Lite bilder - finally!

Tänkte jag skulle lägga till lite bilder, nu när modemet för en gångs skull verkar vara på bra humör. (Det hela har dock tagit nästan 2 timmar!!!!)


Vårat hus, i all sin rosa glans!



Stor grisfot åt liten Abi, men gott är det!!!


Zassi snarkar tryggt i "mormors" knä.

Här har jag precis sagt JA till min Liam. Pappa hade självklart kameran i högsta hugg!!



Med Liams föräldrar, Sharon och Bill.

Bergsget...

...visste man inte att det fanns i McGillicuddyreeks, men det gör det. Åtminstone en. Den hittade Zassi minsann! Vi var ute på vad som skulle bli en lång skön promenad i Black Valley. En av få ställen jag hittills har kunnat ha Zassi lös på, då det inte finns några får där att jaga. Utom denna förbaskade bergsget, vill säga.

Släppte henne lös och såg henne fara iväg i full rulle, med massor av spring i benen - trodde jag. Ropade på henne och hon kom så snällt tillbaka. En gång. För när hon nästa gång drog iväg i 190, så var hon borta.

Jag svor en lång ramsa om förbannade terriers, och hundj-lar in största allmänhet, men fick sen be min lilla Abi om ursäkt eftersom hon som vanligt inte viker en tum från min sida.

Gick tillbaka till bilen för att kolla om hon var där, vilket hon givetvis inte var. Till saken hör att vandringsleden startar från en ganska hårt trafikerad väg så det kändes väl kanske inte helt bra. Nu var det ju i och för sig tidig söndagsmorgon, så det var väl inte alltför många människor som var i körbart skick ännu.

Vi knallade sen, alltjämt svärandes, tillbaka till stället där hon försvann enligt devisen att hundar allt som oftast återvänder till brottsplatsen. Till och med Gizmo gjorde ju trots allt det, även om det kunde vara timmar senare. Där satt vi så på en sten, visslandes och ropandes med jämna mellanrum. Och se, ungefär 15 minuter senare hörde jag Zassi skälla! Jag fortsatte att ropa med tanken att hon skulle komma till mig. När detta inte hände började jag och Abi gå mot ljudet, kanske satt hon fast någonstans?

Nu är det ju så att Abi inte direkt är av modellen "tar-sig-fram-överallt", utan snarare tillhör hon familjen "tänker-i-alla-fall-inte-bli-blöt-eller-smutsig-om-tassarna" så hon var lite tveksam. När vi kom fram till vägen utan att faktiskt se den lilla rymmaren blev jag lite grann orolig, så jag visslade och ropade lite extra. Hörde henne skälla, men kunde inte se henne. Först. För ta mig tusan om jag inte sen såg en liten vit prick springa fram och tillbaka uppe på berget!!!

Från där vi stod såg det ut som att hon inte kunde ta sig ner, så med en djup suck insåg jag att vi helt enkelt skulle vara tvungna att klättra upp och hämta ner henne!

Gick över vägen och började ta oss upp för berget. I början var det inga som helst problem, lite snårigt kanske för en liten Abi, men hon kämpade tappert på. Ju högre vi kom, desto mer tveksam såg hon ut, och till sist fick jag lyfta henne upp till avsatsen ovanför mig, och sen ta mig upp själv. OSV.

Sen tog det stopp. Abi sa att "Nu är det banne mig nog! Vad tror ju att jag är?? En j-la terränggående korsningshund? Icke sa nicke - jag må vara en hittehund, men jag är faktiskt RENRASIG!!" Vände mig om för att titta var jag hade Zassi, och hur långt upp det var. Och såg henne ännu högre upp. På toppen av vad som såg ut som en utstickane klippa. Skällande som en bannhund. Och nedanför henne såg jag anledningen till att hon inte alls var intresserad av att komma ner till oss! Där på den branta delen stod en stackars bergsget och tyckte att Zassi var ungefär så himla skitdryg som en terrier bara kan vara!

Insåg här att jag aldrig skulle få med mig Abi ända upp dit, utan halade fram mobiltelefonen och ringde J för att be henne komma till min räddning och hålla Abi sällskap. Hon skulle ge sig iväg omgående, men det skulle ta minst 15 minuter för henne att ta sig till oss.

Svor en liten ramsa igen, och hoppades att Zassi inte skulle...vad vet jag - hugga sig fast i ett av getens horn medan vi väntade på J.

