Lite bilder - finally!

Tänkte jag skulle lägga till lite bilder, nu när modemet för en gångs skull verkar vara på bra humör. (Det hela har dock tagit nästan 2 timmar!!!!)


Vårat hus, i all sin rosa glans!



Stor grisfot åt liten Abi, men gott är det!!!


Zassi snarkar tryggt i "mormors" knä.

Här har jag precis sagt JA till min Liam. Pappa hade självklart kameran i högsta hugg!!



Med Liams föräldrar, Sharon och Bill.

Bergsget...

...visste man inte att det fanns i McGillicuddyreeks, men det gör det. Åtminstone en. Den hittade Zassi minsann! Vi var ute på vad som skulle bli en lång skön promenad i Black Valley. En av få ställen jag hittills har kunnat ha Zassi lös på, då det inte finns några får där att jaga. Utom denna förbaskade bergsget, vill säga.

Släppte henne lös och såg henne fara iväg i full rulle, med massor av spring i benen - trodde jag. Ropade på henne och hon kom så snällt tillbaka. En gång. För när hon nästa gång drog iväg i 190, så var hon borta.

Jag svor en lång ramsa om förbannade terriers, och hundj-lar in största allmänhet, men fick sen be min lilla Abi om ursäkt eftersom hon som vanligt inte viker en tum från min sida.

Gick tillbaka till bilen för att kolla om hon var där, vilket hon givetvis inte var. Till saken hör att vandringsleden startar från en ganska hårt trafikerad väg så det kändes väl kanske inte helt bra. Nu var det ju i och för sig tidig söndagsmorgon, så det var väl inte alltför många människor som var i körbart skick ännu.

Vi knallade sen, alltjämt svärandes, tillbaka till stället där hon försvann enligt devisen att hundar allt som oftast återvänder till brottsplatsen. Till och med Gizmo gjorde ju trots allt det, även om det kunde vara timmar senare. Där satt vi så på en sten, visslandes och ropandes med jämna mellanrum. Och se, ungefär 15 minuter senare hörde jag Zassi skälla! Jag fortsatte att ropa med tanken att hon skulle komma till mig. När detta inte hände började jag och Abi gå mot ljudet, kanske satt hon fast någonstans?

Nu är det ju så att Abi inte direkt är av modellen "tar-sig-fram-överallt", utan snarare tillhör hon familjen "tänker-i-alla-fall-inte-bli-blöt-eller-smutsig-om-tassarna" så hon var lite tveksam. När vi kom fram till vägen utan att faktiskt se den lilla rymmaren blev jag lite grann orolig, så jag visslade och ropade lite extra. Hörde henne skälla, men kunde inte se henne. Först. För ta mig tusan om jag inte sen såg en liten vit prick springa fram och tillbaka uppe på berget!!!

Från där vi stod såg det ut som att hon inte kunde ta sig ner, så med en djup suck insåg jag att vi helt enkelt skulle vara tvungna att klättra upp och hämta ner henne!

Gick över vägen och började ta oss upp för berget. I början var det inga som helst problem, lite snårigt kanske för en liten Abi, men hon kämpade tappert på. Ju högre vi kom, desto mer tveksam såg hon ut, och till sist fick jag lyfta henne upp till avsatsen ovanför mig, och sen ta mig upp själv. OSV.

Sen tog det stopp. Abi sa att "Nu är det banne mig nog! Vad tror ju att jag är?? En j-la terränggående korsningshund? Icke sa nicke - jag må vara en hittehund, men jag är faktiskt RENRASIG!!" Vände mig om för att titta var jag hade Zassi, och hur långt upp det var. Och såg henne ännu högre upp. På toppen av vad som såg ut som en utstickane klippa. Skällande som en bannhund. Och nedanför henne såg jag anledningen till att hon inte alls var intresserad av att komma ner till oss! Där på den branta delen stod en stackars bergsget och tyckte att Zassi var ungefär så himla skitdryg som en terrier bara kan vara!

Insåg här att jag aldrig skulle få med mig Abi ända upp dit, utan halade fram mobiltelefonen och ringde J för att be henne komma till min räddning och hålla Abi sällskap. Hon skulle ge sig iväg omgående, men det skulle ta minst 15 minuter för henne att ta sig till oss.

Svor en liten ramsa igen, och hoppades att Zassi inte skulle...vad vet jag - hugga sig fast i ett av getens horn medan vi väntade på J.

Vi hade nu hamnat en aning utom Zassis blickfång, eftersom jag var tvungen att övertala Abi att stanna där hon var några minuter till, och se där! Inte fasen hade den lilla getjägaren minsta problem att ta sig ner till oss inte, för när jag nästa gång tittade upp såg jag henne ösmom springa ner mot oss, och ömsom kana nerför klipphällar på rumpan. Hon hade helt enkelt alltför roligt mitt i sitt getjagande för att vilja komma! Inte förrän hon inte längre kunde se mig, och hon insåg att det är ganska händigt med en varm säng och mat serverad dagligen...

Så slutet gott, allting gott! Och väl hemma igen kunde jag till och med se det roliga i dagens strapatser. Gudarna ska veta att det aldrig är långtråkigt med två hundar i hushållet!!

Och apropå roligt! Det kom ett vykort häromdagen, från min kära bror med familj som varit och semestrat i Etiopien. Adressen löd som följer: "Sara Berlin and Liam. A Swedish girl (blonde) living with her boyfriend somewhere in Killarney area. Hope you can find her, lost her address in Ethiopia." OCH DET KOM FRAM!! Förvisso till min gamla adress, men ändock!! Ska aldrig mer klaga på An Post!!!

Jaha....

moster Sinnikka och kusin Rose-Marie, sluta skäll!!! Jag uppdaterar ju nu! Och ska försöka göra det lite oftare. Lovar, Lovar, Lovar!!

Det har ju som bekant hänt ett och annat sedan sist, men vi börjar väl från början:

Mina ömma föräldrar anlände till Cork flygplats lördagen den 8e, och där väntade självklart jag, Abi och Zassi! Man kan säga att de var ganska ensamma om att tillhöra släkten Canis Familiaris... Men det struntade de ganska högeligen i! Liam jobbade dessvärre, så han fick vara nervös alldeles på egen hand på jobbet!!

Det var helt underbart att träffa de (ganska) nyblivna pensionärerna igen, det var ju ungefär ett halvår sen sist.

Vi packade in oss i bilen, och begav oss mot Killarney. Givetvis stannade vi till på affären där Liam jobbar, för att säga hej.

Vädret gjorde som vädret gjort de senaste veckorna, dvs - ingen hejd på regnet och blåsten! Och eftersom våran ytterdörr är av modell äldre, och därmed modell mindre tät, fullkomligen viner vinden in i springorna. Liam och jag har sedan den dag vi flyttade in sagt att vi ska skaffa utrustning att täta dörren med.

Nu hade jag ju min kära moder på besök, och som den tyg-tokiga dam hon är, kom hon på en omedelbar och himla smart lösning - draperier!! Så nu har vi dubbla gardiner hängande för dörren, och därmed inget drag, och mycket mindre ljud från vägen utanför!!

Med sig i resväskorna hade de allt man nu kan tänka sig behöva för ett svenskt julbord, som vi skulle intaga på min födelsedag. Inklusive julskinka!!!

Liam högg tag i lösgodiset när han kom hem, och vägrade låta mig komma ens inom sniffavstånd till godispåsen! Snåljåpen där!!

På söndagen begav vi oss in till stan för att gå på - en alldeles för liten - julmarknad, och samtidigt passa på att köpa lite julklappar. Och givetvis hinna med en Guinness eller två.

Hela måndagen gick åt till att förbereda julmaten. Liam hade tagit ledigt, och fick (mycket nervös) tillbringa hela dagen med mamma och pappa. På kvällen gick vi till Robertino's för en helt undebar middag, med fantastisk mat och vin. Det var bara vi och ett till bord, så servicen var av första klass. Underbart att bli så uppassad!

På tisdag morgon väcktes jag med frukost och Bucks Fizz på sängen! Vilken lyx!! Gjorde mig sedan redo för jobbet, bara halvdag eftersom jag fyllde år och mina "päron" var här.

Slutade klockan ett, efter en helt tämligen overksam dag. Min kollega P började tala om för mig redan vid elva att jag kunde gå hem. Det var ju så himla lugnt...

Väl åter i Lissivigeen, anlände straxt Liams föräldrar oxå och med dem två härliga paket till mig. I det ena - en kamera!! Och i det andra en kameraväska med stativ!! Hela familjen hade gått ihop och köpt mig en kamera!

Vi fikade lite och Liam blev stadigt mer och mer...fipplig. Till sist bad han mig att ta en bok och gå och sätta mig i vardagsrummet en stund. När jag väl släpptes ut därifrån, fick jag veta att vi skulle ut och åka en sväng. Vi packade in hundar och föräldrar i bilarna och jag fick heligt lov att blunda hela vägen.

Resan tog oss till Torc Waterfall. Jag hade givetvis kameran med mig, och knäppte kort i alla möjliga och omöjliga vinklar på väg till själva vattenfallet. Väl där tog Liam fram en liten ask ur sin ficka, och frågade mig på klockren svenska om jag vill gifta mig med honom!!

Med ring på fingret, skålade vi sen i medhavd champagne!!

Vilken födelsedag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag behöver inte säga att mamma och pappa var nästan lika lyckliga de, äntligen blir det folk av minstingen!!

Uppdatering!! Sent omsider....

