Oändlig kärlek / Endless love

När jag la min lilla solstråle ikväll låg jag där och andades in hans doft, lyssnade på hans snusande andetag. Jag kände en oändlig kärlek värka i mitt hjärta, en stolthet och lycka över att just jag är förunnad att få dela liv med en så fulländad liten själ. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det magiska i att vara mamma, att vara förälder. Tänk vilken resa vi ger oss ut på tillsammans; jag, Andrew och Liam. Tänk att vi får vara med att ge en ny ren själ verktygen att växa upp till en empatisk kärleksfull människa. Det är ett stort förtroende, en livsviktig uppgift; och trots att det alltid finns ett uns oro med, tvekar jag aldrig att vi kommer att göra vårt bästa, och att det bästa kommer att vara tillräckligt bra.

Tänk att denna underbara varelse, likt så många, växer upp och känner bara kärlek från sin omgivning. Med mor- och farföräldrar som älskar honom, farbröder, fastrar, morbröder, gudföräldrar och änglamor som älskar honom. Och hur kan man inte älska ett litet barn? Det renaste och ärligaste som finns.

Och mitt i all denna lycka och kärlek vet jag ju bara alltför väl, att det finns många barn som växer upp i raka motsatsen. Som bara får känna rädsla och smärta, som inte har en kärleksfull famn att krypa in i. Mitt hjärta gråter för dessa olyckliga barn, jag kokar av ilska mot de som utsätter barnen för det, och jag önskar att kunde ta alla dessa barn i min famn och överösa dem med den kärlek de så väl behöver och förtjänar.

Det finns ingen lycka utan olycka, ingen kärlek utan hat; men om jag på något sätt kan se till att vågskålen för kärlek och lycka väger tyngre än den för hat och olycka, då är det min plikt som människa att göra det. Det är min plikt att sprida kärlekens filt över hatets lågor, och kväva elden.

When I put my little ray of sunshine to bed this evening, I lay there next to him breathing in his scent, listening to his breathing. I felt an overpowering love aching in my heart, pride and joy that I have been given the honour of sharing my life with such a clandestine little soul. I am eternally grateful to be given the experience of being a mother, of being a parent. What a journey we are embarking on together, Andrew, Liam and I. That we can be part of giving a brand new soul the tools to grow up to be a loving empathetic person. It is a huge honour, the task of a life time; and even though there will always be a grain of worry, I have no doubt in my mind that we will do our very best, and that the best will be good enough.

This little person, like so many, has so far known nothing but love. He has parents, grandparents, uncles and aunties, godparents and an angel mother showering him with love. How can you but love a child? The purest, most honest creature there is.

But in this joy and love I feel, I know only too well that there are far too many children growing up knowing nothing but pain and fear. Children that don't have someone's loving arms to hold them tight. My heart cry out for these children, and I feel a raw rage towards those who do this to them. I wish I could take them all in my arms, hold them tight and tell them everything will be alright. Let them know the love they have been denied.

There is no happiness without misery, no love without hatred; but if I in anyway can make love and happiness weigh heavier than misery and hatred, it's my duty as a human being to do so. It is my duty to spread a blanket of love over the flames of hatred, to smother the fire

Mirakel / Miracle

Mirakel kan ta sig uttryck i många olika former. Ibland som förmåga att gå på vatten, att förvandla vatten till vin, olja som rinner från en statys ögon… I vårt blå hus i den lilla staden tar den sig helt andra uttryck. Miraklet som jag bad om igår kväll, att få vakna helad till sinne och kropp, valde att manifestera sig genom 2,5 sömnlösa timmar på morgonsidan av midnatt, i en 1,20m lång växasäng med en babblandes, skrikandes, sparkandes, gråtandes son. När jag till syvende och sist ramlade ur sängen var jag botad! Förkylningen näst intill helt borta!! Halleluja!!

