Oändlig kärlek / Endless love

När jag la min lilla solstråle ikväll låg jag där och andades in hans doft, lyssnade på hans snusande andetag. Jag kände en oändlig kärlek värka i mitt hjärta, en stolthet och lycka över att just jag är förunnad att få dela liv med en så fulländad liten själ. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det magiska i att vara mamma, att vara förälder. Tänk vilken resa vi ger oss ut på tillsammans; jag, Andrew och Liam. Tänk att vi får vara med att ge en ny ren själ verktygen att växa upp till en empatisk kärleksfull människa. Det är ett stort förtroende, en livsviktig uppgift; och trots att det alltid finns ett uns oro med, tvekar jag aldrig att vi kommer att göra vårt bästa, och att det bästa kommer att vara tillräckligt bra.

Tänk att denna underbara varelse, likt så många, växer upp och känner bara kärlek från sin omgivning. Med mor- och farföräldrar som älskar honom, farbröder, fastrar, morbröder, gudföräldrar och änglamor som älskar honom. Och hur kan man inte älska ett litet barn? Det renaste och ärligaste som finns.

Och mitt i all denna lycka och kärlek vet jag ju bara alltför väl, att det finns många barn som växer upp i raka motsatsen. Som bara får känna rädsla och smärta, som inte har en kärleksfull famn att krypa in i. Mitt hjärta gråter för dessa olyckliga barn, jag kokar av ilska mot de som utsätter barnen för det, och jag önskar att kunde ta alla dessa barn i min famn och överösa dem med den kärlek de så väl behöver och förtjänar.

Det finns ingen lycka utan olycka, ingen kärlek utan hat; men om jag på något sätt kan se till att vågskålen för kärlek och lycka väger tyngre än den för hat och olycka, då är det min plikt som människa att göra det. Det är min plikt att sprida kärlekens filt över hatets lågor, och kväva elden.

When I put my little ray of sunshine to bed this evening, I lay there next to him breathing in his scent, listening to his breathing. I felt an overpowering love aching in my heart, pride and joy that I have been given the honour of sharing my life with such a clandestine little soul. I am eternally grateful to be given the experience of being a mother, of being a parent. What a journey we are embarking on together, Andrew, Liam and I. That we can be part of giving a brand new soul the tools to grow up to be a loving empathetic person. It is a huge honour, the task of a life time; and even though there will always be a grain of worry, I have no doubt in my mind that we will do our very best, and that the best will be good enough.

This little person, like so many, has so far known nothing but love. He has parents, grandparents, uncles and aunties, godparents and an angel mother showering him with love. How can you but love a child? The purest, most honest creature there is.

But in this joy and love I feel, I know only too well that there are far too many children growing up knowing nothing but pain and fear. Children that don't have someone's loving arms to hold them tight. My heart cry out for these children, and I feel a raw rage towards those who do this to them. I wish I could take them all in my arms, hold them tight and tell them everything will be alright. Let them know the love they have been denied.

There is no happiness without misery, no love without hatred; but if I in anyway can make love and happiness weigh heavier than misery and hatred, it's my duty as a human being to do so. It is my duty to spread a blanket of love over the flames of hatred, to smother the fire