Det var visst en stund sen jag uppdaterade här… Jag skyller det helt och fullt på mitt modem som arbetar i ungefär samma hastighet som en racersnigel i koma!!
Få se nu, vad har hänt sen sist…
Jo, jag var ju till England med Liam och dopade hans brorson. Brorsonen är nu hela 4 år gammal, så det var kanske inte det helt vanliga dopet. Men, ändock trevligt.
Eftersom Liam är gudfar, ansågs det att han skulle sitta med i gudstjänsten innan dopet också, vilket innebar att även jag deltog. Min första katolska gudstjänst! Jag satt nu gömd bakom en pelare, så jag såg väl inte så himla mycket… Men, det var ett evinnerligt stående och sittande, nästan som en riktig work out!!
Efter dopet begav vi oss alla, som sig bör, till puben där det serverades mat. Och givetvis allehanda alkoholhaltiga drycker.
Jag hade träffat en hel del av släkten dagen innan, vilket var en lättnad, eftersom det var tillräckligt med namn och ansikten att komma ihåg ändå! Vi stannade där fram till tidig kvällning, och fortsatte sedan kvällen på en pub närmare området där vi bodde. Jag drack i princip ingenting alls, med den föregående kvällens vin i minne (och sinne), men det hindrade inte övriga i sällskapet nämnvärt, Liam inkluderat. Vi kan glatt konstatera att det var inte jag som var döende med århundradets baksmälla följande morgon! Men skrattade gott gjorde jag!!

Flygresan hem från Stansted på tisdagen var…hmm…ovanlig! Vi hade bokat biljett till Kerry Airport, vilket är på behagligt 30 min avstånd från Killarney, och klev ombord på flyget bara några få minuter försenat. Flygresan i sig var ungefär så bra som en flygtur kan vara – ända fram tills det var dags att förbereda för landning. Kaptenen förklarade glatt att pga av någon apparatur de skulle behöva för att starta upp maskinen igen efter landning inte fanns på Kerry Airport, skulle vi istället om 15 minuter landa på Cork Airport! CORK!!!! Det skulle i bästa fall ta oss 2 timmar att med den buss vi förmodade att de skulle ställa till vårat förfogande ta oss hem till Killarney. Inte många glada miner i flygplanet kan jag utan omsvep meddela! De förbannade puckskallarna var helt fullständigt medvetna om detta när vi lämnade Stansted, men behagade minsann inte tala om det för oss!
Ett par minuter efter att vi landat i Cork talade kaptenen om för oss att de ordnat så att ett annat flyg, tillhörande samma lågprisflygbolag som just landat skulle ta oss till Kerry så fort de gjort i ordning flyget. Vi blev ett par minuter senare ombordlassade på nästa plan, och 16 MINUTER senare landade vi i Kerry! 16 minuter!!! Har då aldrig gjort en så snabb flygresa någonsin!!

Lite senare samma kväll hämtade vi två helt hysteriskt överlyckliga hundar på kenneln! De små juvelerna visste inte på vilket ben de skulle stå! Underbart att få hem dem igen!

I lördags lekte jag så duktig hushållerska, och städade hela huset från tak till golv, OCH bakade både pepparkakor och lussebullar! Helt total färdig när jag runt halv tio på kvällen änteligen var redo att bara sätta mig ner och njuta av kvällen. Det var världens värsta väder hela helgen, så det var egentligen perfekt timing. Storm, hagel och störtskurar om vartannat.
Samma väder på söndagen, och då lämnade jag inte husets trygga vrå annat än för att släppa av Liam på jobbet! Rörde inte en fena!!!

Det var en kort sammanfattning av den senaste veckan eller så…

Minuslista...

...hamnade jag på i morse. Och ganska långt ner på listan därtill.

Helgmorgon innebär, nu i dessa vintertider när det blir mörkt tidigt, LÅNGpromenad med hundarna. Gärna ut i parken, upp i bergen eller någon annanstans där vi inte kan gå i veckorna. Idag bar det iväg ut till Meeting of the Waters. Eller i alla fall den delen av parken. Det började dugga litegrann när vi släppte av Liam på jobbet, men det var helt ok. Eftersom att jag nu råkar bo i Irland, landet där Murphy's Lag myntades, regnade det en aning mer när vi kom fram till parken. Men en stunds promenad i regn har inte dödat någon, så vi knatade glatt iväg.

Men, nu skulle ju inte jag vara jag om jag inte helt plötsligt upptäckte en stig jag inte sett tidigare (efter ungefär 30 minuters promenad i nu ganska påtagligt regn) och bestämde mig för att kolla hur lång den var och vart den tog vägen. Hade en aning om var den borde komma ut, och det var inte så långt borta. Och det var ju JÄTTEFEL!! Vi gick och vi gick och vi gick... En kopplad Zassi först, glad i hågen, därefter en lagom blöt matte, och sist en långt ifrån road, genomblöt fryslort vid namn Abi. När vi sent om sider kom tillbaka ut på den asfalterade gångvägen stannade jag till och kollade lägen med Abi. Hon skakade som ett litet asplöv och såg ut som att hon helst skulle vilja bita mig rejält i ändalykten. Funderade ett tag på att lyfta upp henne och stoppa den lilla go'biten innaför västen, men insåg att det bästa sättet för henne att hålla sig varm var att fortsätta gå. Efter ungefär 90 minuters promenad i mer eller mindre hällande regn kom vi så tillbaka till bilen. Vid det här laget tyckte inte ens Zassi att jag förtjänade att kallas matte...

När vi mycket senare skulle ge oss iväg och titta på den kennel där tjejerna ska vara inhysta när vi åker till England, SPÖregnade det, och båda hundarna totalvägrade kliva utanför dörren. De tittade på mig och tänkte högt: HA, tror du vi tänker gå på det igen? Inte en susning, bruden, VI STANNAR HÄR! Och det är här det är så himla händigt att inte ha stora hundar, för jag tog dem helt sonika under vardera arm och gick till bilen!

Kenneln var så bra som en kennel kan bli, och mannen som äger den verkar mycket trevlig och uppriktigt mån om de hundar han har i sin vård, så det blir nog bra...

Nu ska jag gå och stoppa lite cider i kylen, för ikväll kommer Elaine över för en skitsnackarkväll. Med KOPPARBERGS Cider! Och Bulmers, såklart!

Mat och Mountain

Igår var jag och Liam ut och trakterade oss på en av stadens restauranger. Närmare bestämt La Cucina Italiana. Som namnet anger kan man ana att det var italiensk spis som stod på menyn.
Och vilken mat!!!!
Började med musslor i tomat- och vitlökssås. GUDOMLIGT!! Sedan valde jag pasta med parmaskinka och någon slags italiensk ost, har glömt bort namnet. Riktig pasta och så fantastiskt gott! Liam valde stek som var av helt enorma proprtioner, typ halv ko på tallriken. Perfekt tillagad, och som sagt – enorm! Till detta avnjöt vi ett Nya Zeeländskt (!) vin, Saint Clara, Pinot Noir som även det var supergott.
Jag avrundade det hela med Semi Freddo, som är en pannacottaliknande efterrätt.
Restaurangen är underbart stilren och liten, och personalen helt i en klass av sig själva! Så serviceinriktade, utan att bli påträngande. En av servitörerna, en kiwi, var så himla suverän att vi trodde han var restaurangchef eller delägare. Det visade sig att han var deltidare!
Efter en låååång och mättande middag tog vi taxi hem och vaknade i morse med vinet i allra högsta grad i huvudet! Men det var det värt!

Sen släpade jag och hundarna med oss Liam upp till Torc Mountain för en ordentlig promenad. Zassi sprang säkert 3 gånger så långt som vi andra gick, för hon var överallt! Och hade hur kul som helst. Ladyn Abi gick helst, som vanligt, nära mig för att inte riskera att bli blöt eller smutsig! Huvaligen!!
Det var två trötta hundar, och en lika trött sambo, som två timmar senare ramlade in i bilen.
Men härligt tyckte vi alla att det var!!

BARF så in i Bängen!

Eller Man Tager Vad Man Haver! Var ut med hundarna nu på kvällen, och hittade en alldeles nyligen ihjälkörd kanin. Som den inbitne Barfare jag nu är tänkte jag Wow! Kanin har inte hundarna fått någongång! Tittade mig lite omkring, och bestämde mig för att hämta kaning på vägen tillbaka hem. Ett sånt gyllene tillfälle kan man bara inte förbise. Ringde till Liam och bad honom möta mig med bilen och en plastpåse att lägga den lilla kaninen i. Nu hann jag tillbaka till kaninen innan Liam var där, så jag tog resolut tag i bakbenen och började traska hemåt. Hade jag tänkt efter före, vilket ju som bekannt inte är min starka sida, hade jag insett att två terrier i ena handen och en död kanin in den andra inte är den allra bästa idén. Abi tog det hela med ro, men Zassi skulle j-lar annamma döda den minst en gång till, och lyckades två gånger få redigt tag i den och drog för kung och fosterland. Bestämde mig då att det kanske skulle vara bäst att vänta på Liam...
Väl hemma presenterades så nästa problem - flå och ta ut innanmätet... Det har man inte gjort så där himla många gånger! Ringde Liams mamma och frågade om hon visste hur man gjorde, vässade filékniven och skred till verket. Eller, jag lät Liam skrida till verket med att öppna den lilla pälsbollen, och medan han kräkets tog jag ut innanmätet. Sen gjorde vi gemensam sak med att flå den. Och nu ligger den prydligt i en plastpåse i kylskåpet i väntan på att bli hundmat i morgon.
Man får åtminstone vara glad att det inte var en hjort!!

