Helgen från Helvetet

...är så nära man kan komma sanningen för den gångna helgen. Förbannelse, kan man oxå säga. Eller ungefär vilken annan svordom som helst. Jag har använt dem alla, plus en hel del på engelska, tyska, spanska och även finska. Vad har då gått fel?
Om vi sonika vänder på frågan och i stället frågar Vad har gått rätt, så kan jag meddela att det åtminstone inte regnade!
Det hela började i fredags morse, då jag upptäckte att jag inte fått någon lön denna vecka. Jag lämnade i måndags in de papper som behövdes för att pengarna ska komma in på mitt konto varje fredag. På blanketten står det att det tar 5 arbetsdagarna för att blanketten att behandlas. Måndag -fredag är i min värld 5 arbetsdagar. Och det är även vad almanackan säger. Men se, det är icke vad banken säger! De förklarade att det förmodligen inte skulle hinnas med innan fredag, eftersom papprena måste skickas per post upp till Dublin och sen tillbaka till Killarney och det meddelst sköldpadda. Men, min kollega sa att de sagt samma sak till henne, med det ändå ordnat sig samma vecka, så jag var vid gott mod.
Lite visste jag då , att det var första dagen på Helgen från Helvetet, så givetvis gick det inte alls. Men men, pengar är dock världsliga ting, jag hade åtminstone pengarna till hyran, så äta fick jag väl göra sen någon gång. Liam fick ju åtminstone sin lön, så det skulle nog gå vägen.
Efter avslutad arbetsdag åkte jag så hem för att ta hundarna på en snabb promenad innan jag skulle åka ut till Bantry för helgen, och de förbenade hundarna. Positiv redan där alltså... Hustomten D var hemma när jag lämnade huset, så jag och vovvarna sa hejdå och knallade iväg. När vi cirka 20 minuter senare kom tillbaka var D's bil borta. Och dörren låst. Och mina husnycklar, bilnycklar samt mobiltelefon låg så fint på bänken alldeles innanför glasdörrarna, och ta mig f-n om de lite låg och hånflinade åt mig! Svor en ed, ryckte i dörren och tog ett varv runt huset. Normalt sett är alltid åtminstone ett fönster öppet, men givetvis inte idag. Vad göra??? Slängde in hundarna i bilen, som tack och lov inte var låst, och sprang till grannen för att ringa Liam, och be honom ringa D och säga åt honom att vända om och komma och låsa upp dörren. Helgen från Helvetet dikterade givetvis här att mottagningen i Bantry, som alltid är dålig, skulle vara lika med Noll, så jag lämnade meddelande på mobilsvaret med förhoppningen att Liam mirakulöst skulle få meddelandet på något sätt.
Sen var nästa fråga om jag bara skulle sätta mig ner och vänta på att D skulle komma tillbaka, vilket jag inte trodde skulle hända alls, eftersom han skulle hem till Wicklow och göra sin uppkörning. Bestämde mig istället för att det var bättre att agera än att vänta, så jag och hundarna började den cirka 3 kilometer långa promenaden till min kompis E som bor bakom Liams jobb. Hon kunde om inte annant hjälpa mig att få tag på en låssmed. E är alltid hemma, eller åtminstone hennes mamma. Men nu var det ju Helgen från Helvetet, så huset var givetvis tomt. Vände om och gick ner till Liams jobb, tog en hund under vardera arm (tack och lov att de inte är rottisar!!) och gick in i butiken. V tittade en aningen frågande på mig, så jag sa med darr på rösten att jag behövde hans hjälp! (Detta är en människa jag pratat med ungefär sisådär 5 minuter totalt...) Kunde han please hitta numret till en låssmed, och sen låna mig sin mobil så att jag kunde ringa. Snälla!? Gentleman som han är fixade han det åt mig, så jag gick ut och ringde. Den första låssmeden var sängliggande, men skulle messa mig numret till en annan kille som kunde komma ut och hjälpa mig. Skickade så ett visitkort på mobilen, som jag var tvungen att spara för att kunna ringa till. Givetvis la jag inte märke till namnet, utan var tvungen att gå igenom V's alla femtielva hundra kontakter. Och här började mobilen pipa och tala om att det var dåligt med batteri. Inte stressande alls, nej då!
Hittade till sist numret, och ringde låssmeden som sa att han skulle vara vid huset 45minuter senare eftersom han reste från Tralee. Inga problem sa jag, det tar mig en god stund att gå tillbaka i alla fall.
Lämnade tillbaka mobilen och tackade hjärtligt för hjälpen. Sen påbörjade vi promenaden tillbaka hem, hälften av sträckan längs med en hårt trafikerad väg. Detta med två omplaceringshundar som vi bara haft i drygt två veckor! De är världens bästa jyckar!!
Hur som haver, på min väg tillbaka hem gick jag och sa till mig själv att måtte inte D ha kommit tillbaka, måtte han inte ha kommit tillbaka... Vilket han givetvis hade gjort!!!! Förbannelse och massa andra ord! Ringde nummerupplysningen för att få tag på numret till låssmeden som var på väg ut till mig, för att tala om att jag inte behövde honom trots allt, och att han kunde skicka räkning på utryckningen. Han påpekade att han ju inte visste var jag bodde, och att jag ju kunde ge honom vilken påhittad adress som helst. Point taken, så jag väntade snällt tills han kom. Var beredd att betala hur mycket som helst, men den raringen tog bara 30Euro!
Äntligen, och en timme senare än planerat, anlände jag så till Bantry och möttes av nyheten att Liams bäste kompis' flickvän hade dragit och tagit deras 6-månaders baby med sig, och sagt att P inte skulle få träffa honom igen. Alltså åkte vi in till stan för att hämta en tämligen rundfotad P, och sen vidare till en lokal pub i den by där Liams föräldrar bor. Jag satt med en timme eller så, men åkte sen hem med löfte om att komma tillbaka om hämta dem vid stängningsdags.
Lördagen förflöt underbart nog tämligen smärtfritt, även om jag inte kunde komma någon vart eftersom Liam tagit bilen till jobbet i Killarney. Men - återigen- det regnade åtminstone inte, så vi var ute på en långpromenad och slappade sen mest.
Idag på förmiddagen städade vi huset innan vi - äntligen - kunde säga att våran hundvaktarvecka var till ända, och vi kunde få återvända hem.
Väl åter i Lissivigeen packade vi lättade ur bilen och Liam började göra sig redo för jobbet. Men först bad han mig räkna ignom pengarna till hyran för att se till att allt var där. Pengarna ja! Var var de?? Visste att jag haft dem med mig till Bantry, och räknat dem där, men var i h-vete gjorde jag av dem sen??? Med panik slet jag ut innehållet ur alla väskor, vände ut och in på alla fickor och kollade plånboken femtielva gånger. Men inga pengar! Okej, tänk nu Sara -var hade du pengarna sist?? På vardagsrumsbordet i Bantry. Men vi såg dem ju inte när vi städade! Har hundarna tuggat i sig dem?? Eller slängde jag dem i soporna? De MÅSTE vara kvar på bordet! Och var i hela världen är min mobiltelefon?? Kvar i det förbannade fönstret i Bantry, det enda stället med täckning. Förbannelse. Igen!
Släppte av Liam på jobbet, och körde sen hela den 1,5 timmar långa krokiga, guppiga, urusla förbenade irländska vägen tillbaka till Bantry, hittade pengarna under en tidning på bordet, slet åt mig mobilen och körde hela den fortfarande lika krokiga, guppiga, urusla vägen tillbaka hem.
Måtte nästa vecka bli hundrafemtio procent bättre, för värre kan det nästan inte bli!!