-alone-outside-lesson. Yes, I know it‘s not a very good lesson, but sometimes one is allowed to think arsewise. As it happened, it really didn’t matter, casue the poo-eater obviously didn’t give a tuppence that she was left alone out there and probably thought Great, all the more poo for me to eat!! After brushing my teeth, I really was rather annoyed and stomped outside, barefoot and in my pajama and proclaimed something along the lines of If you don’t come now I’ll let you sleep on the terrace you little shit-eater. And there comes a little Abi bounding up towards me with the cat poo breath like a little cloud around her cute little face, quite happy that I’d let her finish her poo eating in peace and quiet.

Things don’t always turn out the way you plan…

Recept på en God Morgon / Recipe for a Good Morning

3 dl solsken

1 dl morgonpromenad till fåglarnas sång

2 dl frukost att ätas i lugn och ro

2 msk sött sovande barn

1 tsk glatt färgade kläder

2 tsk bra bok på tåget

1 nypa utdelning av gratis matlådor på stationen

Blanda alla ingredienser med mjuk hand medan du njuter av vad livet har att ge.

Häll blandningen i ditt hjärta, och låt den genom ditt leende stråla ut och glädja dina medmänniskor.

Njut!

3 cups of sunshine

1 cup morning walk while listening to the birds singing

2 cups breakfast had in peace and quiet

1 tbsp sweet sleeping child

1 tsp brightly coloured clothes

2 tsp good book on the train

1 pinch handing out of free lunch boxes at the train station

Mix all the ingredients with a soft hand while enjoying what life has to give.

Pour the mixture into your heart, and let it radiate through your smile and bring happiness to the people around you.

Enjoy!

Mindful Running is da shit!

Just hemkommen från en joggingrunda med båda terriertöserna undrar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur det kan komma sig att jag alltid glömmer bort hur mycket jag faktiskt tycker om att springa! Att få göra det som våra kroppar är gjorda för! Våra kroppar är ju en fantastisk skapelse, och att tvinga dem till stillasittande är rätt och slätt fel.

Med min underbara sis' ord om Mindful Running, la jag mig precis snäppet under mitt vanliga tempo (om man nu kan tala om "vanliga" tempo när jag inte sprungit sen innan graviditeten) och sprang bara så länge att det fortfarande var härligt när jag kom i mål.

Jag är mer eller mindre uppvuxen med devisen "No pain, no gain", och pressar gärna mig själv mer än vad jag orkar bara för att jag fantamig inte ska komma sist i alla fall. Att istället springa för att det är skönt, och bara så länge det ÄR skönt är ju underbart!!

Sen kanske jag inte kan kalla det "mindful" när jag har med mig Abi och Zassi, men jag hinner onekligen inte tänka på själva springandet.

Zassi vill framåt och fortare, hur fort det än går. Abi å andra sidan, går i tempo långsamt. Eller, det trodde jag i alla fall tills det slog mig att hon kanske ömmar i tassarna av allt grus som ligger kvar på vägarna. För att undersöka saken gav jag mig ut på ridstigen istället, och då blev det minsann annan fart på lillkorven! Hoppas att snön smälter fortfortfort, så att vi kan komma ut på banvallen eller elljusspåret snart, eller ut i skogen för den delen, eller att de åtminstone sopar cykelvägarna så att vi kan hålla till där tills vidare.

Nu ligger två skönt trötta hundar och snarkar, jag har ätit en knäckemacka med keso (också det helt klart underskattat) och dricker en kopp te.

I bland är njutning inte svårare än så!

Just back from a jog with my little terrier lasses, I wonder - for the umpteenth time - why I always forget how much I actually enjoy running! To do what our bodies really are designed to do. Our bodies are such amazing creations, and to force them to sit still 24/7 is nothing short but a crime.

With my dear Sis' words about Mindful Running fresh in my mind, I set out at a pace just under my usual pace (if you can call anything a usual pace when I haven't been running since before getting pregnant) and only ran for as long as it was still enjoyable.

I am practically brought up with the words "No pain No gain", and have a long track record of pushing myself a little to far out of simple bloody mindedness - No way am I coming last!! To run because it is enjoyable, and only do it for as long as it still is enjoyable is something quite remarkable. But wonderful!!

I can't really call it Mindful with Abi and Zassi with me, but at least they keep me from thinking of what I'm actually doing.

Zassi wants to go forward and faster no matter how fast we're going, whereas Abi prefers her very slow pace. At least that's what I thought, until I started thinking that maybe it's the gravel on the road that stops her from going faster. I switched to the bridlepath next to us, and lo and behold - the little sausage came swooshing up past us! I really do hope the snow will melt real soon, so we can go running on the jogging track instead, or in the forest, or at least get the roads cleared of the gravel until the snow is all gone.

Now I have two happily tired dogs asleep, and I just had a sandwich and am enjoying a cup of tea.

Sometimes pure pleasure is as simple as that!

Harmoni / Harmony

Dagen har gått i harmonins tecken. Ren och skär njutning! Andrew och jag vaknade tidigt i vanlig ordning, tillsammans på madrassen i hans rum efter en lite tjorvig natt. Vi tassade, hrm... ner för trappan, bytte om och tog ut hundarna i den tidiga morgonen. Lite lagom kallt, men med löfte om en underbar dag!

Efter lite frukost kom vi på att en sockerkaka skulle vara jättegott till fika senare idag, så vi tog fram det vi behövde och satte igång. Med mjölet flygande i små vita moln slängde vi ihop en smarrig smet, som man självklart får provsmaka!!

Eftersom ugnen ändå var varm passade jag på att kladda ihop en filmjölkslimpa till frukost. Det är så himla gott med nybakat bröd!

Efter att pappa och farfar kommit ner och vi alla ätit frukost gick vi till Andrews stora lycka ut i solskenet. Det är hårt jobb att få bort all snö!

