Klappat & Klart & Nycklarna i handen!!

Whoooppppeeee!!!! Vi har ett hus!!! Där vi får ha hund!!!!
Vi har precis skrivit kontrakt och fått nycklarna! Inser ni vidden av detta??!! Vi har ett hus med 2 sovrum, stort kök OCH JAG KAN SKAFFA HUND IGEN!!! Är så himla lycklig!
Nu börjar det mindre roliga packandet av alla pinaler, vilket kanske är mindre kul, men va 17! Lovar att knäppa kort och lägga ut, så fort regnet upphör.

Håll tummarna!

Idag var jag och Liam och tittade på ett hus alldeles Killarney. Ett underbart hus med 3 sovrum, stort kök och stor trädgård. Och där vi med en del tur kan få ha hundar. Vi sa att vi redan har två mindre hundar, men att de just nu bor med Liams föräldrar i Bantry. De skulle fundera på saken, och höra av sig i morgon om vi får hyra huset. Det skulle vara så himla skönt att få ett ordentligt hus innan vintern kommer och fukten börjar drypa från väggarna här i lägenheten. Och att få ha trädgård. Och hund!!! Håll alla tummar ni har och äger!!

Tack och hej leverpastej!

...men ännu är det skottpengar på alla dessa så otroligt korkade bussturister. Vi hade en gäst som gick upp till A i baren och bad om en "Scotch on the rocks, with no ice". HALLÅ!!! Helt borta den dag hjärnorna delades ut eller?? Man blir som lite mörkrädd...

Men, hur som haver. Jag är som sagt ledig idag, men pallrade mig ändå in till jobbet med en sak i sinnet. Att lämna in min avskedsansökan. FINALLY!!
Gick in till M på kontoret och möttes av ett Oh there you are, I've missed you! Vilket inte gör hela säga-upp-mig-grejen enklare... Klämde ur mig att jag skulle vilja låna honom och hans öra en minut eller så, varpå han tittar på mig och säger: Is this the Chat I think it is? Och det var det ju. Som tur är har vi tillbringat en hel del tid de sista tre fyra dagarna med att svära över detta förbenade hotell, så jag visste att vi trots allt befann oss på mer eller mindre samma våglängde. Problemet här är ju att jag dessvärre inte kan säga sanningen om vart jag ska börja, eftersom det skulle kunna resultera i att min blivande chef får sparken från sitt jobb på hotellet, och jag tycker inte om att ljuga. M sa att han tycker att det är en gigantisk förlust för hotellet, men att han från ett helt personligt perspektiv förstår mig till fullo, och att inte kommer att vara långt efter mig i fråga om att överge det sjunkande skeppet. Han har nämligen sökt jobb på ett av de fem stjärniga hotellen i stan. Jag hoppas verkligen att de anställer honom, för han är fenomenalt duktigt!!
M följde mig sen ner till receptionen, och sa att han uppskattade att jag kommit till honom först, men att jag måste tala med B oxå. Ja, sa jag och log inombords, eftersom B är min nya chef. Inne på B's kontor tog så en något absurd konversation plats, där jag lämnade in den avksedsansökan som vi både redan visste skulle lämnas in för att jag skulle kunna börja jobba för honom. Han var så tvungen att fråga de sedvanliga frågorna om varför jag vilja sluta, och om det skulle göra någon skillnad om han erbjöd mig mer pengar. Varpå jag svarade att det inte skulle göra någon skillnad, eftersom jag fått ett sånt bra erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Han log så, och sa att jag kunde få en vecka ledigt innan jag började hos honom. Så tack och bock, sa jag och knallade ut från kontoret, med ett ton mindre på mina axlar!

Bussturister – de skulle banne mig skjutas hela högen!! Eller åtminstone hålla sig ruskigt långt borta från mig. Speciellt om de kommer från Amerika eller Australien. Eller är äldre än 30. Eller yngre än 28. Förbannade puckskallar, nästan hela högen! Jag är så vansinnigt trött på dem just idag att det är skottpengar. Skulle faktiskt nästan betala för att göra det… Nä, skojar bara, så gräslig är jag inte. Men kanske ”bunt’ihop & schlå ihjäl”?
Det hela började igår. Inom loppet av 30 minuter anlände 3 busslaster med kamerabehängda individer, samtidigt som brandlarmet bestämde sig för att så vackert ljuda. Och givetvis vägra stängas av.
När alla dessa kamerabehängda individer dirigerats till sina rum börjar så telefonsamtalen. ”Hur fungerar telefonen?” ” Kan jag få byta rum för här är sängen för hård/för mjuk/ finns ingen utsikt/luktar det minsann lite rök/har jag inte utsikt över havet (never mind att havet ligger 15 minuter från hotellet)/ har jag inga rosa elefanter dansandes balett i badkaret”, osv osv osv i all oändlighet.
Något senare kommer samtalen som i mångt och mycket följer denna mall (allra helst för de som befinner sig väl över plussidan av 30): Hur gör jag för att ringa till …England, Mongoliet, Långtbortistan? -Slå 9:an för linje ut, 0044 för England (eller vart de råker vara) och sen telefonnumret. –Ska jag lägga på först? – Eh, ja, det gör livet lite enklare… 2 minuter senare: -Jag gjorde som du sa och jag kommer inte fram. – Slog du 9:an för en linje? Ja, och sen telefonnumret. – Kom du ihåg landskoden? – Ja, det är väl 028 för London? – Nej, du måste först slå 0044 för England, och sen numret i London. –Jaha, jag försöker igen.
Detta upprepas sedan ett antal gånger innan jag ger upp och går upp till rummet. Där befinner sig i nio fall av tio en 188 år gammal dam som har telefonnumret nedklottrat på en lapp. Inget riktnummer eller nåt, eftersom det är vad hon ringer när hon är hemma, och hon har alltså inte en susning om vad riktnumret kan vara. Vilket innebär att jag först av allt måste lista ut riktnumret och sen kan vi göra telefonsamtalet. Som i fem fall av fyra varar i 15 sekunder.
Detta mellan alla förfrågningar om strykjärn, mera te/kaffe, extra handdukar och vad det nu än månne vara. Sen ska vi givetvis inte förglömma alla andra miljoner samtal om bokningar, kvarglömda pinaler och allt annat tänkbart och mindre tänkbart. Samtidigt som jag givetvis måste le och se ut som att just Fru Smiths utläggning om varför en spindel har just 8 ben är det mest intressanta jag hört i hela mitt liv, och givetvis ska jag ta reda på om det kommer att regna i morgon. Jag ska bara ringa till Mannen där uppe, om jag bara kan komma på hur den förbannade telefonen fungerar!! GAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH! Ge mig styrka!!
Men Åh vad jag älskar hotellindustrin. NOT!!
Behöver jag säga att jag så ser fram emot mitt nya jobb, på ett litet kontor måndag – fredag 9-17! Känner jag mig själv rätt kommer jag väl å andra sidan komma att tycka att det blir lite väl lugnt och stilla. Men då ska jag minsann bara gå tillbaka och läsa detta inlägg, och påminna mig om varför jag med glädje kommer att för sista gången gå ut genom dessa dörrar!!
Efter att jag jobbat ungefär 7 dagar denna vecka, såklart….