Igår fick vi göra första ”hämta-febrigt-barn-från-dagis-utryckningen”. Vi är i det här fallet Liam…
Jag åkte hem lite tidigare från jobbet, och möttes av ett lite hängigt och klängigt barn, men ändå förvånansvärt pigg.Tillsammans gjorde vi middag, blodpudding, stekt potatis och bacon – en kolesterolfelst utan dess like – och sen gjorde jag mig i ordning för veckans heliga kväll. Min ridlektion.
På plats bland de underbara hästdofterna ser jag att jag blivit tilldelad Cassi igen. Inget ont i det alls, faktiskt himla kul. Att rida lätt är på de flesta hästar upp - ner - upp - ner - upp - ner, ibland upp–ner–upp–ner-upp-ner och på en shettis är det upp-ner-upp-ner-upp-ner-upp-ner.
På underbare Cassi är det däremot u p p - n e r - u p p - n e r - u p p - n e r . Han med andra ord ganska så stora gångarter. Detta är i sig någonting bra – stora, taktmässiga gångarter är ju det vi vill ha i våra hästar. Men, och här kommer det stora mennet. Det är banne mig inte lätt att sitta på en häst med stora gångarter!!!Jag känner mig i traven mest som en liten geleklump som halkar omkring i sadeln med armar och ben slängandes åt alla möjliga – och omöjliga – håll och kanter.
Lägg till detta en ganska så stabbig middag avslutad sisådär en halvtimme innan skumpandet tar sin början så har man ett gott underlag till akut illamående. Man kunde ju tycka att jag efter 20+ år som ryttare borde ha lärt mig detta, men helt tydligt är så inte fallet.
Galoppen är å andra sidan, måste jag ju tillägga, helt UNDERBAR!! Som att sitta på en gunghäst, och så totalt ridbar. Mmmmmmm….
Som socker på moset, eller nåt, gick jag efter att ha sadlat av honom in i putskroken som hänger i sadelkammaren, med blodvite som resultat. Samma krok, förresten, som en olycklig stalltjej för ett gäng år sen sprättade upp näsan på – men det är en annan historia!
Precis när han började slumra till satte hostan igång igen, och rätt som det var satt vi där med både lunch och middag i något mer flytande format i knät, på bröstet, på filten, på golvet… Ner med ungkraken in duschen för att tvätta bort spyor, upp med make-kraken (som har lite svårt för just uppstötningar) för att städa bort spyor. "Men", ropar han uppe från sovrummet, "hade han inte spytt på golvet med??" " Jo, så det måste du torka upp." "Men, det ju inget där!"
Nä, inga spyor på golvet, men väl en jättebelåten Zassi som tackade för nattmackan. Det är härligt med hund!
Rentvättad mamma och son återvände till sovrummet och kröp tillsammans ned i sängen, och somnade ganska snart.
Här skulle historien kunna vara slut, men icke!
Runt halv fyra vaknade Andrew igen, och gav sig inte förrän jag klev upp och gjorde en flaska välling att intas i sängen. Allt frid och fröjd, flaskan tömd och en liten arm letade sig runt min hals och en litet ansikte trycktes mot mitt. I fem minuter, för sen… REPRIS! Hosta – vällingkräks. I sängen. Happy days!!!
Ner, tvätta, ny pyjamas, byta sängkläder, somna om… Eller nja – nu var ju Andrew klarvaken och ville minst av allt sova. 45 minuter senare gav han dock upp, och lät den ömma modern snarka ett par timmar till.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det är en välsignad tur att man älskar de små liven, annars skulle man lätt kunna bli lite trött…
Yesterday we did our first ”pick-up-a-feverish-child-from-the-creche-call-out”. We in this case meaning Liam.
I left work a little earlier, and was met by a sick, clingy little son, put still surprisingly energetic. Together we sorted out dinner, blodpudding (black pudding-ish), fried potato and bacon – a true cholesterol party – after which I got ready for the highlight of the week. My riding lesson.
At the riding school, breathing in the lovely horse smell, I found out I’d been given Cassi for my lesson. Not a bad thing at all, quite the contrary. But… Doing the rising trot follows the following rhythm on most horses: up - down - up - down - up - down, in some cases it is up – down – up –down – up – down, and on a Shetland pony it is up-down-up-down-up-down-up-down.
Now, on Cassi on the other hand it is a case of up - down - up - down - up - down.
In other words, he is fairly big gaited. This is a good thing, big airy gaits is what we want in our horses. But, and this is a big But – it is god damn difficult to sit down on a horse with big gaits!!! When trotting I feel very much like a piece of jelly flopping around in the saddle with arms and legs flying around in all possible – and impossible – directions. Add to this a fairly stout dinner finished roughly 30 minutes before the riding lesson, and you have a very good recipe for acute sickness. You would think that I’d know this after 20 odd years of riding, but apparently not!
I have to add that the canter, on the other hand, is WONDERFUL!! It’s just like sitting on a rocking horse…mmmmm.
To finish things off, after untacking him I walked into the hook hanging from the ceiling, used for cleaning bridles, and got a nice cut in my eyebrow. All in a days work! That hook is, by the by, the very same one that an unfortunate stable girl accidently cut her nose open on. But that’s a different story.
Down the stairs again, to put the poor child in the shower while the poor daddy went upstairs to clean the floor. Poor daddy, because he does not too well with regurgitated food…
“But…”, he calls from the bedroom, “didn’t you say there was sick on the floor as well?”
“Yes, so that will need cleaning up!”
“But…there’s nothing there!”
No, there were no sick, but instead a very happy Zassi thanking us for the late-night snack. Yummy!! …or not…
Mother and son, duly cleaned, then returned to the bedroom ,snuggled up in bed and were soon asleep.
This could be the happy ending, but Oh no!
At around 3.30am, the little on woke up again and wouldn’t settle until I made in a bottle of välling (kind of a very liquid porridge) to be had in bed. All well and good, bottle finished and a little arm found its way around my neck and a little face nestled in close to mine. 5 minutes of utter peace. And then – REPLAY!! Cough –sick. In bed. Happy Days!!
Down again, clean up, new pajama, new bed clothes and back to sleep. Well…at this stage Andrew was WIDE awake, and didn’t settle until 45 minutes later.
No comments:
Post a Comment