Man blir ju lite trött av att jobba hårt i solen, så Andrew somnade gott när vi kom in igen och jag passade på att få lite högt uppskattad egen-tid. Slängde på mig kängorna och baggen-bältet och tog mina underbara småtjejer på låångpromenad. Att jag inte tänkt på att sätta fast Zassis flexikoppel i baggen-bältet förut! Så skönt att få gå med båda händerna fria! Vi till och med joggade lite i skoterspåren till Zassis totala lycka. Abi var kanske lite mindre lycklig... Ska verkligen se till att komma ut och jogga ett par gånger i veckan nu, och tvinga med Abi ut så kanske att vi kan få bort lite av hennes hängbuksvinslook... För gudarna ska veta att det inte funkar med att bara lägga om dieten!

Hur som haver, en lång promenad där jag bara njöt av att vara alldeles själv. Lyssnade på fåglarna, njöt av att se snön smälta bort i små rännilar på vägen och tänkte att snart kommer all snö att vara ett minne blott och björkarnas små musöron kommer att få mig att le ännu större. Den första skira grönskan är så magisk!

När jag kom tillbaka hade Andrew precis vaknat och var jättehungrig. Slukade massor med fiskbullar och potatis, och till efterrätt en smarrig smoothie. Och sen fick farfar en liten gosestund han med...

Vi avslutade eftermiddagen med årets första fika ute på altanen!

Today has been a day of harmony. Pure and utter pleasure. Andrew and I woke up early, as always, together on the mattress in his room after an iffy night. We tip-toed, hrm... downstairs, got ready and then took the dogs for their morning walk. The air was still a bit chilly, but bearing the promise of a wonderful day!

After breakfast, we decided that sponge cake would be lovely to have with the teas and coffees later on, so we brought out all the bits and bobs we'd need and got started. With white flour-y clouds filling the kitchen, we put together a lovely cake mix - which of course had to be tested.

Seeing as the oven was warm already, I decided to throw together a loaf of bread as well. It's so nice with still warm freshly baked bread!

As soon as Granddad and Daddy made their way down, we had breakfas together and then headed out into the sunshine. Andrew was hard at work getting rid of all the snow!

All that hard work in the sun made a little boy very tired, and he soon fell asleep when we went inside again. I, on the other hand, made sure to get some highly valued alone-time!

Got myself geared up with boots and the doggie-belt, and then took my two little fave girl for a walk. I don't understand why I haven't put Zassi's Flexilead on the belt before, it's so much easier walking with both hands free! We even jogged a bit on the ski-doo tracks, much to Zassi's delight. Abi wasn't quite as delighted... Will try and do a bit of jogging a couple of times a week now, and drag Abi with me. That way her belly might become less floppy...

Anyway, we went for a long walk and I simply enjoyed being on my lonesome; listened to the birds, watched the snow melting into little streams and realising that within short all the snow will be gone!

As we got back, and the dogs had had their showers (VERY much to their dislike) a very hungry Andrew woke up and demanded food. He ate loads of fish and potato, and finished off with a smoothie before giving Granddad a cuddle on the couch.

We finished off a fab day with the first coffee and cakes on the terrace!

Loppis / Flee market

I morse vaknade jag kl halv sex, och insåg snabbt att Andrew hade sovit HELA natten! Precis hela natten, från halv sju på kvällen till halv sex på morgonen utan att vakna alls! Sju helt underbara timmars sammanhängande sömn fick jag!! Eller ja, jag var upp två eller tre gånger när han pep till, men kunde gå tillbaka till sängen direkt. Vilken start på helgen!!

Dessutom var det en fantastiskt dag, en vårdag där jag för första gången kände solen värma ordentligt.

Vi har idag roat oss med en rejäl inomhus loppis, och hur kan man annat än älska en härlig loppis! Älskar tanken med att man låter andra människor få chansen att glädjas åt saker som man själv inte längre har användning för. Även Andrew gillade loppis... pekfingret jobbade övertid och hela tiden hörde vi "dä, dä, dä". Och självklart fick herrn både en och två "nya" leksaker. En jättestor lastbil som han fick plats på flaket på, en bil att sitta på och sparka sig framåt, ett par puzzel, och en hel del annat smått och gott. Pappa köpte en radiostyrd bil och en riktigt gammal härlig bilbana. Åt Andrew såklart...hrm...

På eftermiddagen åkte vi ut till storskogen och hälsade på H & F i deras underbara nya hus.

Vilken helt underbar dag!

Det var en slagen liten hjälte som däckade i sin egen lilla säng.

Woke up this morning at 5.30am, and soon realised I'd actually slept the entire night through!!

The entire night, from 6.30 in the evening until 5.30 in the morning without waking up at all! Seven wonderul hours of uninterrupted sleep. Well, uninterrupted per say, cause I woke up two or three times just to make sure he was still asleep, but could get straight back to bed. What a glorious start to the weekend!!

And to make things even better, it was the first day where the sun really warmed us! Heavenly!

Today we've enjoyed a couple of hours at an indoor flee market. How can you but love a flee market?! I love the idea of letting other people have a chance of enjoying the things we no longer need ourselves.

Andrew really liked the flee market too! His index finger was working over time pointing here, there and everywhere. And of course he didn't walk away empty handed. A huge lorry that actually fit him on the back, a car that he can sit and kick himself forward on, a couple of jigsaw puzzles and a good few other bits and bobs. Dad bought a radio controlled car and a scalectrics set. For Andrew of course, or so he says...

In the afternoon we went out to the true contry side, to visit H & F in their beautiful new house.

What a fanabulous day we've had!!

It was a very tired little boy that soon fell asleep in his own bed when we got home.

Fynd!!! Bargain!!!!

Köpte dessa supersnygga skor igår kväll på Tradera.se. Är de inte bara så läckra!! Bara längtar tills jag får dem i postlådan!!

Bought these fabulous shoes last night on Tradera.se (Swedish E-bay). Aren't they gorgeous??!! Can't wait for them to land in the post box!!

The good, the bad and the ugly

Vaknar 04.30 av Andrew, och inser att han efter en skakig inledning sovit HELA natten i sin egen "stor-pojke-säng" i sitt eget rum!! Whoppeee!! Inte undra på att jag känner mig så utsövd trots den arla timmen!

Whopppeee-ar lite mindre när jag en halvtimme senare inser att han inte har för avsikt att somna om. Överhuvudtaget. Trots välling.

