Tuesday, September 11, 2007


Bussturister – de skulle banne mig skjutas hela högen!! Eller åtminstone hålla sig ruskigt långt borta från mig. Speciellt om de kommer från Amerika eller Australien. Eller är äldre än 30. Eller yngre än 28. Förbannade puckskallar, nästan hela högen! Jag är så vansinnigt trött på dem just idag att det är skottpengar. Skulle faktiskt nästan betala för att göra det… Nä, skojar bara, så gräslig är jag inte. Men kanske ”bunt’ihop & schlå ihjäl”?
Det hela började igår. Inom loppet av 30 minuter anlände 3 busslaster med kamerabehängda individer, samtidigt som brandlarmet bestämde sig för att så vackert ljuda. Och givetvis vägra stängas av.
När alla dessa kamerabehängda individer dirigerats till sina rum börjar så telefonsamtalen. ”Hur fungerar telefonen?” ” Kan jag få byta rum för här är sängen för hård/för mjuk/ finns ingen utsikt/luktar det minsann lite rök/har jag inte utsikt över havet (never mind att havet ligger 15 minuter från hotellet)/ har jag inga rosa elefanter dansandes balett i badkaret”, osv osv osv i all oändlighet.
Något senare kommer samtalen som i mångt och mycket följer denna mall (allra helst för de som befinner sig väl över plussidan av 30): Hur gör jag för att ringa till …England, Mongoliet, Långtbortistan? -Slå 9:an för linje ut, 0044 för England (eller vart de råker vara) och sen telefonnumret. –Ska jag lägga på först? – Eh, ja, det gör livet lite enklare… 2 minuter senare: -Jag gjorde som du sa och jag kommer inte fram. – Slog du 9:an för en linje? Ja, och sen telefonnumret. – Kom du ihåg landskoden? – Ja, det är väl 028 för London? – Nej, du måste först slå 0044 för England, och sen numret i London. –Jaha, jag försöker igen.
Detta upprepas sedan ett antal gånger innan jag ger upp och går upp till rummet. Där befinner sig i nio fall av tio en 188 år gammal dam som har telefonnumret nedklottrat på en lapp. Inget riktnummer eller nåt, eftersom det är vad hon ringer när hon är hemma, och hon har alltså inte en susning om vad riktnumret kan vara. Vilket innebär att jag först av allt måste lista ut riktnumret och sen kan vi göra telefonsamtalet. Som i fem fall av fyra varar i 15 sekunder.
Detta mellan alla förfrågningar om strykjärn, mera te/kaffe, extra handdukar och vad det nu än månne vara. Sen ska vi givetvis inte förglömma alla andra miljoner samtal om bokningar, kvarglömda pinaler och allt annat tänkbart och mindre tänkbart. Samtidigt som jag givetvis måste le och se ut som att just Fru Smiths utläggning om varför en spindel har just 8 ben är det mest intressanta jag hört i hela mitt liv, och givetvis ska jag ta reda på om det kommer att regna i morgon. Jag ska bara ringa till Mannen där uppe, om jag bara kan komma på hur den förbannade telefonen fungerar!! GAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH! Ge mig styrka!!
Men Åh vad jag älskar hotellindustrin. NOT!!
Behöver jag säga att jag så ser fram emot mitt nya jobb, på ett litet kontor måndag – fredag 9-17! Känner jag mig själv rätt kommer jag väl å andra sidan komma att tycka att det blir lite väl lugnt och stilla. Men då ska jag minsann bara gå tillbaka och läsa detta inlägg, och påminna mig om varför jag med glädje kommer att för sista gången gå ut genom dessa dörrar!!
Efter att jag jobbat ungefär 7 dagar denna vecka, såklart….

No comments: