Bäckar och ropa hej / Pre-empt celebrations...

Jahaja, man ska verkligen inte ropa hej förrän man är torrskodd över på andra sidan bäcken, det har vi fått oss bevisat nu!
Igår kväll kände jag mig helt ok, och var fullkomligt inställd på att åka till jobbet idag.
Men så vaknar då lillskrutten straxt före midnatt med världens skrälligaste hosta och hade svårt att andas. Tjohoo...
Börjde med inhalatorerna och Mollipect mot hostan och satte oss i soffan. Andrew var inte belåten all med att Bollibompa inte sände... Sen konstaterade Liam, som inte var riktigt lika halvsovande som jag, att det ju lät precis som falsk krupp så vi lindade in oss i filtar och slog oss ner på en stol på altanen.
Ingenting gjorde dock vare sig hosta eller andning bättre, så det fick bli akuten nästa.
Ett par timmar och medicinering med kortison och adrenalin senare var han så pass mycket bättre att vi kunde åka hem igen.
Adrenalin är inte direkt sömnbefrämjande, så det tog sin lilla stund innan det jättetrötta barnet slutat sparka och flaxa runt i sängen och faktiskt kom till ro.
Summa sumarum - ännu en dag hemmavid och lika bra är väl kanske det för i skrivande stund känns förkylningen rätt påtaglig igen.
Tack gode gud för bästa M på jobbet som täcker för mig!!

And so it's been proved again, that one should never celebrate anything until it has actually occured. 
Yesterday evening I felt fine, and was dead set on going in to work again today. 
But that was before Andrew woke us up just before midnight with a really bad cough and found it hard to breath. Whooppee...
We started off with his inhalors and then Mollipect for the cough and sat down on the couch. Andrew was not pleased that the kids programs had finished for the day...
After only a few minutes Liam - obviously a lot more awake than me - said that it sounded an awful lot like when he had croup a year hand a half ago, so we moved out on to the porch well covered in blankets. 
As neither meds nor sitting outside made any difference with the breathing or coughing, we headed down to the A&E. 
A couple of hours, cortisone and adrenaline, later he was good enough that we could go home. 
Adrenaline is not exactly what the doctor orders for sleeping, so it took quite a while before he had stopped kicking and worming about in bed and could settle down. 
So, as a grand result I'm spending yet another day at home (which possibly mightn't be a bad idea as the cold is very much present at the moment).
Thank god for colleagues like M that go in and cover for me!!