...is ever present at the moment. Especially yesterday. Both indoors and outdoors.
It was raining outside, and the bathroom radiator decided to act as a shower. Water everywhere, apparently, with a special focus on Liam who got soaked.
I on the other hand was at work and stayed dry.
My handy hubby did however manage to sort the leak temporarily, and the landlord will pay us a visit today and fix it.
Never a dull moment. Again.
Thursday, November 13, 2008
Monday, November 10, 2008
Fab Saturday…then came Sunday
Saturday morning, woke up early (well, at least I did) and took the baba’s for another exploring walk around Sala.
Only this time I found a little path that I presumed would end up in an estate of some sort, in a different area of town. We trod along, Abi, Zassi and I, over stocks and stones, through mud and morning damp grass and had a wonderful time. But…that estate never came! Finally we did see the roof top of a house and thought, I knew we’d end up somewhere interesting. And that we did. The rooftop was the upper part of a rather derelict stables. I did see a house a bit further on, and a road that probably would have taken us back to town, but how long of a walk it would have been I have no idea. This is where I for a change made an adult decision, and instead of plodding along a road I had no idea where it would take me, I turned around and walked back the very same way I had come.
It still was a very nice morning walk in a rather foggy Sala.
Later on, we headed into town and had a look at paint for the front room. It is not easy picturing what a certain colour will look like on a wall from a tiny little square of paint… But, we did find a colour we were both happy with (!), and will see if my mom’s ex pupil in Tierp will be able to give us the same colour to a faaaaaar better price.
We then battled our way to the newly opened Wayne’s Coffee, managed to grab a table without hitting anyone and sat down with Chai Latte and a normal Latte. Lovely!
Then came Sunday….
Woke up early, in a splendid mood! Took the baba’s for their morning walk and all was grand. On our way back to the apartment we met a lady with a greyhound, and started talking. She told me there was a dog park not far away, and that we could walk there together.
Zassi being Zassi growled a bit, as we walked, but was generally really really good! We got there, and I let Abi and Zassi, thinking it’s great to have a properly fenced in area where Zassi could run free for a bit. I told the greyhound lady not to let her dog in, because I don’t quite know how Zassi would react.
2 minutes later, the bloody terrier had found a gap under the gate and squeezed herself through and went for the greyhound!! The woman let go of her dog, who took off with Zassi chasing after her, and me chasing both of them like a mad woman cursing as I ran.
I finally caught up with them, and at this point they were both just standing there looking sort of friendly. Zassi looked confused more then anything as I tied her up, to fetch the other dog.
As the owner came, I was holding the greyhound and going through him to make sure there were no wounds. Which of course there was…. Well, only one. Because greyhounds have no fur at all, and very thin skin Zassi had managed to give the poor dog a wound by the elbow. Only a skin deep wound, but quite big.
I felt so embarrassed, and didn’t know what to say. The lady was really good about it, saying it’s not the first time it’s happened, and that greyhounds do get wounds easily because of their lack of fur and thin skin.
Gave her my phone number and told me to give me a ring when she’d been to the vets, so that I could settle the bill.
Walked back to the apartment, crying and straight away phoned my sister in law to ask for her help with Zassi. Later on that evening I went to my brother’s house, and met up with Sharon and talked everything through. I had to a certain extent worked out what I needed to do with Zassi, and she confirmed it and gave me some more tips.
So, it is now Doggie bootcamp at the Higgins’ residence!
Oh, the vet’s cost us 4000SEK. Could have painted the front room 4 times for that money……
Never a dull moment….
Only this time I found a little path that I presumed would end up in an estate of some sort, in a different area of town. We trod along, Abi, Zassi and I, over stocks and stones, through mud and morning damp grass and had a wonderful time. But…that estate never came! Finally we did see the roof top of a house and thought, I knew we’d end up somewhere interesting. And that we did. The rooftop was the upper part of a rather derelict stables. I did see a house a bit further on, and a road that probably would have taken us back to town, but how long of a walk it would have been I have no idea. This is where I for a change made an adult decision, and instead of plodding along a road I had no idea where it would take me, I turned around and walked back the very same way I had come.
It still was a very nice morning walk in a rather foggy Sala.
Later on, we headed into town and had a look at paint for the front room. It is not easy picturing what a certain colour will look like on a wall from a tiny little square of paint… But, we did find a colour we were both happy with (!), and will see if my mom’s ex pupil in Tierp will be able to give us the same colour to a faaaaaar better price.
We then battled our way to the newly opened Wayne’s Coffee, managed to grab a table without hitting anyone and sat down with Chai Latte and a normal Latte. Lovely!
Then came Sunday….
Woke up early, in a splendid mood! Took the baba’s for their morning walk and all was grand. On our way back to the apartment we met a lady with a greyhound, and started talking. She told me there was a dog park not far away, and that we could walk there together.
Zassi being Zassi growled a bit, as we walked, but was generally really really good! We got there, and I let Abi and Zassi, thinking it’s great to have a properly fenced in area where Zassi could run free for a bit. I told the greyhound lady not to let her dog in, because I don’t quite know how Zassi would react.
2 minutes later, the bloody terrier had found a gap under the gate and squeezed herself through and went for the greyhound!! The woman let go of her dog, who took off with Zassi chasing after her, and me chasing both of them like a mad woman cursing as I ran.
I finally caught up with them, and at this point they were both just standing there looking sort of friendly. Zassi looked confused more then anything as I tied her up, to fetch the other dog.
As the owner came, I was holding the greyhound and going through him to make sure there were no wounds. Which of course there was…. Well, only one. Because greyhounds have no fur at all, and very thin skin Zassi had managed to give the poor dog a wound by the elbow. Only a skin deep wound, but quite big.
I felt so embarrassed, and didn’t know what to say. The lady was really good about it, saying it’s not the first time it’s happened, and that greyhounds do get wounds easily because of their lack of fur and thin skin.
Gave her my phone number and told me to give me a ring when she’d been to the vets, so that I could settle the bill.
Walked back to the apartment, crying and straight away phoned my sister in law to ask for her help with Zassi. Later on that evening I went to my brother’s house, and met up with Sharon and talked everything through. I had to a certain extent worked out what I needed to do with Zassi, and she confirmed it and gave me some more tips.
So, it is now Doggie bootcamp at the Higgins’ residence!
Oh, the vet’s cost us 4000SEK. Could have painted the front room 4 times for that money……
Never a dull moment….
Monday, November 3, 2008
Done and dusted!
After two gruesome days of carrying boxes, furniture, boxes, bags, suitcases, boxes, furniture, some more bags and Michael up 3 flights of stairs, and then unpacking all these boxes, bags, suitcases, boxes, bags, furniture and Michael we are finally installed in our apartment.
It is starting to look like a home, even though it is in need of some paint. The painting we’ll save until December though, and greet Bill and Sharon with a paintbrush and a bucket of paint each. Beige paint, that is.
On a serious note, we are hoping to have it done before December, as the orangey-yellow walls are a bit…well orangey-yellow.
Unpacking all boxes felt a bit like Christmas, as there was loads of stuff we’d sort of forgotten we had. Especially that big box containing Michael had us a bit surprised, as we have no recollection of having him on display anywhere in Donegal, or packing him for that matter.
We all went for a bit of sightseeing yesterday, and seeing as it was a bit chilly with minus 2-3 degrees, Michael wrapped up warm with ski jacket and trousers and a big scarf. It sort of made me wonder what on earth he’ll be wearing when it REALLY gets cold, hitting minus 20….
I woke up early yesterday morning, after having conked out totally at half nine, and took the dogs for a lovely long walk in the park by the lake. It is really pretty, and the little stream leading to and from the lake is filled with… ducks! Guess if Zassi thought it was the best walk ever, and would have been even better if that damned human didn’t hold on to the lead for dear life! Abi did her job and chased a few of them off, but I am afraid Zassi would not have had the sense to stop where the water started… Thinking ahead is not one of her greater qualities.
We have now ordered broadband and a land line, so in about 2 weeks we will be online again, and will get back to you with phone numbers etc.
Until then I will have to do all my internet-ing at work. Very bold I am!
It is starting to look like a home, even though it is in need of some paint. The painting we’ll save until December though, and greet Bill and Sharon with a paintbrush and a bucket of paint each. Beige paint, that is.
On a serious note, we are hoping to have it done before December, as the orangey-yellow walls are a bit…well orangey-yellow.
Unpacking all boxes felt a bit like Christmas, as there was loads of stuff we’d sort of forgotten we had. Especially that big box containing Michael had us a bit surprised, as we have no recollection of having him on display anywhere in Donegal, or packing him for that matter.
We all went for a bit of sightseeing yesterday, and seeing as it was a bit chilly with minus 2-3 degrees, Michael wrapped up warm with ski jacket and trousers and a big scarf. It sort of made me wonder what on earth he’ll be wearing when it REALLY gets cold, hitting minus 20….
I woke up early yesterday morning, after having conked out totally at half nine, and took the dogs for a lovely long walk in the park by the lake. It is really pretty, and the little stream leading to and from the lake is filled with… ducks! Guess if Zassi thought it was the best walk ever, and would have been even better if that damned human didn’t hold on to the lead for dear life! Abi did her job and chased a few of them off, but I am afraid Zassi would not have had the sense to stop where the water started… Thinking ahead is not one of her greater qualities.
We have now ordered broadband and a land line, so in about 2 weeks we will be online again, and will get back to you with phone numbers etc.
Until then I will have to do all my internet-ing at work. Very bold I am!
Friday, October 31, 2008
Moving
Just a very quick note to say that we have to day initiated Mission Move. Got the keys and dumped a load of boxes in the apartment. The rest will follow tomorrow, Michael included...
Oh, we got snow today! It was snowing quite a bit, and even stayed. Very nice, but maybe not the very weekend we're moving as it's supposed to get very icy....
Oh, we got snow today! It was snowing quite a bit, and even stayed. Very nice, but maybe not the very weekend we're moving as it's supposed to get very icy....
Sunday, October 26, 2008
Quick step
Today Michael surpassed himself in the world of exercise.
I was taking the baba's for a walk, a long walk, and asked if the boys wanted to come. Well, I did not as much ask as tell them that they were coming. Liam has learnt the lesson, and opted for the bike.
Michael on the other hand said, with a confident smile, that he'd be able to keep up no problem.
So, we stepped outside and the first thing Michael said was... "It's raining...I'm not walking!" And that with only a slight drizzle! I mean, the boy is Irish, he should be used to it by now!!
Anyways, off we trotted (Liam cycling), and the rain did actually increase. Then again, it wasn't like it was lashing down or anything.
Already after 100 meters or so, Michael go all winded and got a nice red glow to his cheeks, and I decided that maybe we shouldn't go for the 7 km walk I had intended... Instead we turned right and headed for my normal 3 km morning walk.
I have to admit now, that Michael did keep up quite well to start with. He plodded on like a stubborn old plodder of a horse, so fair play to him.
As we were coming to the end of walk, we let Michael decide whether to turn right and head straight home, or go left and extend the walk a bit. And to my surprise he choose left!
4,5 km's later we arrived home, and Michael collapsed on the couch. I don't need to say that Liam made fun of him the entire walk, asking if he wanted to sit on the back of the bike, and constantly saying that Michael should have chosen the bike as well.
Liam has learnt the hard way that the bike really is the better option. I refuse to walk with him, cause he walks so slowly...
But, a nice walk it was indeed!
After recovering we played a game of card or two, and I WHOPPED their arses... or...hmmm...should I be honest??? They well and truly whopped my arse in the first game, but I beat the pair of them well and good the second time around!!
I was taking the baba's for a walk, a long walk, and asked if the boys wanted to come. Well, I did not as much ask as tell them that they were coming. Liam has learnt the lesson, and opted for the bike.
Michael on the other hand said, with a confident smile, that he'd be able to keep up no problem.
So, we stepped outside and the first thing Michael said was... "It's raining...I'm not walking!" And that with only a slight drizzle! I mean, the boy is Irish, he should be used to it by now!!
Anyways, off we trotted (Liam cycling), and the rain did actually increase. Then again, it wasn't like it was lashing down or anything.
Already after 100 meters or so, Michael go all winded and got a nice red glow to his cheeks, and I decided that maybe we shouldn't go for the 7 km walk I had intended... Instead we turned right and headed for my normal 3 km morning walk.
I have to admit now, that Michael did keep up quite well to start with. He plodded on like a stubborn old plodder of a horse, so fair play to him.
As we were coming to the end of walk, we let Michael decide whether to turn right and head straight home, or go left and extend the walk a bit. And to my surprise he choose left!
4,5 km's later we arrived home, and Michael collapsed on the couch. I don't need to say that Liam made fun of him the entire walk, asking if he wanted to sit on the back of the bike, and constantly saying that Michael should have chosen the bike as well.
Liam has learnt the hard way that the bike really is the better option. I refuse to walk with him, cause he walks so slowly...
But, a nice walk it was indeed!
