Helgen från Helvetet

...är så nära man kan komma sanningen för den gångna helgen. Förbannelse, kan man oxå säga. Eller ungefär vilken annan svordom som helst. Jag har använt dem alla, plus en hel del på engelska, tyska, spanska och även finska. Vad har då gått fel?
Om vi sonika vänder på frågan och i stället frågar Vad har gått rätt, så kan jag meddela att det åtminstone inte regnade!
Det hela började i fredags morse, då jag upptäckte att jag inte fått någon lön denna vecka. Jag lämnade i måndags in de papper som behövdes för att pengarna ska komma in på mitt konto varje fredag. På blanketten står det att det tar 5 arbetsdagarna för att blanketten att behandlas. Måndag -fredag är i min värld 5 arbetsdagar. Och det är även vad almanackan säger. Men se, det är icke vad banken säger! De förklarade att det förmodligen inte skulle hinnas med innan fredag, eftersom papprena måste skickas per post upp till Dublin och sen tillbaka till Killarney och det meddelst sköldpadda. Men, min kollega sa att de sagt samma sak till henne, med det ändå ordnat sig samma vecka, så jag var vid gott mod.
Lite visste jag då , att det var första dagen på Helgen från Helvetet, så givetvis gick det inte alls. Men men, pengar är dock världsliga ting, jag hade åtminstone pengarna till hyran, så äta fick jag väl göra sen någon gång. Liam fick ju åtminstone sin lön, så det skulle nog gå vägen.
Efter avslutad arbetsdag åkte jag så hem för att ta hundarna på en snabb promenad innan jag skulle åka ut till Bantry för helgen, och de förbenade hundarna. Positiv redan där alltså... Hustomten D var hemma när jag lämnade huset, så jag och vovvarna sa hejdå och knallade iväg. När vi cirka 20 minuter senare kom tillbaka var D's bil borta. Och dörren låst. Och mina husnycklar, bilnycklar samt mobiltelefon låg så fint på bänken alldeles innanför glasdörrarna, och ta mig f-n om de lite låg och hånflinade åt mig! Svor en ed, ryckte i dörren och tog ett varv runt huset. Normalt sett är alltid åtminstone ett fönster öppet, men givetvis inte idag. Vad göra??? Slängde in hundarna i bilen, som tack och lov inte var låst, och sprang till grannen för att ringa Liam, och be honom ringa D och säga åt honom att vända om och komma och låsa upp dörren. Helgen från Helvetet dikterade givetvis här att mottagningen i Bantry, som alltid är dålig, skulle vara lika med Noll, så jag lämnade meddelande på mobilsvaret med förhoppningen att Liam mirakulöst skulle få meddelandet på något sätt.
Sen var nästa fråga om jag bara skulle sätta mig ner och vänta på att D skulle komma tillbaka, vilket jag inte trodde skulle hända alls, eftersom han skulle hem till Wicklow och göra sin uppkörning. Bestämde mig istället för att det var bättre att agera än att vänta, så jag och hundarna började den cirka 3 kilometer långa promenaden till min kompis E som bor bakom Liams jobb. Hon kunde om inte annant hjälpa mig att få tag på en låssmed. E är alltid hemma, eller åtminstone hennes mamma. Men nu var det ju Helgen från Helvetet, så huset var givetvis tomt. Vände om och gick ner till Liams jobb, tog en hund under vardera arm (tack och lov att de inte är rottisar!!) och gick in i butiken. V tittade en aningen frågande på mig, så jag sa med darr på rösten att jag behövde hans hjälp! (Detta är en människa jag pratat med ungefär sisådär 5 minuter totalt...) Kunde han please hitta numret till en låssmed, och sen låna mig sin mobil så att jag kunde ringa. Snälla!? Gentleman som han är fixade han det åt mig, så jag gick ut och ringde. Den första låssmeden var sängliggande, men skulle messa mig numret till en annan kille som kunde komma ut och hjälpa mig. Skickade så ett visitkort på mobilen, som jag var tvungen att spara för att kunna ringa till. Givetvis la jag inte märke till namnet, utan var tvungen att gå igenom V's alla femtielva hundra kontakter. Och här började mobilen pipa och tala om att det var dåligt med batteri. Inte stressande alls, nej då!
Hittade till sist numret, och ringde låssmeden som sa att han skulle vara vid huset 45minuter senare eftersom han reste från Tralee. Inga problem sa jag, det tar mig en god stund att gå tillbaka i alla fall.
Lämnade tillbaka mobilen och tackade hjärtligt för hjälpen. Sen påbörjade vi promenaden tillbaka hem, hälften av sträckan längs med en hårt trafikerad väg. Detta med två omplaceringshundar som vi bara haft i drygt två veckor! De är världens bästa jyckar!!
Hur som haver, på min väg tillbaka hem gick jag och sa till mig själv att måtte inte D ha kommit tillbaka, måtte han inte ha kommit tillbaka... Vilket han givetvis hade gjort!!!! Förbannelse och massa andra ord! Ringde nummerupplysningen för att få tag på numret till låssmeden som var på väg ut till mig, för att tala om att jag inte behövde honom trots allt, och att han kunde skicka räkning på utryckningen. Han påpekade att han ju inte visste var jag bodde, och att jag ju kunde ge honom vilken påhittad adress som helst. Point taken, så jag väntade snällt tills han kom. Var beredd att betala hur mycket som helst, men den raringen tog bara 30Euro!
Äntligen, och en timme senare än planerat, anlände jag så till Bantry och möttes av nyheten att Liams bäste kompis' flickvän hade dragit och tagit deras 6-månaders baby med sig, och sagt att P inte skulle få träffa honom igen. Alltså åkte vi in till stan för att hämta en tämligen rundfotad P, och sen vidare till en lokal pub i den by där Liams föräldrar bor. Jag satt med en timme eller så, men åkte sen hem med löfte om att komma tillbaka om hämta dem vid stängningsdags.
Lördagen förflöt underbart nog tämligen smärtfritt, även om jag inte kunde komma någon vart eftersom Liam tagit bilen till jobbet i Killarney. Men - återigen- det regnade åtminstone inte, så vi var ute på en långpromenad och slappade sen mest.
Idag på förmiddagen städade vi huset innan vi - äntligen - kunde säga att våran hundvaktarvecka var till ända, och vi kunde få återvända hem.
Väl åter i Lissivigeen packade vi lättade ur bilen och Liam började göra sig redo för jobbet. Men först bad han mig räkna ignom pengarna till hyran för att se till att allt var där. Pengarna ja! Var var de?? Visste att jag haft dem med mig till Bantry, och räknat dem där, men var i h-vete gjorde jag av dem sen??? Med panik slet jag ut innehållet ur alla väskor, vände ut och in på alla fickor och kollade plånboken femtielva gånger. Men inga pengar! Okej, tänk nu Sara -var hade du pengarna sist?? På vardagsrumsbordet i Bantry. Men vi såg dem ju inte när vi städade! Har hundarna tuggat i sig dem?? Eller slängde jag dem i soporna? De MÅSTE vara kvar på bordet! Och var i hela världen är min mobiltelefon?? Kvar i det förbannade fönstret i Bantry, det enda stället med täckning. Förbannelse. Igen!
Släppte av Liam på jobbet, och körde sen hela den 1,5 timmar långa krokiga, guppiga, urusla förbenade irländska vägen tillbaka till Bantry, hittade pengarna under en tidning på bordet, slet åt mig mobilen och körde hela den fortfarande lika krokiga, guppiga, urusla vägen tillbaka hem.
Måtte nästa vecka bli hundrafemtio procent bättre, för värre kan det nästan inte bli!!

