Babyland and traumatised dogs

Today I was allowed a lovely lie in, and got rather abrubtly ushered back into bed when I tried getting up at 8.30am. Liam told me I was not to get up before 9am, and sent me straight back to bed where he a few minutes later served me brekkie in bed. Wonderful start to a wonderful day!
ON the agenda today was Västerås to test drive buggies. Stepping into the shop is like entering a completely new universe. Prams and buggies of a zillion different models and colours, play mats, changing tables, blankets, bottles, bags, bottle warmers, electric baby rocker thingies..... I could go on forever.
And we apparently need at least one of everything to make sure the baby doesn't grow up to be a mass murdurer incabable of fitting in to civilised society. It really makes me wonder how my grand parents and parents, heck - even I, ever managed to grow up to relatively normal people!
It honestly make me feel sick rather than inspired to open the wallet wide and shop-shop-shop.
Don't know if this makes me stupidly naïve, or soundly down to earth...
Anyway, we looked at a few different prams - mostely because all web sites and books say we parents-to-be should - and decided on what we already knew we wanted. A second hand combi pram with big wheels. All other fancy extra's are quite honestly a bonus if the come with the pram we end up buying. To be honest, neither I nor Liam have any intention of spending thousands and thousands of krona on a pram.
What we did buy though, was a feeding cushion that I've been told by friends became their best friend while breast feeding. And it was on sale.
We also stopped at Rusta and ÖB, and came out of there with a new dog bed and high visibilty "vests" for Abi and Ashiki.
Just back from a walk with the doggies I can report Ashiki was FAR from impressed by his high visibilty vest. Tried everthing to get rid of it, and was actually quite stressed by the time we got back. Poor thing...
Zassi on other hand was VERY impressed by the new bed, and hasn't left it since we got back from the forest.
The trip to the forest was fthe dogs, and for tracing with the dogs, and I'll tell that story in Swedish...

Jo, vi drog som sagt till skogs idag med alla tre hundar för att lägga lite spår.
Först lämpade vi av Liam för en stunds fiske och försökte sen hitta ett bra ställe att lägga spår på.
Till Zassi och Ashiki la jag vardera två spår med ungefär 20 minuters liggtid. För båda en godbit alldeles i början av spåret för att visa att de var på rätt väg, sen en burk med köttfärs halvvägs och vid spårslut för Zassi, och min tröja och burk med köttfärs i spårslutet för Ashiki.
Båda två tog upp första spåret fint och jobbade på bra, om än något svajigt. Dock var de båda två mycket mindre osäkra än förra gången vi spårade.
Vid Ashikis slut fick erbjöd jag honom även lek med favviskampisen, vilket han glatt hängde med på! Toppen!!
Medan jag la nya spår åt Z & A, passade jag även på att lägga ett kort spår åt Abi, mest för att se om hon skulle vara med på noterna.
Och visst var hon det!! Väldigt fundersam, och stannade allt som oftast för att kolla med mig, men tog sig sakteligen fram emot burken med köttfärs och tennisbollen. Kul tyckte hon det, helt klart!!

I spår nummer två var både Z & A riktigt på hugget, och började leta spårbörjan så fort de kommit ut ur bilen. När de väl tog upp spåret fick jag riktigt koncentrera mig på var jag satte fötterna för att hänga med. Helt annat engagemant och säkerhet. Jag tror att poletten har trillat ner!!! Så himla kul!!

Provade även spårselen på Ashiki, men han var måttligt imponerad. Ungefär lika lite imponerad som han var av reflexvästen jag köpte idag. Den senare försökte han skrapa av sig mot trän och staket, dra av med tänderna och klia bort. Kort sagt, han provade alla sätt han kunde, och var faktiskt riktigt stressad när vi kom tillbaka in från promenaden. Hoppas att han vänjer sig fort vid den, för den kommer att vara en ständigt kompanjon framöver.
Ska även börja invänjning av spårselen så att vi kan använda den "på riktigt" snart.

Det är nu tre trötta och nöjda hundar som ligger utspridda runt om i lägenheten, och en nöjd matte i soffan.

A laughing matter...

At some point I tend to reach the threshold after which I just can’t be bothered to worry anymore, simply because it’s just a waste of energy. This is where I’m at, at the moment.
What with us not being sure what will happen after the end of next month, other than that we’re to move out of the apartment by then and that I’ll go on maternity leave mid-November. Miracles do happen and maybe everything will simply work itself out the way it does most of the time. If not, at least we have wonderful families by our side, and things will find another kind of solution. But a solution it is anyway, so there is simply no point in worrying.
I’m glad I’m in this frame of mind, with the letter that came from FK yesterday. FK is the authority that deals with things like sick pay and maternity leave, and who have got a rather bad reputation to say the least. Anyway, a couple of weeks ago I sent them the certificate they need to show that I will soon be on maternity leave and that they will have to pay for that (that’s what they do). I thought no more of it, but was quite happy that I’d sent it in early knowing how excruciatingly long their processing time is at the moment.
Well, yesterday I got a letter from them with a form I needed to fill out. The same form I filled out when we moved back to Sweden a year ago to show that I will now be working and living here again.
Hmm…phoned them today and asked did I really have to fill this stupid form out again, where did the one I sent in a year ago go, and most importantly – would this delay the processing of my maternity leave money. The woman I spoke to dutifully took down all my questions and said that someone would get back to me with the answers. They would do their very best to do so today, but with their current workload it could take a few days. A FEW DAYS!!! Upon my question whether or not I’m to send in the stupid form she said I could do so if I haven’t heard anything from them by the end of the week. It is today Tuesday. How long can it possibly take?? Meanwhile, I do sort of wonder what will happen with the money they’re supposed to be paying me from mid-November… But find myself laughing; thinking me not getting the money on time would just fit right in with the other current events of our life.
To be continued I say!!

I helgen var jag och Jessica & Hasta ut i de uppländska skogarna och spårade. Ashikis första spår lade jag med en leksak och lite korv i en burk som spårslut, ungefär 30-40 m långt och med 20 minuters liggtid.
Han plockade upp spåret klockrent, men stannade efter ett par meter och såg väldigt osäker ut på vad han skulle göra sen. Jag stod tålmodigt kvar bakom honom och lät honom filosofera och sniffa runt en stund innan han försiktigt fortsatte på spåret. Det var ganska vingligt och man ser att han är väldigt osäker, men gick bitvis riktigt fint i spåret. Massor med beröm och godis när han kom till slutet, men lek var han inte intresserad av.
Efter lite funderande kom Jessica på att kanske det skulle vara en god idé att först lägga lite godis ett par tre meter in på spåret, för att bekräfta att han är på rätt väg, och sen som spårslut lägga min tröja eftersom den bästa belöningen än så länge är matte och massa uppmärksamhet och kel.
Sagt och gjort. Godbitar ett par meter in, lika långt spår, samma liggtid och min tröja som spårslut tillsammans med några godbitar.
Åter igen tar han upp spåret jättefint, och hittade delbelöningen ett par meter in. Tvekade lite igen, men tog sedan upp spåret igen. Han gick med lite större säkerhet den här gången, men fortfarande ganska försiktigt. Ett par meter från spårslutet vindade han tröjan som låg där, viftade till på svansen och ökade takten något. Framme vid slutet fick han godbitarna, massa beröm och hängde med på lite kamp med tröjan!
Det är inget fel på nosen alls, men han är väldigt osäker lille vännen. Vi kör vidare på samma sätt, för att bygga självförtroende på honom och verkligen se till att han hela tiden får göra rätt. Han tycker helt klart att det är kul, så det är mest självförtroende som behövs.

Även Zassi fick komma ut och spåra, dock bara ett spår. Hon har bara varit ute i skogen och spårat 2 gånger tidigare, och är långt ifrån säker, men går ändå rätt bra. Även med henne ska jag ett par gånger lägga en belöning ett par meter in för att visa att hon är på rätt väg, och sen fortsätta med spår på runt 40-50 meter med 30 minuters liggtid ett par gånger till, och kanske hitta en ännu hetare belöning än korven jag hade med den här gången. Köttfärs eller leverpastej kanske…
Det känns i alla fall som att vi är på väg, med båda hundarna, och alla tre njuter vi av att vara ute i skog och mark!
Abi som inte direkt är sinnebilden för en terränggående hund trivs rätt bra med att vara knähund, med lite bollkastning och trickträning emellanåt. Om någon förslag på hemsida/bok med bra tricks vore det toppen!!

Hitta Husse!!

