Kaos med stort…nä, JÄTTESTORT K!!

Så skulle man lätt kunna sammanfatta den gångna veckan. Ni vet känslan av att allt som möjligtvis skulle kunna gå åt h-vete, verkligen GÅR åt h-vete! Vänta…det är ju… MURPHY’S LAG! Dikterad av en irländare! Så himla passande…
Så, vad har då gått så fel?

Ja, om man säger att måndagar är ett ganska ruttet sätt att börja veckan på, så var min måndag genomrutten! Jag fick nämligen reda på att det inte fanns mer jobb för mig, och att jag hade en veckas uppsägningstid. Sen frågade han mig om jag ville jobba veckan ut, eller om jag ville gå hem och börja leta jobb istället. Vad säger man om det…. Eh…Öh….Hmmm…jag går väl hem då… Detta var alltså förra måndagen. Med tårarna rinnande tog jag mig till Liams jobb, och berättade vad som hänt.
Pestigt, men vi kom fram till att jag får ju åtminstone stämpla, så vi klarar oss tills jag får nytt jobb.
Och där kom sen nästa paragraf i Murphy’s lag… Jag har bara jobbat 21 veckor i 2006 och det minsta man behöver är 39 veckor. Tji pengar alltså! Men, sa damen i luckan, man kan kontakta hemlandet och få verifierat att man har jobbat resten av tiden hemma och på så sätt få rätt till stämpling. Det är bara det att det att den proceduren kan allt ifrån 2 veckor till 2 månader! Och under tiden – Tji pengar! Ännu gång fann jag mig stående där med tårarna rinnande. Det var då självaste fasen!!

Sen pratade jag med min vän M uppe i Dongal, och berättade hur jävlig min vecka varit. Han nämnde då att jag kunde ju alltid komma upp och jobba med honom. Och där började tanken gro… Det finns ju egentligen ingenting som håller mig kvar här, bortsett från mina vänner. Och riktiga vänner finns ju kvar trots att man kanske inte är på samma plats rent geografiskt. Sen har vi då Liams familj, och det är ju lite jobbigt för honom. Men å andra sidan, det är ju bara ”up the road” som hans far senare påpekade. Förvisso cirka 6 timmar ”up the road”, men det är ju inte oöverstigligt.
Så vi skickade iväg min och Liams CV, och tänkte att går det så går det.

Sen var det helt plötsligt Fredag, och vi skulle först möta upp med J & M för en för-möhippa/svensexa, och senare träffa M. Efter en cider med J, M och resten av gänget begav vi oss till the Plaza, medan festen fortsatte för J & M. Vi mötte dem igen ett antal timmar senare när vi avslutade kvällen med en sedvanlig portion Chips på Mikes Takeaway, och de var båda lätt runda under fötterna men på strålande humör.

Morgonen efter, tillika dagen för möhippan, väcktes jag av mobilens ringande. Det var J som ringde och frågade om jag möjligen visste var B (brudtärnan) var, eftersom de hade bråkat kvällen innan och B inte hade sovit hos dem som var planerat.
Jag hade givetvis inte en susning, men eftersom J lät ganska upprörd lovade jag att åka hem till henne på en gång.
Det hela visade sig vara en MYCKET lång historia, som det inte är upp till mig att berätta, men jag kan tala om att den innehåller slagsmål, lögner, familjer som lägger sig i för mycket, och slutligen en inställd möhippa! Dramatik på VANSINNIGT hög nivå, med andra ord!! Men det fick mig åtminstone att sluta tänka på min egen belägenhet för en dag eller två. Det kan alltid vara värre, helt enkelt!

I går bestämde vi oss för att åka ut till Listowel och Liams föräldrar för att äta gott och ta det lugnt en kväll. Just innan vi åkte ringde M från Donegal och sa att om jag var intresserad fanns det en tjänst ledig för mig som Front of House Manager i det hotell han jobbar på. OM jag var intresserad??!! Självklart!!
Dessutom fanns det en god chans att det kunde finnas något för Liam där också. Kan det bli bättre?
Ja, faktiskt! Det ser ut som att M dessutom har lyckats fixa oss ett hus för nästan halva priset jämfört med vad vi betalar nu (lika stort ungefär) där mina – våra – kära små tjejer även är välkomna!

Så på fredag beger jag mig till Buncrana i Donegal för min första vecka, medan Liam stannar här och jobbar sin sista vecka i spritbutiken. Jag åker sen ner igen nästa vecka och packar det sista innan flyttlasset går upp till Donegal. Så när ni nu ska komma och hälsa på oss nästa gång, är det Derry ni ska flyga till!

Det är milt sagt bråda dagar framför oss, där jag måste plocka isär den förbaskade sängen igen, och sen montera ihop den igen. Men, jag ser fram emot en nystart i en helt ny del av Irland. Vi vet ju alla att jag älskar att se och lära känna nya ställen!!