Minuslista...

...hamnade jag på i morse. Och ganska långt ner på listan därtill.

Helgmorgon innebär, nu i dessa vintertider när det blir mörkt tidigt, LÅNGpromenad med hundarna. Gärna ut i parken, upp i bergen eller någon annanstans där vi inte kan gå i veckorna. Idag bar det iväg ut till Meeting of the Waters. Eller i alla fall den delen av parken. Det började dugga litegrann när vi släppte av Liam på jobbet, men det var helt ok. Eftersom att jag nu råkar bo i Irland, landet där Murphy's Lag myntades, regnade det en aning mer när vi kom fram till parken. Men en stunds promenad i regn har inte dödat någon, så vi knatade glatt iväg.

Men, nu skulle ju inte jag vara jag om jag inte helt plötsligt upptäckte en stig jag inte sett tidigare (efter ungefär 30 minuters promenad i nu ganska påtagligt regn) och bestämde mig för att kolla hur lång den var och vart den tog vägen. Hade en aning om var den borde komma ut, och det var inte så långt borta. Och det var ju JÄTTEFEL!! Vi gick och vi gick och vi gick... En kopplad Zassi först, glad i hågen, därefter en lagom blöt matte, och sist en långt ifrån road, genomblöt fryslort vid namn Abi. När vi sent om sider kom tillbaka ut på den asfalterade gångvägen stannade jag till och kollade lägen med Abi. Hon skakade som ett litet asplöv och såg ut som att hon helst skulle vilja bita mig rejält i ändalykten. Funderade ett tag på att lyfta upp henne och stoppa den lilla go'biten innaför västen, men insåg att det bästa sättet för henne att hålla sig varm var att fortsätta gå. Efter ungefär 90 minuters promenad i mer eller mindre hällande regn kom vi så tillbaka till bilen. Vid det här laget tyckte inte ens Zassi att jag förtjänade att kallas matte...

När vi mycket senare skulle ge oss iväg och titta på den kennel där tjejerna ska vara inhysta när vi åker till England, SPÖregnade det, och båda hundarna totalvägrade kliva utanför dörren. De tittade på mig och tänkte högt: HA, tror du vi tänker gå på det igen? Inte en susning, bruden, VI STANNAR HÄR! Och det är här det är så himla händigt att inte ha stora hundar, för jag tog dem helt sonika under vardera arm och gick till bilen!

Kenneln var så bra som en kennel kan bli, och mannen som äger den verkar mycket trevlig och uppriktigt mån om de hundar han har i sin vård, så det blir nog bra...

Nu ska jag gå och stoppa lite cider i kylen, för ikväll kommer Elaine över för en skitsnackarkväll. Med KOPPARBERGS Cider! Och Bulmers, såklart!

Mat och Mountain

Igår var jag och Liam ut och trakterade oss på en av stadens restauranger. Närmare bestämt La Cucina Italiana. Som namnet anger kan man ana att det var italiensk spis som stod på menyn.
Och vilken mat!!!!
Började med musslor i tomat- och vitlökssås. GUDOMLIGT!! Sedan valde jag pasta med parmaskinka och någon slags italiensk ost, har glömt bort namnet. Riktig pasta och så fantastiskt gott! Liam valde stek som var av helt enorma proprtioner, typ halv ko på tallriken. Perfekt tillagad, och som sagt – enorm! Till detta avnjöt vi ett Nya Zeeländskt (!) vin, Saint Clara, Pinot Noir som även det var supergott.
Jag avrundade det hela med Semi Freddo, som är en pannacottaliknande efterrätt.
Restaurangen är underbart stilren och liten, och personalen helt i en klass av sig själva! Så serviceinriktade, utan att bli påträngande. En av servitörerna, en kiwi, var så himla suverän att vi trodde han var restaurangchef eller delägare. Det visade sig att han var deltidare!
Efter en låååång och mättande middag tog vi taxi hem och vaknade i morse med vinet i allra högsta grad i huvudet! Men det var det värt!

Sen släpade jag och hundarna med oss Liam upp till Torc Mountain för en ordentlig promenad. Zassi sprang säkert 3 gånger så långt som vi andra gick, för hon var överallt! Och hade hur kul som helst. Ladyn Abi gick helst, som vanligt, nära mig för att inte riskera att bli blöt eller smutsig! Huvaligen!!
Det var två trötta hundar, och en lika trött sambo, som två timmar senare ramlade in i bilen.
Men härligt tyckte vi alla att det var!!

BARF så in i Bängen!

Eller Man Tager Vad Man Haver! Var ut med hundarna nu på kvällen, och hittade en alldeles nyligen ihjälkörd kanin. Som den inbitne Barfare jag nu är tänkte jag Wow! Kanin har inte hundarna fått någongång! Tittade mig lite omkring, och bestämde mig för att hämta kaning på vägen tillbaka hem. Ett sånt gyllene tillfälle kan man bara inte förbise. Ringde till Liam och bad honom möta mig med bilen och en plastpåse att lägga den lilla kaninen i. Nu hann jag tillbaka till kaninen innan Liam var där, så jag tog resolut tag i bakbenen och började traska hemåt. Hade jag tänkt efter före, vilket ju som bekannt inte är min starka sida, hade jag insett att två terrier i ena handen och en död kanin in den andra inte är den allra bästa idén. Abi tog det hela med ro, men Zassi skulle j-lar annamma döda den minst en gång till, och lyckades två gånger få redigt tag i den och drog för kung och fosterland. Bestämde mig då att det kanske skulle vara bäst att vänta på Liam...
Väl hemma presenterades så nästa problem - flå och ta ut innanmätet... Det har man inte gjort så där himla många gånger! Ringde Liams mamma och frågade om hon visste hur man gjorde, vässade filékniven och skred till verket. Eller, jag lät Liam skrida till verket med att öppna den lilla pälsbollen, och medan han kräkets tog jag ut innanmätet. Sen gjorde vi gemensam sak med att flå den. Och nu ligger den prydligt i en plastpåse i kylskåpet i väntan på att bli hundmat i morgon.
Man får åtminstone vara glad att det inte var en hjort!!