Monday, September 14, 2009

Anniversary & Lycklig jycke!


A year already!! Time really does fly. This our first year as married has been wonderful! Sure we’ve had our ups and downs, and maybe everything hasn’t worked out exactly how we had planned it, but we have been through it together and stand even stronger now. After all, life rarely turns out the way we plan, but somehow it’s still good.
In a few months time there will be a new member to our family, and life will change again. A wonderful change, that carries with it that little feeling of uncertainty and “what ifs”. But I have no doubt what so ever that we’ll sail through it, together.

With our actual anniversary being on a Sunday, we decided on going for a nice meal on Saturday already. Our plan was to go to this lovely restaurant called Peppar peppar, but as somebody (…could possibly have been me…) forgot to book a table, we ended up having a gorgeous Greek meal instead. There was a festival on in Uppsala, so before our dinner we had a nice stroll around town looking at people and all the different stalls. A pint or two were downed while watching Michael rush his feet off at work, and then the short walk to the restaurant.
In all we had a lovely evening that finished off in an Irish fashion with a heavy shower while walking to the train.

On Sunday morning we went to the local kennel club to watch a competition, but gave in to the chill after a while and drove home again.
Ashiki and I later headed out again, to meet a friend for some tracing. We arrived home in Sala again in the early evening, tired but happy.

Som sagt, jag och Ashiki mötte upp med Jessica och Hasta för att lägga ett litet nybörjar spår åt Ashiki, och ett något mer avancerat sådant åt Hasta.
Vi började med ett 30-meters spår med leksak och godis som spårslut åt Ashiki, med 20 minuters liggtid, mest för att se om han spontant skulle ta upp spåret.
Under tiden fick Hasta gå sitt spår med stor glädje.
Ashiki stannade förvisso till vid spårstarten, men visste inte riktigt vad det var meningen att hans kulle göra sen.
Vi fortsatte en bit längs vägen, och jag sprang in och gömde mig bakom en liten gran. Jessica gick iväg med Ashiki och väntade ett par minuter för att låta honom ta upp spåret själv. Han var lite fundersam, men tog upp spåret och gick ett par meter tills han trasslade in sig i kopplet och blev fundersam om vem som stod i andra änden av kopplet och vad hans skulle göra i största allmänhet. Jessica stod kvar och väntade ut honom, och när han sen vindade mig fick han gå på det för att få hitta mig. Lyckan var stor när han hittade matte där bakom granen!

Vi gjorde om samma sak igen, men ännu lite enklare där han fick stå kvar vid vägen och se mig springa in i skogen, vänta någon minut eller två och sen gå direkt. Mer motor denna gång, och en superglad jycke som hittade matte och verkade fatta lite vad det hela går ut på.
Helt underbart att få ge honom en bra upplevelse där han lyckades, och matte var jätteglad och nöjd. Nu ska jag bara bygga vidare på detta, på samma sätt ett par gånger till så att jag ser att han får självförtroende och verkligen förstår vad han ska göra.
Toppenupplevelse för oss båda, att få gå därifrån med en YES-känsla, även om det var på total basicnivå.

1 comment: