Mindful Running is da shit!

Just hemkommen från en joggingrunda med båda terriertöserna undrar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur det kan komma sig att jag alltid glömmer bort hur mycket jag faktiskt tycker om att springa! Att få göra det som våra kroppar är gjorda för! Våra kroppar är ju en fantastisk skapelse, och att tvinga dem till stillasittande är rätt och slätt fel.

Med min underbara sis' ord om Mindful Running, la jag mig precis snäppet under mitt vanliga tempo (om man nu kan tala om "vanliga" tempo när jag inte sprungit sen innan graviditeten) och sprang bara så länge att det fortfarande var härligt när jag kom i mål.

Jag är mer eller mindre uppvuxen med devisen "No pain, no gain", och pressar gärna mig själv mer än vad jag orkar bara för att jag fantamig inte ska komma sist i alla fall. Att istället springa för att det är skönt, och bara så länge det ÄR skönt är ju underbart!!

Sen kanske jag inte kan kalla det "mindful" när jag har med mig Abi och Zassi, men jag hinner onekligen inte tänka på själva springandet.

Zassi vill framåt och fortare, hur fort det än går. Abi å andra sidan, går i tempo långsamt. Eller, det trodde jag i alla fall tills det slog mig att hon kanske ömmar i tassarna av allt grus som ligger kvar på vägarna. För att undersöka saken gav jag mig ut på ridstigen istället, och då blev det minsann annan fart på lillkorven! Hoppas att snön smälter fortfortfort, så att vi kan komma ut på banvallen eller elljusspåret snart, eller ut i skogen för den delen, eller att de åtminstone sopar cykelvägarna så att vi kan hålla till där tills vidare.

Nu ligger två skönt trötta hundar och snarkar, jag har ätit en knäckemacka med keso (också det helt klart underskattat) och dricker en kopp te.

I bland är njutning inte svårare än så!

Just back from a jog with my little terrier lasses, I wonder - for the umpteenth time - why I always forget how much I actually enjoy running! To do what our bodies really are designed to do. Our bodies are such amazing creations, and to force them to sit still 24/7 is nothing short but a crime.

With my dear Sis' words about Mindful Running fresh in my mind, I set out at a pace just under my usual pace (if you can call anything a usual pace when I haven't been running since before getting pregnant) and only ran for as long as it was still enjoyable.

I am practically brought up with the words "No pain No gain", and have a long track record of pushing myself a little to far out of simple bloody mindedness - No way am I coming last!! To run because it is enjoyable, and only do it for as long as it still is enjoyable is something quite remarkable. But wonderful!!

I can't really call it Mindful with Abi and Zassi with me, but at least they keep me from thinking of what I'm actually doing.

Zassi wants to go forward and faster no matter how fast we're going, whereas Abi prefers her very slow pace. At least that's what I thought, until I started thinking that maybe it's the gravel on the road that stops her from going faster. I switched to the bridlepath next to us, and lo and behold - the little sausage came swooshing up past us! I really do hope the snow will melt real soon, so we can go running on the jogging track instead, or in the forest, or at least get the roads cleared of the gravel until the snow is all gone.

Now I have two happily tired dogs asleep, and I just had a sandwich and am enjoying a cup of tea.

Sometimes pure pleasure is as simple as that!