After recovering we played a game of card or two, and I WHOPPED their arses... or...hmmm...should I be honest??? They well and truly whopped my arse in the first game, but I beat the pair of them well and good the second time around!!
Friday, October 24, 2008
Train or not...
The philosophical question of the day is if the light at the end of the tunnel is a high speed train coming towards me, or God on a "dressin" (see photo above) carrying a lantern in his hand looking for me.
I opt for the latter, cause of course he’s out there looking for me, and Liam, to bring us safe and sound through the tunnel.
I am currently reading this fantastic blog about a man born with CP. At birth he got the umbilical cord stuck around his neck, and was without oxygen. Never has he or his family thought of him as handicapped, or made special allowances for him. For his birthdays he was given things like roller skates, and other “impossible” gifts for someone who’s been told he’ll never walk, never talk properly and never live on his own.
Throughout his life he as proven the scientists wrong by learning to walk and scrapping the wheel chair, learning to talk and going to university, move to his own flat, get a driving license and starting his own business.
All this through sheer bloody mindedness and never accepting anything as impossible and never giving up his dreams but making them true.
Today he’s a writer, stand up comedian, and travels around the country giving seminars.
One of the things he comes back to a lot is that you have to look at life through the positive magnifying glasses, and DECIDE to be happy and see the silver lining on every cloud – no matter how big.
He wrote in one blog that happiness is that what you wouldn’t give up for any money in the world. In my case that is Liam, my dogs, my family and friends, my health and my life. Looking at all those things, all the happiness in my life I really wonder why I spend so much time focusing on the not so good things that happen, and give them such space in my life. Why is it so much easier focusing on that?
It is all a matter of changing focus to all that is beautiful, bright and good. After all, we all have food on the table, we have a roof over our head, we have clothes on our body and we have those we love near. What else do we really need??
Tuesday, October 21, 2008
Counting days...
…till we get to move to our apartment! The coulour scheme discussion is in full swing, with me wanting beige and red in the sitting room, while Liam says they don’t go together. Obviously he’s wrong, and the room will end up in beige and red, but it is interesting to see how different one’s opinion on colours can be!
The red I want is sort of a autumny red, with more orange in it, as opposed to a Christmas red or blood red. Liam on the other hand says that the colour I’m going for is not red, but orange. Which leaves me asking what the heck he’d call a carrot, and can he not see the difference in colour between a carrot and the RED I want.
I can’t wait to tell him about the other colours I want… In the end we will agree on me picking the colours and him doing the painting. That’s only fair, isn’t it??
Have started to prepare the doggies that their day’s of free food supplies in the shape of my dad are numbered. Don’t think they quite understand how serious it is though… At the moment food is magically appearing from the skies every 5 minutes or so…
Weather can at the moment be described with one word. Grey. But, it doesn’t matter that much as long as the weekends continue to be glorious.
The red I want is sort of a autumny red, with more orange in it, as opposed to a Christmas red or blood red. Liam on the other hand says that the colour I’m going for is not red, but orange. Which leaves me asking what the heck he’d call a carrot, and can he not see the difference in colour between a carrot and the RED I want.
I can’t wait to tell him about the other colours I want… In the end we will agree on me picking the colours and him doing the painting. That’s only fair, isn’t it??
Have started to prepare the doggies that their day’s of free food supplies in the shape of my dad are numbered. Don’t think they quite understand how serious it is though… At the moment food is magically appearing from the skies every 5 minutes or so…
Weather can at the moment be described with one word. Grey. But, it doesn’t matter that much as long as the weekends continue to be glorious.
Saturday, October 18, 2008
Down like a pancake - up like a sun...
Would be a word by word translation of the Swedish expression Upp som en sol, ner som en pannkaka...Now, there has been a few not so good events the last few days..
These are a few keywords summoning the past week, please feel free to fill in as you see fit.
Michael arrives - stays at hostel- starts working- Liam tries to sign contract - works 7 days straight - not given contract - shit pay - donkey owner - shouting - Michael staying with us for weekend no rooms in town - donkey tells Liam to work over time for buffet - starts 2pm arrives home 5,45am - told no pay from 10.15pm - over time "favour" to donkey- knackered - expected to work 2pm next day - gets bad chest same day - phones in sick - gets shouted at - 3 times - owner tells M he'll kill L - M doesn't get home - S a bit worried - L phones - M asleep on train from 5.50am-8.30am - travels between Uppsala - tierp-gävle-tierp-uppsala - S laughs - L to doctor - lungs totally fucked - torn chest muscles - off sick 1 week - doctors says no more kitchens - lots of medication - L rather depressed.
There is a happy ending to this though, at least when it comes to Liam's mood - and my mood too. I have had a few weeks of worrying, Liam has been totally overworked lately and we really haven't seen any of each other; and on top of this Liam getting really ill... Today we went up to see Tess, in a glorious autumn weather, and that alone is enough to turn things around. She has such a magical way of making us both feel better! We had a long chat about everything and put things into perspective. And had moose for lunch, as fresh as it gets!! It was delivered to the door from the current moose hunt.
We left Åsen feeling a lot better, and even closer than before. God never closes a door without opening a window!
Came home to a Micheal who only just got out of bed - at 5pm. The poor thing had to wait until 7,20 this morning to go home. No earlier trains... Then a fab dinner and a lovely glass of the red stuff. The boys had a sauna (I opted out, for some unknown reason...) while I took the baba's for a walk.
Oh, we bought a cough yesterday!! Or rather, I found it online on a e-bay kind of a site, and phoned them straight away. Unfortunately, another lady had phoned and was going to come and veiw the couch on Sunday, but the promised to give me a buzz if she didn't want it.
I hung up, and thought "But I want that couch!!!". It was exactly the same couch we'd seen in the shop and decided to buy, only this was 3000SEK cheaper!
Then decided to be a bit cheeky, and phoned them up again, and offered 5000 instead of the 4500 they asked for. Done deal!!! We're going to get it tomorrow! Where we'll put it until we move I don't know though...
Thursday, October 16, 2008
Chest infection.........
Does it sound familiar? And yes, it is Liam. He' really quite poor, and for real. I was hoping we wouldn't have to fight with these stupid infections here where it's not quite as damp, but obviously not. I think Liam working 7 days straight didn't help either...
Woke up this morning and it was absolutely lashing down! Abi had no intention what so ever or putting her little paws out there in all that wet stuff - not a hope. Zassi as usual didn't really mind at all, as long as she could chase the neighbour's cat.
We got our car back today!! Happy days! It has been at the doctors to have a few bits and bobs sorted, including the exhaust. Can't say that it's silent now, as it was only the big hole that was fixed, and we still sort of need to change the whole bloody exhaust at some point. But, it is better. Then there was the wheel bearings in the front, and our screeeeeeching fan belt; now sorted.
Will take it for a proper test drive on Saturday, and go and see Tess. Haven't seen her since the wedding, and must see if she has dyed her hair blond for Michael....
Woke up this morning and it was absolutely lashing down! Abi had no intention what so ever or putting her little paws out there in all that wet stuff - not a hope. Zassi as usual didn't really mind at all, as long as she could chase the neighbour's cat.
We got our car back today!! Happy days! It has been at the doctors to have a few bits and bobs sorted, including the exhaust. Can't say that it's silent now, as it was only the big hole that was fixed, and we still sort of need to change the whole bloody exhaust at some point. But, it is better. Then there was the wheel bearings in the front, and our screeeeeeching fan belt; now sorted.
Will take it for a proper test drive on Saturday, and go and see Tess. Haven't seen her since the wedding, and must see if she has dyed her hair blond for Michael....
Wednesday, October 15, 2008
The Eagle...got lost...
...or at least missed the train. Twice. The eagle in this case is of course Michael.
He was supposed to arrive to Hotel Berlin this morning, and Liam - being a dutiful big brother - went down to meet him. Twice. But - no Michael.
I can understand someone missing a train once, but twice...Hmm...
Liam's working very late tonight, something about a buffet for tomorrow that needed to be prepared. How am I going to sleep tonight???? Ah well, at least Abi will be happy to have his pillow all to herself!
He was supposed to arrive to Hotel Berlin this morning, and Liam - being a dutiful big brother - went down to meet him. Twice. But - no Michael.
I can understand someone missing a train once, but twice...Hmm...
Liam's working very late tonight, something about a buffet for tomorrow that needed to be prepared. How am I going to sleep tonight???? Ah well, at least Abi will be happy to have his pillow all to herself!
Monday, October 13, 2008
1 month!
Already...Time sure flies...
Yesterday Liam was working as usual, and took the doggies for a long fab walk. Did try to take some photos to show you all, but the camera and I had slight disagreements...
Later, I travelled in to Uppsala to help Michael find the apartment he was viewing a room in. A bit like a blind leading a blind, but we got there in the end. After a bit of walking around... Didn't help one bit that Michael said it was number 16, when in fact it was 63E...
Later, I travelled in to Uppsala to help Michael find the apartment he was viewing a room in. A bit like a blind leading a blind, but we got there in the end. After a bit of walking around... Didn't help one bit that Michael said it was number 16, when in fact it was 63E...
I think he will enjoy Uppsala though... His statement yesterday was "I have never seen as many pretty girls in one place ever before". The guys who is letting a room are students, and when they heard that Michaels main hobby is Girls informed him that 60 per cent of all students in Uppsala (and there are LOADS of them) are...girls. Think Michael might start studying...
Once we'd made our way back in to the town centre, (with Michael very close to a heart attack due to all the walking) we popped in to the pub for a bite to eat, and to see if Liam was ready to go home.
A hamburger and a plate of nachos later the chef finished his shift and we all headed for the train station.
Just outside the trainstation there is this little kiosk place, and Liam bluntly stated he needed a coffee or he'd die. And thanks to this coffee we missed the train, and found ourselves forced to go to a bar for a pint while waiting for the next train...
Today my lovely husband is off, and will hopefully greet me with a rose and a romantic candle lit dinner... Come to think of it, all I really need is a few hours in his company - there has been way too little of that lately...
Sunday, October 12, 2008
Sun, glorious sun!!
Isn't it amazing how much easier the day seems as soon as the sun decides to make an appearance?
Got woken up yesterday morning, well actually - first time must have been around half two-ish, as my brother took their two puppies out into the garden. And as the puppies they are, on coming back in they were fully awake and wanted to play. Very loudly. This, in turn, woke Zassi up with the intention of killing the intruders. So she ran around in our bedroom barking and growling, woke Liam up and he starting barking and growling, upon which I started barking and growling at the pair of them. Happy days!
We finally got back to sleep and I got up properly arund half 8, took doggies for a walk and then was persuaded by Mulle, my 2 year old nephew, to wake mr Higgins up.
Once Liam had set off to work, I took doggies and headed off into the big wild unknown. Or at least or version of the Kerry Way, called Upplandsleden... Such a beautiful day, and so peaceful just walking in the forest. We were just out for about an hour, but hope to follow that full stretch of hiking trail to Lövstabruk fairly soon.
And maybe even with Liam if my poor hubby actually gets some time off soon... He's now worked 7 days straight and totally knackere
d.
Well, that's it for now, no point in sitting here when the sun's shining outside!
Got woken up yesterday morning, well actually - first time must have been around half two-ish, as my brother took their two puppies out into the garden. And as the puppies they are, on coming back in they were fully awake and wanted to play. Very loudly. This, in turn, woke Zassi up with the intention of killing the intruders. So she ran around in our bedroom barking and growling, woke Liam up and he starting barking and growling, upon which I started barking and growling at the pair of them. Happy days!
We finally got back to sleep and I got up properly arund half 8, took doggies for a walk and then was persuaded by Mulle, my 2 year old nephew, to wake mr Higgins up.
Once Liam had set off to work, I took doggies and headed off into the big wild unknown. Or at least or version of the Kerry Way, called Upplandsleden... Such a beautiful day, and so peaceful just walking in the forest. We were just out for about an hour, but hope to follow that full stretch of hiking trail to Lövstabruk fairly soon.
And maybe even with Liam if my poor hubby actually gets some time off soon... He's now worked 7 days straight and totally knackere
d.Well, that's it for now, no point in sitting here when the sun's shining outside!
Friday, October 10, 2008
The Eagle Has Landed
Or at least Michael. Well, he did arrive yesterday, but stayed the night in Stockholm so we didn't get to see him until today.
Two Higgins' in Uppsala at the same time, where will this end? Probalbly with Michael sleeping at someones doorstep, and Liam getting some bodypart or other put in a cast...
I went out for an afterwork drink with a colleague yesterday, and feel a bit worse for wear today. Never used to have this problem before, so I blame it all on old age... 'Twas a nice scoop of the red stuff though...
Have managed to get myself a nice cold in time for the weekend, and really wish a box of Lemsip would magically materialise in front of me... Instead I think I shall have to make do with a hot whiskey when I get home. And I will definitely be a dutiful wife and share it with Liam!! ...the cold that is, the whiskey I'll keep to myself, don't want to over do it now, do I?