För egen del spelar det mindre roll, jag skulle i alla fall upp kl 5, men ser framför mig en allt annat än glad pojke på dagis dit han ska lämnas kl 07.15.

Inte är han heller direkt jättepigg, utan lite lagom sömngnällig och vill helst slippa använda egna ben.

Att lägga makeup och fixa håret med barn på höften kräfva sin qvinna! Men en bra ursäkt till att håret ser ut som ett härk, eye-linern ser ut som en sick-sack-söm och att man efter att ha petat mascaraborsten i ögat både en och tre gånger mest ser ut som en panda.

Men jag är snygg på insidan i alla fall!

I ett försök att få sonen att sova åtminstone en stund innan avlämning bestämmer jag mig för att gå till dagis, via föräldrarnas hus för att lämna hundarna.

-13 grader och inga långkallingar, rutinerat Sara!

Att försöka att låsa upp och släppa in hundarna utan att mor och far vaknar kl 6.30 på morgonen är, inser jag nu, en rätt löjlig tanke. Särskilt som hundarna älskar att vara där och FLYGER in i full sula... Ja, ja - tanken var god i alla fall! Lessen mamma & pappa...

När jag sitter på tåget ringer min kära mor, och det sista hon säger är "Somna inte på tåget nu, för då kommer du väl inte av i Uppsala". Pft, här pratar du med en rutinerad tågsovare som alltid vaknar straxt innan stan! Inga problem.

Och 35 minuter senare flyger jag upp ur sätet fortfarande halvsovande när jag genom sovdimman inser att tåget står still och folk rör på sig... Stolthet går före fall har jag hört...

I am woken up at 4.30am by Andrew, and realise that, after a rocky start, he has slept the WHOLE night in his "big-boys-bed" in his own room!! Whooppeee!!! No wonder I actually feel rested!

I whoppee a bit less when I half an hour later realise he has no intention of going back to sleep. At all.

It doesn't matter too much to me, I get up at 5am anyway, but I picture a very tired and not very happy boy being dropped off at the creche at 7.15am. It's not like he's buzzing with energy, rather a bit tired-whiny and not wanting to use his legs.

To fix the hair and put on the make-up with a baby on the hip required its woman!! But it's a good excuse as any to why the hair looks like a tornado has hit it, the eye-liner looks like a zig zag seam and to why I after poking myself in the eye one, two and five times look like a panda. But hey, I'm still beautiful on the inside!!

In an attempt, succesful I may add, to get him to sleep at least a little while before the creche, I decide to walk there, and drop the dogs off at mum's and dad's on the way.

In -13 degrees, and without thermals. Well done Sara!

Trying to unlock the door and let the dogs in without waking my parents at 6.30am is, I realise now, quite futile. Especially since Abi & Zassi love being there and come THUNDERING in through the doors. Sorry mum & dad!

When I'm on the train mum phones, and the last thing she says is "Don't fall asleep on the train, or you might not wake up in time" Pft, I say, I'm a routined commuter and always wake up just in time. No problem!!

35 minutes later I eject out of the seat, still half asleep, when I through the sleep induced mist realise that the train is not moving but the people are... Ouch, pride is a dangerous thing!

Error

Har i dagarna tre försökt ladda upp ett klipp, en sång, som är en de roligaste ever, men tro fasen att det funkar. Råder er istället att följa denna länk http://www.youtube.com/watch?v=HPyl2tOaKxM , och skratta gott. Den som någonsin har flugit med RyanAir kommer att känna igen sig...

Have tried to upload a clip for the past three days, but nah... It's a little song, hysterically funny so click on the link above an let yourself be amused. If you've ever flown with RyanAir, you'll know what they're on about!

Helgen som Gud glömde litegrann... / The weekend God forgot to remember...

Lördag kl 15: Liam och brodern S ger sig iväg för årets sista pulkaåkning (Kom ihåg att de är från Irland och hade begränsade möjligheter till detta som barn), glada i hågen

Kl 16: återvänder till basen, Liam med mycket ond rygg efter rygglandning på ett gupp i backen. Som den medkännande människa jag är, tänker jag "Pjosk, det går över snart"

Kl 17 sitter Liam fortfarande i soffan och grimarserar väldigt illa så fort han rör sig. Börjar misstänka att han faktiskt HAR ont...

Kl 18: inser att han har j-ligt ont, och till akuten styr vi kosan. Lämnar av min älskade make där och återvänder hem med junioren som är rätt trött vid det här laget. Vi sätter oss i soffan och väntar på att Liam ska ringa så vi kan hämta honom.

kl 20.30: har han ringt och jag lämnar i all hast av junior och jyckar hos mor och far. Liam HAR ont, och skickas vidare i ambulans till Uppsala, hög som ett hus på morfin men icke smärtfri. Jag åker i egen bil, eftersom att vi inte få åka ambulans hem när de är färdig med honom

kl 22: undersökningar påbörjas, morfin ges och älsklingen ligger fastspänd på en spine board. Börjar inse att det kanske inte bara är en rejäl muskelblödning...

Söndag kl 01: CT scan görs på rygg och buk. Fortfarande hög som ett hus på morfin, utan att smärtan egentligen ger med sig.

kl 02.30: vi får reda på att det är en fraktur på åttonde ryggkotan. Jamenvisst, varför inte göra det ordentligt om det ändå ska göras. Inser att det gör förbannat skitont, och att jag kanske ska ge massor av medlindande long overdue... Behövs dock förmodligen ingen operation, men han måste stanna i natt. Vill jag oxå stanna? Eh...tror inte att det är läge att sätta mig i en bil nu va, så YES - ge mig en säng!

kl 03.30: vi körs upp på avdelning, fortfarande hög som ett hus (Liam alltså, jag är mest hög av sömnbrist... skulle kanske föredragit morfinet...)

kl 04.30: äntligen är han borttippad från spine boarden (ser inte mycket bekväma ut inte) och ligger i en "riktig" säng. Jag har fått en tältsäng med pinne mitt i ryggen, men det skulle lika gärna kunna varit en king size super de lux säng. Har jag nämnt att jag är lite trött, och att Liam har lite ont??

