Helgen som Gud glömde litegrann... / The weekend God forgot to remember...

Lördag kl 15: Liam och brodern S ger sig iväg för årets sista pulkaåkning (Kom ihåg att de är från Irland och hade begränsade möjligheter till detta som barn), glada i hågen

Kl 16: återvänder till basen, Liam med mycket ond rygg efter rygglandning på ett gupp i backen. Som den medkännande människa jag är, tänker jag "Pjosk, det går över snart"

Kl 17 sitter Liam fortfarande i soffan och grimarserar väldigt illa så fort han rör sig. Börjar misstänka att han faktiskt HAR ont...

Kl 18: inser att han har j-ligt ont, och till akuten styr vi kosan. Lämnar av min älskade make där och återvänder hem med junioren som är rätt trött vid det här laget. Vi sätter oss i soffan och väntar på att Liam ska ringa så vi kan hämta honom.

kl 20.30: har han ringt och jag lämnar i all hast av junior och jyckar hos mor och far. Liam HAR ont, och skickas vidare i ambulans till Uppsala, hög som ett hus på morfin men icke smärtfri. Jag åker i egen bil, eftersom att vi inte få åka ambulans hem när de är färdig med honom

kl 22: undersökningar påbörjas, morfin ges och älsklingen ligger fastspänd på en spine board. Börjar inse att det kanske inte bara är en rejäl muskelblödning...

Söndag kl 01: CT scan görs på rygg och buk. Fortfarande hög som ett hus på morfin, utan att smärtan egentligen ger med sig.

kl 02.30: vi får reda på att det är en fraktur på åttonde ryggkotan. Jamenvisst, varför inte göra det ordentligt om det ändå ska göras. Inser att det gör förbannat skitont, och att jag kanske ska ge massor av medlindande long overdue... Behövs dock förmodligen ingen operation, men han måste stanna i natt. Vill jag oxå stanna? Eh...tror inte att det är läge att sätta mig i en bil nu va, så YES - ge mig en säng!

kl 03.30: vi körs upp på avdelning, fortfarande hög som ett hus (Liam alltså, jag är mest hög av sömnbrist... skulle kanske föredragit morfinet...)

kl 04.30: äntligen är han borttippad från spine boarden (ser inte mycket bekväma ut inte) och ligger i en "riktig" säng. Jag har fått en tältsäng med pinne mitt i ryggen, men det skulle lika gärna kunna varit en king size super de lux säng. Har jag nämnt att jag är lite trött, och att Liam har lite ont??

kl 05.30: lägger mig äntligen i sängen, och sover ett par minuter i stöten. Får kanske ihop en dryg timmes sömn, Liam sover inte.

kl 10.45 har vi träffat ryggläkaren, som säger att det inte är en allvarlig fraktur (?) och att det inte behövs någon operation. Det läker på 6-8 veckor, men Liam måste stanna en natt till. Jag snubblar ut till bilen och kör hem med Tracy Chapman ekande i högtalarna för att hålla mig vaken. Är inte världsbäst på att köra trött... Ska tillbaka efter kl 14 med lite kläder, men då blir det tåg.

kl 12: anländer till mina underbara föräldrar som är hund- och barnvakt och möts av överlyckliga 2- och 4-beningar. Härligt! Andrew är jättetrött, så jag tänkte att vi kunde sova en stund tillsammans. Glöm det! Inget sova här inte!!

kl 13.30 börjar jag gå till tåget och hoppas att Andrew somnar i vagnen. Går, går, går och går, men så fasen att han tänker sova. Tänker för mig själv att han är en dåre som inte sover när chans finns!

kl 14.05: skulle tåget ha gått men det är inställt för att det inte finns någon tågvärd. INGEN TÅGVÄRD!! jag får frispel och tänker att tågföretaget är ett gäng klåpare som ska doppas i tjära och fjädrar. Går tillbaka till föräldrarna och bestämmer mig för att lämna Andrew där igen och ta nästa tåg. Sover på tåget, tack för det och går sen till Akkis.

Kl 17.19: ska jag åka hem med TÅGFAN ÄR INSTÄLLT PGA PERSONALBRIST!! Är nu färdig att lägga mig ner på golvet, sparka och skrika men antar att det bara kommer att resultera i en väldigt tight vit jacka...

Kl 17.58 går ett annat tåg, tack för det SJ, och jag ber killen i sätet bredvid att se till att jag vaknar och kommer av i Tierp, för nu är jag tröttare än dvärgen Trötter.

