Så låter jag mest nu förtiden. Försökte mig på att sjunga för Andrew igår kväll, men kom snabbt på bättre tankar. Barnet skulle ju somna, inte skrämmas för livet.
En kollega menar att totalt pratförbud vore på sin plats, men hur ska det gå till? Att hålla käften har väl aldrig varit min starka sida; hur mycket jag än önskat att jag någon gång skulle kunnat hålla tand för tunga.
Jag kraxar vidare, för min filosofi vad det gäller o-hälsa är ju att ignorera så går det över till slut. Varför bryta en vinnande trend??
P.S jag är ju trots allt född Berlin, med all vad det innebär...
Cough cough couch. Kra kra kra.
That's what I sound like these days. Tried singing to Andrew last night, but soon realised I'd better not. The poor child was meant to sleep, not get frightened for life.
A colleague says that I should not be allowed to talk at all, but how on earth would that work? Keeping my gob shut has never sat well with me; no matter how much I, from time to time, have wished that I'd have kept quiet.
I keep kra-ing in line with my ill-health philosophy of ignoring it until it has passed. Why change a winning concept??
P.S. I am after all born a Berlin, for those of you who happen to know this clan...
No comments:
Post a Comment