kl 05.30: lägger mig äntligen i sängen, och sover ett par minuter i stöten. Får kanske ihop en dryg timmes sömn, Liam sover inte.

kl 10.45 har vi träffat ryggläkaren, som säger att det inte är en allvarlig fraktur (?) och att det inte behövs någon operation. Det läker på 6-8 veckor, men Liam måste stanna en natt till. Jag snubblar ut till bilen och kör hem med Tracy Chapman ekande i högtalarna för att hålla mig vaken. Är inte världsbäst på att köra trött... Ska tillbaka efter kl 14 med lite kläder, men då blir det tåg.

kl 12: anländer till mina underbara föräldrar som är hund- och barnvakt och möts av överlyckliga 2- och 4-beningar. Härligt! Andrew är jättetrött, så jag tänkte att vi kunde sova en stund tillsammans. Glöm det! Inget sova här inte!!

kl 13.30 börjar jag gå till tåget och hoppas att Andrew somnar i vagnen. Går, går, går och går, men så fasen att han tänker sova. Tänker för mig själv att han är en dåre som inte sover när chans finns!

kl 14.05: skulle tåget ha gått men det är inställt för att det inte finns någon tågvärd. INGEN TÅGVÄRD!! jag får frispel och tänker att tågföretaget är ett gäng klåpare som ska doppas i tjära och fjädrar. Går tillbaka till föräldrarna och bestämmer mig för att lämna Andrew där igen och ta nästa tåg. Sover på tåget, tack för det och går sen till Akkis.

Kl 17.19: ska jag åka hem med TÅGFAN ÄR INSTÄLLT PGA PERSONALBRIST!! Är nu färdig att lägga mig ner på golvet, sparka och skrika men antar att det bara kommer att resultera i en väldigt tight vit jacka...

Kl 17.58 går ett annat tåg, tack för det SJ, och jag ber killen i sätet bredvid att se till att jag vaknar och kommer av i Tierp, för nu är jag tröttare än dvärgen Trötter.

Kl 19.30 ger jag sonen sin välling och sak sen natta honom. TJI!! Först sak vi ju såklart kaskadkräkas ner oss själva och mammas jobbväska, för det är ju den nya rutinen...

kl 21.20, dvs nu, sover äntligen en ypperligt motsträvig son och jag ska efter att ha varit mer eller mindre vaken sen kl 05.49 i går morse äntligen sova. Ska bara tömma glaset med rödvin först, och sända en tacksamhetens tanke till de där ovan som såg till att Liams rygg ändock inte är värre än den är. Lite större fraktur, och han skulle kunna få förbereda sig för ett liv i rullstol.

TACK GODE GUD ATT DET ÄR MÅNDAG I MORGON, såna här helger kan ju ta död på vem som helst!!!

Satuday 3pm: Liam and his brother S heads off for the last tobogganing of the year.

4pm: the boys return to the base camp, Liam with a very sore back from landing with his back on a bump. Being my usual compassionate self, I think "Shuck, can't be that bad!"

5pm: Liam is still on the couch grimacing with pain as he moves ever so slightly. Starting to suspect he might actually be in pain...

6pm: realise that he hurting like h-ll, and together we head off to the A&E. We drop him off, to take a very tired Andrew home. I tell Liam to give me a ring when he needs picking up.

8.30pm: he has now called me, and I am dropping the dogs and baby off at my parent's. Liam IS in pain, and will be sent on to Uppsala in an ambulance high as a kite on morphine, but still not pain free. I will follow in my own car, as we won't be taken back in an ambulance.

10pm: examinations start, more morphine is administered and my love is strapped on to a spine board. I'm starting to realise it is not just a muscular bleeding...

Sunday 1am: CT scan on abdomen and back, still high on morphine without having much effect on the pain.

2.30am: we are told it is a fracture to the eighth vertabrae. If you have to do it, do it properly I suppose... I am now no longer in doubt that it hurts beyond words, and feel that some loong overdue compassion is in place. He will more than likely not need a surgery, as it is a stable fracture, but he will have to stay the night. Would I like to stay too? Eh...let me think...no sleep in nearly 24 hours - not the right time to get in the car so YES, give me a bed!!

3.30am: we're taken up to the ward, still high as a kite. Liam that is, I'm only high on lack of sleep, think I would have preferred the morphine...

4.30am: finally moved from the rock hard spine board to a proper bed. I've been given a fold up bed with a bar right a cross it but to it looks like a king size de luxe bed. Have I mentioned that i'm a bit tired and Liam in a bit of pain??

5.30am: finally in bed and get some sleep a couple of minutes at a time. It might be an hour or so in all. Liam is not sleeping at all.

10.45am: we have now met the specialist who says it's not a bad fracture, and that an operation is not needed. It will heal in 6-8 weeks, but Liam has to stay another night. I stumble out to the car and drive home with Tracy Chapman blaring in the car to keep me awake. I'm not very good at driving tired... Will return in a couple of hours with clothes and stuff for Liam, but will take the train then.

12 noon: arrive at my parent's and am met by super happy 2- and 4-legged ones. Andrew is dead tired, and I plan to have a nap with him, but that's not happening. He's not interested in sleeping at all.

1.30pm: start walking to the train with Andrew, hoping he'll fall asleep. I walk, walk, walk and walk, but he's still not sleeping. I think to myself that he has no idea what he's saying no to!

2.05pm: the train should be leaving now, but instead I'm told it cancelled due to NO STAFF!!! I vow to have them rolled in tar and feathers. I walk back to my parent's and decide to leave Andrew there and catch the next train. Sleep on the train, thank god, and am soon at the hospital again.

5.19pm: going home on the train, but THE FECKING TRAIN IS CANCELLED AGAIN DUE TO NO STAFF!! I'm now ready to throw myself kicking and screaming on the floor, but suspect that will only result in a nice white, tight jacket...

5.58pm: catch another train, and tell the rather surprised guy in the seat oppsite to make sure I get off when I'm supposed to. I'm a wee bit tired, you see...

7.30pm: I give Andrew his bottle of välling and then put him to bed. I think. But of course we follow the new evening routine and puke all over mummy and her work bag...