Two Higgins' in Uppsala at the same time, where will this end? Probalbly with Michael sleeping at someones doorstep, and Liam getting some bodypart or other put in a cast...
I went out for an afterwork drink with a colleague yesterday, and feel a bit worse for wear today. Never used to have this problem before, so I blame it all on old age... 'Twas a nice scoop of the red stuff though...
Have managed to get myself a nice cold in time for the weekend, and really wish a box of Lemsip would magically materialise in front of me... Instead I think I shall have to make do with a hot whiskey when I get home. And I will definitely be a dutiful wife and share it with Liam!! ...the cold that is, the whiskey I'll keep to myself, don't want to over do it now, do I?
Thursday, October 9, 2008
Back in business!!
Right, after a looooonnnngggg pause in the blogging I thought I could be a good idea to get back in the saddle again. Especially since we do seem to have the odd...event to tell you all about.
Our tiny family, does after all include Liam, and he usually has that effect on life and situations.
For those of you who are English speaking only, the old posts could work as a great incentive to learn Swedish... The events described even make me want to laugh, it is simply too surreal!
We are at the moment getting back into every day life, and hope to stay far away from hospitals... In about 3 weeks time we'll be moving to our own place, thank God, which means shopping for a few bits of furniture, debating whether to paint the place white or not (mostly me debating with myself) and realising that Liam will have looooong days commuting in and out of Uppsala on the odd hours he's working. In the long run this probably means him trying to find a job closer to Sala... But, only time will tell!
We also have mr Higgins jnr jnr jnr arriving in Sweden today, although we won't get to see him until tomorrow as he's spending the night in the big capital. I have duly posted warning signs all over town addressing all blonde twins in particular, and all women in general. Will be fab having him here though, he's a lovley little muppet!
We will try to keep the blog updated, but don't shoot us if we don't...
Tuesday, May 13, 2008
Det är väl då självaste fan!!
Nu har jag fått nog av detta jävla land! Eller, inte landet i sig, men livet här i landet. Idag fick Liam ett telefonsamtal från ägarna till hotellet, där de helt sonika förklarade att de inte längre behövde hans tjänster! Anledningen till detta är att den chef som varit där sen urminnes tider har bakom ryggen på ägarna skaffat sig en ny tjänst på ett annat hotell, och man behöver nu en senior manager. Detta innebär tydligen i förlängningen att de inte har råd med både Liam och den nya manager'n (när han nu än tillträder), och därför behövs inte längre Liam. "You know how things can happen". Och till detta hade människan råd att småskratta!!! Hon hade ta mig fan inte ens ryggrad nog att prata med Liam öga mot öga, utan gör det på telefon!
Behöver jag nämna att jag är så vansinnigt förbannad att jag inte vet vad jag kommer att göra med människan när jag, tyvärr, måste gå till jobbet imorgon!
Det dröjer banne mig inte länge nu innan vi sätter fot i Sverige igen, för så här kan man förbanne mig inte leva!
Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
Friday, April 25, 2008
Lite betraktelser
Min tanke med livet här i Irland har sedan dag 1 varit att det är ett modern europeiskt land, med allt vad det innebär. Visserligen ganska "ny-modernt" om ni förstår vad jag menar. Det var ju trots allt inte länge sen katolska kyrkan höll landet i ett järngrepp, och inte många kom ens på tanken att flytta TILL ön. Från, däremot var det både en och två som flydde.
Och på många sätt är det ett fantastiskt land att leva och arbeta i. Så länge man inte blir sjuk eller skadad, det vill säga.
Hur kan så många människor här tycka att det är helt ok att få rätt till sjukpenning först efter ett eller två år i företaget? Eller att anställningsskyddet rent generellt är ganska obefintligt, åt minstone så länge man arbetar i den privata sektorn.
Som svensk känns blotta tanken på att sitta utan pengar för att man på ett eller annat sätt skadat sig ganska avlägsen. Förvisso är väl inte vare sig Försäkringskassan eller karensdagar något som ligger högst uppe på någons tio-i-topp lista, men i jämförelse med att gå tillbaka till arbetet med en potentiellt bryten fot för att ekonomin inte tillåter något annat, låter de inte så jäkla illa längre.
Allt detta slog ner som en bomb i mitt liv när Liam lyckades med konststycket att tappa ett betongblock på foten.
Vi åkte dagen efter in till sjukhuset i Letterkenny (sjukvården här i landet behöver en egen blogg för att kunna förklaras, men om jag som jämförelse säger att Tierps sjukhus framstår som ett under av teknologi kanske bilden blir lite klarare), där man röntgade hans fot. Då foten var ordentligt svullen, kunde de inte se om det var en faktur eller inte, men menade att det var ganska troligt att det var en mycket fin spricka i benet. Hem skickades han med uppmaningen att inte gå så mycket på benet, men gavs inga kryckor för att underlätta. Med sig fick han en tid för återbesök en vecka senare då svullnaden skulle ha lagt sig och man skulle kunna röntga igen och göra en bättre bedömning.
Då han frågade om han kunde få några smärtstillande med sig, blev svaret att kan kunde traska ner till vilket apotek som helst och köpa motsvarande Alvedon eller Treo.
Igår begav vi så oss tillbaka till Letterkenny, för att höra vad läkaren hade att säga. Vi trodde i vår enfald att de skulle ta nya bilder nu när svullnaden gått ner, men allt som hände var att en läkare kom in, klämde, vred och vrickade på foten alltmedans Liam nästan skrek av smärta (kanske lite låg smärttröskel oxå, vad vet jag) och var nära att sparka läkaren i ansikten.
Hon meddelade sen att ingenting var brutet, bara en rejäl blödning i foten.
Det lite tragiska med det hela är att vi inte ens krävde en andra röntgning av foten, av rädsla för att det kunde visa sig vara en fraktur, och Liam då skulle bli sjukskriven 6 veckor utan betalning.
Allt det här med skador och sjukdomar är ju något som vi i familjen B har varit fantastiskt förskonade från, och därmed ingenting som jag aktivt funderat på. Det värsta jag har gjort är ju att bryta handlede, i 3e klass. Ja ja, fingertopparna med, men det var ju mest bara klantigt.
Att sen finna sig sammanboende med en person som mer eller mindre drar till sig olyckor och skador blir ju lite av en kraschlandning i en helt annan verklighet. En verklighet där vi mycket väl skulle kunna finna oss med halverad inkomst helt plötsligt.
Det får en onekligen att jämföra....
Och på många sätt är det ett fantastiskt land att leva och arbeta i. Så länge man inte blir sjuk eller skadad, det vill säga.
Hur kan så många människor här tycka att det är helt ok att få rätt till sjukpenning först efter ett eller två år i företaget? Eller att anställningsskyddet rent generellt är ganska obefintligt, åt minstone så länge man arbetar i den privata sektorn.
Som svensk känns blotta tanken på att sitta utan pengar för att man på ett eller annat sätt skadat sig ganska avlägsen. Förvisso är väl inte vare sig Försäkringskassan eller karensdagar något som ligger högst uppe på någons tio-i-topp lista, men i jämförelse med att gå tillbaka till arbetet med en potentiellt bryten fot för att ekonomin inte tillåter något annat, låter de inte så jäkla illa längre.
Allt detta slog ner som en bomb i mitt liv när Liam lyckades med konststycket att tappa ett betongblock på foten.
Vi åkte dagen efter in till sjukhuset i Letterkenny (sjukvården här i landet behöver en egen blogg för att kunna förklaras, men om jag som jämförelse säger att Tierps sjukhus framstår som ett under av teknologi kanske bilden blir lite klarare), där man röntgade hans fot. Då foten var ordentligt svullen, kunde de inte se om det var en faktur eller inte, men menade att det var ganska troligt att det var en mycket fin spricka i benet. Hem skickades han med uppmaningen att inte gå så mycket på benet, men gavs inga kryckor för att underlätta. Med sig fick han en tid för återbesök en vecka senare då svullnaden skulle ha lagt sig och man skulle kunna röntga igen och göra en bättre bedömning.
Då han frågade om han kunde få några smärtstillande med sig, blev svaret att kan kunde traska ner till vilket apotek som helst och köpa motsvarande Alvedon eller Treo.
Igår begav vi så oss tillbaka till Letterkenny, för att höra vad läkaren hade att säga. Vi trodde i vår enfald att de skulle ta nya bilder nu när svullnaden gått ner, men allt som hände var att en läkare kom in, klämde, vred och vrickade på foten alltmedans Liam nästan skrek av smärta (kanske lite låg smärttröskel oxå, vad vet jag) och var nära att sparka läkaren i ansikten.
Hon meddelade sen att ingenting var brutet, bara en rejäl blödning i foten.
Det lite tragiska med det hela är att vi inte ens krävde en andra röntgning av foten, av rädsla för att det kunde visa sig vara en fraktur, och Liam då skulle bli sjukskriven 6 veckor utan betalning.
Allt det här med skador och sjukdomar är ju något som vi i familjen B har varit fantastiskt förskonade från, och därmed ingenting som jag aktivt funderat på. Det värsta jag har gjort är ju att bryta handlede, i 3e klass. Ja ja, fingertopparna med, men det var ju mest bara klantigt.
Att sen finna sig sammanboende med en person som mer eller mindre drar till sig olyckor och skador blir ju lite av en kraschlandning i en helt annan verklighet. En verklighet där vi mycket väl skulle kunna finna oss med halverad inkomst helt plötsligt.
Det får en onekligen att jämföra....
Sunday, April 13, 2008
Ännu mera foton!
En lite ovanligt färgad kyrka!
Stranddagar!
Six Mile Bridge - tror jag den kallas
Sandstränder alldeles runt knuten...
Vattenreservoir, tro't eller ej!
Sunday, April 6, 2008
Småstadsliv
Det är nog det bästa sättet att beskriva vår nya hemstad.
Häromdagen klev Liam in i en herrsalong för att få håret klippt. Ingen av oss har av uppenbara själ aldrig tidigare satt fot i nämnda salong, så ni kan ana Liams förvåning när barberaren frågade om han var den nya chefen på hotellet! Med fågelholkslook i ansiktet stammade han fram att så var det visst...
När jag sen ett par minuter senare kom in tittade barberaren på mig och frågade om jag var den nya receptionisten! Man kan ana att detta är en ganska liten stad.....
Samma dag var vi ute på en lite rekognoseringstur på denna halvö vi bor på. Det tog inte så himla lång tur, men vi fick lite fina kort. Så fort jag har laddat ner dem på datorn ska jag lägga ut dem här, nu när jag äntligen har lite fart på modemet!
Vi var idag in till Letterkenny för att införskaffa en ny kostym åt Liam. Hittade en jättefin på Next, och som bonus kostade den inte helt hysteriskt många slantar.
Mina fynd från den lilla shoppingturen var en stor papperskorg och 4 lampskärmar. Olika falla ödets lott....
Men nu slipper jag åtminstone stirra på nakna glödlampor, så jag är glad ändå!
Vädret här är lite lätt oberäkneligt. Igår kväll snöade det, i morse blåsigt men soligt när jag var ut med hundarna. När vi kom utanför stan på väg in till Letterkenny började det hagla, sen regna, sen snöslaska. Nu, när vi gör oss färdiga för jobbet strålar solen från en klarblå himmel!
Häromdagen klev Liam in i en herrsalong för att få håret klippt. Ingen av oss har av uppenbara själ aldrig tidigare satt fot i nämnda salong, så ni kan ana Liams förvåning när barberaren frågade om han var den nya chefen på hotellet! Med fågelholkslook i ansiktet stammade han fram att så var det visst...
När jag sen ett par minuter senare kom in tittade barberaren på mig och frågade om jag var den nya receptionisten! Man kan ana att detta är en ganska liten stad.....
Samma dag var vi ute på en lite rekognoseringstur på denna halvö vi bor på. Det tog inte så himla lång tur, men vi fick lite fina kort. Så fort jag har laddat ner dem på datorn ska jag lägga ut dem här, nu när jag äntligen har lite fart på modemet!
Vi var idag in till Letterkenny för att införskaffa en ny kostym åt Liam. Hittade en jättefin på Next, och som bonus kostade den inte helt hysteriskt många slantar.
Mina fynd från den lilla shoppingturen var en stor papperskorg och 4 lampskärmar. Olika falla ödets lott....
Men nu slipper jag åtminstone stirra på nakna glödlampor, så jag är glad ändå!
Vädret här är lite lätt oberäkneligt. Igår kväll snöade det, i morse blåsigt men soligt när jag var ut med hundarna. När vi kom utanför stan på väg in till Letterkenny började det hagla, sen regna, sen snöslaska. Nu, när vi gör oss färdiga för jobbet strålar solen från en klarblå himmel!
Tuesday, March 25, 2008
Herm, ljuva hem!
Nu har vi äntlien flyttat in i vårat fina radhus, och - nästan - packat upp alla kartonger. Vi flyttade in i fredags, hastigt och lustigt, efter att ha hjälpt ägarna att flytta in en ny soffgrupp i läder, och köksbord & stolar.
