Krutgummor är vi allihopa, eller? / Dynamite Lady

Om man mentalt har haft fredag hela dagen, borde det väl i rättvisans namn innebära att jag kan ta lördag i morgon? Bara undrar...
Igår fick jag mig en välbehövlig pratstund med min T, numera med rätta kallad krutgumma vid 38 års ålder. :) Jag skrattade länge, högt och hjärtligt åt något som egentligen inte är det minsta roligt utan mest tvärtom. Men, med lärdomen att det jag sänder ut är vad jag får tillbaka färskt i minnet, tänkte jag att det nog snarare kommer oss båda till dels än att det är att betrakta som hjärtlöst. För bakom skrattet finns en innerlig kärlek och hopp om förändring.
När jag tänker efter har jag under den långa tid av prövningar i T's liv sällan tyckt synd om henne, utan tillsammans har vi skrattat mer än vi gråtit, trots att skälen till gråt väger så mycket tyngre än skälen till skratt. Kanske är det därför som vi båda, trots yttre omständigheter, på något sätt mått bra i själen i alla fall.
Ett vet jag säkert, och det är att tillsammans har vi öppnat många dörrar till inre växande och lärt oss ofantligt mycket. Varje gång vi får tid att prata om det som är viktigt, höjs energinivån ytterligare ett par steg och jag darrar allt som oftast i hela kroppen.
Vänner är den familj vi väljer själv, och det här valet har jag aldrig ångrat eller tvivlat om.
I känslan av kärlek, T, för alltid och för evigt!

Bilden har jag lånat härifrån

If you've all day mentally have had Friday, shouldn't that in all fairness mean that I then have Saturday tomorrow?? Just wondering...
Yesterday I had a long, well needed, talk with my T - who at the age of 38 with all right can be called Dynamite Lady. :)
I laughed long, loudly and heartily at something that really isn't a laughing matter at all - quite the contrary really. But with the recently gained knowledge that what I send out is what I receive, I feel that my laughing will come to something good rather than to be considered to be heartless. Behind the laughter there is genuine love and a hope of change. 
Come to think of it, during all these years of hardship in T's life, I have never really felt sorry for or pitied her. Together we have laughed more at the situation than we have cried, even though the reasons for crying have weighed so much heavier than the reasons to laguh. Maybe this is the reason to why both of us, despite what has happened, have always somehow felt happy deep inside. 
One thing I know for sure is that together we have opened so many doors to inner growth and learned so much. Every time we have time to really talk, we have raised the energy level yet another few steps, and I am more often than not left vibrating in my whole body. 
Friends are the family we choose, and this is a choice I have never regretted or doubted. 
With a feeling of love T, always and forever!