Största möjliga tysssstnad / Quiet, please

Jag gav upp. Till slut. Det tog 5 dagar, men sen erkände jag mig slagen. Det var egentligen inte förkylningen i sig, men att i dagarna fem kraxa fram ord kan ta kål på vem som helst, för att inte tala om den stackars sonen som fick lyssna på mig läsa (kort) godnattsaga och sjunga (hrm) innan han somnade...
I söndags kväll straxt för sju infann jag mig således på akutmottagningen, och fick efter en ömsom hostande och omsöm kraxande inskrivning vänta en liten stund på att kallas in.
För varje minut blev det mer och mer påtagligt att jag glömt spraya näsan innan jag åkte, och det var inte behagligt alls.
Till sist fick jag komma in i ett undersökningsrum, där näsan gjorde sig alltmer känd. För att lindra den vid det här laget outhärdligt torra munnen försåg jag mig med lite vatten. När tungan liksom sugs fast i ett vakum mot gommen när man sväljer, skulle jag vilja påstå att nästäppan är fullkomlig.
Läkaren kom efter en liten stund, och det var liksom plåster på såren bara det. En snygging till läkare möts man minsann inte av varje dag, och därtill en som är trevlig, faktiskt lyssnar och är grundlig - ja det är som att  vinna på jackpot!
Han tog lite prover och lyssnade på andning och hjärta; konstaterade att det inte var något av de mer illasinnade virusen utan en rejäl "hederlig" förkylning som dessutom satt sig på stämbanden och konstaterade att jag bör ta det lugnt en vecka och framförallt VARA TYST! Sug på den ni! Jag - tyst en vecka... Det är som att  åka till Jamaica och ta med sig boben. Ovanligt, men inte helt och hållet omöjligt.
Han hittade dessutom ett mycket lägg blåsljud på hjärtat som han vill att jag ska kolla upp när förkylningen gett med sig.
Så kan det gå...
Jag har följaktligen varit hemma idag, och förblir hemmavid hela veckan. Några timmars jobb här och där lär det väl bli ändå, om jag känner mig själv rätt - men jag ämnar följa doktorns rekommendationer gällande vila och tystnad.

I caved in. Finally. It took five days, but then I admitted defeat. It wasn't really the cold itself, but to sound like a whiskey drinking crow for five days can get the better of anyone, not to mention the poor son who had to listen to me reading his (very short) bedtime story and sing (hrm) a lullaby at bedtime...
So, on Sunday eve just before 7pm I made my way down to the A&E, and was after a coughing and cra-ing signing in, left to wait in the waiting room. 
Every passing minute made it even more evident that I had forgotten to use the nasal spray before I left. Not nice at all. 
I was at last let into an examination room, where my blocked only got worse. To ease my by now extremely dry mouth I helped myself to a glass of water. When the tounge sort of gets stuck to the palate in a vacuum like manner, I would like to suggest that the nose blockage is 100%. 
The doctor came in a little while later, and that alone made me feel a whole lot better. A really good looking doctor is not anything you see everyday, and add to that that he was very nice, actually listened and was very thorough - it's a bit like winning the jack pot!!
He ran some tests and listened to my breathing and heart; then told me that it wasn't one of the more vicious viruses but just a normal cold, albeit a very bad one, and that it had also gone to my vocal cords. He ordered me to take it easy for a week, and above all to be QUIET!! Yep, you read right. I am to stay quiet for a week. It's a little bit like going to Jamaica and bringing a bob sleigh... Unusual, but not entirely impossible.  
He aslo found a very slight murmur on my heart that he wants me to check once the cold has gone. 
I have therefore stayed at home today, and will stay here for the rest of the week. Knowing myself I will do a few hours work here and there, but my AIM is to do what the doctor told me to do - rest and stay quiet.