Miracles can present themselves in many different ways. Sometimes in the ability to walk on water, to transform water into wine, in oil running from the eyes on a statue… In our blue house in the small town it chooses to present itself in quite a different manner. The miracle that I prayed for last night, to wake up healed in body and mind, choose to manifest itself through 2,5 sleepless hours on the morning side of midnight, in a 1,20 metres long childrens bed with a babbling, screaming, kicking, crying son. When I at long last fell out of bed I was cured! The cold was pretty much gone! Hallelujah!!

G'natt / G'nite

Med hela huvudet fullt av snor, en illasinnad alv som spelar slagverk i och på mitt huvud, en hjärna som blinkar ERROR och ögon på halvsvaj lägger jag nu min arma kropp i dvala och hoppas på mirakulöst helande av kropp och sinne under natten.

With a head full of snot, a mean leprechaun playing drums inside and on my head, a brain in ERROR mode and eyes barley open I will now give my weary body a mini hibernation hoping to be miraculously healed, body and mind, in the morning.

Förnekelse / In denial

Gjorde mitt bästa hela dagen igår att helt enkel ignorera den lätta febern, det värkande huvudet och den allmänt energitappade kroppen. Igår, av alla dagar, tänkte jag INTE vara sjuk, och så var det med det, för jag SKULLE till Uppsala och kolla på Mia Skäringer, om det så skulle vara meddelst ambulans och med varmvattensblåsa på huvudet.

I min förnekelse inledde jag därför även operation ”städa huset”, för att verkligen bevisa för mig själv att jag inte alls borde ligga och vila. Man kan ju tycka att jag borde anat oråd när städningen tog ungefär dubbelt så lång tid som vanligt, och att dammtorkningen fick mig att flåsa. Men, trägen vinner, och några timmar senare har jag bytt om – två gånger, för efter första provningen insåg jag att jag nog skulle frysa ihjäl i kortärmat… - och satt på tåget. Och inom kort snarkade jag dessutom.

Träffade shoppingbrudarna på den restaurang där vi med en portion tur fick sitta vid baren och äta eftersom allt annat var fullbokat. Maten var underbar, och vinet likaså. Det faktum att jag på något sätt lyckades tippa ut hela mitt glas vin i diskhon framför mig baren var ingalunda ett tecken på att vinet inte var gott. Tvärtom, jag fick ju påfyllning av den snälla, skrattande, bartendern.

Sen var det dags. ”Dyngkåt och hur helig som helst” med Mia Skäringer. Helt underbart!!! Hon fick oss alla att skratta åt saker som egentligen inte får skrattas åt. Berättade helt självutlämnande om en uppväxt som inte var helt enkel. Om cyklop-bieffekt av förlossning. Om kvinnors kamp att vara sexig, ha ett vackert hem, göra karriär, baka bullar och pyssla med barnen, resa mycket, och hela tiden se ut som tagen från omslaget till Vogue. Känner ni många såna kvinnor?? Jag tror banne mig inte att jag har träffat en enda…men däremot en hel massa fantastiska kvinnor och mammor med dammtussar under soffan (dammtussar är förresten änglarnas tofflor), köptans bullar och med vackra kärlekshandtag lite här och var. Med andra ord – så där underbara som verkliga kvinnor är!

Följdeffekten av synnerligen trevliga kvällen, är att förkylningen nu ger igen i kvadrat och tvingar en stackars kvinna att inse att ibland är det kroppen som är chef över sinnet och inte tvärtemot…

Did my very best all day yesterday to ignore the slightly elevated temperature, the aching head and the generally energy-empty body. Yesteday, of all days, I had NO intention of being sick at all – period. My mind was set, I was going to Uppsala to watch this fantastic comedienne – Mia Skäringer , even I’d have to go there in an ambulance with a hotwater bottle on my head.

To really prove my point, I embarked on mission Clean the house, because rest is for the lazy. You’d think that I’d get the point when the cleaning took twice as long as it normally does, and dusting alone made gasp for air. But, a bit of stubbornness gets you everywhere! A couple of hours , and two outfits later, I was on the train. And only a few moments later snoring loudly…

I met up with the shipping girls at the restaurant where we only just managed to get us three seats at the bar, everything else was booked. The food was great, and the only glass of wine too. The fact that I somehow managed to tip my glass of wine straight into the sink in front of me was in no way because of poor wine, quite the contrary. I managed to get a top up from the very nice, and laughing, girl behind the bar.

