It's a dog's life

När jag ser mina små änglar Abi (överst) och Zassi ligga så här avslappnade påminns jag ofta om att de faktiskt vid en tidpunkt i sina unga liv inte hade något tryggt ställe att sova på. Att de levde sina liv på gatan där de fick finna mat efter bästa förmåga, och söka skydd där det gick. När vi hämtade dem från West Cork Animal Welfare hade Abi ett stort märke på sin rygg, troligen ett brännmärke efter att sökt skydd under en varm bil. Hon var oerhört skygg, och har mängder av små ärr på sin kropp. Hur hon har fått de ärren vet bara hon, men kanske har hon använts för att jaga råttor eller ännu värre som ”bait dog” vid träning av kamphundar. Hon är rädd för fötter, och tycker inte om män.

Zassi kom flygande ut ur kenneln och kastade sig på rygg framför våra fötter, och gör så än idag när hon känner sig osäker. Hon har svårt i möten med andra hundar, men är till största del en ganska glad tjej som jag tror helt sonika har rymt hemifrån. Men allt är bara spekulationer.

Min första egna hund var Gizmo, en Podenco Andaluz, som jag hade med mig hem från Spanien. Där hade han och hans brorsor, endast några dagar gamla, slängts i en svart sopsäck och kastats i den nästan helt uttorkade floden. Som tur var hittades de, och fick alla bra hem. Dessa små killar hade tur. Då podencon är en ren jakthund som används av bönderna för jakt av hare och kanin, har de mycket lågt värde. Så länge de jagar tjänar de sitt uppehälle, när de blir gamla, sjuka eller helt enkelt inte uppfyller kraven tappar de allt värde. Inte ens en kula för att ge dem ett värdigt avslut. En del släpps ut vind för våg att överleva bäst de kan, kanske är de de lyckligt lottade? Andra knyts fast i ett träd långt från allt och alla, och lämnas att långsamt svälta ihjäl. De som ansetts ”skymfa” sin ägare genom att inte längre jaga, hänger man i ett träd på ett sådant sätt att de står med baktassarna i marken. Långsamt förlorar de kraften att hålla sig uppe, och går en fruktansvärd död till mötes.

Greyhounds i Irland massproduceras för kapplöpningar, men endast ett fåtal får ära och berömmelse. Många håller inte måttet, och släpps ut vind för våg, eller säljs till länder som Spanien där de används för att göra den inhemska spanska vinthunden, galgon, snabbare. Många möter samma öde som podencon. Jag minns särskilt en bild jag sett, ett tiotal galgos/greyhounds som tjänat sin roll på banan eller i aveln, undangömda i ett skjul. För att de inte skulle skälla hade man spärrat upp deras munnar med stålrör. Skräckhistorierna är många, men många är även de eldsjälar som viger sina liv åt att ge dessa olyckligt lottade djur en röst.

Det gör mig varm om hjärtat att se alla underbara hundmänniskor jag har haft turen att möta, som ger det bästa av allt till sina fyrbenta vänner. Men glädjen blandas alltid med sorgen över alla de som ingen har som ser till deras bästa. Min dröm är att ha ett hus stort nog att kunna hjälpa till att finna kärleksfulla hem till dessa hundar som bara vill bli älskade. Till dess min dröm går i uppfyllelse, fortsätter jag att älska de två en gång olyckliga själar som försynen sänt min väg.

When I look at my two little darling angels Zassi and Abi lying totally relaxed I am reminded that they, at a sad point in their young lives, had no safe place to rest. That they lived their lives on the street, fending for themselves as best they could. When we collected them at the West Cork Animal Welfare Abi had a big mark on her back. It was probably a burn caused by taking refuge under cars. She was very timid, and had lots of little scars on her tiny body. How she got those scars only she knows, but maybe she was used for killing rats, or even worse, as a bait dog for dog fighting. She is afraid of feet, and doesn’t like men.

Zassi came flying out of the kennel and threw herself on her back at our feet, and still does the same when she feels insecure. She finds it difficult meeting other dogs, but is mainly a rather happy little girl who more than likely has run away. But I am only guessing.

The first dog of my own was Gizmo, a podenco andaluz, that I brought with me from Spain. He and his brothers had been put in a black bin liner, only a few days old, and then tossed in the nearly dried out river. Luckily enough they were found and all ended up in good homes. These little guys were lucky. The podenco is a hunting dog, used by farmers to hunt rabbits and hares. As long as they do well as hunters, they earn their keep. When they are too old, sick or simply don’t meet the requirements, they have no value. Not even a bullet to give them a quick end. Some are let out to fend for themselves, and maybe they are the lucky ones? Others are tied to a tree, far away from everyone, and left to slowly starve to death. Those who are considered to have dishonored their owners are hanged in tree. They hang them so that their hind paws touch the ground, and as they grow tired from holding themselves up, they die a slow horrifying death.

The greyhounds of Ireland are mass produced for racing, but only a handful become highly priced winners. Many aren’t good enough, and are dumped out on the streets or even sold on to Spain where they are used to make the Spanish greyhound, the galgo, faster. A lot of them end up meeting the same horrifying end as the podenco. I especially remember one horrid photo of a group of galgos/greyhounds locked away in a shed. To stop them from barking they had had steel bars inserted forcing their mouths open. The horror stories come aplenty, but so do the fantastic people that dedicate their lives to giving these poor animals a second chance.

It brings me such joy to see all the fantastic dog people I have met, that give only the best to their four-legged friends. But the joy is always tainted with sorrow for all the unfortunate dogs that has no one to care for them. My dream is to have a house big enough to be a part in finding these lost souls a home where they receive all the love they deserve. Until my dream comes true, I will continue loving the two once unhappy souls that were sent my way.