Helgen från Helvetet

...är så nära man kan komma sanningen för den gångna helgen. Förbannelse, kan man oxå säga. Eller ungefär vilken annan svordom som helst. Jag har använt dem alla, plus en hel del på engelska, tyska, spanska och även finska. Vad har då gått fel?
Om vi sonika vänder på frågan och i stället frågar Vad har gått rätt, så kan jag meddela att det åtminstone inte regnade!
Det hela började i fredags morse, då jag upptäckte att jag inte fått någon lön denna vecka. Jag lämnade i måndags in de papper som behövdes för att pengarna ska komma in på mitt konto varje fredag. På blanketten står det att det tar 5 arbetsdagarna för att blanketten att behandlas. Måndag -fredag är i min värld 5 arbetsdagar. Och det är även vad almanackan säger. Men se, det är icke vad banken säger! De förklarade att det förmodligen inte skulle hinnas med innan fredag, eftersom papprena måste skickas per post upp till Dublin och sen tillbaka till Killarney och det meddelst sköldpadda. Men, min kollega sa att de sagt samma sak till henne, med det ändå ordnat sig samma vecka, så jag var vid gott mod.
Lite visste jag då , att det var första dagen på Helgen från Helvetet, så givetvis gick det inte alls. Men men, pengar är dock världsliga ting, jag hade åtminstone pengarna till hyran, så äta fick jag väl göra sen någon gång. Liam fick ju åtminstone sin lön, så det skulle nog gå vägen.
Efter avslutad arbetsdag åkte jag så hem för att ta hundarna på en snabb promenad innan jag skulle åka ut till Bantry för helgen, och de förbenade hundarna. Positiv redan där alltså... Hustomten D var hemma när jag lämnade huset, så jag och vovvarna sa hejdå och knallade iväg. När vi cirka 20 minuter senare kom tillbaka var D's bil borta. Och dörren låst. Och mina husnycklar, bilnycklar samt mobiltelefon låg så fint på bänken alldeles innanför glasdörrarna, och ta mig f-n om de lite låg och hånflinade åt mig! Svor en ed, ryckte i dörren och tog ett varv runt huset. Normalt sett är alltid åtminstone ett fönster öppet, men givetvis inte idag. Vad göra??? Slängde in hundarna i bilen, som tack och lov inte var låst, och sprang till grannen för att ringa Liam, och be honom ringa D och säga åt honom att vända om och komma och låsa upp dörren. Helgen från Helvetet dikterade givetvis här att mottagningen i Bantry, som alltid är dålig, skulle vara lika med Noll, så jag lämnade meddelande på mobilsvaret med förhoppningen att Liam mirakulöst skulle få meddelandet på något sätt.
Sen var nästa fråga om jag bara skulle sätta mig ner och vänta på att D skulle komma tillbaka, vilket jag inte trodde skulle hända alls, eftersom han skulle hem till Wicklow och göra sin uppkörning. Bestämde mig istället för att det var bättre att agera än att vänta, så jag och hundarna började den cirka 3 kilometer långa promenaden till min kompis E som bor bakom Liams jobb. Hon kunde om inte annant hjälpa mig att få tag på en låssmed. E är alltid hemma, eller åtminstone hennes mamma. Men nu var det ju Helgen från Helvetet, så huset var givetvis tomt. Vände om och gick ner till Liams jobb, tog en hund under vardera arm (tack och lov att de inte är rottisar!!) och gick in i butiken. V tittade en aningen frågande på mig, så jag sa med darr på rösten att jag behövde hans hjälp! (Detta är en människa jag pratat med ungefär sisådär 5 minuter totalt...) Kunde han please hitta numret till en låssmed, och sen låna mig sin mobil så att jag kunde ringa. Snälla!? Gentleman som han är fixade han det åt mig, så jag gick ut och ringde. Den första låssmeden var sängliggande, men skulle messa mig numret till en annan kille som kunde komma ut och hjälpa mig. Skickade så ett visitkort på mobilen, som jag var tvungen att spara för att kunna ringa till. Givetvis la jag inte märke till namnet, utan var tvungen att gå igenom V's alla femtielva hundra kontakter. Och här började mobilen pipa och tala om att det var dåligt med batteri. Inte stressande alls, nej då!
Hittade till sist numret, och ringde låssmeden som sa att han skulle vara vid huset 45minuter senare eftersom han reste från Tralee. Inga problem sa jag, det tar mig en god stund att gå tillbaka i alla fall.
Lämnade tillbaka mobilen och tackade hjärtligt för hjälpen. Sen påbörjade vi promenaden tillbaka hem, hälften av sträckan längs med en hårt trafikerad väg. Detta med två omplaceringshundar som vi bara haft i drygt två veckor! De är världens bästa jyckar!!
Hur som haver, på min väg tillbaka hem gick jag och sa till mig själv att måtte inte D ha kommit tillbaka, måtte han inte ha kommit tillbaka... Vilket han givetvis hade gjort!!!! Förbannelse och massa andra ord! Ringde nummerupplysningen för att få tag på numret till låssmeden som var på väg ut till mig, för att tala om att jag inte behövde honom trots allt, och att han kunde skicka räkning på utryckningen. Han påpekade att han ju inte visste var jag bodde, och att jag ju kunde ge honom vilken påhittad adress som helst. Point taken, så jag väntade snällt tills han kom. Var beredd att betala hur mycket som helst, men den raringen tog bara 30Euro!
Äntligen, och en timme senare än planerat, anlände jag så till Bantry och möttes av nyheten att Liams bäste kompis' flickvän hade dragit och tagit deras 6-månaders baby med sig, och sagt att P inte skulle få träffa honom igen. Alltså åkte vi in till stan för att hämta en tämligen rundfotad P, och sen vidare till en lokal pub i den by där Liams föräldrar bor. Jag satt med en timme eller så, men åkte sen hem med löfte om att komma tillbaka om hämta dem vid stängningsdags.
Lördagen förflöt underbart nog tämligen smärtfritt, även om jag inte kunde komma någon vart eftersom Liam tagit bilen till jobbet i Killarney. Men - återigen- det regnade åtminstone inte, så vi var ute på en långpromenad och slappade sen mest.
Idag på förmiddagen städade vi huset innan vi - äntligen - kunde säga att våran hundvaktarvecka var till ända, och vi kunde få återvända hem.
Väl åter i Lissivigeen packade vi lättade ur bilen och Liam började göra sig redo för jobbet. Men först bad han mig räkna ignom pengarna till hyran för att se till att allt var där. Pengarna ja! Var var de?? Visste att jag haft dem med mig till Bantry, och räknat dem där, men var i h-vete gjorde jag av dem sen??? Med panik slet jag ut innehållet ur alla väskor, vände ut och in på alla fickor och kollade plånboken femtielva gånger. Men inga pengar! Okej, tänk nu Sara -var hade du pengarna sist?? På vardagsrumsbordet i Bantry. Men vi såg dem ju inte när vi städade! Har hundarna tuggat i sig dem?? Eller slängde jag dem i soporna? De MÅSTE vara kvar på bordet! Och var i hela världen är min mobiltelefon?? Kvar i det förbannade fönstret i Bantry, det enda stället med täckning. Förbannelse. Igen!
Släppte av Liam på jobbet, och körde sen hela den 1,5 timmar långa krokiga, guppiga, urusla förbenade irländska vägen tillbaka till Bantry, hittade pengarna under en tidning på bordet, slet åt mig mobilen och körde hela den fortfarande lika krokiga, guppiga, urusla vägen tillbaka hem.
Måtte nästa vecka bli hundrafemtio procent bättre, för värre kan det nästan inte bli!!

Hundar här, hundar där och hundar överallt

Denna vecka har jag och Liam, av någon outgrundlig anledning, gått med på att vara hundvakt till hans föräldrars 2 hundar, medan de lever livets lyckliga dagar i Italien. Inga problem, kan tyckas, men se där går ni bet! Man skulle lätt kunna tänka att om man får ha 2 hundar i ett hus, så borde det inte bara problem att vara hundvakt åt ytterligare två, som dessutom är utehundar. Men så enkelt är det givetvis inte. Vi frågade lite försiktigt husägaren om det skulle vara ett problem, och man kan ju säga att han inte direkt jublade av glädje. Vi beslöt sålunda att det inte var ett alternativ att ta hit Sweety och Becks, utan vi skulle åka till dem istället. Enda problemet där är att de bor i Bantry, 1.5 timme bort...
Det problemet löstes dock med att Liam skulle få låna den bil som tillhör hans ömma moder, men för tillfället används av brodern M. Denne broder har talangen att inom loppet av minus 5 sekunder få vilken yta som helst att se ut som ett forskningscenter för kaosteori, och är kanske inte den mest...olata person jag känner.
Redan första dagen upptäckte Liam så ett knackande ljud härrörande från motorn, men resonerade som så att om M under en dryg månads tid kört bilen så bör det rimligtvis inte vara något alltför illavarslande ljud. Denna åsikt omvärderades snabbt när han dagen efter öppnade huven för att ta sig en titt.
För att uttrycka mig utan alla de svordomar han kryddade utropen med, kan vi helt enkelt konstatera att motorn helt sonika håller på att ramla ur! Den har åtminstone sjunkit ner en sisådär 5-7cm, vilket till och med jag inser inte kan vara alltför hälsosamt!
Detta transportproblem fick vi så lösa genom att sätta Liam på min försäkring, och sen köra min bil mellan Killarney och Bantry.
I morse klev vi med andra ord upp klockan alldeles för tidigt, 5.45, släppte ut hundarna ur nattlogin (dessa hundar står kedjade under dagen, och man kan ju ana att detta INTE behagar fröken Berlin det minsta, men vad gör man...), lastade in Zassi och Abi i bilen och rattade till Killarney.
Jag åkte sen som vanligt hem på lunchen för att ta ut tjejerna, och passade även på att de dem mat. På den lilla tid det tog mig att hämta maten hann Abi hitta en riktigt äcklig dagsgammal lämning från grannens hund som tycker att våran trädgård är hans personliga toalett, och rulla sig med stort behag i den. Så istället för att själv äta mat, fick jag roa mig med att tvätta hundskit ur hundpäls. Tack och lov att det inte är Mizzi-päls ialla fall! Det luktade banne mig inte sommar och sol, det kan jag lova!!
När jag nu snart slutar för dagen, ska jag så ta ut hundarna och invänta Liam, så att vi kan köra ut till Bantry igen. Jippiee...eller nåt! Tack och lov att veckan snart är slut!!
Men, solen skiner i alla fall! (Nästan...)

Äntligen Online!!

Jajamensan! Nu är jag med i leken igen, om än med ett ganska långsamt modem, men ändock! Att skaffa bredband hit till nya huset visade sig vara mer komplicerat än man kunde ana! Mitt befintliga abonnemang kunde inte flyttas, eftersom den telefonnummer som är designerat detta hus inte var aktiverat, vilket i sin tur innebar att vi skulle vara tvungna att först aktivera den, sen skaffa hemnummer och sen kunde man ansluta sig till bredband. Om det nu bara visat sig vara en digital telefonlinje ut hit, vilket det givetivs inte var! Varför skulle det vara enkelt?? Vad göra nu??