And then, Showtime!! “Damn horny and holy as hell” with Mia Skäringer. Fantastic! Absolutely fabulous!! She made us all laugh at things that you really shouldn’t laugh at. Without holding anything back, she told us the story of a far from easy youth. About the cyclope-effect of child birth. Of women’s struggle to be sexy, keep a spotless home, be the perfect mother, have a career, travel the world and still look like you could be on the cover of Vogue. Honestly – how many of those women do you know?? I don’t know one single one. But – I know loads of fantastic women and mothers with dust under the couch, non-homemade bread and beautiful love handles. In other words, wonderful women the way we really are!

The side effect of this great evening – and no it’s not hang over after only one glass of wine – is that the cold is back with a vengeance. I think it might be time to surrender to the fact that sometime it’s body over mind and not the other way around.

Hundglädje / Dog delight

Ibland är det underbart att ha hund, och ibland är det…lite annorlunda underbart och lite frusterande.

Som tex när en liten terriertös, Zassi, klämmer i sig större delen av en påse chokladdragérade jordnötter. Mmm…precis…choklad och hundar är ingen strålande kombination.

Nu är det här tyvärr inte första gången hon föräter sig på choklad. Första gången var julen 2008, då hon klämde i sig en våning i en Paradisask. Inte bra. Alls… Har aldrig sett en hund dricka vatten tills den blir rund som en boll. På riktigt och utan överdrift. Ringde då till Ultuna såklart, och de meddelar att hade det varit mörk choklad i de mängderna hade det varit en mer eller mindre död hund, men eftersom detta var ljusa praliner och därmed inte så mycket ren choklad var det inte lika allvarligt. Helt klart o-bra, men inte dödligt o-bra. Vi lärde oss av detta att ALDRIG glömma choklad eller annat ätbart på någon yta under en höjd av två meter (hon hoppar rätt bra, den lilla terriertösen).

Det hon åt igår innehöll ju ännu mindre choklad – men ganska mycket jordnötter – så jag tog det med en liten nypa salt…eller choklad kanske… Hur som haver, hon drack i vanlig ordning en hel del vatten, och såg tämligen illamående ut, men ändå i skaplig form. Ingen mat blidde det för henne, men det verkade hon tycka var helt ok – trots att hon är ett matvrak av rang. Hur som haver, när det gäller choklad har jag lärt mig att det som kommer ner i magen måste komma upp. Eller möjligen ut, men eftersom det oftast händer inomhus föredrar jag upp framför ut… Efter kvällskissning och tandborstning (den förra för töserna, det senare för mig) kom jag upp till övervåningen och hittade Zassi ståendes på bäddmadrassen som vi har på golvet i Andrews rum. Hmmm…kan det kanske ha spytts litegrann, var min första tanke. En tanke som visade sig vara ALLTFÖR korrekt… Det som först såg ut som en liten yttepytte spya visade sig vara av episka mått, för när jag drog ut madrassen var det choklad/vattenspya på väggen och längs HELA den 180cm långa botten på sängen. Mysigt…NOT.

Skura golv och madrass runt midnatt är inte vad jag menar med kul…

Nu har även svärfar lärt sig att inte lämna ätbart inom nåbart avstånd (vilket den här gången på något sätt var genom lastgallret i bilen…)