Japp, igår la vi, Liam och jag, två korta spår åt Ashiki som var helt eld och lågor! Första spåret såg han Liam springa ut i skogen och gömma sig, och någon minut efter sprang vi iväg med. Vilken syn! Överlycklig och entusiastisk holländare med lagom rultig matte hängandes i andra änden, fram över stock och sten till en husse som levererade massor med beröm och korv.

Andra gången gjorde vi i princip samma sak, men jag och Ashiki gick iväg efter att Liam gömt sig, och lät honom sitta där nästan 10 minuter. Ashiki kunde inte komma fram fort nog till stället där Liam gått in i skogen, och än en gång var det holländare med heffaklump i släp som for fram genom lingonriset. Han tog upp spåret riktigt bra, även om det inte var exakt där Liam gått in, och framförallt har han verkligen fattat vad det är han ska göra, och tycker att det är SUPERKUL!!

Nu ska vi göra spåret något lite längre, och förlänga liggtiden så att han får jobba lite mer med nosen i backen. Att hans nos fungerar utmärkt tvivlar jag inte en sekund på - innan vi barkade in i skogen med honom för att lägga hans spår, lade jag i blåbärsriset ifrån mig två burkar med korv i till Zassis spår. På vägen tillbaka efter en liten runda i skogen slängde han nosen i backen och gick likt en korvsökande missil rakt på korvburkarna, och fick självklart massor med beröm och en godbit.
Det känns så otroligt kul att se hans iver, och att kunna leverera odelat bra upplevelser till honom.

På tillbakavägen passade jag på att lägga ett spår även åt Zassi, och ge det lagom liggtid medan vi gick tillbaka och bytte hund.
Givetvis visste jag precis var spårbörjan, mitt och slut var, jag hade ju tydligt sparkat upp lite mossa där jag gick in. Men visst.... när vi väl kom till det ungefärliga stället hade jag ju inte en susning, och istället för att lita på Zassi som ju tog upp spåret på en gång bestämde jag mig för att det nog var lite längre till höger. Insåg snabbt mig slagen, och lät henne leda vägen. Efter att hon hittat "halvvägsbelöningen" tyckte jag mig igen veta bättre än henne men fick ännu en gång se mig slagen och lita på Zassi. Som ju självklart gick raka vägen till spårslutet.
Insåg därmed 2 saker: skaffa klädnypor med band på för att märka ut spåret så här i början; och LITA PÅ HUNDEN! Har hört förut att just det är en av svårigheterna med spårning, och förstår helt och fullt varför. Tänk om man bara kunde koppla bort hjärnan och egot och bara hänga med?!

Hur som haver blev det bra till slut för båda hundarna, och vi hade lika kul alla tre!!
Abi, som denna gång fick stanna hemma, roade jag sen med bollkastning. Tror banne mig att jag ska skaffa en tunnel och slalombana åt henne, tills agilitykurserna kommer igång i vår.

Kram till er alla!!

Anniversary & Lycklig jycke!

A year already!! Time really does fly. This our first year as married has been wonderful! Sure we’ve had our ups and downs, and maybe everything hasn’t worked out exactly how we had planned it, but we have been through it together and stand even stronger now. After all, life rarely turns out the way we plan, but somehow it’s still good.
In a few months time there will be a new member to our family, and life will change again. A wonderful change, that carries with it that little feeling of uncertainty and “what ifs”. But I have no doubt what so ever that we’ll sail through it, together.

With our actual anniversary being on a Sunday, we decided on going for a nice meal on Saturday already. Our plan was to go to this lovely restaurant called Peppar peppar, but as somebody (…could possibly have been me…) forgot to book a table, we ended up having a gorgeous Greek meal instead. There was a festival on in Uppsala, so before our dinner we had a nice stroll around town looking at people and all the different stalls. A pint or two were downed while watching Michael rush his feet off at work, and then the short walk to the restaurant.
In all we had a lovely evening that finished off in an Irish fashion with a heavy shower while walking to the train.

On Sunday morning we went to the local kennel club to watch a competition, but gave in to the chill after a while and drove home again.
Ashiki and I later headed out again, to meet a friend for some tracing. We arrived home in Sala again in the early evening, tired but happy.