9.2opm: a very reluctant Andrew is finally asleep and I am about to get some sleep after having been more or less awake since 5.49 Saturday morning. I'm just going to empty my glass of wine first and send a prayer to those guarding over Liam so that he's injury isn't worse that it is. He could just as easily have to adjust to a life in a wheel chair.

THANK GOD IT'S MONDAY TOMORROW, weekends like these could kill anyone!!

Another day in Paradise

Igår fick vi göra första ”hämta-febrigt-barn-från-dagis-utryckningen”. Vi är i det här fallet Liam…

Jag åkte hem lite tidigare från jobbet, och möttes av ett lite hängigt och klängigt barn, men ändå förvånansvärt pigg.Tillsammans gjorde vi middag, blodpudding, stekt potatis och bacon – en kolesterolfelst utan dess like – och sen gjorde jag mig i ordning för veckans heliga kväll. Min ridlektion.

På plats bland de underbara hästdofterna ser jag att jag blivit tilldelad Cassi igen. Inget ont i det alls, faktiskt himla kul. Att rida lätt är på de flesta hästar upp - ner - upp - ner - upp - ner, ibland upp–ner–upp–ner-upp-ner och på en shettis är det upp-ner-upp-ner-upp-ner-upp-ner.

På underbare Cassi är det däremot u p p - n e r - u p p - n e r - u p p - n e r . Han med andra ord ganska så stora gångarter. Detta är i sig någonting bra – stora, taktmässiga gångarter är ju det vi vill ha i våra hästar. Men, och här kommer det stora mennet. Det är banne mig inte lätt att sitta på en häst med stora gångarter!!!Jag känner mig i traven mest som en liten geleklump som halkar omkring i sadeln med armar och ben slängandes åt alla möjliga – och omöjliga – håll och kanter.

Lägg till detta en ganska så stabbig middag avslutad sisådär en halvtimme innan skumpandet tar sin början så har man ett gott underlag till akut illamående. Man kunde ju tycka att jag efter 20+ år som ryttare borde ha lärt mig detta, men helt tydligt är så inte fallet.

Galoppen är å andra sidan, måste jag ju tillägga, helt UNDERBAR!! Som att sitta på en gunghäst, och så totalt ridbar. Mmmmmmm….

Som socker på moset, eller nåt, gick jag efter att ha sadlat av honom in i putskroken som hänger i sadelkammaren, med blodvite som resultat. Samma krok, förresten, som en olycklig stalltjej för ett gäng år sen sprättade upp näsan på – men det är en annan historia!

Omskakad och blodig, men ändå nöjd med tillvaron, åkte jag hem för en varm och skön dusch och en slapparstund i soffan. Trodde jag ja.Duschen hann jag med, och slappa hann jag en stund, men sen vaknade Andrew. Jag satte mig som vanligt i gungstolen med älsklingen i knät och så gungade vi och sjöng lite – och falskt.Efter en liten stund började han hosta rejält – inte pga av min sång vill jag tillägga, han är immun vid det här laget – så vi gick ner för att ge honom lite hostmedicin. Väl uppe igen var han lite mer vaken, vilket ju inte var min ursprungliga plan, men men…

Precis när han började slumra till satte hostan igång igen, och rätt som det var satt vi där med både lunch och middag i något mer flytande format i knät, på bröstet, på filten, på golvet… Ner med ungkraken in duschen för att tvätta bort spyor, upp med make-kraken (som har lite svårt för just uppstötningar) för att städa bort spyor. "Men", ropar han uppe från sovrummet, "hade han inte spytt på golvet med??" " Jo, så det måste du torka upp." "Men, det ju inget där!"

Nä, inga spyor på golvet, men väl en jättebelåten Zassi som tackade för nattmackan. Det är härligt med hund!

Rentvättad mamma och son återvände till sovrummet och kröp tillsammans ned i sängen, och somnade ganska snart.

Här skulle historien kunna vara slut, men icke!

Runt halv fyra vaknade Andrew igen, och gav sig inte förrän jag klev upp och gjorde en flaska välling att intas i sängen. Allt frid och fröjd, flaskan tömd och en liten arm letade sig runt min hals och en litet ansikte trycktes mot mitt. I fem minuter, för sen… REPRIS! Hosta – vällingkräks. I sängen. Happy days!!!

Ner, tvätta, ny pyjamas, byta sängkläder, somna om… Eller nja – nu var ju Andrew klarvaken och ville minst av allt sova. 45 minuter senare gav han dock upp, och lät den ömma modern snarka ett par timmar till.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det är en välsignad tur att man älskar de små liven, annars skulle man lätt kunna bli lite trött…

Yesterday we did our first ”pick-up-a-feverish-child-from-the-creche-call-out”. We in this case meaning Liam.

I left work a little earlier, and was met by a sick, clingy little son, put still surprisingly energetic. Together we sorted out dinner, blodpudding (black pudding-ish), fried potato and bacon – a true cholesterol party – after which I got ready for the highlight of the week. My riding lesson.

At the riding school, breathing in the lovely horse smell, I found out I’d been given Cassi for my lesson. Not a bad thing at all, quite the contrary. But… Doing the rising trot follows the following rhythm on most horses: up - down - up - down - up - down, in some cases it is up – down – up –down – up – down, and on a Shetland pony it is up-down-up-down-up-down-up-down.

Now, on Cassi on the other hand it is a case of up - down - up - down - up - down.

In other words, he is fairly big gaited. This is a good thing, big airy gaits is what we want in our horses. But, and this is a big But – it is god damn difficult to sit down on a horse with big gaits!!! When trotting I feel very much like a piece of jelly flopping around in the saddle with arms and legs flying around in all possible – and impossible – directions. Add to this a fairly stout dinner finished roughly 30 minutes before the riding lesson, and you have a very good recipe for acute sickness. You would think that I’d know this after 20 odd years of riding, but apparently not!

I have to add that the canter, on the other hand, is WONDERFUL!! It’s just like sitting on a rocking horse…mmmmm.

