The good, the bad and the ugly

Vaknar 04.30 av Andrew, och inser att han efter en skakig inledning sovit HELA natten i sin egen "stor-pojke-säng" i sitt eget rum!! Whoppeee!! Inte undra på att jag känner mig så utsövd trots den arla timmen!

Whopppeee-ar lite mindre när jag en halvtimme senare inser att han inte har för avsikt att somna om. Överhuvudtaget. Trots välling.

För egen del spelar det mindre roll, jag skulle i alla fall upp kl 5, men ser framför mig en allt annat än glad pojke på dagis dit han ska lämnas kl 07.15.

Inte är han heller direkt jättepigg, utan lite lagom sömngnällig och vill helst slippa använda egna ben.

Att lägga makeup och fixa håret med barn på höften kräfva sin qvinna! Men en bra ursäkt till att håret ser ut som ett härk, eye-linern ser ut som en sick-sack-söm och att man efter att ha petat mascaraborsten i ögat både en och tre gånger mest ser ut som en panda.

Men jag är snygg på insidan i alla fall!

I ett försök att få sonen att sova åtminstone en stund innan avlämning bestämmer jag mig för att gå till dagis, via föräldrarnas hus för att lämna hundarna.

-13 grader och inga långkallingar, rutinerat Sara!

Att försöka att låsa upp och släppa in hundarna utan att mor och far vaknar kl 6.30 på morgonen är, inser jag nu, en rätt löjlig tanke. Särskilt som hundarna älskar att vara där och FLYGER in i full sula... Ja, ja - tanken var god i alla fall! Lessen mamma & pappa...

När jag sitter på tåget ringer min kära mor, och det sista hon säger är "Somna inte på tåget nu, för då kommer du väl inte av i Uppsala". Pft, här pratar du med en rutinerad tågsovare som alltid vaknar straxt innan stan! Inga problem.

Och 35 minuter senare flyger jag upp ur sätet fortfarande halvsovande när jag genom sovdimman inser att tåget står still och folk rör på sig... Stolthet går före fall har jag hört...

I am woken up at 4.30am by Andrew, and realise that, after a rocky start, he has slept the WHOLE night in his "big-boys-bed" in his own room!! Whooppeee!!! No wonder I actually feel rested!

I whoppee a bit less when I half an hour later realise he has no intention of going back to sleep. At all.

It doesn't matter too much to me, I get up at 5am anyway, but I picture a very tired and not very happy boy being dropped off at the creche at 7.15am. It's not like he's buzzing with energy, rather a bit tired-whiny and not wanting to use his legs.

To fix the hair and put on the make-up with a baby on the hip required its woman!! But it's a good excuse as any to why the hair looks like a tornado has hit it, the eye-liner looks like a zig zag seam and to why I after poking myself in the eye one, two and five times look like a panda. But hey, I'm still beautiful on the inside!!

In an attempt, succesful I may add, to get him to sleep at least a little while before the creche, I decide to walk there, and drop the dogs off at mum's and dad's on the way.

In -13 degrees, and without thermals. Well done Sara!

Trying to unlock the door and let the dogs in without waking my parents at 6.30am is, I realise now, quite futile. Especially since Abi & Zassi love being there and come THUNDERING in through the doors. Sorry mum & dad!

When I'm on the train mum phones, and the last thing she says is "Don't fall asleep on the train, or you might not wake up in time" Pft, I say, I'm a routined commuter and always wake up just in time. No problem!!

35 minutes later I eject out of the seat, still half asleep, when I through the sleep induced mist realise that the train is not moving but the people are... Ouch, pride is a dangerous thing!