Hundar här, hundar där och hundar överallt

Denna vecka har jag och Liam, av någon outgrundlig anledning, gått med på att vara hundvakt till hans föräldrars 2 hundar, medan de lever livets lyckliga dagar i Italien. Inga problem, kan tyckas, men se där går ni bet! Man skulle lätt kunna tänka att om man får ha 2 hundar i ett hus, så borde det inte bara problem att vara hundvakt åt ytterligare två, som dessutom är utehundar. Men så enkelt är det givetvis inte. Vi frågade lite försiktigt husägaren om det skulle vara ett problem, och man kan ju säga att han inte direkt jublade av glädje. Vi beslöt sålunda att det inte var ett alternativ att ta hit Sweety och Becks, utan vi skulle åka till dem istället. Enda problemet där är att de bor i Bantry, 1.5 timme bort...
Det problemet löstes dock med att Liam skulle få låna den bil som tillhör hans ömma moder, men för tillfället används av brodern M. Denne broder har talangen att inom loppet av minus 5 sekunder få vilken yta som helst att se ut som ett forskningscenter för kaosteori, och är kanske inte den mest...olata person jag känner.
Redan första dagen upptäckte Liam så ett knackande ljud härrörande från motorn, men resonerade som så att om M under en dryg månads tid kört bilen så bör det rimligtvis inte vara något alltför illavarslande ljud. Denna åsikt omvärderades snabbt när han dagen efter öppnade huven för att ta sig en titt.
För att uttrycka mig utan alla de svordomar han kryddade utropen med, kan vi helt enkelt konstatera att motorn helt sonika håller på att ramla ur! Den har åtminstone sjunkit ner en sisådär 5-7cm, vilket till och med jag inser inte kan vara alltför hälsosamt!
Detta transportproblem fick vi så lösa genom att sätta Liam på min försäkring, och sen köra min bil mellan Killarney och Bantry.
I morse klev vi med andra ord upp klockan alldeles för tidigt, 5.45, släppte ut hundarna ur nattlogin (dessa hundar står kedjade under dagen, och man kan ju ana att detta INTE behagar fröken Berlin det minsta, men vad gör man...), lastade in Zassi och Abi i bilen och rattade till Killarney.
Jag åkte sen som vanligt hem på lunchen för att ta ut tjejerna, och passade även på att de dem mat. På den lilla tid det tog mig att hämta maten hann Abi hitta en riktigt äcklig dagsgammal lämning från grannens hund som tycker att våran trädgård är hans personliga toalett, och rulla sig med stort behag i den. Så istället för att själv äta mat, fick jag roa mig med att tvätta hundskit ur hundpäls. Tack och lov att det inte är Mizzi-päls ialla fall! Det luktade banne mig inte sommar och sol, det kan jag lova!!
När jag nu snart slutar för dagen, ska jag så ta ut hundarna och invänta Liam, så att vi kan köra ut till Bantry igen. Jippiee...eller nåt! Tack och lov att veckan snart är slut!!
Men, solen skiner i alla fall! (Nästan...)

