Kontraster / Contrasts

Nu har vi varit här i Manila ett par timmar, och det är många intryck att smälta. Staden är obegripligt stor, med 13 milj invånare, och luften långt ifrån ren. I taxin som körde oss från flygplatsen till hotellet såg vi vackra byggnader på ena sidan, och skjul på andra sidan. Vi blev stoppade av en polis, och kom bara därifrån efter att taxichauffören diskret lagt pengar i polisens hand. 10 meter bort, under en bro med hårt trafikerade vägar på vardera sida, satt en grupp hemlösa pojkar. Bron var deras hem.
Vi kom fram till hotellet, och möttes av en porter med paraply för att skydda mot solen. En annan tog vårt bagage och en tredje öppnade dörren till lobbyn, alla med stora leenden på läpparna. Vi checkade in och blev eskorterade upp till våra rum på sjunde våningen. Hotellet är helt ok, inte den senaste inredningen, men rent och rymligt. Vi packade upp, och tog sen hissen upp till taket där poolen och restaurangen är. Här stannade vi en dryg timme; tittade ut över den staden som breder ut sig åt all håll; badade i poolen och läste på inför morgondagens första partnerbesök.
När solen gjort sitt, tog vi en promenad på gatorna runt hotellet. Det är såna kontraster. Amerikanska internationella restaurangkedjor, restauranger sida vid sida, blinkande neonljus. Barn som kommer fram med utsträckta händer, mammor som med småttingar i bärsjal tigger, en hemlös kvinna som sov på en filt utanför en stängd restaurang. De tiggande barnen gör ont i min själ, och helst av allt vill jag krama dem och lova att allt kommer att bli bra. Men det kan jag ju inte göra... Kontrasterna och orättvisorna gör ont, och jag ser fram emot att i morgon få besöka en av våra partner här i Manila, som ger boende, utbildning, omvård och kärlek till några av de många utsatta barnen.
Sitter nu här på mitt hotellrum och den långa resan hit börjar ta ut sin rätt. Dricker en kopp medtaget Brunkullans te och  känner stor tacksamhet att mitt eget älskade barn är omgiven av kärlek och omsorg.

We've now been in Manila for a few hours, and there are so many new impressions to sort through. The city is big beyond comprehension, with its 13 milj inhabitants, and the air far from clean. During the drive in the taxi from the airport to the hotel we saw big high rise buildings on the on side, small houses barely holding together on the other. We were stopped by a police officer, and was only allowed to continue once the taxi driver had put money into the police mans hand. A mere 10 meters behind him, under a bridge with heavily trafficked roads on each side, sat a group of homeless boys. The biridge was their home. 
We arrived at hotel, and was met by one porter holding an umbrelly to shade us from the sun, an other carried our bags and a third opened the door. All smiling widely. We checked in, and was escorted to our rooms on the seventh floor. The hotel is ok, not with the latest décor, but with clean and spacious rooms. We unpacked, and then took the lift up to the rooftop bar/restaurant and pool area. We stayed for over an hour; watched the city spread out on all sides; swam in the pool; prepared for our first partner meeting tomorrow. 
When we'd had enough of the sun, we took a stroll along the streets outside the hotel. I marvelled at the contrasts. Big American international food chains, restaurants side by side, blinking neon signs. Children approaching us with hands held out in front of them, children begging with their toddler in shawls around them, a homeless woman sleeping on a piece of fabric outside a closed restaurant. The begging children makes my soul cry, all I want to do is to hug them and promise everything will be alright. But I can't do that. The contrasts, and injustices hurts, and I look forward to meeting one of our partners here in Manila tomorrow. They work with abused and homeless children, offering them housing, education, health care, love and a chance of a new life to some of all the children in need. 
I'm now sitting in my hotel room, and the long journey is beginning to take it's toll. I'm drinking a cup of Brunkullan's tea from home, and feel such gratitude in knowing that my own beloved son is surrouned by love and care.