Det är en del som behövs göras än, men vi har i alla fall tak över huvudet! Och varmt hus dessutom! Riktigt varmt och skönt, är det...
Så, närhelst ni vill komma upp och hälsa på har vi ett gästrum som väntar!!
Fick en smärre chock idag, när jag skulle ta ut pengar på banken. Normen här är att man får betalt varje fredag, vilket är en händig dag att få betalt på. Nu ska det givetvis vara lite bakvänt här uppe, där de fortfarande arbetar efter gamla traditioner, med lön på måndagar. Det i sig själv är egentligen inte några problem, pengarna kommer ju in på kontot som ett urverk. Så länge det inte är "bank holiday", långhelg, visade det sig!
Påskvecka, men röda dagar både fredag och måndag visade sig vara för mycket för det här lönesystemet, för det var banne mig inte ett ruttet pence på mitt konto idag inte! Med något blek uppsyn ringde jag min kollega M för att höra om det bara var jag som blivit förbisedd, eller om det var en generell idioti. Vilket är precis vad det visade sig vara. Även han hade vakum på kontot, och ett lätt överansträngt kreditkort. "Never a dull moment" är en mycket händig fras i så'na här lägen. (Inte ett tråkigt ögonblick, i fri översättning).
Jag och hundarna var nere på stranden och promenixade idag, och Zassi njöt i fulla drag av att för en gångs skull få vara lös. Abi höll sig i sedvanlig ordning nära mig, medan Zassi kutade runt och undersökte allt och ingenting med massor av spring i benen. Och mitt i allt sitt spring, sprang hon över en vattenpöl mellan två klippblock. Eller det var det som hon tänkt sig göra, om det inte vore för att pölen inte var någon pöl, utan ett vattenfyllt hål! Plums, så försvann hon!! Henns uppsyn när hon fick nosen övet ytan igen var helt obetalbar!! Hon är långt ifrån en vattenhund, och tyckte inte alls om att få en ofrivillig simtur!!
Det är en del som behövs göras än, men vi har i alla fall tak över huvudet! Och varmt hus dessutom! Riktigt varmt och skönt, är det...
Så, närhelst ni vill komma upp och hälsa på har vi ett gästrum som väntar!!
Fick en smärre chock idag, när jag skulle ta ut pengar på banken. Normen här är att man får betalt varje fredag, vilket är en händig dag att få betalt på. Nu ska det givetvis vara lite bakvänt här uppe, där de fortfarande arbetar efter gamla traditioner, med lön på måndagar. Det i sig själv är egentligen inte några problem, pengarna kommer ju in på kontot som ett urverk. Så länge det inte är "bank holiday", långhelg, visade det sig!
Påskvecka, men röda dagar både fredag och måndag visade sig vara för mycket för det här lönesystemet, för det var banne mig inte ett ruttet pence på mitt konto idag inte! Med något blek uppsyn ringde jag min kollega M för att höra om det bara var jag som blivit förbisedd, eller om det var en generell idioti. Vilket är precis vad det visade sig vara. Även han hade vakum på kontot, och ett lätt överansträngt kreditkort. "Never a dull moment" är en mycket händig fras i så'na här lägen. (Inte ett tråkigt ögonblick, i fri översättning).
Jag och hundarna var nere på stranden och promenixade idag, och Zassi njöt i fulla drag av att för en gångs skull få vara lös. Abi höll sig i sedvanlig ordning nära mig, medan Zassi kutade runt och undersökte allt och ingenting med massor av spring i benen. Och mitt i allt sitt spring, sprang hon över en vattenpöl mellan två klippblock. Eller det var det som hon tänkt sig göra, om det inte vore för att pölen inte var någon pöl, utan ett vattenfyllt hål! Plums, så försvann hon!! Henns uppsyn när hon fick nosen övet ytan igen var helt obetalbar!! Hon är långt ifrån en vattenhund, och tyckte inte alls om att få en ofrivillig simtur!!
Tuesday, March 18, 2008
Det tar sig...
sa mordbrännaren!! Äntligen, kan man oxå tillägga. Vi har efter en hel del avigheter äntligen, som det verkar, landat på fötterna.
Vi var igår och tittade på det hus vi snart ska flytta in i. Eftersom vi bestämt oss för att ta huset utan att ha sett det, var det lite nervöst att åka dit igår och ställa in ett par kartonger. På utsiden är det mest som de flesta lite äldre hus här, par hus, med mycket risig trädgård. Sen öppnade vi dörren. Den nya dörren, kan tilläggas. Vi möttes av en doft av målarfärg, nya mattor och golv...Nytt i största allmänhet. De har verkligen renoverat huset från topp till tå!! Nya mattor, nya dubbelglasade fönster, nya dörrar, nya möbler, ny öppen spis, nytt kök, ny tvättmasking, nya vitvaror...Nytt nytt nytt!! Helt underbart! Så långt från vårat hus i Lissivigeen!! Och hyran därtill... En bråkdel av vad vi tidigare betalat i hyra! Det känns så himla härligt, och vi kan inte flytta in snart nog. Det är en del som behövs göras ännu, men vi hoppas kunna sova där på fredag. Detta av mer än en anledning...
Liam har nämligen idag blivit erbjuden, och tackat ja till, ett jobb som chef för ett av ägarparets mindre hotell!!! Han kommer att vara ansvarig för driften av hotellet, och kör igång på fredag. Inget mer soffpotatisande med andra ord! Och tur är väl det, för han började bli mer än lite uttråkad...
Vi har nyss kommit hem från ännu en tur till flygplatsen mitt i ingenstans, Donegal Airport. En liten skokartong placerad mitt obygden. Det är nämligen här som vi hittat de billigaste, av förklarliga anledningar, och enda tillgängliga, även det av förklarliga anledningar, hyrbilarna. Denna gång inte till oss, utan till M vars bil i torsdags beslutade sig för att inte vilja vara med att leka längre. En drivknut som gett upp. På en Landrover. Ungefär 10,000kr kostar det. Tack för den Televerket!! Han behövde med andra ord en billig hyrbil, så vi körde dit honom i fredags, och lämnade tillbaka hyrbilen idag. Inte för att hans bil är färdig än... Så enkelt ska det minsann inte vara! I morgon hämtar han en annan hyrbil här i stan, och har den en eller två dagar. Hur som haver, efter uträttat ärende (i strålande solsken, ska tilläggas. Helt ljuvligt!!), slog vi numret till närmaste Indiska restaurang, och sitter nu här med magar spända som skinnet på en falukorv. Men attans vad gott det var!!!!
Vi var igår och tittade på det hus vi snart ska flytta in i. Eftersom vi bestämt oss för att ta huset utan att ha sett det, var det lite nervöst att åka dit igår och ställa in ett par kartonger. På utsiden är det mest som de flesta lite äldre hus här, par hus, med mycket risig trädgård. Sen öppnade vi dörren. Den nya dörren, kan tilläggas. Vi möttes av en doft av målarfärg, nya mattor och golv...Nytt i största allmänhet. De har verkligen renoverat huset från topp till tå!! Nya mattor, nya dubbelglasade fönster, nya dörrar, nya möbler, ny öppen spis, nytt kök, ny tvättmasking, nya vitvaror...Nytt nytt nytt!! Helt underbart! Så långt från vårat hus i Lissivigeen!! Och hyran därtill... En bråkdel av vad vi tidigare betalat i hyra! Det känns så himla härligt, och vi kan inte flytta in snart nog. Det är en del som behövs göras ännu, men vi hoppas kunna sova där på fredag. Detta av mer än en anledning...
Liam har nämligen idag blivit erbjuden, och tackat ja till, ett jobb som chef för ett av ägarparets mindre hotell!!! Han kommer att vara ansvarig för driften av hotellet, och kör igång på fredag. Inget mer soffpotatisande med andra ord! Och tur är väl det, för han började bli mer än lite uttråkad...
Vi har nyss kommit hem från ännu en tur till flygplatsen mitt i ingenstans, Donegal Airport. En liten skokartong placerad mitt obygden. Det är nämligen här som vi hittat de billigaste, av förklarliga anledningar, och enda tillgängliga, även det av förklarliga anledningar, hyrbilarna. Denna gång inte till oss, utan till M vars bil i torsdags beslutade sig för att inte vilja vara med att leka längre. En drivknut som gett upp. På en Landrover. Ungefär 10,000kr kostar det. Tack för den Televerket!! Han behövde med andra ord en billig hyrbil, så vi körde dit honom i fredags, och lämnade tillbaka hyrbilen idag. Inte för att hans bil är färdig än... Så enkelt ska det minsann inte vara! I morgon hämtar han en annan hyrbil här i stan, och har den en eller två dagar. Hur som haver, efter uträttat ärende (i strålande solsken, ska tilläggas. Helt ljuvligt!!), slog vi numret till närmaste Indiska restaurang, och sitter nu här med magar spända som skinnet på en falukorv. Men attans vad gott det var!!!!
Thursday, March 13, 2008
Jag hade en gång en klänning...
...med pärlor, paljetter å färg, men det var för länge sen, så länge sen... Eller i alla fall för en halvtimme sen eller så.
Jag har inför lördagens bröllop införsaffat nya skor och en sjal att matcha min vackra klänning, och mannekängade här framför M för att få hans godkännande. Detta fick jag med bravur, och gick således en trappa upp för att byta om och sen hoppa in i duschen. Rakade ben, schamponerade och allt annat som hör till, och avslutade med en omgång selftanning bodylotion. Allt i förberedelse för J & M's bröllop.
Och detta är när jag upptäckte att Zassi har en underlig fäbless för pärlor och paljetter. Som mellanmål. Hon hade nämligen tagit bort nästintill varenda en från klänningen!! Dock utan att förstöra tyget, så hon kallas numera "Zassi Saxmun"
Jajamensan!! Underbart va. Detta innebär nu att jag i morgon ta mig ner till TK Maxx och införskaffa en ny klänning, eftersom vi i morgon efter jobbet styr kosan mot Killarney. Det innebär oxå att det stackars kreditkortet måste vädras igen, mycket mycket motvilligt. Och denna gång är det klänningen som måste matcha skorna och sjalen, och inte tvärtom.
Skrattar inte kan jag säga. Eller jo, det gör jag faktiskt, för det är så himla typiskt! Kunde inte ens bli förbannad på Zassi, för om jag nu är så förbannat dum att jag lägger klänningen på sängen så får jag ju skylla mig själv.
Ja ja, någon gång kanske jag lär mig...
Så till något helt annat! På måndag får vi äntligen flytta in in huset! Renoveringen är färdig, och snart får vi packa upp alla kartonger, resväskor och kassar. Tack gode gud för det!
Och i morgon har Liam en intervju, så med förhoppningsvis är han snart en arbetande man igen.
Det är allt från oss för dagen, nu ska jag gå och packa de saker som ska med ner i morgon. Utom klänningen, det vill säga....
Jag har inför lördagens bröllop införsaffat nya skor och en sjal att matcha min vackra klänning, och mannekängade här framför M för att få hans godkännande. Detta fick jag med bravur, och gick således en trappa upp för att byta om och sen hoppa in i duschen. Rakade ben, schamponerade och allt annat som hör till, och avslutade med en omgång selftanning bodylotion. Allt i förberedelse för J & M's bröllop.
Och detta är när jag upptäckte att Zassi har en underlig fäbless för pärlor och paljetter. Som mellanmål. Hon hade nämligen tagit bort nästintill varenda en från klänningen!! Dock utan att förstöra tyget, så hon kallas numera "Zassi Saxmun"
Jajamensan!! Underbart va. Detta innebär nu att jag i morgon ta mig ner till TK Maxx och införskaffa en ny klänning, eftersom vi i morgon efter jobbet styr kosan mot Killarney. Det innebär oxå att det stackars kreditkortet måste vädras igen, mycket mycket motvilligt. Och denna gång är det klänningen som måste matcha skorna och sjalen, och inte tvärtom.
Skrattar inte kan jag säga. Eller jo, det gör jag faktiskt, för det är så himla typiskt! Kunde inte ens bli förbannad på Zassi, för om jag nu är så förbannat dum att jag lägger klänningen på sängen så får jag ju skylla mig själv.
Ja ja, någon gång kanske jag lär mig...
Så till något helt annat! På måndag får vi äntligen flytta in in huset! Renoveringen är färdig, och snart får vi packa upp alla kartonger, resväskor och kassar. Tack gode gud för det!
Och i morgon har Liam en intervju, så med förhoppningsvis är han snart en arbetande man igen.
Det är allt från oss för dagen, nu ska jag gå och packa de saker som ska med ner i morgon. Utom klänningen, det vill säga....
Saturday, March 8, 2008
Klappat och klart!
Jajamensan! Nu är vi helt färdiga i Killarney!