Äntligen Online!!

Jajamensan! Nu är jag med i leken igen, om än med ett ganska långsamt modem, men ändock! Att skaffa bredband hit till nya huset visade sig vara mer komplicerat än man kunde ana! Mitt befintliga abonnemang kunde inte flyttas, eftersom den telefonnummer som är designerat detta hus inte var aktiverat, vilket i sin tur innebar att vi skulle vara tvungna att först aktivera den, sen skaffa hemnummer och sen kunde man ansluta sig till bredband. Om det nu bara visat sig vara en digital telefonlinje ut hit, vilket det givetivs inte var! Varför skulle det vara enkelt?? Vad göra nu??

Jo, nu finns det ju händiga små USB modem anslutna till olika mobilnät. Kanon! Trodde jag ja... kunde man då inte ge sig f-n på att vårat hur ligger alldeles precis utom räckvidd för de master som finns. Enligt mobilföretagen, alltså. Men nu är jag ju en aningen envis, så jag hävdade att om Liam har full täckning på sin mobil, så borde vi rimligtvis ligga inom gränsen, och ett portabelt USB modem torde således vara möjligt. Nja, hmmm... fick jag till svar, men banne den som ger sig. Och envishet betalar, för här sitter jag nu i sovrummet och är helt uppenbart online! Nu ska det ju tilläggas att uppkopplingen inte är världshistoriens snabbaste, men Man Tager Vad Man Haver!

Igår hade vi lite middagsbjudning här, med två kompisar hitlockade med löfte om utmärkt mat. Inte min mat, med andra ord, utan Liams. Och ta mig tusan om jag inte har ätit de godaste musslorna någonsin nu! Ja, jag äter numera musslor, med stor njutning! Och till detta, och huvudrätten som var en stek inlindad i parmaskinka avnjöt vi en eller två flaskor ypperligt gott rödvin. Till efterrätt hade kocken tillagat Bailyes Cheesecake, med stor betoning på BAILEYS! Men, även det gott!

Inte förrän i de arla morgontimmarna lyckades jag övertala de övriga att sängen nog var en ganska bra idé, allra helst som Mr Higgins skulle upp och jobba klockan 10! Men en mycket lyckad afton var det.

Tog sedan tjejerna till veterinären idag, för diverser vaccinationer och microchippning. Zassi brydde sig inte det minsta, utan tyckte mest att det var trevligt att någon pillade på henne. Abi däremot tyckte inte att det var en helt njutningsfull upplevelse. Och att bli stucken i nacken med en nål var ingen höjdare alls! Och än mindre gillade hon den tämligen grova nålen för microchippet. Stackars liten... Men nu är det gjort i alla fall! Och plånboken avsevärt mycket tunnare.... Om två veckor ska vi tillbaka igen för boostervacccination, och nästa vända efter det blir det rabiessprutorna. Många sprutor blir det....

Nu ska jag ge mig ut i grårusket med mina vovvar!

Jag vet, jag vet, jag vet!!

Jag har inte uppdaterat med bilder som jag lovat! Fy skäms!!

Men, till mitt försvar ska jag säga att jag försökte faktiskt igår, men återigen var uppkopplingen så himla seg att jag gav upp.

Så, här kommer bilderna på mina vovvar! Första bilden är jack russeln Abi, sen är det Zassi, som på bilden mest ser ut som en gremlin. Rätt söta va??

Det man inte har i huv'et får man ha i...

...inte fötterna i alla fall, för det orkar jag inte!
Jag skulle ju uppdatera er med lite bilder på hus och hundar idag, men eftersom det verkar vara total glappkontakt mellan hjärna och kropp, blev kameran kvar i bilen. Jag gör ett nytt försök i morgon!
Har just varit upp och hälsat på P på nya jobbet där jag börjar på måndag. Hundarna är hemma och har "ensam hemma" träning. Hittills har det gått helt smärtfritt, men man vet ju liksom aldrig.
Zassi och Abi har helt och hållet gjort huset och oss till sina, inga som helst tivel där inte. Zassi sover på min kudde (precis som Gizmo helst gjorde, de är väldigt lika på många sätt) medans Abi föredrar att sova UNDER täcket mellan oss. Inte så där himla bekvämt, men har heller inte hjärta att flytta på henne....

Återkommer i morgon med bilder!