Svamphjärna / Mushy brain

I samma stund den första graviditeten började, måste någon ha tagit den osentimentala delen av min hjärna och ersatt den med tvättsvamp. Kan inte längre titta på tv där ett barn kommer bort/återfinns/blir sjukt/dör/blir friskt/kramas utan att gråta som...ett barn.
Eller se ett djur komma bort/hittas/skadas/bli friskt... Hopplöst, helt enkelt.
Och efter att idag ha varit till tandläkaren, igen, med vår lille hjälte får vi väl bara konstatera att vi föräldrar är ett udda släkte. Kärleksfyllt, men udda...
Tandläkaren ja, som jag berättade i förrgår har Andrew ännu en ond tand, och vi fick en akuttid idag hos vår suveräna Folktandvård klockan ett.
Eftersom han igår kväll bestämde sig för att inte komma hem med oss från mommo och morfar, utan ville sova där (det nyinhandlade Duplot kan ha haft med saken att göra) åkte jag dit straxt efter tolv för att väcka honom ur middagsluren. Tassade in i rummet där han låg och sov, med en hand på mommos kind, gav honom en puss och viskade fram ett hej. Då log hela det lilla sovande barnet, vände sig mot mig och sa Mamma!
Redan där var det liksom lite kört i det blödiga mammahjärtat.
Fortfarande lite nyvaken, lite blyg och väldigt kramig anlände vi till tandläkaren och hann bara välja en bok i väntrummet innan vi blev inkallade. Väl vetandes att han fortfarande var lite sömndrucken, och dessutom inte hade sovit mer än en knapp timme, tänkte jag att det nog skulle ta ett tag innan han vill gapa...
Dessutom en helt ny tandläkare den här gången, men en jätterar sådan! Tillsammans satte vi oss i stolen, och utan minsta knyst gapade han stort och lät tandläkaren titta på den onda tanden, laga den och skrapa bort den överflödiga lagningen. Hela mammahjärtat svällde över av stolthet till denna duktiga lilla två och ett halvtåring som så snällt lät dem böka runt i munnen utan att säga ett pip!!
Att ligga där i tandläkarstolen med den starka lampan i ansiktet och med främmande människor med vita skydd för ansiktet som rotar i ens mun är skrämmande för vem som helst, men ännu mer så för en liten knatte som inte ens riktigt förstår vad det är de gör.
Jag är så himla stolt!!!
Svampig hjärna, sa jag inte det??

En väl förtjänt lastbil valdes ut i leksaksaffären!
A well earned truck was picked in the toy shop!

The very moment my first pregnancy started, someone must have taken the unsentimental part of my brain and turned it into mush. I can no longer watch TV where a child is lost/found/is ill/dies/gets well/is hugged without crying like...like...a baby.
Or watch a pet get lost/get found/injured/healed... Hopeless, I say, hopeless. 
And after our visit to the dentist today I can only confirm that parents are a strange breed of people. Loving, but strange...
The dentist... As I wrote the day before yesterday, Andrew has yet another aching tooth, and we were lucky enough to get an appointment with our great dentists today at one o'clock. 
Yesterday the little man decided that he wasn't coming home with us from mommo and morfar's, but wanted to sleep there. I suspect that the new Duplo had something to do with it... I went there after twelve today, to wake him up from his midday slumber. 
I tiptoed into the room where he was asleep with one hand om mommo's cheek, gave him a kiss and whispered a hello in his ear. Still alseep he turned towards me with a big smile on his lips and said Mammy!
And that's there the mammy heart started bleeding a bit...
Still really sleepy, a bit shy and very cuddly, we arrived at the dentists, and had no more than chosen a book to read when we were called in to the examination room. Well aware that he was still sleepy, and had only got less than an hour's sleep, I thought that it might take a while before he would want to open his mouth. 
The dentist was new to us, but very sweet! Together we sat in the chair, and without saying a beep he opened his mouth as wide as a crocodile and let the dentist look at the bad tooth, fill it and scrape off the superfluous filling. My mammy heart swelled to gigantic proportions, with such pride for this little two-and-a-half-year old boy who let them work away in his mouth without saying a word!!
It's bad enough for anyone to lay there in the chair with a very bright light right in your face and have people you don't know, with half their faces hidden behind white masks, root around in your mouth, but for such a little child it must be really intimidating.
I am soooo proud!!
Mush of a brain, didn't I tell you??