Vi hade nu hamnat en aning utom Zassis blickfång, eftersom jag var tvungen att övertala Abi att stanna där hon var några minuter till, och se där! Inte fasen hade den lilla getjägaren minsta problem att ta sig ner till oss inte, för när jag nästa gång tittade upp såg jag henne ösmom springa ner mot oss, och ömsom kana nerför klipphällar på rumpan. Hon hade helt enkelt alltför roligt mitt i sitt getjagande för att vilja komma! Inte förrän hon inte längre kunde se mig, och hon insåg att det är ganska händigt med en varm säng och mat serverad dagligen...

Så slutet gott, allting gott! Och väl hemma igen kunde jag till och med se det roliga i dagens strapatser. Gudarna ska veta att det aldrig är långtråkigt med två hundar i hushållet!!

Och apropå roligt! Det kom ett vykort häromdagen, från min kära bror med familj som varit och semestrat i Etiopien. Adressen löd som följer: "Sara Berlin and Liam. A Swedish girl (blonde) living with her boyfriend somewhere in Killarney area. Hope you can find her, lost her address in Ethiopia." OCH DET KOM FRAM!! Förvisso till min gamla adress, men ändock!! Ska aldrig mer klaga på An Post!!!

Jaha....

moster Sinnikka och kusin Rose-Marie, sluta skäll!!! Jag uppdaterar ju nu! Och ska försöka göra det lite oftare. Lovar, Lovar, Lovar!!

Det har ju som bekant hänt ett och annat sedan sist, men vi börjar väl från början:

Mina ömma föräldrar anlände till Cork flygplats lördagen den 8e, och där väntade självklart jag, Abi och Zassi! Man kan säga att de var ganska ensamma om att tillhöra släkten Canis Familiaris... Men det struntade de ganska högeligen i! Liam jobbade dessvärre, så han fick vara nervös alldeles på egen hand på jobbet!!

Det var helt underbart att träffa de (ganska) nyblivna pensionärerna igen, det var ju ungefär ett halvår sen sist.

Vi packade in oss i bilen, och begav oss mot Killarney. Givetvis stannade vi till på affären där Liam jobbar, för att säga hej.

Vädret gjorde som vädret gjort de senaste veckorna, dvs - ingen hejd på regnet och blåsten! Och eftersom våran ytterdörr är av modell äldre, och därmed modell mindre tät, fullkomligen viner vinden in i springorna. Liam och jag har sedan den dag vi flyttade in sagt att vi ska skaffa utrustning att täta dörren med.

Nu hade jag ju min kära moder på besök, och som den tyg-tokiga dam hon är, kom hon på en omedelbar och himla smart lösning - draperier!! Så nu har vi dubbla gardiner hängande för dörren, och därmed inget drag, och mycket mindre ljud från vägen utanför!!

Med sig i resväskorna hade de allt man nu kan tänka sig behöva för ett svenskt julbord, som vi skulle intaga på min födelsedag. Inklusive julskinka!!!

Liam högg tag i lösgodiset när han kom hem, och vägrade låta mig komma ens inom sniffavstånd till godispåsen! Snåljåpen där!!

På söndagen begav vi oss in till stan för att gå på - en alldeles för liten - julmarknad, och samtidigt passa på att köpa lite julklappar. Och givetvis hinna med en Guinness eller två.

Hela måndagen gick åt till att förbereda julmaten. Liam hade tagit ledigt, och fick (mycket nervös) tillbringa hela dagen med mamma och pappa. På kvällen gick vi till Robertino's för en helt undebar middag, med fantastisk mat och vin. Det var bara vi och ett till bord, så servicen var av första klass. Underbart att bli så uppassad!

På tisdag morgon väcktes jag med frukost och Bucks Fizz på sängen! Vilken lyx!! Gjorde mig sedan redo för jobbet, bara halvdag eftersom jag fyllde år och mina "päron" var här.

Slutade klockan ett, efter en helt tämligen overksam dag. Min kollega P började tala om för mig redan vid elva att jag kunde gå hem. Det var ju så himla lugnt...

Väl åter i Lissivigeen, anlände straxt Liams föräldrar oxå och med dem två härliga paket till mig. I det ena - en kamera!! Och i det andra en kameraväska med stativ!! Hela familjen hade gått ihop och köpt mig en kamera!

