Kanske det vänder nu....

Lyckan alltså, för den har lyst med sin frånvaro den senaste veckan...
Det var huset som vi var lovade som helt plötsligt inte längre fanns tillängligt; en hyrskåpbil som vi lyckades göra en buckla på; en hyresvärd som medan vi var på väg norröver med flyttlasset, messade och sa att han skulle vilja visa ev. nya hyresgäster vårat hus i helgen, och kunde vi se till att det var i visningsbart skick... ingen ände på det! Som att gång efter annan få näsan över vattenytan, hinna ta ett litet andetag innan någon med ett skratt trycker huvudet under vattnet igen. Suck...

Vi har - tack och lov - även fått goda nyheter igår och idag. Det började med att M ringde mig medan vi var på väg upp och sa att R (damen som äger det hur vi skulle ha hyrt) kände sig lite illa till mods över hur det gått med huset, och talade om att hon även ägde ett annat hus som vi skulle kunna få hyra. Huset är i behov av renovering, och hon hade planerat att göra det nästa år men ska nu istället se till att få in ett nytt kök, nya mattor och kakel så att vi kan flytta in om 2-3 veckor. HÅLL TUMMARNA!!!

Sedan ringde de från verkstan som fixar min bil, och talade om att bilen fortfarande inte gick som den skulle, och kunde de ha kvar den till måndag för att fixa den. Talade om att jag behöver bilen på söndag för att ta mig till jobbet, så killen sa att han skulle kolla om det var möjligt att ordna det på något sätt. 15 minuter senare ringde han tillbaka och sa att en av killarna skulle jobba övertid för att plocka isär förgasaren, göra ren den och sen montera ihop hela rasket igen. Det hela borde vara klart lördag morgon.

Idag på morgonen lät jag två aningens...sköra grabbar stanna i respektive säng (återigen alltför många flaskor vin, av vilka jag - vis av skadan - endast drack 1,5 glas)medan jag tömde skåpbilen på alla våra pinaler. Jag ger mig f-n på att någon illasinnad varelse har gett våra saker förmågan att föröka sig genom celldelning!
Hur som haver, åkte sen ner till hyrfirman för att lämna igen bilen. Som den punktliga svenne jag är var jag där, inte bara i tid, utan nästan en halvtimme för tidigt! Jag trodde nämligen att han öppnade halv tio, men icke sa nicke!! Jag var lite nervös över vad han skulle säga om bucklan på bilen, men han sa bara tt den var betydligt mindre än han trott, och att det förmodligen inte skulle kosta skjorten. Tack för det!!
Sen gav han mig dessutom skjuts till verkstan, där jag hoppades hitta en färdigreparerad bil.

Visst var bilen färdig!! Nu kan jag ta mig till jobbet imorgon utan att behöva vifta med tummen! Tack och lov...

Måtte nu alla dessa förbenade bedrövelser vara slut nu, så att det kan börja flyta på lite igen. HÅll tummarna hörni, och skicka en liten påminnesle till han därovan att ibland är ENOUGH ENOUGH!!

Donegal

Ja, så har jag då anlänt i Donegal. Efter ett hjärslitande avsked från Liam och hundar satte jag mig i bilen och körde de 7 timmarna upp till norra änden av landet. Många långa timmar i bilen, men det hela gick faktiskt riktigt bra. Anlände i Letterkenny runt sju-snåret, och mötte upp med M. Tillsammans körde vi till Buncrana för en snabbtitt på hotellet innan vi återvände till M's hus i Letterkenny.
Beställde en pizza, och bestämde oss för att ta ett glas vin till maten.
FYRA flaskor senare snubblade jag upp för trappan till sängen, och vaknade följande morgon med århundradets baksmälla! Borde jag inte vid det här laget veta att 4 GLAS är mer än tillräckligt! Fy fabian, vad jag inte mådde bra.
Inte direkt det bästa sättet att börja en nyanställning på, med rödvinsbaksmälla.... Tog mig in till jobbet och avverkade vad som kändes som en evighet innan D lät mig åka hem en timme tidigare eftersom jag har en sån lång resa till Letterkenny. Ramlade uppför trappan igen och tvärslocknade.
Hotellet verkar vara helt ok, och de flesta av mina kollegor verkar vara trevliga. Jag jobbar dock med ett helt nytt datasystem, så det är lite att hålla reda på, men det hela är ju uppbyggt på mer eller mindre samma sätt så det funkar rätt bra. Lite kul med en utmaning.

Letterkenny är en relativt stor stad (efter irländska mått), snäppet större än Killarney, och inte nåt ställe där jag skulle vilja bo. Inte för att staden i sig inte är trevlig, utan snarare för att det är lite för stort. Buncrana verkar vara en mer sarig stad, så det blir nog bra. Jag ska i morgon prata med den kvinna som äger huset som vi eventuellt ska hyra, så jag hoppas att det går vägen och att vi kan flytta in på en gång. Det är lite jobbigt att bo i resväskor, och att ha bilen full i grejor.

På onsdag bär det av tillbaka till Killarney för att hämta resten av mina ägodelar, och givetvis Liam och vovvarna. Ska bli så skönt att se dem igen!

Men inte vore mitt liv mitt, om det inte var lite krokar i vägen. Idag när åkte hem från jobbet började bilen hacka lite. Min bil, har ju som vanligt, lite egna idéer om hur saker och ting ska fungera, så jag oroade mig inte så där väldigt mcyket. Inte förrän bilen dog, vill säga! Och min vana trogen ringde jag pappsen. Inte för att han kan göra så där väldigt mycket, på andra sidan havet som han är, men kanske kanske kan han magiskt tala om vad det är för bilen, och bilen då kan fungera igen. Eller nåt...
Och faktiskt så fungerade det den här gången!! Ett par minuter efter att jag lagt på luren, och stod där vid vägkanten lyckades jag faktiskt starta upp Nissan igen, och åka vidare. Förvisso går den hysteriskt högt i varv, men jag kom i alla fall hem.
Och när jag senare begav mig ner till "the chip shop" gick den som en dröm! Så kanske kan den faktiskt funka alldeles yperligt i morgon när jag ska till jobbet igen. Efter det ska jag lämna in den på lagning, medan jag i hurd van tar mig ner till Killarney igen.