Jo, nu finns det ju händiga små USB modem anslutna till olika mobilnät. Kanon! Trodde jag ja... kunde man då inte ge sig f-n på att vårat hur ligger alldeles precis utom räckvidd för de master som finns. Enligt mobilföretagen, alltså. Men nu är jag ju en aningen envis, så jag hävdade att om Liam har full täckning på sin mobil, så borde vi rimligtvis ligga inom gränsen, och ett portabelt USB modem torde således vara möjligt. Nja, hmmm... fick jag till svar, men banne den som ger sig. Och envishet betalar, för här sitter jag nu i sovrummet och är helt uppenbart online! Nu ska det ju tilläggas att uppkopplingen inte är världshistoriens snabbaste, men Man Tager Vad Man Haver!

Igår hade vi lite middagsbjudning här, med två kompisar hitlockade med löfte om utmärkt mat. Inte min mat, med andra ord, utan Liams. Och ta mig tusan om jag inte har ätit de godaste musslorna någonsin nu! Ja, jag äter numera musslor, med stor njutning! Och till detta, och huvudrätten som var en stek inlindad i parmaskinka avnjöt vi en eller två flaskor ypperligt gott rödvin. Till efterrätt hade kocken tillagat Bailyes Cheesecake, med stor betoning på BAILEYS! Men, även det gott!

Inte förrän i de arla morgontimmarna lyckades jag övertala de övriga att sängen nog var en ganska bra idé, allra helst som Mr Higgins skulle upp och jobba klockan 10! Men en mycket lyckad afton var det.

Tog sedan tjejerna till veterinären idag, för diverser vaccinationer och microchippning. Zassi brydde sig inte det minsta, utan tyckte mest att det var trevligt att någon pillade på henne. Abi däremot tyckte inte att det var en helt njutningsfull upplevelse. Och att bli stucken i nacken med en nål var ingen höjdare alls! Och än mindre gillade hon den tämligen grova nålen för microchippet. Stackars liten... Men nu är det gjort i alla fall! Och plånboken avsevärt mycket tunnare.... Om två veckor ska vi tillbaka igen för boostervacccination, och nästa vända efter det blir det rabiessprutorna. Många sprutor blir det....

Nu ska jag ge mig ut i grårusket med mina vovvar!

Jag vet, jag vet, jag vet!!

Jag har inte uppdaterat med bilder som jag lovat! Fy skäms!!

Men, till mitt försvar ska jag säga att jag försökte faktiskt igår, men återigen var uppkopplingen så himla seg att jag gav upp.

Så, här kommer bilderna på mina vovvar! Första bilden är jack russeln Abi, sen är det Zassi, som på bilden mest ser ut som en gremlin. Rätt söta va??

Det man inte har i huv'et får man ha i...

...inte fötterna i alla fall, för det orkar jag inte!
Jag skulle ju uppdatera er med lite bilder på hus och hundar idag, men eftersom det verkar vara total glappkontakt mellan hjärna och kropp, blev kameran kvar i bilen. Jag gör ett nytt försök i morgon!
Har just varit upp och hälsat på P på nya jobbet där jag börjar på måndag. Hundarna är hemma och har "ensam hemma" träning. Hittills har det gått helt smärtfritt, men man vet ju liksom aldrig.
Zassi och Abi har helt och hållet gjort huset och oss till sina, inga som helst tivel där inte. Zassi sover på min kudde (precis som Gizmo helst gjorde, de är väldigt lika på många sätt) medans Abi föredrar att sova UNDER täcket mellan oss. Inte så där himla bekvämt, men har heller inte hjärta att flytta på henne....

Återkommer i morgon med bilder!

Klappat & Klart & Nycklarna i handen!!

Whoooppppeeee!!!! Vi har ett hus!!! Där vi får ha hund!!!!
Vi har precis skrivit kontrakt och fått nycklarna! Inser ni vidden av detta??!! Vi har ett hus med 2 sovrum, stort kök OCH JAG KAN SKAFFA HUND IGEN!!! Är så himla lycklig!
Nu börjar det mindre roliga packandet av alla pinaler, vilket kanske är mindre kul, men va 17! Lovar att knäppa kort och lägga ut, så fort regnet upphör.

Håll tummarna!

Idag var jag och Liam och tittade på ett hus alldeles Killarney. Ett underbart hus med 3 sovrum, stort kök och stor trädgård. Och där vi med en del tur kan få ha hundar. Vi sa att vi redan har två mindre hundar, men att de just nu bor med Liams föräldrar i Bantry. De skulle fundera på saken, och höra av sig i morgon om vi får hyra huset. Det skulle vara så himla skönt att få ett ordentligt hus innan vintern kommer och fukten börjar drypa från väggarna här i lägenheten. Och att få ha trädgård. Och hund!!! Håll alla tummar ni har och äger!!

Tack och hej leverpastej!

...men ännu är det skottpengar på alla dessa så otroligt korkade bussturister. Vi hade en gäst som gick upp till A i baren och bad om en "Scotch on the rocks, with no ice". HALLÅ!!! Helt borta den dag hjärnorna delades ut eller?? Man blir som lite mörkrädd...

Men, hur som haver. Jag är som sagt ledig idag, men pallrade mig ändå in till jobbet med en sak i sinnet. Att lämna in min avskedsansökan. FINALLY!!
Gick in till M på kontoret och möttes av ett Oh there you are, I've missed you! Vilket inte gör hela säga-upp-mig-grejen enklare... Klämde ur mig att jag skulle vilja låna honom och hans öra en minut eller så, varpå han tittar på mig och säger: Is this the Chat I think it is? Och det var det ju. Som tur är har vi tillbringat en hel del tid de sista tre fyra dagarna med att svära över detta förbenade hotell, så jag visste att vi trots allt befann oss på mer eller mindre samma våglängde. Problemet här är ju att jag dessvärre inte kan säga sanningen om vart jag ska börja, eftersom det skulle kunna resultera i att min blivande chef får sparken från sitt jobb på hotellet, och jag tycker inte om att ljuga. M sa att han tycker att det är en gigantisk förlust för hotellet, men att han från ett helt personligt perspektiv förstår mig till fullo, och att inte kommer att vara långt efter mig i fråga om att överge det sjunkande skeppet. Han har nämligen sökt jobb på ett av de fem stjärniga hotellen i stan. Jag hoppas verkligen att de anställer honom, för han är fenomenalt duktigt!!
M följde mig sen ner till receptionen, och sa att han uppskattade att jag kommit till honom först, men att jag måste tala med B oxå. Ja, sa jag och log inombords, eftersom B är min nya chef. Inne på B's kontor tog så en något absurd konversation plats, där jag lämnade in den avksedsansökan som vi både redan visste skulle lämnas in för att jag skulle kunna börja jobba för honom. Han var så tvungen att fråga de sedvanliga frågorna om varför jag vilja sluta, och om det skulle göra någon skillnad om han erbjöd mig mer pengar. Varpå jag svarade att det inte skulle göra någon skillnad, eftersom jag fått ett sånt bra erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Han log så, och sa att jag kunde få en vecka ledigt innan jag började hos honom. Så tack och bock, sa jag och knallade ut från kontoret, med ett ton mindre på mina axlar!

Bussturister – de skulle banne mig skjutas hela högen!! Eller åtminstone hålla sig ruskigt långt borta från mig. Speciellt om de kommer från Amerika eller Australien. Eller är äldre än 30. Eller yngre än 28. Förbannade puckskallar, nästan hela högen! Jag är så vansinnigt trött på dem just idag att det är skottpengar. Skulle faktiskt nästan betala för att göra det… Nä, skojar bara, så gräslig är jag inte. Men kanske ”bunt’ihop & schlå ihjäl”?
Det hela började igår. Inom loppet av 30 minuter anlände 3 busslaster med kamerabehängda individer, samtidigt som brandlarmet bestämde sig för att så vackert ljuda. Och givetvis vägra stängas av.
När alla dessa kamerabehängda individer dirigerats till sina rum börjar så telefonsamtalen. ”Hur fungerar telefonen?” ” Kan jag få byta rum för här är sängen för hård/för mjuk/ finns ingen utsikt/luktar det minsann lite rök/har jag inte utsikt över havet (never mind att havet ligger 15 minuter från hotellet)/ har jag inga rosa elefanter dansandes balett i badkaret”, osv osv osv i all oändlighet.
Något senare kommer samtalen som i mångt och mycket följer denna mall (allra helst för de som befinner sig väl över plussidan av 30): Hur gör jag för att ringa till …England, Mongoliet, Långtbortistan? -Slå 9:an för linje ut, 0044 för England (eller vart de råker vara) och sen telefonnumret. –Ska jag lägga på först? – Eh, ja, det gör livet lite enklare… 2 minuter senare: -Jag gjorde som du sa och jag kommer inte fram. – Slog du 9:an för en linje? Ja, och sen telefonnumret. – Kom du ihåg landskoden? – Ja, det är väl 028 för London? – Nej, du måste först slå 0044 för England, och sen numret i London. –Jaha, jag försöker igen.
Detta upprepas sedan ett antal gånger innan jag ger upp och går upp till rummet. Där befinner sig i nio fall av tio en 188 år gammal dam som har telefonnumret nedklottrat på en lapp. Inget riktnummer eller nåt, eftersom det är vad hon ringer när hon är hemma, och hon har alltså inte en susning om vad riktnumret kan vara. Vilket innebär att jag först av allt måste lista ut riktnumret och sen kan vi göra telefonsamtalet. Som i fem fall av fyra varar i 15 sekunder.
Detta mellan alla förfrågningar om strykjärn, mera te/kaffe, extra handdukar och vad det nu än månne vara. Sen ska vi givetvis inte förglömma alla andra miljoner samtal om bokningar, kvarglömda pinaler och allt annat tänkbart och mindre tänkbart. Samtidigt som jag givetvis måste le och se ut som att just Fru Smiths utläggning om varför en spindel har just 8 ben är det mest intressanta jag hört i hela mitt liv, och givetvis ska jag ta reda på om det kommer att regna i morgon. Jag ska bara ringa till Mannen där uppe, om jag bara kan komma på hur den förbannade telefonen fungerar!! GAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH! Ge mig styrka!!
Men Åh vad jag älskar hotellindustrin. NOT!!
Behöver jag säga att jag så ser fram emot mitt nya jobb, på ett litet kontor måndag – fredag 9-17! Känner jag mig själv rätt kommer jag väl å andra sidan komma att tycka att det blir lite väl lugnt och stilla. Men då ska jag minsann bara gå tillbaka och läsa detta inlägg, och påminna mig om varför jag med glädje kommer att för sista gången gå ut genom dessa dörrar!!
Efter att jag jobbat ungefär 7 dagar denna vecka, såklart….