Vi åkte ner i tisdags, och tillbringade onsdagen med att städa och huset på resten av våra världsliga tillbehörigheter. Lämnade igen nycklarna, och helt plötsligt bodde vi inte längre i Killarney. Hade förväntat mig att jag skulle känna mig lite ledsen att lämna Killarney, som trots allt varit mitt hem i Irland under ett antal år, men icke! Underligt nog! Det kändes tvärtom jättebra att få allt avlsutat här, och kunna få fart på vårat nya liv uppe i Donegal.
Vi stannade två nätter hos Liams föräldrar i Bantry, och bara njöt av att vara lediga. Det känns som att det var länge sen vi bara hade en dag eller två att inte göra någonting alls. Vi har packat, städat och kört Donegal tur och retur de senaste helgerna, så en dag av att bara vara var precis vad vi behövde.
Hur som haver, i går körde vi således upp till Donegal igen. Turen tar vanligen cirka 6,5-7 timmar, men igår satt vi självklart fast i trafik i Cork och Limerick, och sedan tillbringade vi nästan en hel timme bakom en gammal gubbe i keps. Han måste helt enkelt ha varit en gammal gubbe i keps, för han hade utvecklad ett mycket nära förhållande med mittlinjen, som han tycktes ha en mycket intressant konversation med. I 60km/timmen!!! Hur frustrerande som helst!! Liam antog en mycket intressant högröd ansiktsfärg, och spydde ur sig alla svordomar han överhuvudtaget kunde komma på, plus ett antal helt nyuppfunna!
Men, vi kom fram till Letterenny i slutänden. Nästan 9 timmar efter att vi lämnat Bantry!!!
Och blotta tanken på att vi måste göra samma resa igen nästa helg för J & M's bröllop känns inte direkt jättebra....
Men, vi kan åtminstone trösta oss med en droppe alkohol eller två efter nästa veckas resa....
Vi åkte ner i tisdags, och tillbringade onsdagen med att städa och huset på resten av våra världsliga tillbehörigheter. Lämnade igen nycklarna, och helt plötsligt bodde vi inte längre i Killarney. Hade förväntat mig att jag skulle känna mig lite ledsen att lämna Killarney, som trots allt varit mitt hem i Irland under ett antal år, men icke! Underligt nog! Det kändes tvärtom jättebra att få allt avlsutat här, och kunna få fart på vårat nya liv uppe i Donegal.
Vi stannade två nätter hos Liams föräldrar i Bantry, och bara njöt av att vara lediga. Det känns som att det var länge sen vi bara hade en dag eller två att inte göra någonting alls. Vi har packat, städat och kört Donegal tur och retur de senaste helgerna, så en dag av att bara vara var precis vad vi behövde.
Hur som haver, i går körde vi således upp till Donegal igen. Turen tar vanligen cirka 6,5-7 timmar, men igår satt vi självklart fast i trafik i Cork och Limerick, och sedan tillbringade vi nästan en hel timme bakom en gammal gubbe i keps. Han måste helt enkelt ha varit en gammal gubbe i keps, för han hade utvecklad ett mycket nära förhållande med mittlinjen, som han tycktes ha en mycket intressant konversation med. I 60km/timmen!!! Hur frustrerande som helst!! Liam antog en mycket intressant högröd ansiktsfärg, och spydde ur sig alla svordomar han överhuvudtaget kunde komma på, plus ett antal helt nyuppfunna!
Men, vi kom fram till Letterenny i slutänden. Nästan 9 timmar efter att vi lämnat Bantry!!!
Och blotta tanken på att vi måste göra samma resa igen nästa helg för J & M's bröllop känns inte direkt jättebra....
Men, vi kan åtminstone trösta oss med en droppe alkohol eller två efter nästa veckas resa....
Saturday, February 23, 2008
Kanske det vänder nu....
Lyckan alltså, för den har lyst med sin frånvaro den senaste veckan...
Det var huset som vi var lovade som helt plötsligt inte längre fanns tillängligt; en hyrskåpbil som vi lyckades göra en buckla på; en hyresvärd som medan vi var på väg norröver med flyttlasset, messade och sa att han skulle vilja visa ev. nya hyresgäster vårat hus i helgen, och kunde vi se till att det var i visningsbart skick... ingen ände på det! Som att gång efter annan få näsan över vattenytan, hinna ta ett litet andetag innan någon med ett skratt trycker huvudet under vattnet igen. Suck...
Vi har - tack och lov - även fått goda nyheter igår och idag. Det började med att M ringde mig medan vi var på väg upp och sa att R (damen som äger det hur vi skulle ha hyrt) kände sig lite illa till mods över hur det gått med huset, och talade om att hon även ägde ett annat hus som vi skulle kunna få hyra. Huset är i behov av renovering, och hon hade planerat att göra det nästa år men ska nu istället se till att få in ett nytt kök, nya mattor och kakel så att vi kan flytta in om 2-3 veckor. HÅLL TUMMARNA!!!
Sedan ringde de från verkstan som fixar min bil, och talade om att bilen fortfarande inte gick som den skulle, och kunde de ha kvar den till måndag för att fixa den. Talade om att jag behöver bilen på söndag för att ta mig till jobbet, så killen sa att han skulle kolla om det var möjligt att ordna det på något sätt. 15 minuter senare ringde han tillbaka och sa att en av killarna skulle jobba övertid för att plocka isär förgasaren, göra ren den och sen montera ihop hela rasket igen. Det hela borde vara klart lördag morgon.
Idag på morgonen lät jag två aningens...sköra grabbar stanna i respektive säng (återigen alltför många flaskor vin, av vilka jag - vis av skadan - endast drack 1,5 glas)medan jag tömde skåpbilen på alla våra pinaler. Jag ger mig f-n på att någon illasinnad varelse har gett våra saker förmågan att föröka sig genom celldelning!
Hur som haver, åkte sen ner till hyrfirman för att lämna igen bilen. Som den punktliga svenne jag är var jag där, inte bara i tid, utan nästan en halvtimme för tidigt! Jag trodde nämligen att han öppnade halv tio, men icke sa nicke!! Jag var lite nervös över vad han skulle säga om bucklan på bilen, men han sa bara tt den var betydligt mindre än han trott, och att det förmodligen inte skulle kosta skjorten. Tack för det!!
Sen gav han mig dessutom skjuts till verkstan, där jag hoppades hitta en färdigreparerad bil.
Visst var bilen färdig!! Nu kan jag ta mig till jobbet imorgon utan att behöva vifta med tummen! Tack och lov...
Måtte nu alla dessa förbenade bedrövelser vara slut nu, så att det kan börja flyta på lite igen. HÅll tummarna hörni, och skicka en liten påminnesle till han därovan att ibland är ENOUGH ENOUGH!!
Det var huset som vi var lovade som helt plötsligt inte längre fanns tillängligt; en hyrskåpbil som vi lyckades göra en buckla på; en hyresvärd som medan vi var på väg norröver med flyttlasset, messade och sa att han skulle vilja visa ev. nya hyresgäster vårat hus i helgen, och kunde vi se till att det var i visningsbart skick... ingen ände på det! Som att gång efter annan få näsan över vattenytan, hinna ta ett litet andetag innan någon med ett skratt trycker huvudet under vattnet igen. Suck...
Vi har - tack och lov - även fått goda nyheter igår och idag. Det började med att M ringde mig medan vi var på väg upp och sa att R (damen som äger det hur vi skulle ha hyrt) kände sig lite illa till mods över hur det gått med huset, och talade om att hon även ägde ett annat hus som vi skulle kunna få hyra. Huset är i behov av renovering, och hon hade planerat att göra det nästa år men ska nu istället se till att få in ett nytt kök, nya mattor och kakel så att vi kan flytta in om 2-3 veckor. HÅLL TUMMARNA!!!
Sedan ringde de från verkstan som fixar min bil, och talade om att bilen fortfarande inte gick som den skulle, och kunde de ha kvar den till måndag för att fixa den. Talade om att jag behöver bilen på söndag för att ta mig till jobbet, så killen sa att han skulle kolla om det var möjligt att ordna det på något sätt. 15 minuter senare ringde han tillbaka och sa att en av killarna skulle jobba övertid för att plocka isär förgasaren, göra ren den och sen montera ihop hela rasket igen. Det hela borde vara klart lördag morgon.
Idag på morgonen lät jag två aningens...sköra grabbar stanna i respektive säng (återigen alltför många flaskor vin, av vilka jag - vis av skadan - endast drack 1,5 glas)medan jag tömde skåpbilen på alla våra pinaler. Jag ger mig f-n på att någon illasinnad varelse har gett våra saker förmågan att föröka sig genom celldelning!
Hur som haver, åkte sen ner till hyrfirman för att lämna igen bilen. Som den punktliga svenne jag är var jag där, inte bara i tid, utan nästan en halvtimme för tidigt! Jag trodde nämligen att han öppnade halv tio, men icke sa nicke!! Jag var lite nervös över vad han skulle säga om bucklan på bilen, men han sa bara tt den var betydligt mindre än han trott, och att det förmodligen inte skulle kosta skjorten. Tack för det!!
Sen gav han mig dessutom skjuts till verkstan, där jag hoppades hitta en färdigreparerad bil.
Visst var bilen färdig!! Nu kan jag ta mig till jobbet imorgon utan att behöva vifta med tummen! Tack och lov...
Måtte nu alla dessa förbenade bedrövelser vara slut nu, så att det kan börja flyta på lite igen. HÅll tummarna hörni, och skicka en liten påminnesle till han därovan att ibland är ENOUGH ENOUGH!!
Monday, February 18, 2008
Donegal
Ja, så har jag då anlänt i Donegal. Efter ett hjärslitande avsked från Liam och hundar satte jag mig i bilen och körde de 7 timmarna upp till norra änden av landet. Många långa timmar i bilen, men det hela gick faktiskt riktigt bra. Anlände i Letterkenny runt sju-snåret, och mötte upp med M. Tillsammans körde vi till Buncrana för en snabbtitt på hotellet innan vi återvände till M's hus i Letterkenny.
Beställde en pizza, och bestämde oss för att ta ett glas vin till maten.
FYRA flaskor senare snubblade jag upp för trappan till sängen, och vaknade följande morgon med århundradets baksmälla! Borde jag inte vid det här laget veta att 4 GLAS är mer än tillräckligt! Fy fabian, vad jag inte mådde bra.
Inte direkt det bästa sättet att börja en nyanställning på, med rödvinsbaksmälla.... Tog mig in till jobbet och avverkade vad som kändes som en evighet innan D lät mig åka hem en timme tidigare eftersom jag har en sån lång resa till Letterkenny. Ramlade uppför trappan igen och tvärslocknade.
Hotellet verkar vara helt ok, och de flesta av mina kollegor verkar vara trevliga. Jag jobbar dock med ett helt nytt datasystem, så det är lite att hålla reda på, men det hela är ju uppbyggt på mer eller mindre samma sätt så det funkar rätt bra. Lite kul med en utmaning.
Letterkenny är en relativt stor stad (efter irländska mått), snäppet större än Killarney, och inte nåt ställe där jag skulle vilja bo. Inte för att staden i sig inte är trevlig, utan snarare för att det är lite för stort. Buncrana verkar vara en mer sarig stad, så det blir nog bra. Jag ska i morgon prata med den kvinna som äger huset som vi eventuellt ska hyra, så jag hoppas att det går vägen och att vi kan flytta in på en gång. Det är lite jobbigt att bo i resväskor, och att ha bilen full i grejor.
På onsdag bär det av tillbaka till Killarney för att hämta resten av mina ägodelar, och givetvis Liam och vovvarna. Ska bli så skönt att se dem igen!
Men inte vore mitt liv mitt, om det inte var lite krokar i vägen. Idag när åkte hem från jobbet började bilen hacka lite. Min bil, har ju som vanligt, lite egna idéer om hur saker och ting ska fungera, så jag oroade mig inte så där väldigt mcyket. Inte förrän bilen dog, vill säga! Och min vana trogen ringde jag pappsen. Inte för att han kan göra så där väldigt mycket, på andra sidan havet som han är, men kanske kanske kan han magiskt tala om vad det är för bilen, och bilen då kan fungera igen. Eller nåt...
Och faktiskt så fungerade det den här gången!! Ett par minuter efter att jag lagt på luren, och stod där vid vägkanten lyckades jag faktiskt starta upp Nissan igen, och åka vidare. Förvisso går den hysteriskt högt i varv, men jag kom i alla fall hem.
Och när jag senare begav mig ner till "the chip shop" gick den som en dröm! Så kanske kan den faktiskt funka alldeles yperligt i morgon när jag ska till jobbet igen. Efter det ska jag lämna in den på lagning, medan jag i hurd van tar mig ner till Killarney igen.
Har inte hunnit ta några bilder ännu, men så fort jag gör det lägger jag ut dem här. Det är mycket vackert här, med berg och vatten, så jag kommer nog att trivas som fisken i vattnet. Dessutom ska det finnas massor med vandringsleder, och det passar ju mig alldeles ypperligt!
