Bergsget...

...visste man inte att det fanns i McGillicuddyreeks, men det gör det. Åtminstone en. Den hittade Zassi minsann! Vi var ute på vad som skulle bli en lång skön promenad i Black Valley. En av få ställen jag hittills har kunnat ha Zassi lös på, då det inte finns några får där att jaga. Utom denna förbaskade bergsget, vill säga.

Släppte henne lös och såg henne fara iväg i full rulle, med massor av spring i benen - trodde jag. Ropade på henne och hon kom så snällt tillbaka. En gång. För när hon nästa gång drog iväg i 190, så var hon borta.

Jag svor en lång ramsa om förbannade terriers, och hundj-lar in största allmänhet, men fick sen be min lilla Abi om ursäkt eftersom hon som vanligt inte viker en tum från min sida.

Gick tillbaka till bilen för att kolla om hon var där, vilket hon givetvis inte var. Till saken hör att vandringsleden startar från en ganska hårt trafikerad väg så det kändes väl kanske inte helt bra. Nu var det ju i och för sig tidig söndagsmorgon, så det var väl inte alltför många människor som var i körbart skick ännu.

Vi knallade sen, alltjämt svärandes, tillbaka till stället där hon försvann enligt devisen att hundar allt som oftast återvänder till brottsplatsen. Till och med Gizmo gjorde ju trots allt det, även om det kunde vara timmar senare. Där satt vi så på en sten, visslandes och ropandes med jämna mellanrum. Och se, ungefär 15 minuter senare hörde jag Zassi skälla! Jag fortsatte att ropa med tanken att hon skulle komma till mig. När detta inte hände började jag och Abi gå mot ljudet, kanske satt hon fast någonstans?

Nu är det ju så att Abi inte direkt är av modellen "tar-sig-fram-överallt", utan snarare tillhör hon familjen "tänker-i-alla-fall-inte-bli-blöt-eller-smutsig-om-tassarna" så hon var lite tveksam. När vi kom fram till vägen utan att faktiskt se den lilla rymmaren blev jag lite grann orolig, så jag visslade och ropade lite extra. Hörde henne skälla, men kunde inte se henne. Först. För ta mig tusan om jag inte sen såg en liten vit prick springa fram och tillbaka uppe på berget!!!

Från där vi stod såg det ut som att hon inte kunde ta sig ner, så med en djup suck insåg jag att vi helt enkelt skulle vara tvungna att klättra upp och hämta ner henne!

Gick över vägen och började ta oss upp för berget. I början var det inga som helst problem, lite snårigt kanske för en liten Abi, men hon kämpade tappert på. Ju högre vi kom, desto mer tveksam såg hon ut, och till sist fick jag lyfta henne upp till avsatsen ovanför mig, och sen ta mig upp själv. OSV.

Sen tog det stopp. Abi sa att "Nu är det banne mig nog! Vad tror ju att jag är?? En j-la terränggående korsningshund? Icke sa nicke - jag må vara en hittehund, men jag är faktiskt RENRASIG!!" Vände mig om för att titta var jag hade Zassi, och hur långt upp det var. Och såg henne ännu högre upp. På toppen av vad som såg ut som en utstickane klippa. Skällande som en bannhund. Och nedanför henne såg jag anledningen till att hon inte alls var intresserad av att komma ner till oss! Där på den branta delen stod en stackars bergsget och tyckte att Zassi var ungefär så himla skitdryg som en terrier bara kan vara!

Insåg här att jag aldrig skulle få med mig Abi ända upp dit, utan halade fram mobiltelefonen och ringde J för att be henne komma till min räddning och hålla Abi sällskap. Hon skulle ge sig iväg omgående, men det skulle ta minst 15 minuter för henne att ta sig till oss.

Svor en liten ramsa igen, och hoppades att Zassi inte skulle...vad vet jag - hugga sig fast i ett av getens horn medan vi väntade på J.

Vi hade nu hamnat en aning utom Zassis blickfång, eftersom jag var tvungen att övertala Abi att stanna där hon var några minuter till, och se där! Inte fasen hade den lilla getjägaren minsta problem att ta sig ner till oss inte, för när jag nästa gång tittade upp såg jag henne ösmom springa ner mot oss, och ömsom kana nerför klipphällar på rumpan. Hon hade helt enkelt alltför roligt mitt i sitt getjagande för att vilja komma! Inte förrän hon inte längre kunde se mig, och hon insåg att det är ganska händigt med en varm säng och mat serverad dagligen...

Så slutet gott, allting gott! Och väl hemma igen kunde jag till och med se det roliga i dagens strapatser. Gudarna ska veta att det aldrig är långtråkigt med två hundar i hushållet!!

Och apropå roligt! Det kom ett vykort häromdagen, från min kära bror med familj som varit och semestrat i Etiopien. Adressen löd som följer: "Sara Berlin and Liam. A Swedish girl (blonde) living with her boyfriend somewhere in Killarney area. Hope you can find her, lost her address in Ethiopia." OCH DET KOM FRAM!! Förvisso till min gamla adress, men ändock!! Ska aldrig mer klaga på An Post!!!