Vi fikade lite och Liam blev stadigt mer och mer...fipplig. Till sist bad han mig att ta en bok och gå och sätta mig i vardagsrummet en stund. När jag väl släpptes ut därifrån, fick jag veta att vi skulle ut och åka en sväng. Vi packade in hundar och föräldrar i bilarna och jag fick heligt lov att blunda hela vägen.

Resan tog oss till Torc Waterfall. Jag hade givetvis kameran med mig, och knäppte kort i alla möjliga och omöjliga vinklar på väg till själva vattenfallet. Väl där tog Liam fram en liten ask ur sin ficka, och frågade mig på klockren svenska om jag vill gifta mig med honom!!

Med ring på fingret, skålade vi sen i medhavd champagne!!

Vilken födelsedag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag behöver inte säga att mamma och pappa var nästan lika lyckliga de, äntligen blir det folk av minstingen!!

Uppdatering!! Sent omsider....

Det var visst en stund sen jag uppdaterade här… Jag skyller det helt och fullt på mitt modem som arbetar i ungefär samma hastighet som en racersnigel i koma!!
Få se nu, vad har hänt sen sist…
Jo, jag var ju till England med Liam och dopade hans brorson. Brorsonen är nu hela 4 år gammal, så det var kanske inte det helt vanliga dopet. Men, ändock trevligt.
Eftersom Liam är gudfar, ansågs det att han skulle sitta med i gudstjänsten innan dopet också, vilket innebar att även jag deltog. Min första katolska gudstjänst! Jag satt nu gömd bakom en pelare, så jag såg väl inte så himla mycket… Men, det var ett evinnerligt stående och sittande, nästan som en riktig work out!!
Efter dopet begav vi oss alla, som sig bör, till puben där det serverades mat. Och givetvis allehanda alkoholhaltiga drycker.
Jag hade träffat en hel del av släkten dagen innan, vilket var en lättnad, eftersom det var tillräckligt med namn och ansikten att komma ihåg ändå! Vi stannade där fram till tidig kvällning, och fortsatte sedan kvällen på en pub närmare området där vi bodde. Jag drack i princip ingenting alls, med den föregående kvällens vin i minne (och sinne), men det hindrade inte övriga i sällskapet nämnvärt, Liam inkluderat. Vi kan glatt konstatera att det var inte jag som var döende med århundradets baksmälla följande morgon! Men skrattade gott gjorde jag!!

Flygresan hem från Stansted på tisdagen var…hmm…ovanlig! Vi hade bokat biljett till Kerry Airport, vilket är på behagligt 30 min avstånd från Killarney, och klev ombord på flyget bara några få minuter försenat. Flygresan i sig var ungefär så bra som en flygtur kan vara – ända fram tills det var dags att förbereda för landning. Kaptenen förklarade glatt att pga av någon apparatur de skulle behöva för att starta upp maskinen igen efter landning inte fanns på Kerry Airport, skulle vi istället om 15 minuter landa på Cork Airport! CORK!!!! Det skulle i bästa fall ta oss 2 timmar att med den buss vi förmodade att de skulle ställa till vårat förfogande ta oss hem till Killarney. Inte många glada miner i flygplanet kan jag utan omsvep meddela! De förbannade puckskallarna var helt fullständigt medvetna om detta när vi lämnade Stansted, men behagade minsann inte tala om det för oss!
Ett par minuter efter att vi landat i Cork talade kaptenen om för oss att de ordnat så att ett annat flyg, tillhörande samma lågprisflygbolag som just landat skulle ta oss till Kerry så fort de gjort i ordning flyget. Vi blev ett par minuter senare ombordlassade på nästa plan, och 16 MINUTER senare landade vi i Kerry! 16 minuter!!! Har då aldrig gjort en så snabb flygresa någonsin!!

Lite senare samma kväll hämtade vi två helt hysteriskt överlyckliga hundar på kenneln! De små juvelerna visste inte på vilket ben de skulle stå! Underbart att få hem dem igen!

I lördags lekte jag så duktig hushållerska, och städade hela huset från tak till golv, OCH bakade både pepparkakor och lussebullar! Helt total färdig när jag runt halv tio på kvällen änteligen var redo att bara sätta mig ner och njuta av kvällen. Det var världens värsta väder hela helgen, så det var egentligen perfekt timing. Storm, hagel och störtskurar om vartannat.
Samma väder på söndagen, och då lämnade jag inte husets trygga vrå annat än för att släppa av Liam på jobbet! Rörde inte en fena!!!

Det var en kort sammanfattning av den senaste veckan eller så…