Som sagt, jag och Ashiki mötte upp med Jessica och Hasta för att lägga ett litet nybörjar spår åt Ashiki, och ett något mer avancerat sådant åt Hasta.
Vi började med ett 30-meters spår med leksak och godis som spårslut åt Ashiki, med 20 minuters liggtid, mest för att se om han spontant skulle ta upp spåret.
Under tiden fick Hasta gå sitt spår med stor glädje.
Ashiki stannade förvisso till vid spårstarten, men visste inte riktigt vad det var meningen att hans kulle göra sen.
Vi fortsatte en bit längs vägen, och jag sprang in och gömde mig bakom en liten gran. Jessica gick iväg med Ashiki och väntade ett par minuter för att låta honom ta upp spåret själv. Han var lite fundersam, men tog upp spåret och gick ett par meter tills han trasslade in sig i kopplet och blev fundersam om vem som stod i andra änden av kopplet och vad hans skulle göra i största allmänhet. Jessica stod kvar och väntade ut honom, och när han sen vindade mig fick han gå på det för att få hitta mig. Lyckan var stor när han hittade matte där bakom granen!

Vi gjorde om samma sak igen, men ännu lite enklare där han fick stå kvar vid vägen och se mig springa in i skogen, vänta någon minut eller två och sen gå direkt. Mer motor denna gång, och en superglad jycke som hittade matte och verkade fatta lite vad det hela går ut på.
Helt underbart att få ge honom en bra upplevelse där han lyckades, och matte var jätteglad och nöjd. Nu ska jag bara bygga vidare på detta, på samma sätt ett par gånger till så att jag ser att han får självförtroende och verkligen förstår vad han ska göra.
Toppenupplevelse för oss båda, att få gå därifrån med en YES-känsla, även om det var på total basicnivå.

Snyggingen Ashiki 7,5 månad

This put a smile on my face!

Wonderful wonderful doggies!

Babies and babas

Yesterday Liam and I made our way down to the hospital and a date a first date with our midwife and a number of other penguin-walking women with partners. In other words, our first parenting class.
Most of the other couples had their due date set to October and early November, which means that Baby H will – if all goes to plan – be the second last baby born in the class. The last one is on the 1st December, so only a few days later. How it all actually ends is a different matter altogether.

After doing the usual introduction round, we were each given a pad of post-its, and on these we were to write down the questions we wanted answered in the coming 6 classes. Vera, the midwife, then left the room to give us some time to write. For being a group of 7 first-time-parents there was not a lot of writing going on… We either know it all already (hrm) or we’re still in a state of blessed ignorance.
In the end most of us managed to put a few questions down on the post-its. Mine were, among other things, Swine flu vaccination. As it turned out, I was not the only one.
In general I really don’t like vaccinations, neither on myself nor on my pets. But, with the media milking this oink-oinkflu thing to the last drip, it has managed to get even sombre me slightly on the edge.
My work place will offer the vaccination to all employees, as will Sala kommun with pregnant women being on top of the list.
According to Vera, there is no risk involved for the baby at all, but a friend who lives up north has a midwife who clearly said that no one actually knows if there is any risk involved. So, what do do?? The flu is really only a slightly nastier version of the normal flu, and I haven’t had a proper bout of the flu in 10 years or so…
Ah well, I’m sure I’ll decide sooner or later.

Back to the parenting class. It seems like a nice group of people, so I’m looking forward to next week when we’re meeting again. There will be a physiotherapist there as well then, to talk about posture, back aches and whatnots.
The same day, we have another check up in the morning, and I’m absolutely sure all is perfectly ok with the baby. At least according to the gymnastics she/he has taken up lately. Baby H as now progressed from cart wheels to back flips. All the movement that used to really nice and sort of cosy, have now started to at times being quite uncomfortable. Especially when Baby H testes the stretch ability of my right side stomach, just below the ribs. It’s like someone pushing a medicine ball to the side and at the same time moving it slowly up and down. This often happens around lunch time, when I’m trying to eat my lunch…

But in all I’m still loving this whole being pregnant thing; swollen feet & hands, out of breath-ness, running to the toilet every 10 minutes, not sleeping well and support socks included. It’s just amazing to think that inside me a new person is taking shape, with it’s own will, likes and dislikes. I really can’t wait to meet her/him (although I’m sure it’s a girl…) in a few months time.

Over to a the four-legged world.