Har inte hunnit ta några bilder ännu, men så fort jag gör det lägger jag ut dem här. Det är mycket vackert här, med berg och vatten, så jag kommer nog att trivas som fisken i vattnet. Dessutom ska det finnas massor med vandringsleder, och det passar ju mig alldeles ypperligt!

Kaos med stort…nä, JÄTTESTORT K!!

Så skulle man lätt kunna sammanfatta den gångna veckan. Ni vet känslan av att allt som möjligtvis skulle kunna gå åt h-vete, verkligen GÅR åt h-vete! Vänta…det är ju… MURPHY’S LAG! Dikterad av en irländare! Så himla passande…
Så, vad har då gått så fel?

Ja, om man säger att måndagar är ett ganska ruttet sätt att börja veckan på, så var min måndag genomrutten! Jag fick nämligen reda på att det inte fanns mer jobb för mig, och att jag hade en veckas uppsägningstid. Sen frågade han mig om jag ville jobba veckan ut, eller om jag ville gå hem och börja leta jobb istället. Vad säger man om det…. Eh…Öh….Hmmm…jag går väl hem då… Detta var alltså förra måndagen. Med tårarna rinnande tog jag mig till Liams jobb, och berättade vad som hänt.
Pestigt, men vi kom fram till att jag får ju åtminstone stämpla, så vi klarar oss tills jag får nytt jobb.
Och där kom sen nästa paragraf i Murphy’s lag… Jag har bara jobbat 21 veckor i 2006 och det minsta man behöver är 39 veckor. Tji pengar alltså! Men, sa damen i luckan, man kan kontakta hemlandet och få verifierat att man har jobbat resten av tiden hemma och på så sätt få rätt till stämpling. Det är bara det att det att den proceduren kan allt ifrån 2 veckor till 2 månader! Och under tiden – Tji pengar! Ännu gång fann jag mig stående där med tårarna rinnande. Det var då självaste fasen!!

Sen pratade jag med min vän M uppe i Dongal, och berättade hur jävlig min vecka varit. Han nämnde då att jag kunde ju alltid komma upp och jobba med honom. Och där började tanken gro… Det finns ju egentligen ingenting som håller mig kvar här, bortsett från mina vänner. Och riktiga vänner finns ju kvar trots att man kanske inte är på samma plats rent geografiskt. Sen har vi då Liams familj, och det är ju lite jobbigt för honom. Men å andra sidan, det är ju bara ”up the road” som hans far senare påpekade. Förvisso cirka 6 timmar ”up the road”, men det är ju inte oöverstigligt.
Så vi skickade iväg min och Liams CV, och tänkte att går det så går det.

Sen var det helt plötsligt Fredag, och vi skulle först möta upp med J & M för en för-möhippa/svensexa, och senare träffa M. Efter en cider med J, M och resten av gänget begav vi oss till the Plaza, medan festen fortsatte för J & M. Vi mötte dem igen ett antal timmar senare när vi avslutade kvällen med en sedvanlig portion Chips på Mikes Takeaway, och de var båda lätt runda under fötterna men på strålande humör.

Morgonen efter, tillika dagen för möhippan, väcktes jag av mobilens ringande. Det var J som ringde och frågade om jag möjligen visste var B (brudtärnan) var, eftersom de hade bråkat kvällen innan och B inte hade sovit hos dem som var planerat.
Jag hade givetvis inte en susning, men eftersom J lät ganska upprörd lovade jag att åka hem till henne på en gång.
Det hela visade sig vara en MYCKET lång historia, som det inte är upp till mig att berätta, men jag kan tala om att den innehåller slagsmål, lögner, familjer som lägger sig i för mycket, och slutligen en inställd möhippa! Dramatik på VANSINNIGT hög nivå, med andra ord!! Men det fick mig åtminstone att sluta tänka på min egen belägenhet för en dag eller två. Det kan alltid vara värre, helt enkelt!

I går bestämde vi oss för att åka ut till Listowel och Liams föräldrar för att äta gott och ta det lugnt en kväll. Just innan vi åkte ringde M från Donegal och sa att om jag var intresserad fanns det en tjänst ledig för mig som Front of House Manager i det hotell han jobbar på. OM jag var intresserad??!! Självklart!!
Dessutom fanns det en god chans att det kunde finnas något för Liam där också. Kan det bli bättre?
Ja, faktiskt! Det ser ut som att M dessutom har lyckats fixa oss ett hus för nästan halva priset jämfört med vad vi betalar nu (lika stort ungefär) där mina – våra – kära små tjejer även är välkomna!

Så på fredag beger jag mig till Buncrana i Donegal för min första vecka, medan Liam stannar här och jobbar sin sista vecka i spritbutiken. Jag åker sen ner igen nästa vecka och packar det sista innan flyttlasset går upp till Donegal. Så när ni nu ska komma och hälsa på oss nästa gång, är det Derry ni ska flyga till!

Det är milt sagt bråda dagar framför oss, där jag måste plocka isär den förbaskade sängen igen, och sen montera ihop den igen. Men, jag ser fram emot en nystart i en helt ny del av Irland. Vi vet ju alla att jag älskar att se och lära känna nya ställen!!