Beställde en pizza, och bestämde oss för att ta ett glas vin till maten.
FYRA flaskor senare snubblade jag upp för trappan till sängen, och vaknade följande morgon med århundradets baksmälla! Borde jag inte vid det här laget veta att 4 GLAS är mer än tillräckligt! Fy fabian, vad jag inte mådde bra.
Inte direkt det bästa sättet att börja en nyanställning på, med rödvinsbaksmälla.... Tog mig in till jobbet och avverkade vad som kändes som en evighet innan D lät mig åka hem en timme tidigare eftersom jag har en sån lång resa till Letterkenny. Ramlade uppför trappan igen och tvärslocknade.
Hotellet verkar vara helt ok, och de flesta av mina kollegor verkar vara trevliga. Jag jobbar dock med ett helt nytt datasystem, så det är lite att hålla reda på, men det hela är ju uppbyggt på mer eller mindre samma sätt så det funkar rätt bra. Lite kul med en utmaning.
Letterkenny är en relativt stor stad (efter irländska mått), snäppet större än Killarney, och inte nåt ställe där jag skulle vilja bo. Inte för att staden i sig inte är trevlig, utan snarare för att det är lite för stort. Buncrana verkar vara en mer sarig stad, så det blir nog bra. Jag ska i morgon prata med den kvinna som äger huset som vi eventuellt ska hyra, så jag hoppas att det går vägen och att vi kan flytta in på en gång. Det är lite jobbigt att bo i resväskor, och att ha bilen full i grejor.
På onsdag bär det av tillbaka till Killarney för att hämta resten av mina ägodelar, och givetvis Liam och vovvarna. Ska bli så skönt att se dem igen!
Men inte vore mitt liv mitt, om det inte var lite krokar i vägen. Idag när åkte hem från jobbet började bilen hacka lite. Min bil, har ju som vanligt, lite egna idéer om hur saker och ting ska fungera, så jag oroade mig inte så där väldigt mcyket. Inte förrän bilen dog, vill säga! Och min vana trogen ringde jag pappsen. Inte för att han kan göra så där väldigt mycket, på andra sidan havet som han är, men kanske kanske kan han magiskt tala om vad det är för bilen, och bilen då kan fungera igen. Eller nåt...
Och faktiskt så fungerade det den här gången!! Ett par minuter efter att jag lagt på luren, och stod där vid vägkanten lyckades jag faktiskt starta upp Nissan igen, och åka vidare. Förvisso går den hysteriskt högt i varv, men jag kom i alla fall hem.
Och när jag senare begav mig ner till "the chip shop" gick den som en dröm! Så kanske kan den faktiskt funka alldeles yperligt i morgon när jag ska till jobbet igen. Efter det ska jag lämna in den på lagning, medan jag i hurd van tar mig ner till Killarney igen.
Har inte hunnit ta några bilder ännu, men så fort jag gör det lägger jag ut dem här. Det är mycket vackert här, med berg och vatten, så jag kommer nog att trivas som fisken i vattnet. Dessutom ska det finnas massor med vandringsleder, och det passar ju mig alldeles ypperligt!
Tuesday, February 12, 2008
Kaos med stort…nä, JÄTTESTORT K!!
Så skulle man lätt kunna sammanfatta den gångna veckan. Ni vet känslan av att allt som möjligtvis skulle kunna gå åt h-vete, verkligen GÅR åt h-vete! Vänta…det är ju… MURPHY’S LAG! Dikterad av en irländare! Så himla passande…
Så, vad har då gått så fel?
Ja, om man säger att måndagar är ett ganska ruttet sätt att börja veckan på, så var min måndag genomrutten! Jag fick nämligen reda på att det inte fanns mer jobb för mig, och att jag hade en veckas uppsägningstid. Sen frågade han mig om jag ville jobba veckan ut, eller om jag ville gå hem och börja leta jobb istället. Vad säger man om det…. Eh…Öh….Hmmm…jag går väl hem då… Detta var alltså förra måndagen. Med tårarna rinnande tog jag mig till Liams jobb, och berättade vad som hänt.
Pestigt, men vi kom fram till att jag får ju åtminstone stämpla, så vi klarar oss tills jag får nytt jobb.
Och där kom sen nästa paragraf i Murphy’s lag… Jag har bara jobbat 21 veckor i 2006 och det minsta man behöver är 39 veckor. Tji pengar alltså! Men, sa damen i luckan, man kan kontakta hemlandet och få verifierat att man har jobbat resten av tiden hemma och på så sätt få rätt till stämpling. Det är bara det att det att den proceduren kan allt ifrån 2 veckor till 2 månader! Och under tiden – Tji pengar! Ännu gång fann jag mig stående där med tårarna rinnande. Det var då självaste fasen!!
Sen pratade jag med min vän M uppe i Dongal, och berättade hur jävlig min vecka varit. Han nämnde då att jag kunde ju alltid komma upp och jobba med honom. Och där började tanken gro… Det finns ju egentligen ingenting som håller mig kvar här, bortsett från mina vänner. Och riktiga vänner finns ju kvar trots att man kanske inte är på samma plats rent geografiskt. Sen har vi då Liams familj, och det är ju lite jobbigt för honom. Men å andra sidan, det är ju bara ”up the road” som hans far senare påpekade. Förvisso cirka 6 timmar ”up the road”, men det är ju inte oöverstigligt.
Så vi skickade iväg min och Liams CV, och tänkte att går det så går det.
Sen var det helt plötsligt Fredag, och vi skulle först möta upp med J & M för en för-möhippa/svensexa, och senare träffa M. Efter en cider med J, M och resten av gänget begav vi oss till the Plaza, medan festen fortsatte för J & M. Vi mötte dem igen ett antal timmar senare när vi avslutade kvällen med en sedvanlig portion Chips på Mikes Takeaway, och de var båda lätt runda under fötterna men på strålande humör.
Morgonen efter, tillika dagen för möhippan, väcktes jag av mobilens ringande. Det var J som ringde och frågade om jag möjligen visste var B (brudtärnan) var, eftersom de hade bråkat kvällen innan och B inte hade sovit hos dem som var planerat.
Jag hade givetvis inte en susning, men eftersom J lät ganska upprörd lovade jag att åka hem till henne på en gång.
Det hela visade sig vara en MYCKET lång historia, som det inte är upp till mig att berätta, men jag kan tala om att den innehåller slagsmål, lögner, familjer som lägger sig i för mycket, och slutligen en inställd möhippa! Dramatik på VANSINNIGT hög nivå, med andra ord!! Men det fick mig åtminstone att sluta tänka på min egen belägenhet för en dag eller två. Det kan alltid vara värre, helt enkelt!
I går bestämde vi oss för att åka ut till Listowel och Liams föräldrar för att äta gott och ta det lugnt en kväll. Just innan vi åkte ringde M från Donegal och sa att om jag var intresserad fanns det en tjänst ledig för mig som Front of House Manager i det hotell han jobbar på. OM jag var intresserad??!! Självklart!!
Dessutom fanns det en god chans att det kunde finnas något för Liam där också. Kan det bli bättre?
Ja, faktiskt! Det ser ut som att M dessutom har lyckats fixa oss ett hus för nästan halva priset jämfört med vad vi betalar nu (lika stort ungefär) där mina – våra – kära små tjejer även är välkomna!
Så på fredag beger jag mig till Buncrana i Donegal för min första vecka, medan Liam stannar här och jobbar sin sista vecka i spritbutiken. Jag åker sen ner igen nästa vecka och packar det sista innan flyttlasset går upp till Donegal. Så när ni nu ska komma och hälsa på oss nästa gång, är det Derry ni ska flyga till!
Det är milt sagt bråda dagar framför oss, där jag måste plocka isär den förbaskade sängen igen, och sen montera ihop den igen. Men, jag ser fram emot en nystart i en helt ny del av Irland. Vi vet ju alla att jag älskar att se och lära känna nya ställen!!
Så, vad har då gått så fel?
Ja, om man säger att måndagar är ett ganska ruttet sätt att börja veckan på, så var min måndag genomrutten! Jag fick nämligen reda på att det inte fanns mer jobb för mig, och att jag hade en veckas uppsägningstid. Sen frågade han mig om jag ville jobba veckan ut, eller om jag ville gå hem och börja leta jobb istället. Vad säger man om det…. Eh…Öh….Hmmm…jag går väl hem då… Detta var alltså förra måndagen. Med tårarna rinnande tog jag mig till Liams jobb, och berättade vad som hänt.
Pestigt, men vi kom fram till att jag får ju åtminstone stämpla, så vi klarar oss tills jag får nytt jobb.
Och där kom sen nästa paragraf i Murphy’s lag… Jag har bara jobbat 21 veckor i 2006 och det minsta man behöver är 39 veckor. Tji pengar alltså! Men, sa damen i luckan, man kan kontakta hemlandet och få verifierat att man har jobbat resten av tiden hemma och på så sätt få rätt till stämpling. Det är bara det att det att den proceduren kan allt ifrån 2 veckor till 2 månader! Och under tiden – Tji pengar! Ännu gång fann jag mig stående där med tårarna rinnande. Det var då självaste fasen!!
Sen pratade jag med min vän M uppe i Dongal, och berättade hur jävlig min vecka varit. Han nämnde då att jag kunde ju alltid komma upp och jobba med honom. Och där började tanken gro… Det finns ju egentligen ingenting som håller mig kvar här, bortsett från mina vänner. Och riktiga vänner finns ju kvar trots att man kanske inte är på samma plats rent geografiskt. Sen har vi då Liams familj, och det är ju lite jobbigt för honom. Men å andra sidan, det är ju bara ”up the road” som hans far senare påpekade. Förvisso cirka 6 timmar ”up the road”, men det är ju inte oöverstigligt.
Så vi skickade iväg min och Liams CV, och tänkte att går det så går det.
Sen var det helt plötsligt Fredag, och vi skulle först möta upp med J & M för en för-möhippa/svensexa, och senare träffa M. Efter en cider med J, M och resten av gänget begav vi oss till the Plaza, medan festen fortsatte för J & M. Vi mötte dem igen ett antal timmar senare när vi avslutade kvällen med en sedvanlig portion Chips på Mikes Takeaway, och de var båda lätt runda under fötterna men på strålande humör.
Morgonen efter, tillika dagen för möhippan, väcktes jag av mobilens ringande. Det var J som ringde och frågade om jag möjligen visste var B (brudtärnan) var, eftersom de hade bråkat kvällen innan och B inte hade sovit hos dem som var planerat.
Jag hade givetvis inte en susning, men eftersom J lät ganska upprörd lovade jag att åka hem till henne på en gång.
Det hela visade sig vara en MYCKET lång historia, som det inte är upp till mig att berätta, men jag kan tala om att den innehåller slagsmål, lögner, familjer som lägger sig i för mycket, och slutligen en inställd möhippa! Dramatik på VANSINNIGT hög nivå, med andra ord!! Men det fick mig åtminstone att sluta tänka på min egen belägenhet för en dag eller två. Det kan alltid vara värre, helt enkelt!
I går bestämde vi oss för att åka ut till Listowel och Liams föräldrar för att äta gott och ta det lugnt en kväll. Just innan vi åkte ringde M från Donegal och sa att om jag var intresserad fanns det en tjänst ledig för mig som Front of House Manager i det hotell han jobbar på. OM jag var intresserad??!! Självklart!!
Dessutom fanns det en god chans att det kunde finnas något för Liam där också. Kan det bli bättre?
Ja, faktiskt! Det ser ut som att M dessutom har lyckats fixa oss ett hus för nästan halva priset jämfört med vad vi betalar nu (lika stort ungefär) där mina – våra – kära små tjejer även är välkomna!
Så på fredag beger jag mig till Buncrana i Donegal för min första vecka, medan Liam stannar här och jobbar sin sista vecka i spritbutiken. Jag åker sen ner igen nästa vecka och packar det sista innan flyttlasset går upp till Donegal. Så när ni nu ska komma och hälsa på oss nästa gång, är det Derry ni ska flyga till!
Det är milt sagt bråda dagar framför oss, där jag måste plocka isär den förbaskade sängen igen, och sen montera ihop den igen. Men, jag ser fram emot en nystart i en helt ny del av Irland. Vi vet ju alla att jag älskar att se och lära känna nya ställen!!
Sunday, January 27, 2008
Ibland ler änglarna
Om jag tidigare haft Helger från Helvetet måste väl denna så nästan kunna beskrivas som Helgen från Himlen!!
Det som lagt grunden till denna underbara helg, är det enkla, men ÅH så mirakulösa faktum, att det inte kommit så mycket som en droppe regn!! Och idag sken solen hela dagen!!! Så otroligt mycket lättare det är att ta sig ur sängen när man möts av den ovanliga synen av en magiskt strålande sol, jämfört med en ogenomtränglig mur av grått och regn. Vem det än var som dansade soldansen borde få ett alldeles eget bord vid detta års nobelfest!!
Med detta, var så tonen för helgen satt.