Det var det lite annorlunda underbara med hunderiet. Det frustrerande hände vid kvällskissningen (och även vid andra kissningar…). Terriertös nummer två, Abi, är en ganska blyg och timid liten tjej som inte gärna kommer alltför långt bort från mig, så hon går alltid okopplad. Så även vid rastningen igår kväll. En minut var hon där, nästa inte. Eftersom jag anade att det kunde gälla delikatessen frysen kattskit, ropade jag på henne och gick hemåt fast förvissad att hon skulle komma sättandes som en gasell när hon insåg att hon var ensam. But not. Tänkte lära henne en liten skräms-läxa, och gick helt sonika in. Hänger-man-inte-med-matte-blir-man-ensam-kvar-läxa. Ja, jag vet, inte någon bra metod men ibland blir får man tänka fel. Nu spelade det ju ingen roll, eftersom skit-ätaren inte brydde sig ett vitten om att hon var ensam ute, utan tänkte säkert att Nu blev det mer skit till mig!! Efter tandborstning stegade jag lite lagom irriterad ut, barfota och i pyjamas, och förkunnade något i stil med att om du inte kommer nu får du sova på altanen din lilla skitätare. Och se där kommer en liten Abi studsandes fram med kattskitsandedräkt som ett moln rund den lilla nosen, men helt nöjd och glad med att matte snällt lät henne äta sin kattskit i lugn och ro.

Ibland blir det inte som man tänkt sig…

Sometimes it is wonderful having dogs, and other times it is …slightly differently wonderful and a bit frustrating.

For example when a little terrier lass – Zassi- devours the better part of a bag of chocolate covered peanuts. Mhm…exactly…chocolate and dogs is not a winning combination.

Unfortunately it isn’t the first time she’s over indulged on chocolates. The first time was Christmas 2008, where she inhaled half a box of chocolate pralines. Not good. At all…. I have never seen a dog drink water until it looks like a ball. For real and with no exaggeration. I called the vets of course, and was told that if it had been dark chocolate I would have had a more or less dead dog, but since this was milk chocolate pralines the actual cocoa content isn’t that high it wasn’t as bad. Definitely not good, but not deadly. From this we learnt to never leave chocolates or anything edible on any surface less than 8 ft high (she’s a good jumper, the little brat).

What she ate yesterday had even less pure chocolate – but a fair amount of peanuts – so I wasn’t overly worried. She did drink a lot of water, and looked quite off, but still in fairly good form. She went without dinner of course, and didn’t even seem to mind. Anyways, when it comes to chocolate I’ve learnt that what goes in must come up. Or out, but seeing as it tends to happen indoors, I prefer the up to the out… After the night pee and tooth brushing (the first for the girls, the latter for me) I walked upstairs to find Zassi on the mattress that’s on the floor in Andrew’s room. A bit of puke, was my first thougth, and it proved to be only TOO true. What first seemed to be itty-bitty little puke turned out to be of epic proportions! When I pulled the mattress out, it was coclate/water puke on the wall and ALL ALONG the base of the 180cm long mattress. Yummy…NOT.

Cleaning mattress and floor at around midnight really isn’t my idea of fun…

But, now the father in law as learned as well not to leave edibles anywhere within reach (which somehow happened to be through the bars dividing the boot from the back seat of the car…)

That was the slightly differently wonderful part. The frustrating bit was carried out when taking them out for the last piddle (and at other piddles too, I must admit)… Terrier gal number two, Abi, who is a fairly timid little girl and doesn’t like to stray too far from me at all. Thanks to this she’s always off the lead, and last night was no exception. One minute she was there, and the next she was not. Because I could guess it had to do with the delicacy frozen cat poo, I called her and walked towards home, certain she’d come racing towards me when she realized I’d left. But Oh no! I then got a bit annoyed and thought I’d teach her a little lesson, and simpley went inside. The If-you-don’t-stay-close-to-mammy-you’ll-be-left-alone-outside-lesson. Yes, I know it‘s not a very good lesson, but sometimes one is allowed to think arsewise. As it happened, it really didn’t matter, casue the poo-eater obviously didn’t give a tuppence that she was left alone out there and probably thought Great, all the more poo for me to eat!! After brushing my teeth, I really was rather annoyed and stomped outside, barefoot and in my pajama and proclaimed something along the lines of If you don’t come now I’ll let you sleep on the terrace you little shit-eater. And there comes a little Abi bounding up towards me with the cat poo breath like a little cloud around her cute little face, quite happy that I’d let her finish her poo eating in peace and quiet.

