Babies and babas

Yesterday Liam and I made our way down to the hospital and a date a first date with our midwife and a number of other penguin-walking women with partners. In other words, our first parenting class.
Most of the other couples had their due date set to October and early November, which means that Baby H will – if all goes to plan – be the second last baby born in the class. The last one is on the 1st December, so only a few days later. How it all actually ends is a different matter altogether.

After doing the usual introduction round, we were each given a pad of post-its, and on these we were to write down the questions we wanted answered in the coming 6 classes. Vera, the midwife, then left the room to give us some time to write. For being a group of 7 first-time-parents there was not a lot of writing going on… We either know it all already (hrm) or we’re still in a state of blessed ignorance.
In the end most of us managed to put a few questions down on the post-its. Mine were, among other things, Swine flu vaccination. As it turned out, I was not the only one.
In general I really don’t like vaccinations, neither on myself nor on my pets. But, with the media milking this oink-oinkflu thing to the last drip, it has managed to get even sombre me slightly on the edge.
My work place will offer the vaccination to all employees, as will Sala kommun with pregnant women being on top of the list.
According to Vera, there is no risk involved for the baby at all, but a friend who lives up north has a midwife who clearly said that no one actually knows if there is any risk involved. So, what do do?? The flu is really only a slightly nastier version of the normal flu, and I haven’t had a proper bout of the flu in 10 years or so…
Ah well, I’m sure I’ll decide sooner or later.

Back to the parenting class. It seems like a nice group of people, so I’m looking forward to next week when we’re meeting again. There will be a physiotherapist there as well then, to talk about posture, back aches and whatnots.
The same day, we have another check up in the morning, and I’m absolutely sure all is perfectly ok with the baby. At least according to the gymnastics she/he has taken up lately. Baby H as now progressed from cart wheels to back flips. All the movement that used to really nice and sort of cosy, have now started to at times being quite uncomfortable. Especially when Baby H testes the stretch ability of my right side stomach, just below the ribs. It’s like someone pushing a medicine ball to the side and at the same time moving it slowly up and down. This often happens around lunch time, when I’m trying to eat my lunch…

But in all I’m still loving this whole being pregnant thing; swollen feet & hands, out of breath-ness, running to the toilet every 10 minutes, not sleeping well and support socks included. It’s just amazing to think that inside me a new person is taking shape, with it’s own will, likes and dislikes. I really can’t wait to meet her/him (although I’m sure it’s a girl…) in a few months time.

Over to a the four-legged world.

Jag har insett att min Ashiki inte är den träningsmaskin som jag kanske hade hoppats på, men han ju fortfarande min lilla lurvtuss som jag älskar! Till viss del är det helt klart mitt fel, för mycket för snart för en liten filur som bara ville få vara valp och springa omkring och busa och käka på skor. Lesson learned. Så, det enda vi gör nu är att leka, springa i skogen och skrämma joggare, kasta boll, ha dragkamp med trasa och pussas i mängder. Kort sagt allt det jag skulle ha gjort med honom från början. Back to square one, och det är helt ok! Jag menar, hur kan man inte älska en hund som troget ligger utanför duschen och väntar på att matte ska bli färdig, som gärna kommer upp i knät i gungstolen, som varje morgon väntar på att först matte ska äta upp filmjölken, sen Abi fördiska och han slutligen stå för findisken. Varje morgon. Som 16.55 varje vardag sätter sig vid dörren och väntar på att jag ska komma hem, och sen inte vet vilket av alla fyra ben han ska stå på.
Han påminner en del om mitt fullblod Mayo, som skulle tas bort för att han var byggd som en drag racer och helt enkelt inte kunde springa fort på banan. Istället hamnade han hos mig, och blev med en underbar kompis och hoppehäst, om än rätt ful-söt och helt hopplös i markarbetet.
Med Zassi kör vi vidare i maklig takt, och ser klubben som ett bra tillfälle att få komma ut bland andra hundar och träna kontakt.
I måndag fick även Abi för en gångs skull komma ut ur bilen och kolla runt lite. Hon blir som vanlig helt eld och lågor och frambenen går som små trumpinnar på stället i väntan på att faktiskt ska röra på oss. Vi tittade lite på alla duktiga hundar som körde lydnad, och gick sen upp till de få agility hinder som stod framme, slalom, spången (eller vad den kallas) och det lilla däcket de ska hoppa igenom. Med Abi förekommer inget som helst belöningsproblem, hon skulle gladeligen försöka flyga för en brödsmula! Vi provade de grejer som stod framme och hon fullkomligen älskade det!! Till och med spången (eller vad den nu heter) som jag trodde att hon skulle tycka vara läskig, kastade hon sig upp på glatt jagandes den bit köttbulle som jag höll i handen.
Summa summarum, men överlycklig hund som inte visste till sig för att det var så himla kul! Vi ska helt klart anmäla oss till en agilitykurs snarast!!