Den senaste veckan har vi i det Berlin/Higginska hushållet haft en tämligen otrevlig, och fullt möjlig, 5000 euros böter hängande över våra huvuden. Och detta helt utan vår egen förskyllan. Eller Liams, för att vara lite mer exakt.
Det hela började egentligen strax före jul, då Liams arbetsplats anställde en deltidare som vi hädanefter kommer att kalla STOLPSKOTTET, eller kanske SS för att göra det lite enklare.
Detta SS var, trots 2 veckors träning innan jul, helt oförmögen att klara sig själv i affären. Han fick ett lätt panikartat utryck i ögonen, och sa att någon måste vara där med honom. Denna attityd motverkar lite grann syftet med att ha honom i butiken i överhuvudtaget, då han var tänkt att kunna ge lite avlastning under den sedvanligt hektiska julperioden. Till saken hör att det är långt ifrån raketforskning att skanna in varor i kassan, och ta betalt. Detta bör vem som helst ganska snart kunna behärska. Men icke.
Vid ett tillfälle, efter att SS jobbat ungefär 3 veckor, var Liam tvungen att lämna honom ensam i ett par minuter för att hjälpa en kund. Han var borta i mindre än 10 minuter, och på denna tid hade SS lyckats med konststycket att låsa displayen på båda kassorna, och få en smärre panikattack. För att bara ge ett exempel.
Precis som hemma i Svedala måste man vara av en viss ålder för att få köpa alkoholhaltiga drycker här i landet. Och precis som i vilket annat land som helst där liknande regler finns, kommer man oundvikligen att komma i kontakt med individer som på alla sätt och viss kommer att försöka lägga sina händer på den så begärliga alkoholen, trots att de inte har åldern inne.
Arbetar med således i en butik säljandes alkohol i alla dess möjliga, och omöjliga, former, måste man ha lite snurr på kuggarna i hjärnkontoret och begära legitimation av dessa individer. Inte heller detta raketforskning.
Till saken hör, att den person som upptäcks ha sålt alkohol till minderåriga hamnar i domstol och kan få böta upp till 5000 euro. Det ligger med andra ord i varje enskild persons intresse att se till att INTE sälja till fel person. Fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Detta koncept hade uppenbarligen helt gått SS förbi, trots att Liam gett honom en informationsblad förklarande just detta. Med andra ord, SS sålde alkohol till en minderårig, som DESSUTOM var persona non grata i butiken pga tidigare oönskat beteende.
Hur blev då Liam inblandad i det hela. Jo, han hade minuterna innan denna oönskade individ klev in i butiken gått för att stämpla ut. Han var med andra ord inte i själva butiken, men fortfarande i tjänst (eftersom han ännu inte stämplat ut) och tekniskt sett fortfarande inom butiksområdet, och därmed fortfarande ansvarig.
På något j-la sätt!
Han hade i går (lördag) så ett möte med en person ur ledningen, om ovan nämnda incident tog vi för givet. När han så kom till jobbet mötte han en av cheferna, och sa ”Om ni ska ge mig sparken, gör det nu så jag kan gå hem och börja leta jobb!”
Chefen tittade tämligen oförstående på Liam och frågade vad han pratade om, mötet var bara ett uppföljningsmöte som varje anställd får efter 3-4 månaders anställning, och de ville bara tala om för honom att han gör ett toppenjobb. Han behöver heller inte bekymra sig om incidenten, för ledningen anser att eftersom Liam inte befann sig i själva butiken då SS gjorde sitt genidrag, kan han heller inte hållas skyldig för det. Skulle det hända sig att Liam trots det blir bötesskyldig, kommer ägarna att betala det, och sen kräva pengarna tillbaka från SS!
Så slutet gott allting gott!!
Idag vaknade jag, som sagt, till strålande solsken och hoppade för en gångs skull ur sängen. Klädde raskt på mig och jyckarna och gick ut på en långpromenad. Med solen ömsom i ryggen, ömsom skinande ner genom trädens grenar, och fåglarna kvittrande överallt var det lätt att lura sig själv att det var tidig vår och inte den trista januari almanackan säger att det är.
Väl tillbaka i det rosa huset åt både jag, Liam och hundarna en välbehövlig frukost, innan jag hängde en omgång tvätt – UTE!! Det är inte ofta jag faktiskt tycker att denna syssla är särskilt angenäm, men just idag var det riktigt njutbart. Passade även på att sopa upp all den kol vi lyckats spilla utanför, och som underligt nog inte alls förvandlats till diamanter…
Slog sen snabbt ihop en sockerkaka innan jag roade mig med att springa runt i huset som en yr höna i jakt på mina shortchaps, som givetvis gått och gömt sig någon helt annanstans är där jag vet att jag sist la dem.
Svischade sen iväg och hämtade S och mötte upp med J i stallet där vi bokat in oss för en ridtur. Och eftersom detta är Helgen från Himlen, fick vi rida ut själva och bara njuta av sällskapet och vädret. Kan det bli bättre??
Sitter nu framför en sprakande brasa, som Zassi njuter av för fulla muggar där hon ligger på sin matta precis framför öppna spisen, med Abi snarkandes vid min sida och en rykande kopp te framför mig. Ibland är livet bara helt absolut underbart – och bakom molnen skiner alltid solen!!
Det som lagt grunden till denna underbara helg, är det enkla, men ÅH så mirakulösa faktum, att det inte kommit så mycket som en droppe regn!! Och idag sken solen hela dagen!!! Så otroligt mycket lättare det är att ta sig ur sängen när man möts av den ovanliga synen av en magiskt strålande sol, jämfört med en ogenomtränglig mur av grått och regn. Vem det än var som dansade soldansen borde få ett alldeles eget bord vid detta års nobelfest!!
Med detta, var så tonen för helgen satt.
Den senaste veckan har vi i det Berlin/Higginska hushållet haft en tämligen otrevlig, och fullt möjlig, 5000 euros böter hängande över våra huvuden. Och detta helt utan vår egen förskyllan. Eller Liams, för att vara lite mer exakt.
Det hela började egentligen strax före jul, då Liams arbetsplats anställde en deltidare som vi hädanefter kommer att kalla STOLPSKOTTET, eller kanske SS för att göra det lite enklare.
Detta SS var, trots 2 veckors träning innan jul, helt oförmögen att klara sig själv i affären. Han fick ett lätt panikartat utryck i ögonen, och sa att någon måste vara där med honom. Denna attityd motverkar lite grann syftet med att ha honom i butiken i överhuvudtaget, då han var tänkt att kunna ge lite avlastning under den sedvanligt hektiska julperioden. Till saken hör att det är långt ifrån raketforskning att skanna in varor i kassan, och ta betalt. Detta bör vem som helst ganska snart kunna behärska. Men icke.
Vid ett tillfälle, efter att SS jobbat ungefär 3 veckor, var Liam tvungen att lämna honom ensam i ett par minuter för att hjälpa en kund. Han var borta i mindre än 10 minuter, och på denna tid hade SS lyckats med konststycket att låsa displayen på båda kassorna, och få en smärre panikattack. För att bara ge ett exempel.
Precis som hemma i Svedala måste man vara av en viss ålder för att få köpa alkoholhaltiga drycker här i landet. Och precis som i vilket annat land som helst där liknande regler finns, kommer man oundvikligen att komma i kontakt med individer som på alla sätt och viss kommer att försöka lägga sina händer på den så begärliga alkoholen, trots att de inte har åldern inne.
Arbetar med således i en butik säljandes alkohol i alla dess möjliga, och omöjliga, former, måste man ha lite snurr på kuggarna i hjärnkontoret och begära legitimation av dessa individer. Inte heller detta raketforskning.
Till saken hör, att den person som upptäcks ha sålt alkohol till minderåriga hamnar i domstol och kan få böta upp till 5000 euro. Det ligger med andra ord i varje enskild persons intresse att se till att INTE sälja till fel person. Fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Detta koncept hade uppenbarligen helt gått SS förbi, trots att Liam gett honom en informationsblad förklarande just detta. Med andra ord, SS sålde alkohol till en minderårig, som DESSUTOM var persona non grata i butiken pga tidigare oönskat beteende.
Hur blev då Liam inblandad i det hela. Jo, han hade minuterna innan denna oönskade individ klev in i butiken gått för att stämpla ut. Han var med andra ord inte i själva butiken, men fortfarande i tjänst (eftersom han ännu inte stämplat ut) och tekniskt sett fortfarande inom butiksområdet, och därmed fortfarande ansvarig.
På något j-la sätt!
Han hade i går (lördag) så ett möte med en person ur ledningen, om ovan nämnda incident tog vi för givet. När han så kom till jobbet mötte han en av cheferna, och sa ”Om ni ska ge mig sparken, gör det nu så jag kan gå hem och börja leta jobb!”
Chefen tittade tämligen oförstående på Liam och frågade vad han pratade om, mötet var bara ett uppföljningsmöte som varje anställd får efter 3-4 månaders anställning, och de ville bara tala om för honom att han gör ett toppenjobb. Han behöver heller inte bekymra sig om incidenten, för ledningen anser att eftersom Liam inte befann sig i själva butiken då SS gjorde sitt genidrag, kan han heller inte hållas skyldig för det. Skulle det hända sig att Liam trots det blir bötesskyldig, kommer ägarna att betala det, och sen kräva pengarna tillbaka från SS!
Så slutet gott allting gott!!
Idag vaknade jag, som sagt, till strålande solsken och hoppade för en gångs skull ur sängen. Klädde raskt på mig och jyckarna och gick ut på en långpromenad. Med solen ömsom i ryggen, ömsom skinande ner genom trädens grenar, och fåglarna kvittrande överallt var det lätt att lura sig själv att det var tidig vår och inte den trista januari almanackan säger att det är.
Väl tillbaka i det rosa huset åt både jag, Liam och hundarna en välbehövlig frukost, innan jag hängde en omgång tvätt – UTE!! Det är inte ofta jag faktiskt tycker att denna syssla är särskilt angenäm, men just idag var det riktigt njutbart. Passade även på att sopa upp all den kol vi lyckats spilla utanför, och som underligt nog inte alls förvandlats till diamanter…
Slog sen snabbt ihop en sockerkaka innan jag roade mig med att springa runt i huset som en yr höna i jakt på mina shortchaps, som givetvis gått och gömt sig någon helt annanstans är där jag vet att jag sist la dem.
Svischade sen iväg och hämtade S och mötte upp med J i stallet där vi bokat in oss för en ridtur. Och eftersom detta är Helgen från Himlen, fick vi rida ut själva och bara njuta av sällskapet och vädret. Kan det bli bättre??
Sitter nu framför en sprakande brasa, som Zassi njuter av för fulla muggar där hon ligger på sin matta precis framför öppna spisen, med Abi snarkandes vid min sida och en rykande kopp te framför mig. Ibland är livet bara helt absolut underbart – och bakom molnen skiner alltid solen!!
Wednesday, January 16, 2008
Råttdans...
Nu är så katten tillbaka, så råttdansen har slutat…
Japp, chefen är tillbaka på jobbet och därmed måste vi helt plötsligt jobba igen. Konstigt va…
Onekligen är stämningen lite lägre än den varit tidigare, han är en ganska…intensiv chef som kräver en hel del. Ibland på ett bra sätt, och andra gånger på ett mindre bra sätt. Men som en vän så klok sa idag – Det kan alltid vara värre!! Och därmed är jobbkapitlet avslutat för denna gång.
Eller, inte helt! Jag har ett kvällsjobb numera. I tre veckor… Och ungefär en timme per gång, så det är inte direkt så att jag stukar under. A i stallet är ”down under” på semester, och under tiden är det undertecknad som går igenom emailen och svarar på alla förfrågningar. Det var i alla fall det jag skulle göra, men nu vore ju inte D D om han inte tog vara på ett gyllene tillfälle. Alla 100 drygt hästar ska nu förses med hästpass, allt enligt EU. Allt egentligt pappersarbete är gjort, vad gäller färg, teckning, ålder etc.
Däremot behöver varje häst förses med inte ett, utan FYRA namn (3 extra utifall det skulle finnas 3 hästar med exakt samma teckning, ålder och namn) och det är här jag kommer in i bilden! På vartenda hästpass får jag hitta på 3 extra namn per häst, och skriva under med D’s namnteckning. Eller min variant på hans namnteckning… Sschhhhhhh…Man får säkert inte göra så alls….
Japp, chefen är tillbaka på jobbet och därmed måste vi helt plötsligt jobba igen. Konstigt va…
Onekligen är stämningen lite lägre än den varit tidigare, han är en ganska…intensiv chef som kräver en hel del. Ibland på ett bra sätt, och andra gånger på ett mindre bra sätt. Men som en vän så klok sa idag – Det kan alltid vara värre!! Och därmed är jobbkapitlet avslutat för denna gång.