Annas Pepparkakor

Vad springer man på i Hälsokostbutiken om inte Annas citronpepparkakor! Hade inte en aning om att det kunde klassas som hälsokost, men klagar ingalunda!
Har egentligen ingenting alls att rapportera, men tänkte att jag kanske skulle babbla ner ett par rader i alla fall.
Jag har, hör och häpna, tagit ledigt en hel helg!! Fredag till måndag! Det ni, är inte det ganska duktigt gjort va?

Har just varit ute på en promenad, på vilken jag även drog med mig en något ovillig L. Jag var till och med så hänsynsfull att jag inte ens gick för fulla maskiner! Det tog lite längre, men var ändock skönt. I morgon bär det av till Bantry för ett par dagars avkoppling.

Kravlös dag

Ledig idag, och jag har bara njutit av dagen!! Fick dessutom en underbar överraskning med posten - ett paket från S & J med godis, te och böcker. Kan det bli bättre??? Kan säga att lösgodiset inte räckte så där våldsamt länge, L upptäckte att svensk lösgodis är gott-gotti-gott-gott.

Framåt eftermiddagen klarnade det upp, och blev underbart varmt och skönt, så vi begav oss till Muckross för en promenad i solen. Det var inte bara vi som hade kommit på den idén, parken var fullständigt packad med folk av allehanda nationaliteter. Och fler än en som på något förunderligt sätt lyckas cykla vilse i en park med skyltar som klart och tydligt talar om var Killarney ligger. Man kan tycka att logiken säger att om men helt sonika cyklar i den riktning skylten pekar, bör man i sinom tid hamna ljust precis på det ställe som skylten tidigare sagt. Men, det kan ju vara lite svårt ibland.... tydligen....

Det var, turister till trots, en helt underbar dag där jag till och med lyckades hitta ett par nya stigar som jag hittills inte gått.

Trafiken när vi skulle köra hem var å andra sidan inte fullt så underbar... Var i hela världen kom alla de bilarna från??? Helt hysterisk! Bilkön sträckte sig banne bortom Långtbortistan och nästan hela vägen fram till Yttre Mongoliet. Vi tog en genväg, som som vanligt visade sig vara en inte så gen väg. Men, vi kom fram till slut i alla fall. Utan att få ett nervöst sammanbrott.

Nu ska jag inta ryggläge med Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor, kanonbra!!

P.S. Titta noga på bilden i mitten, där står en tvättäkta Leprechaun!

Lördagslufs...

I brist på bättre rubrik.
Man kan säga att jag satte tonen för denna lördag redan i torsdags, till allas stora förnöjelse. Alarmklockan ljöd som vanligt när jag jobbar förmiddag kl 05.15. Masade mig MYCKET ovilligt ur sängen och gick igenom hela morgonproceduren. En Halvtimme senare sparkade jag en ännu mer ovillig L ur sängen för att få skjuts in till jobbet, eftersom han behövde bilen. Klockan 6.45 anlände jag så in till jobbet, knäppte på datorn och började jobba. En stund senare klev M in genom dörren och gjorde mig sällskap. Och ytterligare någon minut senare kom även E. Jag tittade på henne och frågade vad hon gjorde där, eftersom hon ju inte började jobba förrän klockan 15. Hon tittade länge på mig, skakade på huvudet och frågade om jag fatiskt hade tittat på schemat? Det schema som jag för övrigt gör. Gissa vem som kommit in till jobbet sisådär ÅTTA timmar för tidigt??? Jomenvisst, undertecknad så klart!! Ringde L, som vände bilen och kom och hämtade mig igen. Asgarvandes, kan jag tillägga.
Kom så in till jobbet igår, och bekantade mig med dagens aktiviteter. En stund senare kom en man upp till receptionen och frågade om det fanns en Honda verkstad i Kenmare, eftersom han hade en mindre akutsituation. Det visade sig att denne (Einstein??) hade gett sin 16-månaders son bilnycklarna att leka med medan de lastade bilen. Av någon anledning var alla dörrar ständga, och den lille tryckte så på låsknappen på fjärrstyrningen till bilen. Himla finurligt va?? Så där satt han tillsammans med sin året äldre storebror, med mamma och pappa utanför bilen. Givetvis finns i stan ingen Honda verkstad, så en hjälpsam gäst fick tag på en metallgalge som de försökte få upp låstet med på nå't sätt. Vilket inte fungerade. Så i slutänden fick pappsen helt sonika slå in en ruta på bilen. Tror inte att det barnet kommer att få leka med bilnycklarna igen.
Vad hände sen... Jo, ett par kom upp till M och sa att E hade ordnat så att de skulle få ett Superior rum istället för det standardrum de var i. Problemet var bara att E inte hade gjort någonting mer än lovat dem rummet, dvs inte flyttat dem i datasystemet eller något. Och det stora problemet nu var ATT VI INTE HADE NÅGOT RUM ATT FLYTTA DEM TILL!! Man kan säga att de inte var så där himla imponerade! Efter en massa om och men, och några nedgraderningar av andra gäster lyckades jag så ge dem det rum de blivit lovad.
Sen hade vi då den familj som skulle överraska sin fader på hans 60-års dag. En av systrarna hade bokad in mamma och pappa för en helg hos oss, men till pappsen sagt att de skulle bo i ett vanligt hotellrum trots att de bokat en våra Holiday Homes. Syskonen anlände först, och bad mig ljuga för fadern och säga att vi varit tvungen att boka ut dem till ett hus i stället för ett rum. När så föräldrarna anlände visade mamman tydligt att hon visste exakt vad som skulle hända, och var väldigt förstående när jag sa att vi bokat ut dem. Pappsen å andra sidan fick totalt felsläpp och skällde ut mig efter noter! Gissa om frugan skämdes??!! Han kom senare tillbaka och bad ödmjukast om ursäkt.
När jag så senare begav mig hemåt, blev jag stoppad av polisen i Kenmare. De hade rutin kontroll, och frådage efter mitt namn, kollade att jag betalt försäkringen men brydde sig inte om att kolla körkortet. Logik???? Blev sen stoppad ytterligare en gång i Killarney, när jag bestämde mig för att ta en rutt hem som jag normalt sett aldrig tar. Rutinkontroll igen, med alkotest. När polisen såg att jag var i uniform, frågade han om jag var på väg till eller från jobbet, och konstaterade sen att jag sannolikt inte klämt i mig 20 pint på jobbet, och släppte iväg mig.

Nu ska jag gå och sätta på mig ansiktet igen, och göra ett nytt försök att jobba.

Dumsnäll - jag & kossorna i hagen

Om man går in och jobbar ett 13 timmars skift för att man tidigare lovat två receptionister ledigt samma helg, samtidigt som en tredje går och blir sjukskriven, och man inte vill återkalla ledigheten, är man lite dumsnäll då?

Jag gjorde hur som haver just det, och har inte planer på att göra det igen! Kom in till jobbet klockan 10 och från dess fram till fyrasnåret hade jag med nöd och näppe tid att andas! Men, det var på sätt och vis bra, för då hann jag inte med att fundera på hur många timmar jag måste jobba. På det hela taget gick det bra, men attans vad trött jag blidde...

När klockan så ringde i morse klockan nio ville jag överhuvudtaget inte vakna, eller ens låtsas om som att den ringde. Men dessvärre skulle vi leverera en bil till Listowel, så det var bara att bita i det sura äpplet och rulla ur sängen. Motvilligt, som sagt...

Har nu just kommit tillbaka från jobbet - igen, och har nu änteligen 2 dagar ledigt! Mycket lugn kväll på hotellet, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv... Men som sagt, kommande två dagar är bara mina!!!

Oartig, oprofessionell och allmänt obra!

Japp, det är vad jag fick kastat i ansiktet av en av våra bussguider! Han hade minsann aldrig träffat någon som var så oerhört oprofessionell och otrevlig som jag, och att jag är Head Receptionist var för honom helt o-troligt! Han hade minsann träffat 10-åringar som var mer väluppfostrade än jag! På det svarade jag att de 10-åringarna skulle jag minsann gärna vilja träffa!! Försökte vid ett antal tillfällen be om ursäkt om jag hade betett mig illa, och att det inte hade varit min mening alls, men se på det örat ville han inte höra alls. Han var förresten ganska på örat som det var... Jag lovar att jag verkligen försökte vara supertrevlig och förstående mot denna första klassens kronpucko, men till och med jag har en gräns för hur mycket skit jag kan stå ut med att få kastat i ansiktet! Guiden krävde sen att få tala med min manager, så jag gick och hämtade T och förklarade vad som hänt och bad honom komma ner. De stod utanför entrén i 10 minuter eller så, och sen gick Tom upp till Partajet som var i full gång på övervåningen. När jag sen gick upp för att kolla vad han sagt var T's enda kommentar "I have never met such a fucking TWAT!"
Hade M eller L varit i närheten är risken stor att den stackars guiden hade lämnat hotellet med vissa intima delar nedstoppade i halsen!!
I dag är jag ledig, och under över alla under så skiner faktiskt solen! Det du! Så nu ska jag ge mig ut i solen och njuta av livet!

Fortfarande aningen kaotiskt, men kanske...

...finns det ett ljus i slutet av tunneln. Det kan å andra sidan oxå helt enkelt vara ett X2000 som kommer i full fart. Återstår att se. Har i alla fall fall haft en riktigt bra dag på jobbet idag, trots att det känns som att jag aldrig kommer någonstans överhuvudtaget med det pappersberg jag har på mitt minimala skrivbord. Men va 17, jag lyckades åtminstone sluta i tid idag, och inte göra ett par timmars övertid.
Eftersom det under över alla under inte regnade idag, plockade jag raskt fram grillen och smällde ihop lite cevapcici. Hur gott som helst! Det är nästan att jag glömt bort hur gott det är att grilla, nu när jag inte har pappsen till hands med grillhandskarna i högsta hugg. Men - bra kvinna reder sig själv!!

Ur askan i elden?

Det är frågan jag just nu ställer mig. Trodde att jag bytt till något bättre. Kaotiskt, men ändå bättre. Kaos är ju faktiskt inte nödvändigtvis något dåligt, men total orkan är väl kanske inte vad jag var ute efter. Alls. Tydligen är det så att vi har alldeles för höga personalomkostnader, så det skärs ner överallt där man överhuvudtaget kan skära ner. Vilket igår kväll innebar att MO (som för övrigt mest bara är ett stolpskott) sprang runt som en yr höna i restaruangen tillsammans med de få servitriser som allra högsta ledningen anser att vi ska klara oss med. Samtidigt slet A så svetten lackade i en fullsatt bar med folk som ju längre kvällen led blev allt mindre toleranta mot den milt sagt bristande servicen. Och som grädde på moset hade vi uppträdande i konferenslokalen. Uppträdandet är en show som vi haft där i ett par månader, men som killen som uppträder beslutat lägga ner eftersom intresset inte var tillräckligt stort. Utom igår, som var sista kvällen. LH var ensam i den baren, men MASSOR av människor som vill ha sin dricka helst igår, och där ett j-la kronpucko till slut kastade ett glas (!) i skallen på LH.
Det enda som hindrade min kollega från att hoppa över baren och slå något kollosalt hårt och tungt i huvudet på nämda kronpucko var det enkla faktum att han helt enkelt inte hade tid.

I dag återvände jag och E så till jobbet klockan 7, som sig bör. Samtidigt med oss borde efter konstens alla regler även MO ha anlänt, eftersom han är Deputy Manager och idag schemalagd att jobba ett "split shift", dvs först morgon, sen hem ett par timmar och tillbaka till middagsdags. Trots telefonväckning klockan 6 och 6,15 från nattportiern och sen ytterligare ett par försök av mig fram till 07,22 var där ingen Deputy Manager på plats. Vilket i sin tur innebar att vi inte hade tillräckligt med folk i restaurangen, att vi receptionen inte kunde få växel etc... Klockan 9, dvs två timmar försent, ringer MO och säger att han är på väg och bör vara där om 15 minuter. 20 minuter senare glider han in i lobbyn, med alkoholångorna hängade som smog runt honom. Jag var vid det här laget tämligen irriterad och påpekade att jag innerligt hoppades att han hade en förbannat bra ursäkt på lager, men icke sa nicke. Det hade han minsann inte.

Och som grädde på det moset, hade han sen mage att försöka skylla det på E som enligt honom borde ha klivit in som Duty Manager i hans frånvaro. Detta sa han till U, som är våran allra högsta chef, milt sagt på krigsstigen och i klass med chefen i "Djävulen bär Prada." Man kan säga att jag vill inte vara i MO's skor när E kommer in till jobbet i morgon. Hon må vara liten och tanig, men nåde den som gör henne förbannad.

Så summa sumarum - Aska eller Eld, vilket är bättre?

Soyamjölk, sol och bil...

Ingen riktig höjdarkombination! Det som händer om man lämnar 4 liter sojamjölk i en bil, först en dag, sedan en natt och slutligen ännu en dag hade man ju lätt kunnat lista ut om det bara var så att hjärnan fungerade aldrig så lite. Just detta gjorde nämligen jag, men la åtminstone sista dagen en handuk över kartongerna. Detta visade sig vara en ganska idé, eftersom de tämligen jästa kartongerna måste ha exploderat, för handduken var smäcksur och det luktade allt annat än sommar och sol i bilen. Ganska mycket annat, faktiskt...
Och inte luktar det bättre så här ännu en dag senare. Har skaffat mig en ny bästa vän... FEBREEZE! Om man bara sprayar tillräckligt många flaskor, borde stanken väl till slut försvinna. Eller???

...bara vanligt vatten...

Och det i mängder. Massor av mängder.
Ledig idag, och bestämde mig redan innan jag gick och la mig igår, att jag skulle gå till Kenmare i dag. Eftersom Elaine jobbade, så skulle jag denna gång slippa att gå hela vägen tillbaka med vilket ju lät som en kanongrej.
Det blåste förvisso halv storm, och duggregnade på tvären, men som den kära Boa alltid sa - Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder! Alltså packade jag ryggan och tog bilen till Torc, varifrån The Old Kenmare Road startar. Redan efter 15 minuter insåg jag att jag skulle bli seriöst dyngsur innan dagen var över, men envisheten var större än längtan till en torr och varm lägenhet. Bitvis, allra helst över bergen, blåste det så mycket att jag trodde jag skulle blåsa bort. Men, riktigt härligt ändå!!
2,5 timme tog det mig att gå, och sista halvtimmen slutade det att regna så byxorna blåstes nästan helt torra. Kom till jobbet där mina kollegor stirrade lätt misstroende på mig när jag förklarade att jag gått från Killarney. Övertuppen TB's enda kommentar var "You eejit!" (Irländska för ditt pucko). Dessvärre var jag där en timme tidigare än jag planerat, så jag fick vänta på Elaine. Gömde mig i baren där jag klämde i mig en välförtjänt macka, och gick straxt före 18 ner till lobbyn igen för att åka hem med Elaine. BIG MISTAKE!! Att ens gå i närheten av receptionen när virrpannornas virrpanna EE är inte en bra idé.... Hon hade lyckats stoppa folk in i fel rum, helt enkelt för att hon inte skrivit ut nya rusmlistor för grupperna trots att hon ombetts göra det två gånger.
Så där stod LH och Elaine och försökte röja upp i röran och hitta det nu rumslösa paret ett rum. Som vanligt har jag ju då lite svårt att stå vid sidan om och se på när saker inte löses riktigt så fort som jag skulle vilja se det lösas. Så...iklädd århundradets skitigaste kängor och byxor, med håret ståendes åt alla håll och kanter, hoppade jag in bakom disken och hjälpte till lite. Eller om jag ska vara helt ärlig... och det ska man ju...förpassade jag LH två steg åt sidan och snodde musen till datorn och möblerade om lite bland rum. Bad sen snällt LH om ursäkt och gick ut på parkeringen och väntade där.
Det är som jag skrev i förra inlägget MASSOR som måste ändras och förbättras, men på det stora hela tror jag nog att det här blir rikigt bra! Lite utmaningar har väl ingen någonsin dött av??!!

Nya omgivningar

Så har jag då börjat på "mitt" nya hotell. Hotellet är fint, i alla fall den nya delen, men det är inte rättvist mot någon att jämföra med min förra arbetsplats, som är sååååå fantastiskt vackert inredd. Så, jag försöker låta bli det, efter bästa förmåga.
Som väntat är mycket annorlunda, en del saker bättre andra mindre bra. Svårt att säga än så länge om det var ett bra beslut eller inte att börja här. Men, det spelar ju heller ingen större rock'n'roll, eftersom det är här jag är nu!
Jag har träffat alla tjejer i receptionen, så när som på en. Och det är tydligen denna person som är den jag misstänks ha mest "problem" med. Nu ska jag givetvis inte skaffa mig en massa förutfattade meningar, men jag har blivit varnad av både Övertuppen, (som utan problem skulle få Jöback att se ut som ett under av manlighet...) och E, så vi får väl helt enkelt vänta och se. E har förutspått vissa...motsättningar mellan mig och denna dam, baserat på personlighet. Kan bli intressant, med andra ord.
Misstänker att det lätt kan bli så att de nya "kostymerna" (dvs jag och E) inte kommer att hamna på allas 10-i-topp-lista när vi nästa vecka eller så börjar röra om i grytan på allvar. Förändringar är inte alltid populära... Jag hoppas å andra sidan att det kommer att gå tämligen smärtfritt. Men gör det nu inte det kan det inte hjälpas. Behöver åtminstone inte umgås, eller springa på dem på stan, eftersom jag inte alls har för avsikt att flytta från mitt kära Killarney.
Ett litet minus än så länge...eller snarare är det väl så att jag återigen visat mig vara lite lätt tidsoptimistisk...är det faktum att det tar 45 minuter att köra till jobbet snarare än de 30 jag hade kalkylerat med. Och ytterligare ett par minuter om man hamnar bakom en bussj***l som det är helt omöjligt att köra om eftersom vägarna starkt påminner om norska Trollstigen.
Så ligger läget för stunden, ytterligare uppdateringar kommer.

Trött, men äntligen hemma

Hela vägen från Stockholm till Skavsta hade jag ett par rader bakom mig en liten flicka, som överhuvudtaget var allt annat än imponerad av att behöva sitta still på en tråkig buss. Således hittade hon på egna sätt att roa sig, och alla dessa - eller snarare detta enda sätt - innebar högljutt skrikande. I nästan två timmar. Roligt?? Näe, inte mycket. Har förvisso förståelse för att det inte alltid är helt enkelt att resa med små barn, men om fadern i vars knä flickan satt åtminstone sett ut som att han försökte få henne att vara tyst hade jag varit så oändligt mycket mer förstående.

