Stjärnor till höger och vänster

Japp, så var det då äntligen klappat och klart, officiellt och i laga kraft. Vi är nu officiellt ett femstjärnigt hotell, med allt vad det innebär.

Fullt galejpådrag idag, med ministrar och tv-kändisar, wannabes och en del vanliga svenssons. Eller O'Sullivans blir det väl kanske här.

Dagens stora dragplåster var Joanna Lumley. Jaså, du vet inte heller vem det är? Nä, Sara hade givetvis, som vanligt, inte en susning om vem hon var, och frågade innan Ms Lumleys ankomst hur jag skulle känna igen henne. Om jag nu mot förmodan skulle undgå att höra den helikopter som skulle ta henne från flygplatsen till hotellet. Och landa i trädgården... Lång och blond, fick jag till svar. Himla bra beskrivning, passar bara in på 45 % av landets kvinnliga befolkning.

Men så annonserades helikopterns stundande ankomst av att vår accommodation manager, som gärna vill vara med ÖVERALLT, kom springandes som en låghalt gasell genom lobbyn med en sopkvast i ena handen och skyffel i den andra för att sopa bort någon inbillad förorening i entrén. Efter henne svassade fru ägare runt och pekade hysteriskt mot eldstäderna vid entréerna som till hennes stora förvåning inte var tända ännu.

Sen gjorde hon då entré, Ms Lumley, och se då trillade polletten ner! Varför var det ingen som sagt att det var Patsy från Absolutely Fabulous????!!!!! Man kan säga att det var lite svårt att skaka hand med henne utan att fnissande kolla var hon gömt cigaretterna och spriten! Men himlans trevlig var hon!

Sen började då alla andra mer eller mindre kända människor anlända i en strid ström. Irlands favvisväderpojke var oxå med såklart, han är en av ägarinnans favoriter, och kom som vanligt upp och skakade hand med oss och pratade lite. Ställde ner ett tomt champagneglas på receptionsdisken och sa leende att han snart måste sluta komma ner till Kerry, för vi alla försöker bara få honom full. Och grep samtidigt tag i ett nytt glas skumpa från en bricka som påpassligt passerade honom. Tror inte att han alls behöver hjälp att bli full, det klarar han så himla bra själv!

När alla de cirkus 150 gästerna samlats i lobbyn, och ett antal champagneflaskor tömts kan man utan minsta överdrivt påstå att ljudnivån låg straxt under den från ett nystartat jumbojet. Enda sättet att veta om telefonerna ringde var att hela tiden kolla på displayen, för det var fullständigt lögn att höra dem!

När så alla sent om sider vallats in i konferenslokalen hände något ur personalsynpunkt historiskt! Vi ombads SAMTLIGA att samlas utanför sadga lokal, för att sedan under applåder paraderas in som en skock lydiga får. VI FICK ALLTSÅ LÅTA TELEFONERNA RINGA BÄST DE BEHAGADE!!!! Nu tog hela paraderandet inte mer än 10 minuter, så det var inte direkt någon större katastrof, men ändock!

Trots att det hela kändes lite halvt om halvt fånigt, ska det ändå tilläggas att det kändes bra att vi som faktiskt fått det hela att hända fick erkännande för allt hårt arbete som lagts in det senaste året. Hurra för oss!!!

När jag lämnade jobbet vid halv fyra var det hela fortfarnde mer eller mindre i full gång, så det var skönt att få lämna sorlet och gå och lyfta lite skrot igen.

Med ännu en ny förkylning...