Eller, inte helt! Jag har ett kvällsjobb numera. I tre veckor… Och ungefär en timme per gång, så det är inte direkt så att jag stukar under. A i stallet är ”down under” på semester, och under tiden är det undertecknad som går igenom emailen och svarar på alla förfrågningar. Det var i alla fall det jag skulle göra, men nu vore ju inte D D om han inte tog vara på ett gyllene tillfälle. Alla 100 drygt hästar ska nu förses med hästpass, allt enligt EU. Allt egentligt pappersarbete är gjort, vad gäller färg, teckning, ålder etc.
Däremot behöver varje häst förses med inte ett, utan FYRA namn (3 extra utifall det skulle finnas 3 hästar med exakt samma teckning, ålder och namn) och det är här jag kommer in i bilden! På vartenda hästpass får jag hitta på 3 extra namn per häst, och skriva under med D’s namnteckning. Eller min variant på hans namnteckning… Sschhhhhhh…Man får säkert inte göra så alls….
Wednesday, January 9, 2008
Host snörvel host...
Häromdagen fick jag vad som nog kan ha visat sig vara en riktig snilleblixt! Zassi har som bekant lite problem med andra hundar. Eller, snarare är det väl kanske så att hon har problem med att PRATA med andra hundar. Lite mindre språkbegåvad helt enkelt.
Hur som haver, jag tog damerna med mig på en promenad och fick som vanligt tänka till lite så att vi åtminstone minimerar antalet kopplade hundar som vi möter. Bestämde mig för att området där jag bodde förut borde vara ganska bra. Nästan med en gång möttes vi av en lös hund. MEN, det var här min snilleblixt slog till!! Just denna hund var bästis med Mizzi, och mycket snäll och vid alla sorters hundar. Och med himla bra språk! Alltså förvandlades promenaden raskt till Socialisering! Zassi gjorde som hon alltid gör, springer rakt fram som en liten bulldozer, hälsar och morrar sen. Den andra hunden gjorde precis allting rätt, vek undan, tittade bort, satte sig ner, sniffade på marken osv… Zassi blev mest allmänt konfunderad över att han inte morrade åt henne! Så min masterplan är att vi ska göra en massa socialisering med de lösa hundarna runt om! Vilka är väl bättre på att lära henne hundspråk än de hundar som varje dag använder det utan människors inblandning?! Givetvis bara med de hundar som jag vet sen tidigare är snälla och glada!
Annars sitter vi mest här med långkalsonger och yllevantar på, för det är KALLT!!! Det till och med snöade igår! Givetvis ingenting som låg kvar, förutom på bergen som nu alla är underbart vackert vita!
Liam å andra sidan tycker inte att det här med kyla är kul alls… Han har århundradets förkylning som satt sig i bröstet. Vi var till läkaren idag, som sjukskrev honom i en vecka. Och han protesterade inte ens, så himla sjuk är han!!
Dessvärre har han snällt delat med sig av hostan till mig. Började idag, och det blir inte bättre….
Så host host från oss i Killarney!
Hur som haver, jag tog damerna med mig på en promenad och fick som vanligt tänka till lite så att vi åtminstone minimerar antalet kopplade hundar som vi möter. Bestämde mig för att området där jag bodde förut borde vara ganska bra. Nästan med en gång möttes vi av en lös hund. MEN, det var här min snilleblixt slog till!! Just denna hund var bästis med Mizzi, och mycket snäll och vid alla sorters hundar. Och med himla bra språk! Alltså förvandlades promenaden raskt till Socialisering! Zassi gjorde som hon alltid gör, springer rakt fram som en liten bulldozer, hälsar och morrar sen. Den andra hunden gjorde precis allting rätt, vek undan, tittade bort, satte sig ner, sniffade på marken osv… Zassi blev mest allmänt konfunderad över att han inte morrade åt henne! Så min masterplan är att vi ska göra en massa socialisering med de lösa hundarna runt om! Vilka är väl bättre på att lära henne hundspråk än de hundar som varje dag använder det utan människors inblandning?! Givetvis bara med de hundar som jag vet sen tidigare är snälla och glada!
Annars sitter vi mest här med långkalsonger och yllevantar på, för det är KALLT!!! Det till och med snöade igår! Givetvis ingenting som låg kvar, förutom på bergen som nu alla är underbart vackert vita!
Liam å andra sidan tycker inte att det här med kyla är kul alls… Han har århundradets förkylning som satt sig i bröstet. Vi var till läkaren idag, som sjukskrev honom i en vecka. Och han protesterade inte ens, så himla sjuk är han!!
Dessvärre har han snällt delat med sig av hostan till mig. Började idag, och det blir inte bättre….
Så host host från oss i Killarney!
Saturday, January 5, 2008
Plast och shopping
Back to business, helt enkelt!
Jul och nyår avklarade, med galans. Massor av mat, som sig bör, och en hel del julklappar. Dessvärre ingen snö, men det hade jag väl inte heller räknat med. De elva dagarnas ledighet kom och gick alldeles för snabbt, men det var gudomligt skönt att få vara alldeles lös och ledig.
Torsdagen innan jul begav vi oss till Skate Killarney, för att se alla irländare försöka åka skridskor. Ett nöje som är väl värt de 120 kr man får hosta upp med för en timme på isen. Det var jag, Liam, D (vår hyresgäst), kollegan P, exkollegan S-M samt S. 4 av de närvarnade har åkt skridskor förut, och såg framemot att för en gångs skull framstå som proffs.
Vi snörde på oss grillorna och klev fram till isen. Men vänta nu…is kommer inte i fyrkantiga block… Tog ett steg ut och WOOOPS gled skridskorna isär som fötterna på Bambi. DET VAR PLAST!!! Vilket skämt!! Fanns inte en chans i hela världen att man skulle kunna göra något som ens liknade skridskoåkning. Det var enklare att GÅ än att försöka sig på att ta ett skär eller två. Besvikelsen var total! Den enda som faktiskt gjorde en ansträngning för att åka var D – och tack och lov för det! Hans framfart på plasten var sååå värd alla pengar!!!!
Jag begav mig idag in till Tralee för att slåss med resten av världen på januarirean. Till julklapp hade jag fått ett presentkort på Debenhams, så dit styrde jag stegen. Vandrade runt som en osalig ande, och påminde mig om varför jag så sällan ger mig ut på shoppingturer. JAG TYCKER INTE OM DET!! Gick från ena märkesavdelningen till den andra, vände på prislappar och tittade förstrött på kläder. Och inte hittade jag en enda pinal. Till sist hamnade jag på underklädesavdelningen, och tänkte att benhåvar och trosor går alltid åt, och kunde till sist inhandla mitt första plagg. Tack och lov. Sen var det lite som att proppen släppte, och in rask takt hamnade även ett par byxor och en topp in kassen. Kvar på presentkortet fanns då 7,5 euro. Och där fick de stanna.
Istället gick jag till TK Maxx, en alldeles strålande affär där de säljer olika designermärken till otroliga priser. Strosade runt en stund och hittade sen ett par skor. Utan klack. Har lovat mina ben att sluta använda dessa idiotiska företeelser på jobbet. Den enda anledningen till att jag använder skor med klack, förutom det faktum att jag fram till dags dato inte har haft ett par lågskor som inte är gympadojor med hål i, är att mina ben är aningen för korta för alla mina byxor. Måste med andra ord anlita S’s hjälp att anpassa ett antal byxor, inkl de jag köpte idag, till höjden på skorna.
Sen gick jag till Heatons, och se här blidde det shopping i Saras anda. Här var det nämligen REA värd namnet!! Hittade ett par Diadorabyxor i manchester till Liam för 10 Euro! Inhandlade även ett par vandringskängor för samma pengar, till hans födelsedag. Himla förutseende! Jag blir nästan lite stolt över mig själv!! Vad mer blidde det… En lampa, silikonskydd till iPoden och en liten basketboll till jyckarna. Förhoppningsvis kommer de att bli lika skickliga fotbollsspelare som Mizzi och Tyson.
Just det ja – köpte även en ny hundsäng till Zassi och Abi. Leopardmönstrad, mycket läckert… Eller nåt. Insåg när jag kom hem att det visst var en kattsäng egentligen, så lova att inte säga nåt till Zassi! Eller Abi för den delen heller. Tanken med denna nya hundsäng är att de kanske ska föredra att sova i den istället för att sno halva sängen för oss tvåbeningar. Tror dock inte att min geniala idé kommer att fungera… Men det lät bra i huv’et!
Vi har förresten äntligen fått snö!! På bergen alltså. Man kan skymta lite vitt där längst upp. Och kallt så in i bängen är det här nere på marknivå! Eller kallt….Jämför man med vinter hemma är det ju inte särskilt kallt. Men eftersom man här inte har kommit på den geniala med isolering blir huset SVINKALLT! Vi eldar för fulla muggar, så kråkorna uppe på skorstenen har det varmt och gott om fötterna!
Jul och nyår avklarade, med galans. Massor av mat, som sig bör, och en hel del julklappar. Dessvärre ingen snö, men det hade jag väl inte heller räknat med. De elva dagarnas ledighet kom och gick alldeles för snabbt, men det var gudomligt skönt att få vara alldeles lös och ledig.
Torsdagen innan jul begav vi oss till Skate Killarney, för att se alla irländare försöka åka skridskor. Ett nöje som är väl värt de 120 kr man får hosta upp med för en timme på isen. Det var jag, Liam, D (vår hyresgäst), kollegan P, exkollegan S-M samt S. 4 av de närvarnade har åkt skridskor förut, och såg framemot att för en gångs skull framstå som proffs.
Vi snörde på oss grillorna och klev fram till isen. Men vänta nu…is kommer inte i fyrkantiga block… Tog ett steg ut och WOOOPS gled skridskorna isär som fötterna på Bambi. DET VAR PLAST!!! Vilket skämt!! Fanns inte en chans i hela världen att man skulle kunna göra något som ens liknade skridskoåkning. Det var enklare att GÅ än att försöka sig på att ta ett skär eller två. Besvikelsen var total! Den enda som faktiskt gjorde en ansträngning för att åka var D – och tack och lov för det! Hans framfart på plasten var sååå värd alla pengar!!!!
Jag begav mig idag in till Tralee för att slåss med resten av världen på januarirean. Till julklapp hade jag fått ett presentkort på Debenhams, så dit styrde jag stegen. Vandrade runt som en osalig ande, och påminde mig om varför jag så sällan ger mig ut på shoppingturer. JAG TYCKER INTE OM DET!! Gick från ena märkesavdelningen till den andra, vände på prislappar och tittade förstrött på kläder. Och inte hittade jag en enda pinal. Till sist hamnade jag på underklädesavdelningen, och tänkte att benhåvar och trosor går alltid åt, och kunde till sist inhandla mitt första plagg. Tack och lov. Sen var det lite som att proppen släppte, och in rask takt hamnade även ett par byxor och en topp in kassen. Kvar på presentkortet fanns då 7,5 euro. Och där fick de stanna.
Istället gick jag till TK Maxx, en alldeles strålande affär där de säljer olika designermärken till otroliga priser. Strosade runt en stund och hittade sen ett par skor. Utan klack. Har lovat mina ben att sluta använda dessa idiotiska företeelser på jobbet. Den enda anledningen till att jag använder skor med klack, förutom det faktum att jag fram till dags dato inte har haft ett par lågskor som inte är gympadojor med hål i, är att mina ben är aningen för korta för alla mina byxor. Måste med andra ord anlita S’s hjälp att anpassa ett antal byxor, inkl de jag köpte idag, till höjden på skorna.
Sen gick jag till Heatons, och se här blidde det shopping i Saras anda. Här var det nämligen REA värd namnet!! Hittade ett par Diadorabyxor i manchester till Liam för 10 Euro! Inhandlade även ett par vandringskängor för samma pengar, till hans födelsedag. Himla förutseende! Jag blir nästan lite stolt över mig själv!! Vad mer blidde det… En lampa, silikonskydd till iPoden och en liten basketboll till jyckarna. Förhoppningsvis kommer de att bli lika skickliga fotbollsspelare som Mizzi och Tyson.
Just det ja – köpte även en ny hundsäng till Zassi och Abi. Leopardmönstrad, mycket läckert… Eller nåt. Insåg när jag kom hem att det visst var en kattsäng egentligen, så lova att inte säga nåt till Zassi! Eller Abi för den delen heller. Tanken med denna nya hundsäng är att de kanske ska föredra att sova i den istället för att sno halva sängen för oss tvåbeningar. Tror dock inte att min geniala idé kommer att fungera… Men det lät bra i huv’et!
Vi har förresten äntligen fått snö!! På bergen alltså. Man kan skymta lite vitt där längst upp. Och kallt så in i bängen är det här nere på marknivå! Eller kallt….Jämför man med vinter hemma är det ju inte särskilt kallt. Men eftersom man här inte har kommit på den geniala med isolering blir huset SVINKALLT! Vi eldar för fulla muggar, så kråkorna uppe på skorstenen har det varmt och gott om fötterna!
Subscribe to:
Posts (Atom)