När jag sen äntligen hittade ett ledigt säte på flyget, hamnade jag givetvis framför samma underbara barn igen! Jippie... Eller nåt. Killen bredvid mig och jag suckade samstämt och såg en lång flygresa framför oss. Men - under över alla under. Barnet var riktigt tyst denna gång. Förmodligen jättetrött. Men se, då hade jag istället framför mig en man som pratade NON-STOP om Sverige och andra länders syn på Sverige, om hans resande, och allt han gjort, sett och upplevt. Tror fantamig att han inte ens hämtade andan på hela tiden. Och han verkade dessutom vara helt övertygad om att alla andra inom 200m omkrets var precis lika fascinerade över allt det kloka han hade att säga som han själv var. Inte ens i-poden lyckades dränka hans röst.

Att sen tillbringa natten på Stansted är allt annat än bekvämt. Mycket långt därifrån.

Eftersom jag inte landade förrän halv elva, var inte någon av de sittplatser utan armstöd, där man faktiskt nästan kan ligga, lediga, så jag gjorde som så många andra - pinkade in en del av golvet som "mitt" revir. Lade så ut jacka och tröja på golvet, och gjorde det (o)bekvämt för mig själv. Runt om mig var det människor som uppenbart hade vanan inne med hela "sova-på-golvet-på-flygplatsen"-grejen, för de hade minsann med sig sovsäckar av olika modeller och tjocklekar. Lekte ett tag med tanken på att helt sonika skaka en sovande människa ur en av dessa kokonger, och bädda ner mig själv istället. Men, rikigt så desperat var jag inte. Inte långt ifrån dock... Sov väl kanske hela 2 timmar, i omgångar om 30 minuter eller så. Eller slumrade är väl kanske mer korrekt.

Väl hemma i min lägenhet, snubblade jag i säng för att sova i ett par timmar. 4 timmar senare vaknade jag, mycket ovilligt, duschade och fick mig själv att nästan se mänsklig ut. Var en duktig flicka och packade genast upp väskorna, tog ut resväskan i förrådet och mötte sen upp med S för lunch. Nu är det åtskilliga timmar senare, och jag gör allt för att hålla mig vaken, i alla fall ett par timmar till... zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Cider & Sänka Skepp

Vi har i dagarna tre haft MAGISKT väder, med runt 25 grader och gassande sol. Förmodligen inget ozonlager, för solen är varm!

Var ledig torsdag och fredag, och njöt ohejdat av vädret. På torsdagen åkte jag, Sandra och Kerrie (hund) till Rossbeigh Beach. Gick runt hela udden, en nätt prommis på cirka milen, och hela tiden sprang Kerrie runt som ett skållat troll. Hon är inte alls van vid mycket motion, så när vi väl var tillbaka vid bilen fick vi nästan lyfta in henne. Helt färdig var hon! Och jag saknade som vanligt mitt lilla Tryn-Gryn. Rossbeigh var en av hennes absoluta favoritplatser, med massor av sand att gräva i och vatten att bada i. Himmelrike!

Efter den cirka 2 timmar långa promenaden kan man utan att ljuga säga att jag hade fått fin färg på axlarna. Fin röd färg, det vill säga.

På fredagen åkte sen jag och E in till Tralee på jakt efter en klänning till det bröllop jag ska på i midsommar. Har skjutit upp detta i det oändliga, för det är inte kul! Att veta att jag MÅSTE hitta en fin klänning, alltså. Hur som helst, vi stegade morskt in på TK MAXX, ett underverk som jag nyss upptäckt. De har massor av kläder, både designer- och "vanliga" kläder, till superpriser. Och ett riktigt bra urval klänningar till humana priser.

Problemet just denna dag var att jag inte hade en aning om exakt vad det var jag letade efter, men hoppades att klänningen liksom skulle hoppa ut och säga "Här är jag!!" Fingrade på ett otal klänningar i alla regnbågens färger, och olika längder, men hittade inte nåt som jag direkt fastnade för. Men så hoppade E fram från bakom en rad klänningar och i handen hade hon den! Just den klänning som jag inte visste att jag letat efter! Så vacker! Men, så var det ju då den lilla detaljen med passform... Klänningen fanns bara i ett exemplar, och ingen storlek angiven. Och som vi alla vet är inte fröken Berlin den nättaste som går omkring i ett par gummistövlar, så jag höll mina tummar hysteriskt.

Smög in i provhytten, bad en liten bön, och krånglade min i klänningen. Och under över alla under, den satt som en smäck!!!!! Tjoho!!! Klänningsmardrömmen avklarad på ungefär en halvtimme!! Blir det bättre?? Allt jag behöver nu är skor, men det är lättare avklarat.

Väl åter i Killarney tyckte vi att vi gjort oss väl förtjänta av en god lunch ute i solen. Alltså begav vi oss ner till Scotts, vilket är det enda stället med en ordentlig terass. Beställde mat, och varsin Bulmers. Så långt, allt gott.

Sen knatade en av kockarna från jobbet in på terassen, och därifrån gick det utför! Innan vi visste ordet av hade vi framför oss ytterligare varsin Bulmers, och sen en till. Och sen en till. Och en till.... I solen. Fnissiga som få, satt vi där i nästan 3 timmar och babblade. Och bubblade. I SOLEN! Vet ni hur mina axlar ser ut nu?? Var de röda förut, vet jag inte vad de har för färg nu... Djupröd, med inslag av AJ! Och vet ni nåt annat? Har man köpt en klänning med mycket tunna axelband, blir det inte bra alls att sitta i solen med ett linne med BREDA axelband. Inget bra alls faktiskt... Har nu införskaffat solskyddskräm, så att jag kan bränna de obrända delarna utan att ytterligare bränna det som redan är bränt. Kanske inte världens bästa idé, men det var det smartaste jag kunde komma på. Så, håll nu tummarna att vädret håller i sig över måndag och tisdag då jag är ledig igen, så att jag kan sätta min plan i verket!

Så till Sänka Skepps-delen, för det är vad jag tror att Övertuppen (o)frivilligt håller på att göra. Sedan han började har 4 personer redan slutat, och det slutar inte där. Kom in till jobbet idag, för att höra att en av Duty Managerna har fått gå, tillsammans med den Spa-manager han anställde för 1,5 månad sen. S, en av killarna i spat, (som bara blivit utnämnd till Irlands bästa Spa-therapist), har lämnat in sin avskedsansökan, och slutar om två veckor. Och när han slutar kan hela spat lika gärna slå igen, för han är anledningen till att majoriteten av människorna fakiskt kommer dit överhuvudtaget! Ytterligare en person i spat ska oxå sluta, och ett flertal andra hotar att sluta nu när de har varken manager eller Head Therapist. Nästan alla kockar letar nya jobb, vilket jag helt och fullt kan förstå. Man kan inte bara hux flux öppna ytterligare en restaurant utan att anställa mer personal! Funkar inte!

Och sist men inte minst letar ju även jag nytt jobb. Strålande tider!

En av våra receptionister, R, har nyss opererats, och blir borta minst 3 veckor. Kvar är endast jag och A. E från Reservations hoppar in och hjälper till nästa vecka, men sen behövs hon på sin egen post, eftersom L (Senior Reservations) slutar på fredag. Nästa vecka får vi dock förstärkning, i form av en av servitriserna som då byter avdelning. Problemet är bara att 3 dagar efter att hon börjar (och fortfarande får sin träning), börjar min veckas semester. Så då har de bara A, som har jobbat med oss i 2,5 mån, och S, som bara varit där i 3 dagar!

Sänka Skepp, någon??

Överallt och ingenstans...

...har jag varit idag. Samtidigt! Bröllopsmottagning + anländande grupp tyskar = värkande fötter och trött huvud.

Jag har verkligen fått springa runt som en James på jakt efter korv - i 10 timmar! Gäster till bröllopsmottagningen som var milt sakt oimponerade av att hamna i de lägenheter vi INTE har hyrt ut på ett halvår - just för att de inte håller standard och är rätt sunkiga. Men som Övertuppen nu kommit på är jättebra att sälja. Som tur är har han tagit på sig att ta hand om de klagomål som kan uppkomma. Gissa om han kommer att få fullt upp!!! HA HA HA HA HA!! Och trots att jag tar hand om alla klagomål och efter bästa förmåga reder ut alla röror är jag givetvis fortfarande inte "strong enough" att ta ett hoppa upp en pinnhål. Vilket misstag!!

Sitter nu hemma i soffan med ett glas rött, en stor skål popcorn och tänker inte flytta på mig en millimeter. Och om 19 dagar kommer jag hem!! (Inte för att jag räknar...)

Nytta & Nöje

Att skura rent fogarna mellan kakelplattorna medan man duschar måste vara höjden av att förena nytta med nöje!! Tyvärr var det fler fogar än varmvatten, så duschen fick avslutas i fisljummet vatten... Men rena fogar har jag i alla fall!

Excel-black out

Det kan man minst sagt kalla det! Men, vi börjar från början.

Skulle idag in till Cork för en intervju på en rekryteringsfirma. Intervjun började halv tre, och min plan var att ta bussen in för att slippa köra vilse i storstan. (Väldans massa trafikljus där...) Den enda bussen som passade skulle avgå från Killarney halv tio, vilket kändes ganska tidigt. Men va' 17, har inte varit inne i Cork på evigheter, så lite fönstershopping kan alltid fördriva tiden. Om det inte hade varit så att de där uppe bestämt sig för att just denna dag vattna Kerry. Massor med regn helt enkelt! Men men, jag hade bestämt mig för att ta bussen, så bussen skulle det bli. Var dock tvungen att dubbelkolla med E om det fanns nånstans att ta ut pengar vid stationen, eftersom jag i regnet inte riktigt kände för att gå genom hela stan. Hon svarade att det visst fanns en ATM där, men varför körde jag inte in? Förklarade varför, men fröet var redan sått. Velade fram och tillbaka ett bra tag, innan jag slutligen bestämde mig för att bussen var det enklaste alternativet trots allt. Tog fram paraplyet - eftersom det var relativt vindfritt - och promenerade till stationen. Väl där tog jag ut pengar, velade fram och tillbaka ett bra tag, och bestämde mig sen för att förr eller senare måste jag ju ändå köra in till Cork, så jag kan lika gärna göra det idag, och knatade sen hem igen i regnet.