To finish things off, after untacking him I walked into the hook hanging from the ceiling, used for cleaning bridles, and got a nice cut in my eyebrow. All in a days work! That hook is, by the by, the very same one that an unfortunate stable girl accidently cut her nose open on. But that’s a different story.

Duly shook and bloody, but still quite happy, I got home and anticipated a long hot shower and then feet up on the couch. So much for hoping... I did get my shower, and I sat down on the couch for a couple of minutes until Andrew woke up. As usual, I sat down on the rocking chair with the little darling on my lap. We rocked a bit and sung a bit – and false. After a while he started coughing- not due to my singing, he’s quite immune by now – and thus went down for some cough medicine. Back upstairs again he was a bit more awake than I had wanted, but still…Just as he was falling asleep again, he started coughing and all of a sudden there we were with lunch and dinner in a slightly liquified version on the lap, the chest, the blanket, the floor…

Down the stairs again, to put the poor child in the shower while the poor daddy went upstairs to clean the floor. Poor daddy, because he does not too well with regurgitated food…

“But…”, he calls from the bedroom, “didn’t you say there was sick on the floor as well?”

“Yes, so that will need cleaning up!”

“But…there’s nothing there!”

No, there were no sick, but instead a very happy Zassi thanking us for the late-night snack. Yummy!! …or not…

Mother and son, duly cleaned, then returned to the bedroom ,snuggled up in bed and were soon asleep.

This could be the happy ending, but Oh no!

At around 3.30am, the little on woke up again and wouldn’t settle until I made in a bottle of välling (kind of a very liquid porridge) to be had in bed. All well and good, bottle finished and a little arm found its way around my neck and a little face nestled in close to mine. 5 minutes of utter peace. And then – REPLAY!! Cough –sick. In bed. Happy Days!!

Down again, clean up, new pajama, new bed clothes and back to sleep. Well…at this stage Andrew was WIDE awake, and didn’t settle until 45 minutes later.

i've said it before, and I say it again – it is a blessing that one loves the little crates, otherwise one could easily feel quite tired…

Tystnad / Silence

Läste precis om tystnad i en av mina favvobloggar. Tänk så sällan vi upplever absolut tystnad.

Ett av mina starkaste minnen av tystnad var när jag klättrat upp på Mangerton Mountain i mitt älskade Irland.

Jag tog mig upp på den högsta punkten vid The Devil's Punchbowl, en av dessa sällsynta, men underbara, soliga dagarna utan vind. Utsikten är vidunderlig, över berg, sjöar och Killarney.

Tystnaden var kompakt. Öronbedövande. Inga andra ljud än min egen andning nådde mig. Inget sus av vinden, inga kvittrande fåglar, inga röster. Bara tystnad.

Mitt i denna tystnad, där jag verkligen hörde min egen själ, kom en vacker svartglänsande korp och seglade förbi bara någon meter från mig. Jag hörde vinden i hans fjäderdräkt, och följde honom med blicken där han seglade fram på uppvindarna.

Det är ett ögonblick jag alltid bär med mig.

Och ännu mer inser jag att den relativa tystnad jag tycker mig njuta av här hemma just nu, är väldigt relativ med diskmaskin, torktumlare och tvättmaskin igång. Men, man tager vad man haver, antar jag!

Just read about silence in one of my fave blogs, and realised how very often there is absolute silence.

One of my strongest memories of silence is from Mangerton Mountain in my beloved Ireland. I had climbed my way all the way up to the top of The Devil's Punchbowl, and stood there taking in the breathtaking view over Killarney, lakes and mountains. It is so precious! The silence was deafening. I could hear nothing else but my own breathing. No wind blowing the trees, no birds singing, no voices, no nothing. Pure silence.

In the midst of this silence, where I could actually hear my own soul, a beautiful black shimmering raven came flying past me, just a few feet away. I heard the wind rustling through his feathers, and followed his flight as he was carried upwards on the winds.

It is a moment I will carry with me always.

It makes me realise how relative the silence is that I thought I was enjoying at the moment, with son and hubby absent. Dishwasher running, tumble dryer and washing machine running as well... Suppose one has to be grateful for whatever one gets!

Var morgon ny... / A new morning...

Ljudet av en melodi smyger sig in i mitt medvetande, och snabbt sträcker jag mig efter mobilen för att stänga av alarmet innan Andrew vaknar.

Ger det sovande barnet bredvid mig en sista kram och lirkar försiktigt bort armen från under hans huvud.

Tassar försiktigt genom rummet och tar de kläder jag lade fram kvällen innan, väcker en sovande Abi och tillsammans smyger vi ut ur rummet. Nere i vardagsrummet möter en överlycklig Zassi oss. Hela hennes kropp spritter av glädje över att en ny dag tar sin början. Hon studsar runt med sin blåa elefant i munnen, skakar den med jämna mellanrum och försöker få igång Abi.

Jag borstar tänderna, klär på mig och sätter på Zassi kopplet. Tillsammans går vi ut i den stilla morgonen. Det är under dessa morgonpromenader som jag vaknar, andas in den klara luften och fyller lungor och själ med ren, frisk energi. Det är något magiskt över att vandra runt i ett område som sakta vaknar till liv, medan solen sakta börjar anas bortom trädtopparna.

Hundarna undersöker varje ny doft och njuter av att få sträcka på sina små ben. Jag går i tystnad, och låter min kropp vakna till en ny dag.

Tillbaka i hemmets värme gör jag mig i ordning, och sätter mig till sist i lugn och ro för att i ljusens sken äta min frukost och läsa tidningen. Klockan är nu strax före 6, och snart ska jag ge mig iväg till tåg och jobb.

Medan jag väntar på tåget lovar jag mig själv att jag idag inte ska stressa. Att jag ska andas och göra en sak i sänder. Att jag ska se mina medmänniskor, och ge dem av den kärlek som bara blir större ju mer vi ger. Ibland behövs inte så mycket för att göra en okänd medmänniskas dag en gnutta bättre. Att leende se in i någons ögon, kan vara precis vad just hon eller han behöver för att orka sig igenom ännu en dag. Att ge någon en ärligt menad komplimang kan ge henne vingar. Våra ord, våra tankar har så mycket större kraft än vi någonsin kan ana. Använd denna kraft till att sprida kärlek runt dig; likt ringar på vattnet når den långt förbi ditt eget synfält.