Kl 19.30 ger jag sonen sin välling och sak sen natta honom. TJI!! Först sak vi ju såklart kaskadkräkas ner oss själva och mammas jobbväska, för det är ju den nya rutinen...

kl 21.20, dvs nu, sover äntligen en ypperligt motsträvig son och jag ska efter att ha varit mer eller mindre vaken sen kl 05.49 i går morse äntligen sova. Ska bara tömma glaset med rödvin först, och sända en tacksamhetens tanke till de där ovan som såg till att Liams rygg ändock inte är värre än den är. Lite större fraktur, och han skulle kunna få förbereda sig för ett liv i rullstol.

TACK GODE GUD ATT DET ÄR MÅNDAG I MORGON, såna här helger kan ju ta död på vem som helst!!!

Satuday 3pm: Liam and his brother S heads off for the last tobogganing of the year.

4pm: the boys return to the base camp, Liam with a very sore back from landing with his back on a bump. Being my usual compassionate self, I think "Shuck, can't be that bad!"

5pm: Liam is still on the couch grimacing with pain as he moves ever so slightly. Starting to suspect he might actually be in pain...

6pm: realise that he hurting like h-ll, and together we head off to the A&E. We drop him off, to take a very tired Andrew home. I tell Liam to give me a ring when he needs picking up.

8.30pm: he has now called me, and I am dropping the dogs and baby off at my parent's. Liam IS in pain, and will be sent on to Uppsala in an ambulance high as a kite on morphine, but still not pain free. I will follow in my own car, as we won't be taken back in an ambulance.

10pm: examinations start, more morphine is administered and my love is strapped on to a spine board. I'm starting to realise it is not just a muscular bleeding...

Sunday 1am: CT scan on abdomen and back, still high on morphine without having much effect on the pain.

2.30am: we are told it is a fracture to the eighth vertabrae. If you have to do it, do it properly I suppose... I am now no longer in doubt that it hurts beyond words, and feel that some loong overdue compassion is in place. He will more than likely not need a surgery, as it is a stable fracture, but he will have to stay the night. Would I like to stay too? Eh...let me think...no sleep in nearly 24 hours - not the right time to get in the car so YES, give me a bed!!

3.30am: we're taken up to the ward, still high as a kite. Liam that is, I'm only high on lack of sleep, think I would have preferred the morphine...

4.30am: finally moved from the rock hard spine board to a proper bed. I've been given a fold up bed with a bar right a cross it but to it looks like a king size de luxe bed. Have I mentioned that i'm a bit tired and Liam in a bit of pain??

5.30am: finally in bed and get some sleep a couple of minutes at a time. It might be an hour or so in all. Liam is not sleeping at all.

10.45am: we have now met the specialist who says it's not a bad fracture, and that an operation is not needed. It will heal in 6-8 weeks, but Liam has to stay another night. I stumble out to the car and drive home with Tracy Chapman blaring in the car to keep me awake. I'm not very good at driving tired... Will return in a couple of hours with clothes and stuff for Liam, but will take the train then.

12 noon: arrive at my parent's and am met by super happy 2- and 4-legged ones. Andrew is dead tired, and I plan to have a nap with him, but that's not happening. He's not interested in sleeping at all.

1.30pm: start walking to the train with Andrew, hoping he'll fall asleep. I walk, walk, walk and walk, but he's still not sleeping. I think to myself that he has no idea what he's saying no to!

2.05pm: the train should be leaving now, but instead I'm told it cancelled due to NO STAFF!!! I vow to have them rolled in tar and feathers. I walk back to my parent's and decide to leave Andrew there and catch the next train. Sleep on the train, thank god, and am soon at the hospital again.

5.19pm: going home on the train, but THE FECKING TRAIN IS CANCELLED AGAIN DUE TO NO STAFF!! I'm now ready to throw myself kicking and screaming on the floor, but suspect that will only result in a nice white, tight jacket...

5.58pm: catch another train, and tell the rather surprised guy in the seat oppsite to make sure I get off when I'm supposed to. I'm a wee bit tired, you see...

7.30pm: I give Andrew his bottle of välling and then put him to bed. I think. But of course we follow the new evening routine and puke all over mummy and her work bag...

9.2opm: a very reluctant Andrew is finally asleep and I am about to get some sleep after having been more or less awake since 5.49 Saturday morning. I'm just going to empty my glass of wine first and send a prayer to those guarding over Liam so that he's injury isn't worse that it is. He could just as easily have to adjust to a life in a wheel chair.

THANK GOD IT'S MONDAY TOMORROW, weekends like these could kill anyone!!