Skrev ut vägbeskrivning från nätet och satte mig sen ner och glodde på tv ett tag. Ett ganska långt tag, för jag behövde inte åka förrän runt 11, och det skulle ge mig mer än gott om tid att virra runt på.

När jag väl anlände in mot Cork, kollade jag noga upp vägbeskrivningen och försökte föja dess direktiv. Nu har jag kört efter liknande beskrivningar förut, och vet att jag allt som oftast inte alls följer föreslagen rutt, utan missar en avfart alldeles i början av beskrivningen och får därefter improvisera. Så även denna gång. Och banne mig vad jag är bra på att improvisera!! Tror att Malaga har härdat mig ordentligt, för den som klarar av att köra i den stan där skyltarna pekar i FEL riktning klarar av att köra var som helst!

Kom utan vidare fram till det parkeringshus som låg bara ett stenkast från den gata där intervjun skulle äga rum. Klev ur bilen med ett "det-är-inte-klokt-vad-jag-är-bra"-leende på läpparna! Flanerade sen runt på stan en bra stund, eftersom jag som alltid var väldigt tidig.

Väl på plats för intervjun, pratade jag en stund om min CV osv, och visades sen in i ett rum med datorer där jag skulle avlägga ett litet test för att säkerställa min nivå på Word och Excel. Nu har jag ju inte jobbat i Excell på ett bra tag, men lagom kaxig tänkte jag att det är blir inga problem. Ha! Snacka om hybris! Man kan kort och gott säga att massor med bra gick det inte! Word delen däremot var inga problem alls, mina resultat var över medel. Men det kändes surt att Excellen gick så...urdåligt! Tror jag måste ta mig en liten kurs i ämnet...

Nu sitter jag här, efter avslutat Starta-eget kurs, och inser att nu järnspikar är det bara att köra så dammet ryker! Få arslet ur vagnen, med andra ord! TOWANDA!!

Mycket ska man höra innan näsan trillar av...

När man så tror att man hört det mesta händer nå't som raskt tar den villfarelsen ur en.
Kom till jobbet i morse och jobbade utan minsta problem fram till eftermiddagen då jag åkte hem för ett par timmar för att sen komma tillbaka och jobba de sista 4 timmarna innan nattskiftet tar vid.
Alltså, inga konstigheter alls att rapportera när jag lämnade hotellet, men se det hade minsann ändrats när jag åter satte mina - ja mamma, högklackade - skor på marmorgolvet i lobbyn.
Tydligen hade nattpersonal *3, samt den receptionist som började klockan 7, haft nöjet (?) att se två gäster... eh...involverade i vissa aktiviteter som man möjligen kan finna omskrivna i Höga Visan. Eller i de färglada tidningar utan alltför många bokstäver men desto flera bilder, som man oftast finner HÖGST upp i Pressbyråns tidningshylla. Personalen hade påtalat att det kanske inte var en helt lämplig aktivitet att hänge sig åt I KORRIDOREN, och att de kanske kunde förflytta sig till ett rum - av vilka man torde finna både ett två i nämda etablissemang. Till svar hade de då fått att deras respektive rumskamrater inte skulle uppskatta att aktiviteterna förflyttades till endera rum. Det är då här som personalen rimligtvis skulle ha påpekat att just denna aktivitet är olaglig på allmän plats, och att de skulle finna sig nödgade att tillkalla lagens långa arm. Gjorde de det? Icke sa Nicke! Skulle inte förvåna mig det minsta om de istället förläget harklade sig och frågade huruvida paret kanske behövde skydd?? MEN HALLÅ!!!!! Var de frånvarande den dag njurar tilldelades, eller vaddå?
Inte heller fanns det minsta omskrivning om morgonens "fynd" i någon av de 3 böcker som finns just för meddelanden som detta. Behöver jag ens påtala att Övertuppen inte var det MINSTA road när det inträffade sent omsider kom till hans kännedom??
Säger bara en sak...Mamma Mia, hundar börjar tala mat!

Spöket Arthur

Vet inte om jag berättat det tidigare, men vi har vårt alldels eget lilla husspöke på jobbet. Han går allmänt under namnet Arthur, och gör sig påming lite nu och då.

Innan renoveringen av hotellet var det visst två spöken, en dam som brukade kika fram i spegeln i ett av rummen i den gamla delen, men hon har hållit sig undan sedan ombyggnationen.

Det kan man däremot inte säga att Arthur har gjort! Nere i spat är han ganska ofta, och roar sig med att sätta igång vattenkokaren, ringa i telefonerna, flytta tvätten och så. Uppe i lobbyn öppnar han dörrar lite nu och då, och på nätterna ringer han i telefoner som inte ens är inkopplade. Han har himla skoj, med andra ord.

Hans senaste tilltag skedde nu i kväll när jag och en kollega satt och försökte reda ut lite rumsröror. På receptionen har vi en stor silverpunchskål, där vi har en flaska champagne och några glas. Glasen är stadig placerade på ett galler längs kanten av skålen, och skumpaflaskan står sen på botten i skålen. Mycket tjusigt.

Där satt vi med andra ord, djupt försjunkna i tankar då ett glas helt plötsligt och utan anledning for i backen med ett härligt KLIRR. Inte en levande människa i närheten av den delen av receptionen. C tittade på mig och frågade vad jag nu gjort för att irritera Arthur! Ingen av oss tvivlade det minsta på vem det var!

Snörvel, host, nys...

Är så hjärtinneligt trött på att vara förkyld! Har hållit så så här i nästan en månad nu.. Trodde ju att det var över förra veckan, att jag äntligen var frisk och kry. Men tji... Kanske ska jag vara helt ärligt och erkänna att jag gick till gymmet en dag där, när jag trodde mig vara frisk. Tränade dock inte alls så hårt, men tydligen för hårt för min arma utslitna kropp. Lovar att jag inte ska sätta min fot där igen förrän jag är helt förkylningsfri.
Släpade mig upp ur sängen idag, och åkte till Tescos för att förse mig med Lemsip. Denna underbara dunderkur, som smakar APA! Men förhoppningsvis kommer den att göra susen!
Var dessutom tvungen att införskaffa nya skor till jobbet, eftersom jag på något outgrundligt sätt lyckats döda mina mycket bekväma skor. Och ja, mamma lilla, jag köpte skor med klack som jag utan problem kommer att gå i 8-9 timmar om dagen!
Nu ska jag ta min arma förkylning och inta ryggläge i förhoppning om att den är BORTA när jag imorgon vaknar och gör mig redo för ännu en dag på jobbet.

Stjärnor till höger och vänster

Japp, så var det då äntligen klappat och klart, officiellt och i laga kraft. Vi är nu officiellt ett femstjärnigt hotell, med allt vad det innebär.

Fullt galejpådrag idag, med ministrar och tv-kändisar, wannabes och en del vanliga svenssons. Eller O'Sullivans blir det väl kanske här.

Dagens stora dragplåster var Joanna Lumley. Jaså, du vet inte heller vem det är? Nä, Sara hade givetvis, som vanligt, inte en susning om vem hon var, och frågade innan Ms Lumleys ankomst hur jag skulle känna igen henne. Om jag nu mot förmodan skulle undgå att höra den helikopter som skulle ta henne från flygplatsen till hotellet. Och landa i trädgården... Lång och blond, fick jag till svar. Himla bra beskrivning, passar bara in på 45 % av landets kvinnliga befolkning.

Men så annonserades helikopterns stundande ankomst av att vår accommodation manager, som gärna vill vara med ÖVERALLT, kom springandes som en låghalt gasell genom lobbyn med en sopkvast i ena handen och skyffel i den andra för att sopa bort någon inbillad förorening i entrén. Efter henne svassade fru ägare runt och pekade hysteriskt mot eldstäderna vid entréerna som till hennes stora förvåning inte var tända ännu.

Sen gjorde hon då entré, Ms Lumley, och se då trillade polletten ner! Varför var det ingen som sagt att det var Patsy från Absolutely Fabulous????!!!!! Man kan säga att det var lite svårt att skaka hand med henne utan att fnissande kolla var hon gömt cigaretterna och spriten! Men himlans trevlig var hon!

Sen började då alla andra mer eller mindre kända människor anlända i en strid ström. Irlands favvisväderpojke var oxå med såklart, han är en av ägarinnans favoriter, och kom som vanligt upp och skakade hand med oss och pratade lite. Ställde ner ett tomt champagneglas på receptionsdisken och sa leende att han snart måste sluta komma ner till Kerry, för vi alla försöker bara få honom full. Och grep samtidigt tag i ett nytt glas skumpa från en bricka som påpassligt passerade honom. Tror inte att han alls behöver hjälp att bli full, det klarar han så himla bra själv!

När alla de cirkus 150 gästerna samlats i lobbyn, och ett antal champagneflaskor tömts kan man utan minsta överdrivt påstå att ljudnivån låg straxt under den från ett nystartat jumbojet. Enda sättet att veta om telefonerna ringde var att hela tiden kolla på displayen, för det var fullständigt lögn att höra dem!

När så alla sent om sider vallats in i konferenslokalen hände något ur personalsynpunkt historiskt! Vi ombads SAMTLIGA att samlas utanför sadga lokal, för att sedan under applåder paraderas in som en skock lydiga får. VI FICK ALLTSÅ LÅTA TELEFONERNA RINGA BÄST DE BEHAGADE!!!! Nu tog hela paraderandet inte mer än 10 minuter, så det var inte direkt någon större katastrof, men ändock!

Trots att det hela kändes lite halvt om halvt fånigt, ska det ändå tilläggas att det kändes bra att vi som faktiskt fått det hela att hända fick erkännande för allt hårt arbete som lagts in det senaste året. Hurra för oss!!!

När jag lämnade jobbet vid halv fyra var det hela fortfarnde mer eller mindre i full gång, så det var skönt att få lämna sorlet och gå och lyfta lite skrot igen.

Med ännu en ny förkylning...