The sound of a melody makes its way into my consciousness, and I quickly reach for my mobile phone to turn off the alarm before Andrew wakes up.

I give the sleeping child next to me a last hug, and carefully pull my arm out from under his neck.

Tip-toe through the room and grab the clothes I put on the chair last night, wake up a sleeping Abi and together we quietly leave the room. In the sitting room a delighted Zassi greets us. Her whole being is overflowing with the pure joy of a new day beginning. She’s bounding around with her baby blue elephant in her mouth, trying to get Abi to join in.

I brush my teeth, get dressed and put the lead on Zassi. Together we walk out into the peaceful morning. It is during these morning walks that I wake up, breathing the fresh air and letting my lungs and soul fill with clean, pure energy. Walking around in an estate that’s slowly coming to life while the sun makes its ascent behind the tree tops is quite magical.

The dogs explore every new smell and so enjoy giving their little legs a morning stretch. Quietly walking through the morning, I let my body wake up to a new day.

Back in the warmth of our home, I get myself ready and then sit down to have my breakfast and read the paper in the warm glow of some candles. It is now almost 6am, and soon I’ll head off to the train and work.

While waiting for the train I promise myself not to get stressed today. To breath and do things one thing at a time. To really see the people around me, and to share with them a love that only becomes more plentiful the more we give. Sometimes it doesn’t take much to make a difference to a person. To smile and look into someone’s eyes could be just enough to give someone the strength to make it through the day. To give someone an honest compliment might give her wings to fly. Our words, our thoughts hold so much more power than we can begin to understand. Use this power to spread love around you; like rings on the water it will spread far beyond your field of vision.

Korta nätter - långa nätter / short nights vs. long ones

Ivägskjutning av pingisboll meddelst tryck på kinderna. Hysteriskt roligt, tydligen.

Firing a ping pong ball through pressure on the cheeds. Hysterically funny, apparently.

Det finns korta nätter, och så finns det långa nätter. En kort natt kännetecknas av god, batteriladdande sömn fylld med härliga drömmar där man på morgonen vaknar utvilad. Kort sagt, sådana nätter som vi vill ha.

En lång natt, å andra sidan, kännetecknas av alltför lite, halvtaskig sömn i 1 timmars perioder där man på morgonen vaknar och undrar var ångvälten som nyss körde över en står parkerad. Ytterligare kännetecken är ett ca 11 kg tungt, 82 cm långt nyladdat duracellbatteri. Inte riktigt en sådan natt som man helst av allt vill ha. Hur mycket man än älskar detta batteri, kunde man önska att det vore mer urladdat nattetid.

Med detta vill jag säga att när en liten Andrew vaknar kl midnatt och sätter sig upp i sängen, pekar på pappas kudde och säger Dadda och sen fnittrar, är det inte ett fall av prata-i-sömnen, utan snarare ett fall av nu-är-jag-vaken-och-jättepigg-kan-vi-inte-leka-lite. I cirka 2 timmar. I kombination med att undertecknad stiger upp okristliga kl 5 kan man ha en bättre start på dagen.

Å andra sidan är han ju så fabulöst söt och charmig att det lixom gör det hela lite mer uthärdligt.

There are short nights, and then there are long nights. A short night is marked by good, battery charging sleep filled with uplifting dreams where you wake up rested in the morning. In short - the kind of nights we all want.

A long night, on the other hand, is marked by too little, no way near decent sleep in one hour stints where you wake up in the morning wondering where the steamroller that just hit you flat on is parked. Further markings of a long night is a 11 kilo, 82 centimetre long newly charged duracell battery. Not quite the night you'd wish for. However much you happen to love the duracell battery, you'd hope he'd be a bit more depleat of charge during the night.

In other words, when baby Andrew sits up in bed at around midnight o'clock, points at his dad's pillow, says Dadda and then giggles, it isn't a case of sleep-talking but rather a case of I'm-wide-awake-now-and-bursting-with-energy-can't-we-play. For about 2 hours. This in combination with the moi having to get up at the ungodly hour of 5am is not the greatest start to the day.

It's a right blessing that he's so adorably qute and charming that it takes the edge off of the nightly proceedings.

Dagen i bilder / The day in pictures

I morse började Liam riva i de två hålen i väggen.

This morning Liam started tearing down the two holes in the wall.

Ett antal timmar senare har han och pappa gjort två hål till ett!

Some hours later him and dad have made two holes into one!

Mums-mums är grejor det!!

Cake is da shit!

Fingerfärgsartist in action!!

Finger paint artist in action!!

Finurlig!

Cheeky!

Far och son jobbar hårt!

Higgins & son working hard!

"Så här gjorde pappa och morfar."

"This is how dad and Grandad did it"

"Vad händer om jag trycker här?"

"What happens if I push this button?"

Den stora migrationen / The great migration

De frustande andetagen bildar ånga i luften. Oroliga stampningar ekar, och blandas med den upphetsade hjordens frustningar. Allt tätare står de, stampandes, frustandes och med manarna flygande i luften.

Den nervösa stämningen är så tjock att man skulle kunna skära den med kniv. Ska de nå sitt mål? Vågar de utmana farorna?

Tätt, tätt står de, och bildar en ogenomtränglig mur som inte släpper igenom någon eller något. De rör sig som en kropp, spänd till bristningsgränsen. De väntar. Väntar på rätt ögonblick att ta språnget.

Och plötsligt som genom ett trollslag börjar hjorden röra sig, stampa ännu fortare i frustration, spänningen har stigit till outhärdliga nivåer. Ännu väntar de på att den första ska ta språnget; sen följer resten likt ett brun-svart hav...

"Resande från Uppsala mot Tierp, tag plats, tag plats".

Välkommen till en pendlares vardag!

The agitated breaths form a mist in the air. The pounding steps echoing, mixing with the herd'snervous snorts. The come even closer, stomping, snorting, manes flying in the air.

The air so thick with nerves, you could cut through it. Will they reach their destination? Will they dare facing the dangers?