Jag har insett att min Ashiki inte är den träningsmaskin som jag kanske hade hoppats på, men han ju fortfarande min lilla lurvtuss som jag älskar! Till viss del är det helt klart mitt fel, för mycket för snart för en liten filur som bara ville få vara valp och springa omkring och busa och käka på skor. Lesson learned. Så, det enda vi gör nu är att leka, springa i skogen och skrämma joggare, kasta boll, ha dragkamp med trasa och pussas i mängder. Kort sagt allt det jag skulle ha gjort med honom från början. Back to square one, och det är helt ok! Jag menar, hur kan man inte älska en hund som troget ligger utanför duschen och väntar på att matte ska bli färdig, som gärna kommer upp i knät i gungstolen, som varje morgon väntar på att först matte ska äta upp filmjölken, sen Abi fördiska och han slutligen stå för findisken. Varje morgon. Som 16.55 varje vardag sätter sig vid dörren och väntar på att jag ska komma hem, och sen inte vet vilket av alla fyra ben han ska stå på.
Han påminner en del om mitt fullblod Mayo, som skulle tas bort för att han var byggd som en drag racer och helt enkelt inte kunde springa fort på banan. Istället hamnade han hos mig, och blev med en underbar kompis och hoppehäst, om än rätt ful-söt och helt hopplös i markarbetet.
Med Zassi kör vi vidare i maklig takt, och ser klubben som ett bra tillfälle att få komma ut bland andra hundar och träna kontakt.
I måndag fick även Abi för en gångs skull komma ut ur bilen och kolla runt lite. Hon blir som vanlig helt eld och lågor och frambenen går som små trumpinnar på stället i väntan på att faktiskt ska röra på oss. Vi tittade lite på alla duktiga hundar som körde lydnad, och gick sen upp till de få agility hinder som stod framme, slalom, spången (eller vad den kallas) och det lilla däcket de ska hoppa igenom. Med Abi förekommer inget som helst belöningsproblem, hon skulle gladeligen försöka flyga för en brödsmula! Vi provade de grejer som stod framme och hon fullkomligen älskade det!! Till och med spången (eller vad den nu heter) som jag trodde att hon skulle tycka vara läskig, kastade hon sig upp på glatt jagandes den bit köttbulle som jag höll i handen.
Summa summarum, men överlycklig hund som inte visste till sig för att det var så himla kul! Vi ska helt klart anmäla oss till en agilitykurs snarast!!

Just a quick note...

...to say I have found the path, and walked a little bit, back to where I came from, and that life now seems a bit less gloomy. Not quite at the lemonade-point of life, but at least at the pit stop where you put a slice of lemon into your warm whiskey and enjoy a fortifying dring.

I'm getting there, as I said I would!

When life hands you lemons....

...make lemonade. Or just pour the lemon juice straight into your eyes, cause you'll cry any bloody way!
Yep, positive and optimistic are my middle names today. My first names yesterday, so it is getting better....
Let's just say that it feels like the big bearded fella' above has taken a very long leave and is sitting on a nice sandy cloud somewhere sipping mojitos happily oblivious of the poor little sheep troddin quicksand that he was supposed to help.
Bitter and negative? Me? Well, lets just say I'm checking out the view from this end as a change, and now have trouble finding the path that leads back to my normal "larger than life" and "incurably positive" viewpoint. I'll get there in the end, of that I'm sure, but don't quite know when.

I'm not going to give you the full story, those of you who have followed our year in Sweden know the details anyway. As I reminder I can just point out that there's a mere 13 weeks or so till D-Day...
The straw that broke this particular camel's back yesterday was forgetting a wallet containing a few hundred krona, and all the plastic of course, and last but not least the five pairs of socks I'd just bought at H&M. All of the above was in the plastic bag I got with the socks.
Not until I was getting ready to get off the train in Sala did I realise what I'd left behind.
Started phoning around like a mad woman, cancelling credit cards and god knows what, checking if someone had handed it in, getting M to get one of his friends to go in and see if it was where I'd left it, yadda yadda yadda...
All this done, one of the doggies tipped over a pedestal with a plant on, which ended in a broken pot and a Sara cracking up totally.
Got sent to lie down on the fakir mat with an i-pod plugged into my ear to calm down a bit.
Then burnt the pea-soup...

Anyway, asked at the ticket office this morning if something had been handed in, and lo and behold - there was my wallet! Stripped of money of course, but with everything else un-touched! Well, bar the socks that they'd taken as well. Hope the socks fit and the money bought them something good.

Complaining-session over, thanks for "listening" (those brave enough to actually read this to the end...) and I promise I'll get a GPS to guide me back to my normal point of view till next time!