Things don’t always turn out the way you plan…

Recept på en God Morgon / Recipe for a Good Morning

3 dl solsken

1 dl morgonpromenad till fåglarnas sång

2 dl frukost att ätas i lugn och ro

2 msk sött sovande barn

1 tsk glatt färgade kläder

2 tsk bra bok på tåget

1 nypa utdelning av gratis matlådor på stationen

Blanda alla ingredienser med mjuk hand medan du njuter av vad livet har att ge.

Häll blandningen i ditt hjärta, och låt den genom ditt leende stråla ut och glädja dina medmänniskor.

Njut!

3 cups of sunshine

1 cup morning walk while listening to the birds singing

2 cups breakfast had in peace and quiet

1 tbsp sweet sleeping child

1 tsp brightly coloured clothes

2 tsp good book on the train

1 pinch handing out of free lunch boxes at the train station

Mix all the ingredients with a soft hand while enjoying what life has to give.

Pour the mixture into your heart, and let it radiate through your smile and bring happiness to the people around you.

Enjoy!

Mindful Running is da shit!

Just hemkommen från en joggingrunda med båda terriertöserna undrar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur det kan komma sig att jag alltid glömmer bort hur mycket jag faktiskt tycker om att springa! Att få göra det som våra kroppar är gjorda för! Våra kroppar är ju en fantastisk skapelse, och att tvinga dem till stillasittande är rätt och slätt fel.

Med min underbara sis' ord om Mindful Running, la jag mig precis snäppet under mitt vanliga tempo (om man nu kan tala om "vanliga" tempo när jag inte sprungit sen innan graviditeten) och sprang bara så länge att det fortfarande var härligt när jag kom i mål.

Jag är mer eller mindre uppvuxen med devisen "No pain, no gain", och pressar gärna mig själv mer än vad jag orkar bara för att jag fantamig inte ska komma sist i alla fall. Att istället springa för att det är skönt, och bara så länge det ÄR skönt är ju underbart!!

Sen kanske jag inte kan kalla det "mindful" när jag har med mig Abi och Zassi, men jag hinner onekligen inte tänka på själva springandet.

Zassi vill framåt och fortare, hur fort det än går. Abi å andra sidan, går i tempo långsamt. Eller, det trodde jag i alla fall tills det slog mig att hon kanske ömmar i tassarna av allt grus som ligger kvar på vägarna. För att undersöka saken gav jag mig ut på ridstigen istället, och då blev det minsann annan fart på lillkorven! Hoppas att snön smälter fortfortfort, så att vi kan komma ut på banvallen eller elljusspåret snart, eller ut i skogen för den delen, eller att de åtminstone sopar cykelvägarna så att vi kan hålla till där tills vidare.

Nu ligger två skönt trötta hundar och snarkar, jag har ätit en knäckemacka med keso (också det helt klart underskattat) och dricker en kopp te.

I bland är njutning inte svårare än så!

Just back from a jog with my little terrier lasses, I wonder - for the umpteenth time - why I always forget how much I actually enjoy running! To do what our bodies really are designed to do. Our bodies are such amazing creations, and to force them to sit still 24/7 is nothing short but a crime.

With my dear Sis' words about Mindful Running fresh in my mind, I set out at a pace just under my usual pace (if you can call anything a usual pace when I haven't been running since before getting pregnant) and only ran for as long as it was still enjoyable.

I am practically brought up with the words "No pain No gain", and have a long track record of pushing myself a little to far out of simple bloody mindedness - No way am I coming last!! To run because it is enjoyable, and only do it for as long as it still is enjoyable is something quite remarkable. But wonderful!!

I can't really call it Mindful with Abi and Zassi with me, but at least they keep me from thinking of what I'm actually doing.

Zassi wants to go forward and faster no matter how fast we're going, whereas Abi prefers her very slow pace. At least that's what I thought, until I started thinking that maybe it's the gravel on the road that stops her from going faster. I switched to the bridlepath next to us, and lo and behold - the little sausage came swooshing up past us! I really do hope the snow will melt real soon, so we can go running on the jogging track instead, or in the forest, or at least get the roads cleared of the gravel until the snow is all gone.

Now I have two happily tired dogs asleep, and I just had a sandwich and am enjoying a cup of tea.

Sometimes pure pleasure is as simple as that!