Close, close together they stand, forming an inpenetrable wall not letting anyone or anything through. They move like one body, on the brink of erupting. They wait. Wait for the right moment to take the leap of faith.

Then suddenly, like magic, the herd starts moving, stomping faster and faster in pure frustration, the tension has reached un unbearable level. And still they're waiting for the first brave soul to take the leap; and then the rest will follwo like a brown-black sea...

"Those travelling to Tierp, please board the train now."

Welcome to the world of commuting!

It's a dog's life

När jag ser mina små änglar Abi (överst) och Zassi ligga så här avslappnade påminns jag ofta om att de faktiskt vid en tidpunkt i sina unga liv inte hade något tryggt ställe att sova på. Att de levde sina liv på gatan där de fick finna mat efter bästa förmåga, och söka skydd där det gick. När vi hämtade dem från West Cork Animal Welfare hade Abi ett stort märke på sin rygg, troligen ett brännmärke efter att sökt skydd under en varm bil. Hon var oerhört skygg, och har mängder av små ärr på sin kropp. Hur hon har fått de ärren vet bara hon, men kanske har hon använts för att jaga råttor eller ännu värre som ”bait dog” vid träning av kamphundar. Hon är rädd för fötter, och tycker inte om män.

Zassi kom flygande ut ur kenneln och kastade sig på rygg framför våra fötter, och gör så än idag när hon känner sig osäker. Hon har svårt i möten med andra hundar, men är till största del en ganska glad tjej som jag tror helt sonika har rymt hemifrån. Men allt är bara spekulationer.

Min första egna hund var Gizmo, en Podenco Andaluz, som jag hade med mig hem från Spanien. Där hade han och hans brorsor, endast några dagar gamla, slängts i en svart sopsäck och kastats i den nästan helt uttorkade floden. Som tur var hittades de, och fick alla bra hem. Dessa små killar hade tur. Då podencon är en ren jakthund som används av bönderna för jakt av hare och kanin, har de mycket lågt värde. Så länge de jagar tjänar de sitt uppehälle, när de blir gamla, sjuka eller helt enkelt inte uppfyller kraven tappar de allt värde. Inte ens en kula för att ge dem ett värdigt avslut. En del släpps ut vind för våg att överleva bäst de kan, kanske är de de lyckligt lottade? Andra knyts fast i ett träd långt från allt och alla, och lämnas att långsamt svälta ihjäl. De som ansetts ”skymfa” sin ägare genom att inte längre jaga, hänger man i ett träd på ett sådant sätt att de står med baktassarna i marken. Långsamt förlorar de kraften att hålla sig uppe, och går en fruktansvärd död till mötes.

Greyhounds i Irland massproduceras för kapplöpningar, men endast ett fåtal får ära och berömmelse. Många håller inte måttet, och släpps ut vind för våg, eller säljs till länder som Spanien där de används för att göra den inhemska spanska vinthunden, galgon, snabbare. Många möter samma öde som podencon. Jag minns särskilt en bild jag sett, ett tiotal galgos/greyhounds som tjänat sin roll på banan eller i aveln, undangömda i ett skjul. För att de inte skulle skälla hade man spärrat upp deras munnar med stålrör. Skräckhistorierna är många, men många är även de eldsjälar som viger sina liv åt att ge dessa olyckligt lottade djur en röst.

Det gör mig varm om hjärtat att se alla underbara hundmänniskor jag har haft turen att möta, som ger det bästa av allt till sina fyrbenta vänner. Men glädjen blandas alltid med sorgen över alla de som ingen har som ser till deras bästa. Min dröm är att ha ett hus stort nog att kunna hjälpa till att finna kärleksfulla hem till dessa hundar som bara vill bli älskade. Till dess min dröm går i uppfyllelse, fortsätter jag att älska de två en gång olyckliga själar som försynen sänt min väg.

When I look at my two little darling angels Zassi and Abi lying totally relaxed I am reminded that they, at a sad point in their young lives, had no safe place to rest. That they lived their lives on the street, fending for themselves as best they could. When we collected them at the West Cork Animal Welfare Abi had a big mark on her back. It was probably a burn caused by taking refuge under cars. She was very timid, and had lots of little scars on her tiny body. How she got those scars only she knows, but maybe she was used for killing rats, or even worse, as a bait dog for dog fighting. She is afraid of feet, and doesn’t like men.

Zassi came flying out of the kennel and threw herself on her back at our feet, and still does the same when she feels insecure. She finds it difficult meeting other dogs, but is mainly a rather happy little girl who more than likely has run away. But I am only guessing.

The first dog of my own was Gizmo, a podenco andaluz, that I brought with me from Spain. He and his brothers had been put in a black bin liner, only a few days old, and then tossed in the nearly dried out river. Luckily enough they were found and all ended up in good homes. These little guys were lucky. The podenco is a hunting dog, used by farmers to hunt rabbits and hares. As long as they do well as hunters, they earn their keep. When they are too old, sick or simply don’t meet the requirements, they have no value. Not even a bullet to give them a quick end. Some are let out to fend for themselves, and maybe they are the lucky ones? Others are tied to a tree, far away from everyone, and left to slowly starve to death. Those who are considered to have dishonored their owners are hanged in tree. They hang them so that their hind paws touch the ground, and as they grow tired from holding themselves up, they die a slow horrifying death.

The greyhounds of Ireland are mass produced for racing, but only a handful become highly priced winners. Many aren’t good enough, and are dumped out on the streets or even sold on to Spain where they are used to make the Spanish greyhound, the galgo, faster. A lot of them end up meeting the same horrifying end as the podenco. I especially remember one horrid photo of a group of galgos/greyhounds locked away in a shed. To stop them from barking they had had steel bars inserted forcing their mouths open. The horror stories come aplenty, but so do the fantastic people that dedicate their lives to giving these poor animals a second chance.

It brings me such joy to see all the fantastic dog people I have met, that give only the best to their four-legged friends. But the joy is always tainted with sorrow for all the unfortunate dogs that has no one to care for them. My dream is to have a house big enough to be a part in finding these lost souls a home where they receive all the love they deserve. Until my dream comes true, I will continue loving the two once unhappy souls that were sent my way.